RSS

Från sur tant till mili-tant. Mera om 24000-upproret.

04 Maj

Jag tjatar på om sjuksköterskestudenternas Inte under 24000!-uppror.
Det finns så mycket att lära av denna stora lilla folkrörelse, den är värd att följa och kommentera.

En student berättade att hon på sin praktik hade träffat en äldre sjuksköterska som var sur och förbannad på studenternas krav. Komma här och komma! Och vi som jobbat länge då?! Men när det några månader senare var demonstration så fanns den äldre kollegan med på torget och hejade.
Å, vad jag känner igen den där processen – från sur tant till mili-tant – från mina egna arbetsplatser! Underbart! Men om man slår den ”feltänkande” i huvudet det första man gör och kallar henne idiot, då lär man aldrig få uppleva sådana små under och ingen folkrörelse heller.

Vad kännetecknar en folkrörelsestrategi?

Jag har i ett tidigare inlägg lyft fram två grundstenar. Citerar därifrån:

1) Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för
2) När de som står längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig

När studenterna tvingar fram högre ingångslöner är det inte genom att be om det utan genom att slåss för det, genom att tacka nej till jobb med för låg lön. Det är grunden för allt annat de gör.
Som nyutexaminerade står de på sätt och vis ”längst bak” – vem kunde tro att de skulle kunna ha något att säga till om? Men deras tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse.

Nu ska jag peka på en tredje grundsten:
3. Vi kämpar för våra gemensamma intressen även om vi tycker olika om en massa annat.

Tro inte att sskorna har enats kring ett radikalt åsiktspaket, och att det är därför de kan föra en framgångsrik strid. De kan föra en framgångsrik strid därför att de enats kring ett gemensamt intresse – lönen – och kring en bestämd tanke om att de tillsammans kan göra något åt saken.

Jag och många andra ser en generell fara med individuell lönesättning. Alla kämpande sskor tänker inte så. Men de vänder sig gemensamt mot den låga lönenivån och specifikt mot den lönekartell som landstingen i praktiken bildat för att hålla nere ingångslönerna (vilket i sin tur håller nere hela sjuksköterskekollektivet). De slår tillbaka mot kartellen genom att själva sätta en gemensam lägsta lön. Det betyder alltså inte att alla är emot individuell lönesättning.
Det verkar inte heller finnas en gemensam kritisk syn på privata vårdföretag och bemanningsföretag. De privata vårdföretagen betalar ofta högre löner än landstingen. De slåss om de legitimerade syrrorna och kan inte dumpa på samma sätt som bemanningsföretag kan göra med t.ex. lagerarbetare. Detta faktum gör att håren inte reser sig direkt på varenda sska som hör ord som privat eller bemanningsföretag. De har olika åsikter om sådant.

Sen vet jag förstås att kamp radikaliserar. Mångas tänkande kommer att påverkas av den kamp de deltar i. Man ser hur saker hänger ihop, som man kanske inte tänkt på tidigare. Men inga politiska grupperingar har lyckats klämma sig in och ställa sig framför ssk-kampen med sina banderoller och en himla tur är väl det. Annars skulle det blivit ännu en ofarlig och förutsägbar vänstermanifestation.

Det finns mycket som talar för sjuksköterskorna. En larvigt låg lönenivå, både för nyexade och specialiserade, om man jämför med andra jobb som kräver akademisk utbildning. Därtill ansvaret för sjuka människor. Därtill sjuksköterskebrist. Därtill att man i flera år befinner sig på en skola, där man har möjlighet att nå varandra och snacka ihop sig.
Det är en situation som gjord för strid. MEN den situationen har ju funnits jättelänge, utan att det hänt något! (Inte så här mycket i alla fall.) Så situationen räcker inte. Det är först när man snackat ihop sig som fighten kan börja.

Jag har främst följt den här striden i Stockholm, där organiseringen av upproret har pågått på sjuksköterskeskolorna sen i höstas. Studenterna har jobbat på att få med alla, fördela arbetsuppgifter, få administratörer i alla terminsgrupper på skolorna, osv. De har diskuterat hur rörelsen ska fortsätta i kommande årskullar, likaväl som de har diskuterat mediastrategi. De har utvecklat ett system för att stötta varandra inför anställningsintervjuer och i att våga säga nej, hålla alla informerade om vad som händer, sammanställa statistik etc, som de gör i sin slutna facebookgrupp. Detta har de hunnit bygga upp innan det blev mediafokus på upproret, desperata åtgärder från sjukhusen etc.

Många andra utbildningsorter har smittats av kampen. Det finns förstås en risk för dem som kommer igång nu när snöbollen redan rullar, att de skulle kunna missa den grundläggande organiseringen och tro att det kan finnas genvägar till att vinna. Men om inte bara kraven utan också metoderna, folkrörelsen, sprider sig, då får vi se en massa mili-tanter av alla kön – och en strid vars like inte har setts i Sverige på många årtionden!

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet - Inte under 24000 i menyn till höger.)

About these ads
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 maj, 2012 i Arbetslivet - Kamp i vården

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: