RSS

Vi äger orden. Huddinge 11/9

Vi_äger_orden
 
Landsomfattande författarturné inför riksdagsvalet! När hände det senast? Föreningen Arbetarskrivare är på hugget!

”Det land vi ser nu är inte det våra föregångare var med om att bygga. Samhället blir allt mer kallt och cyniskt. Det präglas av djupnande klassklyftor och segregation. Tempot i arbetslivet ökar, vår arbetsmiljö försämras, våra fackföreningar försvagas och det vi äger tillsammans rivs ner.”

Arbetare finns. Någon hämtar dina sopor, bygger ditt hus och tar hand om din gamla mamma. Arbetets författare synliggör den världen och dess villkor, vill påverka och förändra samhället och har dragit på turné inför riksdagsvalet.

ATHENA FARROKHZAD författare
FRANCES TUULOSKORPI arbetarskrivare

Konferencier & samtalsledare: VICTOR ESTBY

Torsdag 11 september 2014, kl 17.00
ABF Huddinge, Kommunalvägen 26, Huddinge.

Ca 500 meters promenad längs Kommunalvägen från Huddinge pendeltågsstation.

 Fritt inträde!

I samarbete med ABF Huddinge.

Välkomna!
www.arbetarskrivare.se

 
 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 september, 2014 i Kultursidan

 

Arbetstidsförkortning! Arbetsomfördelning!

Den här artikeln skrev jag 1984, alltså för 30 år sen. Den publicerades i flera olika tidningar och tidskrifter. När jag skrev den så var datoriseringen på väg in i arbetslivet. Hur skulle vi använda de tidsvinster som det skulle leda till?

Nu är det 2014 och vi kan fråga oss: Hur blev det? En hel del (om än inte allt) i den här gamla artikeln känns fortfarande aktuellt, så håll till godo.

Bild: Argument år 2014. Bilden är ett montage som jag hittat på nätet.
sextimmar
 

Om ett litet och förnuftigt land

I ett samhälle där varje jordbruksarbetare (jägare, fiskare) bara kan framställa lite mer mat än det han själv äter upp, måste nästan alla människor arbeta med att framställa mat. Men så snart varje matarbetare kan framställa mat till ett större antal människor, finns det arbetstid över för tillverkning av andra varor.

Om man sedan fortsätter att rationalisera, dvs att minska den arbetstid som behövs för produktionen av bröd, kastruller, strumpor, bilar, radioapparater – vad gör vi då med den arbetstid som ”blir över”?

Vi kan fundera över frågan genom att betrakta en miniatyr – ett litet men förnuftigt land.

Arbetsfördelningen i Det Lilla landet.

Det Lilla Landet har 1400 invånare, varken fler eller färre. 400 av dessa människor är för unga, för gamla eller för sjuka för att arbeta produktivt. Men det gör inget. 800 människor arbetar på heltid med att framställa mat, kläder, bostäder etc åt både sig själva och de andra invånarna i Det Lilla Landet. Alla 1400 får vad de behöver.

En del, särskilt bland de 400 ”icke produktiva” behöver vård, utbildning och hjälp av olika slag. Det får de också. 150 personer ägnar sin arbetstid åt detta. Kvar finns det 50 glada personer som får ligga i för att spela teater, skriva böcker och måla tavlor till sin egen och de andra 1350 människornas förnöjelse.

Tekniken utvecklas

Tekniken utvecklas i detta lilla land. Människorna kommer på metoder att framställa både mat, kläder och hus enklare och snabbare. Till slut behövs det bara 600 heltidsarbetande – mot tidigare 800 – för att producera de nödvändiga varorna åt 1400 människor.

Naturligtvis frågar sig alla invånare i Det Lilla Landet: Vad gör vi nu?

Ska vi låta alla jobba på som tidigare och alltså producera mer mat, kläder och bostäder än vi har användning för? Eller ska vi låta 600 av oss fortsätta att producera och så får de 200 som blir över göra ingenting? Mat, kläder och bostad kan de få i alla fall, för det räcker ju till alla. Fast i så fall bör de förstås be och böna lite först – de jobbar ju faktiskt inte.

För resten, nu när det går att producera köttbullar och kalsonger snabbare, så borde det väl också gå snabbare att vårda folk. Varför skulle just de 150 som jobbar med det fortsätta att vara lika många? För jämviktens skull borde de också bli färre…

Nya stora möjligheter

Nej då. Så slut i huvet är inte invånarna i Det Lilla Landet. Naturligtvis diskuterar man förnuftiga alternativ. Man diskuterar att förkorta arbetstiden för alla som arbetar. Man diskuterar att utöka antalet som arbetar inom vården så att de gamla och sjuka får fler att hålla i handen. Till det kan det ju egentligen aldrig finnas för mycket folk.

Man diskuterar om man ska kunna låta fler ägna sig åt kulturellt arbete – eller om det räcker att alla får mer tid för sådant genom kortare arbetstid.

Allt kan hända! Och alla invånare i Det Lilla Landet är glada över sina nya stora möjligheter.

Kortare arbetstid…

Det finns inga grundläggande skillnader mellan Det Lilla Landet och vårt samhälle. Om vi som arbetar fick bestämma skulle vi diskutera förnuftiga alternativ. Om vi som arbetar tungt och på obekväm arbetstid fick bestämma, skulle vi säkert snacka mycket om att arbeta kortare tid varje dag eller varje vecka.

Vi är ju trötta, vi blir fort utslitna. Vi har för lite tid för barnen och orkar ibland med dem dåligt. Få av oss har tid och ork att gå på fackmöten, trots att ingen av oss vill överlåta tänkande och all makt till dem som är aktieägare, politiker eller ombudsmän på heltid.

Och av våra åtta timmars fritid och åtta timmars sömn försvinner mycket tid på bussen och i bilkön. Det gäller förresten inte bara oss som har de tyngsta jobben och de knasigaste arbetstiderna.

Men om vi får kortare arbetstid, hur går det då med lönen?

Använd förnuftet! Om vi kan framställa de varor som behövs på kortare tid, så kan vi givetvis få samma lön som då vi hade en längre men mindre effektiv arbetstid. Lönen, pengarna, motsvarar ju de varor och tjänster vi kan få för dem.

När man för inte så hemskt länge sen demonstrerade för åtta timmars arbetsdag, trodde många att det var en utopi, en omöjlig dröm. Två saker gjorde drömmen verklig. Å ena sidan industriproduktionens tekniska utveckling. Å andra sidan arbetarklassens kamp för sitt krav.

Nu är sextimmarsdagen möjlig. Om den ska bli verklig beror på om vi som vill ha den kämpar för den.

och omfördelad arbetstid

En förbättrad produktion kan utnyttjas till mer än att korta arbetstiden för var och en av oss. Vi kan också få en lugnare arbetstakt, vi kan göra jobben bättre – och vi kan flytta vår arbetstid dit vi tycker att den behövs.

Det finns ju arbetsuppgifter som det är mycket svårt, ja löjligt, att försöka rationalisera. Dit hör t.ex. vårdjobben. Rationaliseringar inom vården medför nästan alltid sämre vård.

Om vi behöver mindre tid till att producera bullarna och bilarna, så kan mer arbetstid ägnas åt att ta hand om gamla och barn och sjuka människor. Dels genom att vi var och en genom arbetstidsförkortning får mer tid för våra egna ungar och gamla farsgubbar, dels genom att fler människor kan jobba inom vården när färre behövs för industriproduktionen.

Om man talar om den offentliga sektorn som ”tärande”, glömmer man bort att om arbetslivet låg i de arbetandes händer skulle det vara naturligt för oss att se till att våra ”överblivna arbetstid” används där den behövs.

Att det finns byråkrati och onödiga uppgifter och överklass inom den offentliga sektorn, liksom inom den privata, är en annan sak. Det är klart att sånt ska bort. Men gubbarna ska vi ta hand om!

Allt går inte fortare

Det finns fler sorters jobb än vården som inte kan rationaliseras. Det är t.ex. konstnärernas arbete, författarnas, skådespelarnas, musikernas. Produktionstiden för en kastrull kanske kan minskas från en timme till tio minuter. Men att skriva en boksida, måla en tavla eller repetera en teaterpjäs kan inte gå fortare och fortare.

Effekten blir att kulturen skenbart blir dyrare och dyrare jämfört med kastrullerna. Men i själva verket är det ju tvärtom. Eftersom det behövs mindre arbetstid till att göra kastruller, så har vi råd med mer arbetstid för kulturen. Både att var och en av oss får mer tid att utveckla våra talanger och intressen genom kortare arbetstid och att vi får bättre råd att hålla oss med folk som har det som jobb.

Allt nytt är inte bra

Vi som arbetar måste urskilja de goda möjligheterna i bättre utvecklad teknik och produktion. Vi måste tänka efter hur vi vill utnyttja dessa möjligheter och börja kämpa för det vi vill.

Vi måste också tänka efter vad vi inte vill. Det finns ju faktiskt även dumma rationaliseringar och all teknik är inte bra för att den är ny. Vi vill ha bort jobb som man får ont i ryggen av för att man lyfter tungt. Men vi vill inte byta ut det mot att få ont i ryggen av att sitta och skava framför en dataskärm. Ont i ryggen gör ont i ryggen lik förbannat.

Vi vill ha bort jobb som man får magsår av för att de är för stressiga. Men vi vill inte byta dem mot jobb som man för magsår av för att de är ensliga och tråkiga. Magsåret svider lik förbannat.

Godare och vackrare

Ny teknik betyder inte heller automatiskt att arbetstiden för att få fram en viss vara kan minskas. Många av oss jobbar på arbetsplatser med dåligt organisation och för få anställda, i ett arbete som är ryckigt och stressigt. Ska man sätta in ny teknik på ett sånt ställe, så ska den användas för att få en lugnare arbetstakt. Eller man kanske behöver tiden för att framställa godare köttbullar och vackrare kalsonger.

Om de som beslutar över andras arbete, och deras ”experter”, har initiativet och alla rationaliseringsvinster hamnar i deras händer, så kommer de att kasta sig över varje tänkbar dataskärm och varje möjlig uppsägning som hungriga hundar.

Om däremot vi som gör jobbet tar initiativet så gör vi helt klart för hundarna att rationaliseringar ska användas till förkortad arbetstid med bibehållen lön, till omfördelning av resurser dit de behövs i samhället och till andra förnuftiga syften. Om hundarna vet att det inte bara är att glufsa i sig så tar de det lite lugnare. Vi slipper en del dumrationaliseringar och kan koncentrera oss på verklig och förnuftig utveckling.

Om vi hade makten

Alltså: Vi som arbetar måste diskutera hur vi skulle utnyttja de nya produktionsmöjligheterna om vi hade makten. Vi har inte makten. Det Lilla Landet finns inte. Men när vi står inför de samhällsförhållanden som gör det förnuftiga omöjligt måste vi ha förnuftet kvar. Vi måste utgå från hur vi egentligen vill ha det och vad som egentligen är möjligt och ställa våra krav utifrån det perspektivet.

Vi kan inte förlita oss på att fackliga och politiska företrädare ska sköta om tankeverksamheten och ställa kraven. Kraven måste komma från oss på arbetsplatserna, inom industrin och vården och från dem av oss som är arbetslösa.

Om det ska bli ett verkligt tryck till exempel för kravet på sex timmars arbetsdag så måste det ställas överallt där vi rör oss. Vi kan ställa det i lokala förhandlingar på jobbet, skriva motioner till avtalskonferenserna och förbundskongresserna, demonstrera för det. Tala om det för dina arbetskamrater. Berätta det för dina barn! Gör det omöjliga möjligt.

/Frances Tuuloskorpi i september 1984

 
 

Bröstbild av arbetslös

Idag blir det en anekdot. Sann.

Efter att brödfabrikerna där jag jobbat i sammanlagt 29 år hade lagts ner, så sökte jag en utbildning till tvätteriarbetare. Arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning hette det, fint ska det vara, och utbildningen bestod till största del av att några tvätterier fick gratisarbetare i sex månader (och vi fick akassa). Det var också tvättericheferna som avgjorde vilka sökande som skulle bli antagna till utbildningen/gratisjobbet.

Blev kallad till intervju på arbetsförmedlingen. Den äldre av de två (manliga) cheferna pratade och frågade, den yngre satt mest och glodde på mig. I brösthöjd. Ovanlig typ, tyckte jag, antingen så uttråkad så han inte orkar lyfta blicken, eller så finner han det nöjsamt att glo i brösthöjd på nån som kunde vara hans morsa, under en anställningsintervju. Ja ok, det finns folk till allt.

Först när jag kom ut efter intervjun så insåg jag att jag hade suttit där med visstidsupprorströjan på mig. Alltså t-shirten med en stooor varningstriangel och texten VISSTIDSUPPRORET! Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Förstod att det nog var jag som var den ovanliga typen. Vem sitter i en sån tröja på en intervju inför en arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning?

Bakgrunden var att vi var några som brukade träffas vissa veckodagar vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Vi snackade, utbytte skvaller, tips och erfarenheter. Folk kunde komma med besvärliga blanketter eller andra bekymmer för att få hjälp och ibland kunde en kamrat få sällskap in till handläggaren, om hen (kamraten, inte handläggaren) behövde stöd. Vi var nog en avvikande företeelse. Hur vanligt är det att folk sitter och snackar och har trevligt och utgör ett eget litet kraftcentrum, typ som det kan vara i ett fikarum på jobbet – men på Arbetsförmedlingen?
Träffarna ingick i verksamhet för arbetslösa livsmedelsarbetare, som vi från brödfabriken tagit initiativ till. Ett av målen med verksamheten var att återuppväcka en klubb för arbetslösa inom Livs. Och för att nya träffdeltagare skulle hitta oss så hörde det till att ha visstidsupprorströjan på sig. Så när jag nu skulle till Af tog jag alltså på den av vana, tydligen utan märkbar tankeverksamhet.

Jag vet inte hur tvättericheferna tolkade min klädsel. Konstigt nog blev jag antagen till utbildningen. Det blev också sex andra arbetslösa, varav två av mina arbetskamrater från brödfabriken.
Vad som sen hände på tvätterierna är en historia för sig. Varifrån visstidsupprorströjorna kom, är en annan historia. Och hur det gick med verksamheten för arbetslösa är en tredje. Kanske det borde bli en bok.

På denna bild syns våra upprorströjor i bröst- och maghöjd.
visstidsupprorstrojor_i_brosthojd

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 augusti, 2014 i Ditt och datt

 

Blanda inte ihop arbetslösheten med de arbetslösa

rekrytering2014a
/Bild från feb 2014 då Af av misstag råkade kalla 61000 arbetslösa stockholmare till samma rekryteringsträff. Kaos uppstod och polis tillkallades./

Det finns idag 493 000 arbetslösa personer i Sverige.

Det finns idag 42 071 lediga jobb i arbetsförmedlingens platsbank.

Det finns alltså drygt tio gånger fler arbetslösa personer än lediga jobb.

Om man vill prata om arbetslösheten, så är det helt oväsentligt att prata om de arbetslösa, deras kompetens, deras arbetsvilja, deras ersättning etc. Observera: helt oväsentligt. Har inte med saken att göra. Om alla lediga jobb skulle besättas med arbetslösa idag, så skulle det fortfarande finnas 450 000 arbetslösa kvar. Fyrahundrafemtiotusen. Och noll lediga jobb.

Det finns säkert en hel del lediga jobb som inte läggs ut på arbetsförmedlingen, så man får ta den siffran med en nypa salt – men faktum kvarstår: Antalet arbetslösa är många gånger fler än antalet lediga jobb, och om alla lediga jobb skulle besättas så skulle det finnas många många arbetslösa kvar.

Om man vill prata om arbetslösheten, så måste man vända blicken från de arbetslösa och i stället granska hur det ser ut på arbetsplatserna. Det är nämligen där den strukturella arbetslösheten skapas, genom generell underbemanning.
Jag talar då inte om när det fattas folk för att ingen med rätt kompetens finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, berörs ofta inte med ett ord när det pratas arbetslöshet. De förslag som läggs fram, t.ex. att arbetslösa ska kunna få omskolning till lediga jobb, är självklara saker som lika gärna kan föreslås av arbetsgivare som av fackföreningar, men som inte minskar den avsiktliga underbemanningen.

Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. (Arbetslösheten är idag 8%) Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Därför finns det inte med i valutspelen, varken från Reinfeldt eller Löfven.

Den här texten är till stor del kopierad från ett inlägg från 2012 (Fem punkter och ett svart hål). Och mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslöshet – Hur och varför (i menyn t.h.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 26 juli, 2014 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

Holken 2014

Och nu blir det, som omväxling, ett inlägg från naturlivet ortenstyle.

Holkbild 2014-06-05 holk

För ett par år sen satte vi upp en holk ovanför dörren på vår lilla uteplats hemma i Norra B. Den stod tom första sommaren och andra sommaren. Men i år har ett par talgoxar valt att häcka i vår holk.

Torsdag 5 juni: Fyra ägg i holken.
Holkbild 2014-06-05 fyra

Fredag 6 juni: Fem ägg.
Holkbild 2014-06-06 02 fem

Lördag 7 juni: Sex ägg.
Holkbild 2014-06-07 sex

Söndag 8 juni. Sju ägg.
Holkbild 2014-06-08 sju

Här ligger talgoxhonan på äggen. Ibland kommer hanen och matar henne med en insekt.
Holkbild 2014-06-07 ruvar

På natten burrar hon upp sig och sticker huvudet under vingen för att sova.
Holkbild 2014-06-08 sover

Talgoxen är ute ur holken ibland men ligger oftast på äggen och ruvar. Hon pysslar med dem också, puttar omkring dem och vänder på dem.

Torsdag 19 juni har två av äggen kläckts. Hanen kommer med mat och honan matar ungarna.

Midsommarafton 20 juni finns det fyra skruttungar i holken.

Söndag 22 juni. Igår kläcktes ett femte ägg. Det tycks som de två sista äggen inte kläcks, så det blir bara fem ungar. Inte så bara ändå, båda föräldrarna har fullt upp med matning och omvårdnad.

Onsdag 25 juni. Jag VILL inte gå och lägga mig!

Torsdag 26 juni. Nu är de äldsta fågelungarna sju dagar gamla. Vingpennorna håller på att växa ut. Den lilla ungen snett upp till vänster ligger efter, den är bara fem dagar.
Holkbild 2014-06-26 fem ungar

Fredag 27 juni. Talgoxen har fått tag på en rejäl insekt som den efter många om och men lyckas proppa ner i ett av de hungriga gapen.

Lördag 28 juni. Ungarna är inte helt nakna nu, men ögonen är fortfarande stängda.
Holkbild 2014-06-28 fem ungar m vingpennor

Söndag 29 juni. Talgoxarna är noga med att hålla rent i boet. De städar bort matrester och annat skräp. Här ser man hur en av ungarna vänder upp gumpen och bajsar en prydlig vit kaka som föräldern tar hand om. Hen flyger iväg med spillningen och släpper den långt från boet så att den inte blir en signal om var ungarna finns.

Måndag 30 juni. Fågelungarna är nio-elva dagar gamla och inte så ynkliga längre. Mycket fjädrar och högljudda pip.

Tisdag 1 juli. Den största av fågelungarna sitter nu helst på kanten av redet. Det börjar rycka i vingarna men det dröjer nog några dagar innan det är dags att lämna holken.

Onsdag 2 juli. En av fågelungarna har dött i holken och vi plockade ut den tillsammans med ett av de okläckta äggen. Vi hoppas det inte är någon sjuka som sprider sig till de andra. Det var inte den minsta ungen som dog, det är annars inte så ovanligt.
Holkbild 2014-07-02 en unge död

Fyra levande ungar kvar i holken. Den minsta ligger tydligt efter de andra i utvecklingen. Men den kan fortfarande hålla sig framme och få del av maten så den kan förhoppningsvis klara sig ändå.

Torsdag 3 juli. Här är en av föräldrarna med en godbit i munnen.
Holkbild 2014-07-03 Talgoxe m mat

Här syns i 1/8 av verklig hastighet, hur talgoxen flyger in i holken med mat (och ut igen).

Fredag 4 juli. Den minsta fågelungen klarade sig inte heller. Det är hårt i fågelvärlden.
Holkbild 2014-07-04 minsta ungen död

Nu är det tre nästan jämstora ungar kvar i holken. De har öppnat ögonen och verkar pigga, peppar peppar. Det har förmodligen varit ont om insekter hittills eftersom det varit så kallt, men nu är det varmare och förhoppningsvis ska maten räcka till för de tre som är kvar.

Lördag 5 juli. Minst en av föräldrarna finns alltid i närheten av holken och håller koll. Om något hotar (t.ex. att en mänska närmar sig holken) så har de ett varningsläte som ungarna genast reagerar på. De blir helt tysta och ligger och trycker tätt ihop, orörliga platt på magen. Fast här är det en som inte kan låta bli att tjuvkika.
Holkbild 2014-07-05 skydd

Söndag 6 juli. Kolla det här! Talgoxen kommer till ungarna med en matbit i näbben, men istället för att raskt proppa ner den i en gapande hals, så räcker den fram maten, turvis, till två av ungarna. Håller på så en bra stund innan den till slut släpper matbiten ifrån sig. Det ser ut som om den retas och det är säkert ett sätt att få ungarna att försöka ta fast maten med näbben. Ett steg på vägen till att de själva kan fånga sin föda. Och sen fick ungarna för första gången klara sig utan en förälder i holken över natten, de kan hålla sig varma med egna fjädrar. Vuxenlivet närmar sig.

Måndag 7 juli. Här sitter en av föräldrarna utanför holken och lockar på ungarna: Dags att komma ut!
Holkbild 2014-07-07 locka ut

En av ungarna tittar ut ur holken för första gången. Strax därefter har den flugit ut.
Holkbild 2014-07-07 unge tittar ut

Så här såg det ut inifrån – när filmsnutten börjar finns det tre ungar i holken. När den slutar finns det två.

En av de två kvarvarande ungarna gör flera försök att ta sig upp till ”dörrhålet” på holken. Lyckas inte, men vingarna tränas och i morgon går det nog bättre. Obs att en av föräldrarna tittar in en snabbis och flyger ut igen som för att uppmuntra ungen att följa med.

Det är ett väldigt tjatter och flax där uppe.
Holkbild 2014-07-07 åskådare

Tisdag 8 juli. Alla är ute! Tack och hej.
Holkbild 2014-07-08 tom

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 juli, 2014 i 145 Norra B

 

Klart som fan att vi kan

Är arbetare på t.ex. en restaurang tvungna att bära t-shirts med arbetsgivarvänlig högerpolitisk propaganda?

(Apropå denna artikel i Arbetet: ”Det är bara att ta på sig kampanjtröjan”.)

Stämmer det att eftersom arbetsgivaren leder och fördelar arbetet och kan bestämma vilka arbetskläder man ska ha, så är det bara att ta på sig tröjan och tiga still?

Tveksamt, tycker jag.

Först och främst kan man förstås fundera på om Visitas klädkampanjer är något att bry sig om. Såna kampanjer brukar ofta lägga krokben för sig själva. Kostar mer än de ger. Vem bryr sig om deras fjantiga propaganda.

Å andra sidan kanske man vill sätta stopp i tid. På nästa tröja kanske det står ”Här får du inte komma in om du ger pengar till tiggare”. Eller ”På denna restaurang tycker vi inte om facket”. Är det då fortfarande arbetsgivarens rättighet att klä ut de anställda i dessa ”arbetskläder” för att man har rätt att leda och fördela arbetet? Var går gränsen?

Vore det min arbetsplats skulle jag rent fackligt hävda att arbetsuppgiften att föra ut politisk propaganda faller utanför arbetsskyldigheten enligt kollektivavtalet. (Såvida man inte har tagit anställning som politisk plakatbärare.)

Jag skulle meddela att facket lägger tolkningsföreträde, vilket vi har rätt till enligt MBL §34: ”Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, tvist om medlems arbetsskyldighet enligt avtal, gäller organisationens mening till dess tvisten har slutligt prövats.”

Det betyder att medlemmarna behöver inte ta på sig denna tröja så länge tvisten inte är slutligt löst genom förhandling eller i domstol. Och det är arbetsgivaren som måste driva frågan dit för att få den prövad. Kan satsa en slant på att de inte går så långt.

Men det kanske inte finns kollektivavtal? Jo, det gör det om företaget är med i arbetsgivarorganisationen Visita.

Men det kanske sägs vara frivilligt att ta på sig tröjan? Och det kanske finns osäkert anställda på arbetsplatsen som vet att ”frivilligt” betyder att ”visst, gör som du vill, men vi har inget jobb till dig från i morgon”?

Då vill jag hävda följande: OM de berörda arbetarna inte vill ha på sig den ”frivilliga” tröjan, så kan de snacka ihop sig och säga nej tack. Och OBS att detta gäller även om de har osäkra anställningar – under förutsättning att de snackar ihop sig. Arbetsgivaren klarar inte att byta ut hela personalen på en gång. Man måste då också hålla på ”en för alla, alla för en”. Försöker du sparka en av oss, så går vi alla, på dagen.

Men så kan man inte göra!

Jo det kan man.

Det är just det man kan. Det är inte lätt, och vi är inte vana, men vi kan.

Jag är sjukt trött på att höra att det inte GÅR att stå upp, därför att vi har osäkra anställningar. I arbetarrörelsens barndom hade ALLA osäkra anställningar, alla kunde bli sparkade utan förvarning. Alla kunde sättas i fängelse för uppvigling. Alla kunde bli skjutna i demonstrationståget.

Vi kan säga att det är svårt, men inte att det inte går.

Det är därför att vi tror att det inte går att stå upp, som arbetsgivarna är så oerhört kåta på att använda osäkra anställningar. Det är vår rädsla som är deras stora vinst, räknat i både makt och pengar.

Om vi i stället sa: Vi kan lika gärna ta fajten tillsammans, vi får ju ändå inga fasta anställningar! Varför krypa när det ändå inte ger oss fasta jobb! då skulle det viktigaste skälet till att ha folk osäkert anställda försvinna.

Sen om man vill ta den fajten om en tröja eller om andra saker, det är inte min sak att avgöra.

Det går ju också bra att råka springa in i varandras tröjor med vinglas och ketchuptallrikar.

Eller råka kräkas på dem.

Och då får man byta till de reservtröjor man har till hands, typ dessa:
visstidsupprorstrojor

Jag vill bara säga: Klart som fan att vi kan.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 juli, 2014 i Arbetslivet - Blandat

 

Inte arbetslös men lönlös

Jag vill gärna att du ska läsa ett brev som arbetslöse Robert Hedberg idag har skrivit till arbetsförmedlingen i sin hemkommun. ”Arbetslöse” Robert Hedberg borde det stå. För Robert är uppenbarligen inte arbetslös. Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är riktig anställning och riktig lön som saknas. Så är det med mycket av den s.k. arbetslösheten.

Ett brev om sommaren 2014 i en Sveriges många kommuner. Du har redan läst eller hört många liknande berättelser förut, om du haft ögon och öron öppna. En armé av lönlösa arbetare arbetar på tiotusentals arbetsplatser och det är en av flera metoder för lönedumpning på arbetsmarknaden.

Så här skriver Robert:

Är det meningen att vi som är i fas3 ska bli de kuggar som gör att semestern fungerar inom kommunen?

Vi som är i fas3 på kommunen har körkort vilket utnyttjas friskt av kommunen för att köra timanställda och bidragsanställda. Nu i semestertider kommer vi även ta över sysslorna som fastanställd personal brukar göra för att lösa semesterproblematiken åt kommunen.

Borde inte kommunen anställa semestervikarier istället för att använda fas3?

Borde inte denna kontroll av missbruk ligga hos AF?

I stället för att ni hela tiden säger att vi ska anmäla felaktigheter fast det ibland leder till avstängning för oss själva eftersom vi anses vara besvärliga? Själv anser jag att kommunen borde anställa oss fas3′or under semestern ifall de nu ska lösa personalbristen med oss. Eller så får man inte utnyttja körkorten hos fas3′or för att lösa personalproblemen hos den anställda personalen.

Inte nog med att man gör normala arbetsuppgifter hela dagarna utan lön, nu ska man även lösa semesterproblematiken i kommunen.

Det är en sak att jag sysselsätts, och en helt annan att man blir en av kuggarna som är nödvändig för att det dagliga arbetet ska fungera utan att någon tänker anställa någon, utan de bara utnyttjar systemet för att tjäna pengar åt kommunen.

Jag kan inte tvinga kommunala anordnare att anställa personal, men AF kan se till att neka kommunerna gratisarbetare när kommunen enbart utnyttjar situationen vilket verkar vara fallet i Mellerud där jag är sysselsatt.

Eller tycker man på AF att det är rätt att vi med körkort ska agera chaufförer inom kommunal verksamhet åt anställd personal?

Själv anser jag att AF eller AME faktiskt kolla upp hur fas3′or används inom den kommunala regin, och där felaktigheter hittas kräva att kommunen anställer personerna eller med omedelbar verkan bryta samarbetet.

Så långt Robert. De frågor han ställer till AF tycker jag att vi också ska ställa till varandra som arbetare med och utan anställning, arbetskamrater, fackligt aktiva. Hur kan det här tillåtas? Att vi har mage att prata fint om kollektivavtal och lika lön för lika arbete medan detta pågår, det är skamligt. Det är dags att organisera de ”arbetslösa”.

kollektivavtal_loftet ehhh… va?

Läs gärna även Konsekvensen av ett brutet löfte här på bloggen och andra inlägg i kategorin Arbetslöshet – hur och varför (hittas i menyn till höger)

 
 
%d bloggers like this: