RSS

Författararkiv: Admin

Ryggen fri

ryggrad

En hyllning till böjda och raka ryggar.

Vår ryggrad består av 7 halskotor, 12 bröstkotor och 5 ländkotor. Ryggraden är kroppens bärande pelare, och inuti sig skyddar den de nerver som förbinder hjärnan och kroppen. Varje kota består av en kotkropp och en båge, som omsluter ryggmärgen. Mellan kotkropparna ligger broskskivor, diskar. De är elastiska och gör vår ryggrad böjlig.

Ibland kan man tro, att vi inte finns längre, vi som böjer rygg.
Men det gör vi.
Det känns i ryggen.

Mat och kläder och hus behövs ju fortfarande.
Och de växer inte på bredband.
Inte vården heller.
Inte ens blöjbytena.

Tack vare maskiner och datorer behövs det färre som böjer rygg för att ge folket bröd.
Men fortfarande behövs de. Och de som bygger maskiner och datorer böjer också ryggen.

En del av våra jobb har flyttats utomlands. Men det betyder ju inte att de inte görs. Över hela jorden böjs ryggar, för att vi ska få det vi behöver.

Och över hela jorden hoppas vi, att just våra barn inte ska behöva böja rygg.
Att de inte ska behöva ta något av de jobb som verkligen måste göras.
Är det inte löjligt, egentligen, att ju onödigare ett jobb är, desto finare?

Vi som böjer ryggen borde vara stoltast.
Vi föder alla andra, klär dem, vårdar dem.
Vi är samhällskroppens bärande pelare. Och i vårt skydd ger vi plats för allt annat: Konsten, utbildningen, idéerna.
Vi befriar andras ryggar. De befriade är beroende: av oss.

 

/text från Folk och andra bullar/

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 7 mars, 2014 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

En liten del av den globala klasskampen, på Alfa Laval

Globalisering innebär bland annat att företagen, oavsett var de säljer sina varor, kan 1) hämta arbetare som är beredda att arbeta till sämre villkor 2) lägga produktionen där det blir billigast. Ser man denna utveckling i ett långt, ensidigt perspektiv så skulle det kunna innebära att alla arbetares löner och villkor pressas ner mot den lägsta förekommande globala nivån.

Men så enkelt är det, som tur är, inte. Överallt där industrier byggs upp och produktion placeras följer i nästa steg att arbetare organiserar sig och kämpar för bättre villkor: Tryggare anställningar, högre lön. Precis som det skedde i vår del av världen när industrierna byggdes upp här. För ni ska ju inte tro att fasta anställningar, hyfsade löner och någorlunda arbetsmiljö fanns där från början. Sådant har kommit genom kamp. Och denna kamp pågår, både som försvar och som attack. Kapitalets pågående kamp för att öka profiten genom att pressa ner våra villkor möts av vår kamp för att pressa upp våra villkor.

När arbetare i andra länder kämpar för att få bättre villkor, så kämpar de i förlängningen också för oss. Och det bästa vi kan göra är att vi kämpar här hos oss, på våra egna arbetsplatser, mot lönedumpning och osäkra anställningar – då kämpar vi också för dem.

Det näst bästa, som vi också kan göra, är att stödja våra klasskamrater på andra ställen. Tillexempel i Pune, Indien, där 402 verkstadsarbetare strejkar sedan 1 oktober 2013 för att få fasta anställningar och en tredubbling av lönen som det skulle innebära. Det är en av många många pågående strider. Just denna lilla del av den globala klasskampen har jag m.fl. uppmärksammat av det enkla skälet att den förs på ett svenskt företag, Alfa Laval. Vars svenska finansdirektör Thomas Thuresson på huvudkontoret i Lund säger: ”jag är också osäkert anställd”.

alfalaval_thuresson

Nu kör vi en mail/telefon/twitter-kampanj för att stödja arbetarna i Pune. Här kopierar jag början av ett brev som Henrik Johansson skrivit till Alfa Laval:

Kära Alfa Laval,

efter att vi sågs utanför ditt huvudkontor i slutet av november känns det nästan som vi känner varandra. Därför skriver jag detta öppna brev till dig.

Jag är född 1973 och ett av de första utländska ord jag lärde mig var Apartheid. Jag fick lära mig att apartheid betyder åtskillnad. Som barn vill man ha samma rättigheter som sin nästa och det var inte svårt att förstå det orättvisa i systemet. Vissa vuxna hade dock svårt att förstå det orättvisa. Ja, det vet du ju själv, svenska företag som Volvo, Sandvik och du själv, Alfa Laval, bröt mot sanktionerna, och tjänade grova pengar på ett djupt orättvist system. Du menade att du följde lokal lagstiftning. Så här i efterhand har hoppas jag att du inser hur fel det var. Och inte bara ur rättvisesynpunkt, om du skall vara egoistisk kan du tänka att det skadade ditt varumärke att sponsra apartheid.

Men tänk dig in i en vanlig arbetares liv. Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Hans kö är kortare, det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni ut i strejk, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna.

Som du vet så ligger fabriken jag skriver om inte i apartheidtidens Sydafrika. Den ligger i Pune, Indien, och drivs av dig, Alfa Laval. Där har 402 kontraktsanställda strejkat sedan den första oktober. Fem långa kalla månader utan lön. De tältar utanför fabriksgrindarna och deras enkla krav är på sätt och vis smickrande för dig och svenskt näringsliv: de vill vara anställda av Alfa Laval, inte av den oseriösa underleverantör som nu är deras arbetsgivare. Situationen är desperat. Många lånar pengar för att försörja sig och sina familjer. Man hungerstrejkar i omgångar, en del har kollapsat och förts till sjukhus. I den här situationen har arbetarna efterfrågat internationell solidaritet. Det är därför jag skriver det här brevet, som en del i en internationell kampanj där människor över hela jorden skriver till dig.

Som du vet åkte vi ….

Läs hela brevet på Henrik Johanssons blogg.

Läs här (på facebook) om mail/telefon/twitterkampanjen: Support the Alfa Laval Strikers.

Du kan enkelt hjälpa till t.ex. genom att skriva dina synpunkter till Alfa Laval i deras kontaktfomulär: http://www.alfalaval.com/contact-us/sweden/Pages/default.aspx

 
 

Klassintresset igen

Jag läste i DN idag: LO svänger om vinster i välfärden . ”Vi är för vinster i välfärden” säger Tobias Baudin, enligt arikeln.

Det låter lite annorlunda än vad det högsta beslutande organet i LO, den senaste kongressen, beslutade om i juni 2012, nämligen att non-profitprincip ska råda inom vård, skola och omsorg. Läs till exempel den här entusiastiska artikeln i Kommunalarbetaren, om kongressens beslut: Gigantiskt stöd för non-profit i väldfärden.

Jag skrev på twitter: Hej @LOSverige, jag är med i ett LO-förbund. Läste i DN att vi är för vinst i välfärden, stämmer det? Har vi haft extrakongress?
@LOSverige svarade: @FrancesTuu vi är emot att vinstintresse ska styra välfärden!

Så vi är tydligen för vinst men mot vinstintresse. Det går inte så bra ihop i praktiken.

Till alla som eventuellt är förvånade över att VINST så envist sticker upp sitt hungriga tryne i de översta fackliga leden, plockar jag upp ett gammalt inlägg från min blogg. Så här skrev jag i juli 2012:

”Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar? Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt. De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen. Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.”

Hämtat från blogginlägget Klassintressen inom socialdemokratin den 26 juli 2012.

Ett annat lästips: Plask i samarbetssoppan, en artikel som jag fick införd i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001.

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 20 januari, 2014 i Hur det ligger till

 

Nedmonteringen började långt före 2006

Den samhällsutveckling vi ser de sorgliga frukterna av idag, påbörjades inte år 2006 då alliansen vann riksdagsvalet. Nedmonteringen hade då pågått i åtminstone tio-femton år. Alliansregeringen var inte startskottet utan snarare en följd av nedförsbacken, och förstås en intensifiering, en ännu brantare backe.

Den artikel som jag klistrar in här skrev jag 1996 och försökte få in i flera dagstidningar, bland andra Aftonbladet. Den refuserades överallt. Sen togs den in på LO-tidningens kultursida i nr 17/98. Varför på kultursidan? Därför att kulturredaktören tyckte den var intressant, antar jag. Och på kultursidan kan man få vara lite eljest även i en facklig tidning.
Den diskussion jag efterfrågade, blev det dock inte mycket av. Den behövs fortfarande, så att vi inte tror att regeringsbyte räcker.

Folk och bullar

Ett inlägg i debatten om ”nödvändiga nedskärningar”. 

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att ”avslöja”! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de  anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvaliten. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.
På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades  efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.
Vi tog vårt samhällsansvar.  Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om!  Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.
Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft.  Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som  helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.
Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse!  Borde vi inte diskutera varför?

På bilden syns några av de strejkande utanför Stockholmsbagarn under den strid 1995 som berörs i artikeln.

strejk1995

Not: Artikeln har också varit publicerad i artikelsamlingen Folk och andra bullar 2001.

 

Arvet – Hamnfyrans unika tidslinje på nätet

Farsta tidningsbud fackklubb 10 år. Postettan kräver - minnesskrift 1940-2000. Målarna i Göteborg – en hundraårskrönika. Några av de fackligt/historiska böcker i min bokhylla som jag kanske inte så ofta bläddrar i men som står där med stolthet. De är minnesskrifter över organiseringen, över det som gjorts och alla de som gjorde det. De påminner också om nuet och framtiden, där vi bygger vidare på det som gjorts men också måste ifrågasätta var vi hamnat och vad som nu bör göras.

I dagarna släpptes en facklig minnesskrift, som är (såvitt jag vet) helt unik till sin uppbyggnad. Det är Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4 Göteborg som presenterar hemsidan Arvet.

Här hittar du hela Arvet! (öppnas i nytt fönster/flik)

I Arvet bläddrar man inte, man klickar sig fram på tidslinjen och hittar bilder, film och text om händelser i stuveri- och hamnarbetarnas historia som exempelvis Bombningen av Amalthea 1908, Skotten i Ådalen 1931, Vild strejk 1954, Svenska Hamnarbetareförbundet bildas 1972, Första kvinnorna på kajen 1990, Kampen för jobben 2009. I bildarkivet ryms också mängder av vardagliga bilder från kajerna, ett gemensamt album för alla dem som jobbat där och för deras släkt och vänner.

En av 10695 bilder i det digitaliserade arkivet – Hamnarbetare på väg till arbetsdomstolen 1978:

Hamnfyran_arvet_imgf070

Hamnfyran skriver:

”Arvet är ett sökbart digitalt arkiv som i skrivande stund innehåller över 11 000 fotografier samt filmer och ljudklipp föreställande allt från vardagligt hamnarbete till fackliga konflikter. I dokumentarkivet finns Hamnarbetarförbundet Göteborgs 41-åriga historia bevarad i över 7000 dokument, som behandlar ett litet fackförbunds kamp för sina medlemmars intressen och solidaritetsarbete världen över.

Stora delar av materialet är helt unikt, insamlat bland medlemmar och sympatisörer under decennier. Vi hoppas att Arvet ska kunna bli en referenspunkt för forskare och fackliga aktivister men också för anhöriga och vänner till alla de tiotusentals människor som jobbat på Göteborgs kajer genom åren.”

Unik är också översättningen till 22 olika språk. Vilket jobb!

Det är roligt att se nätets möjligheter användas på detta sätt. Ett viktigt plus i jämförelse med de tryckta minnesskrifterna, förutom möjligheten att hitta alla de dokument och bilder som inte kan rymmas i en bok, är att tidslinjen i Arvet kan förlängas framåt och fyllas på. Det finns plats för framtiden.

Jag vill gärna överlämna en bild som julklapp till Arvet: Sex hamnarbetare sluter upp och visar solidaritet vid sjuksköterskestudenternas ”Inte under 25000”-manifestation den 24 april 2013. Plats: Slussen i Stockholm.

2013-04-24 ssk-demo (1)

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 26 december, 2013 i Arbetslivet - Blandat, Kultursidan

 

Våldsangrepp mot järnvägsarbetare som strejkar mot privatisering i Sydkorea

manifestants_seoul_
(Info in english down the page)

Sydkoreanska järnvägsarbetare strejkar sedan 9 december mot privatisering av järnvägen. De gick ut i strejk trots att de befarade våldsangrepp från regeringen, som skett vid tidigare strejker. Polis…en har nu stormat högkvarteret för den koreanska fackliga samorganisationen (KCTU) för första gången sedan facket blev lagligt 1999. De krossade glasdörrar, anföll med pepparspray och arresterade över 100 fackliga aktivister, men hittade inte de sedan tidigare gömda ledarna för de strejkande järnvägsarbetarna. KCTU har beslutat att kalla till generalstrejk den 28 december. I internationella medier står ingenting om dessa händelser.  De koreanska arbetarna kämpar både mot nyliberal privatisering och för den grundläggande mänskliga rättigheten att strejka. Vill du stödja dem, kan du skicka ett meddelande till den koreanska regeringen via Labourstart: http://bit.ly/1aUdMGq

In English:
South Korean railway workers strike since December 9 against the privatization of the railways. They went on strike even though they feared violent attacks by the government, which occurred at previous strikes. Now the police stormed the headquarters of the Korean Confederation of Trade Unions ( KCTU ) for the first time since the union became legal in 1999. They smashed glass doors, attacked with pepper spray and arrested more than 100 union activists , but did not find the previously hidden leaders of the striking railroad workers. KCTU has decided to call for a general strike on December 28. The international media says nothing about these events. The Korean workers are struggling both against neo-liberal privatization and for the fundamental human right to strike. To support them, you can send a message to the Korean Government through the Labour Start: http://bit.ly/1aUdMGq
Please share.
 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 23 december, 2013 i Allmänt

 

Vår rätt att vara varandra

Det har diskuterats om vita personer är berättigade att hålla upp skyltar där det står Jag är Jason i solidaritet med Jason Diakité (Timbuktu).

Jag är… har redan före Jason-grejen varit en populär formulering för att visa solidaritet. Vi har t.ex. sett hundratals skyltar med texten Jag är Bradley Manning skickas runt på nätet. Det är väl ingen som tror att alla de människor, som visar upp skylten, påstår att de verkligen ÄR Bradley (Chelsea) Manning. Ingen kräver att de ska ha egen erfarenhet av hur det är att vara en amerikansk armésoldat som läcker sekretessbelagda handlingar till allmänheten och blir dömd till 35 års fängelse.

Formuleringen Jag är… är lite fånig, kan jag tycka. Lite klyschig. Bättre att låta ord betyda det de betyder. Vad är det för fel på Jag stödjer…? Men jag har själv använt formuleringen jag är… i snacken vid det löpande band som var min arbetsplats i många år. Under en del av de åren brukade jag stå mittemot en serbisk kille som några gånger slängde ur sig otidigheter om såväl muslimer som ”zigenare”. Och jag kunde svara: Jag är muslim, ville du nåt? Arbetskamraten visste att jag vet att han vet att jag inte är muslim. Men han var inte dum. Han förstod vad jag menade och bytte ämne. Ibland stod jag bredvid en svensk gubbe som då och då kunde droppa något om svartingar och svartskallar. Och jag kunde svara: Jag är svart, vad var det du sa om mig? Han var inte så korkad att han började ifrågasätta mitt yttrande ordagrant. Det gjorde inte heller den svarta arbetskamrat som stod vid min andra sida. Ingen frågade: Vet du verkligen vad det innebär att vara svart? För de trodde naturligtvis inte att jag hävdade det.

Så, min slutsats: även om formuleringen jag är… är lite fånig, så är det ännu fånigare att låtsas som om den betyder något annat än den är avsedd att betyda.

Jag vet inte inpå bara skinnet hur det är att vara Jason. Men jag vet något som inte heller alla vet: I ett arbetarkollektiv är vi varann. Den som angriper dig, angriper mig. Den som vill försämra för mig, vill försämra för dig. De där arbetskamraterna vid bandet var som alla andra med i kollektivet där vi kämpade tillsammans. I den processen, i klasskampen, försvinner många fördomar och onödigheter. Vi var av olika ursprung, kön, hudfärg. Vi jobbade tillsammans, vi snackade ihop oss, vi maskade tillsammans, vi strejkade tillsammans, vi stoppade försämringar och vi drev igenom förbättringar för alla. Vi.

Det här är ett perspektiv som många (inte alla) av dem som ofta yttrar sig – akademiker, politiker, kulturarbetare etc - saknar, eftersom de aldrig har upplevt det inpå bara arbetskläderna. De känner inte vår rätt att vara varandra.

Möten på Bagarn 2000 (2) några av arbetskamraterna

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 21 december, 2013 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Om barnmorskeuppror och annan vårdkamp

julkrubba

Om en vecka, tisdag den 3 december kl 16, genomför Stockholms Barnmorskor Julspel och Manifestation (facebookevent, öppnas i nytt fönster/flik) utanför landstingshuset på Hantverkargatan 45 i Stockholm, i samband med landstingsfullmäktigemöte.

Gå dit om du kan och stöd de kämpande barnmorskorna!

Det händer mycket nu i barnmorskeupproret. Uppåt 40 barnmorskor har sagt upp sig från BB Stockholm för att istället börja arbeta på BB Sophia, som öppnar i början av 2014, och som betalar rejält mycket bättre. Samtidigt understryker barnmorskorna att öppnandet av BB Sophia inte räddar situationen med för få barnmorskor i Stockholm – det blir ett nollsummespel.

Stockholms barnmorskor kräver förutsättningar för trygg och säker vård. Så här skriver de på facebooksidan Stöd barnmorskornas kamp (öppnas i nytt fönster/flik):

Stöd oss barnmorskor i kampen för en god vård för varje kvinna.

Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.

Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till.

Jag har placerat det här blogginlägget i kategorin Arbetslivet – kamp i vården. Den kategorin hette förut Arbetslivet – inte under 24000. Men kamper sprider sig så nu fick det bli namnbyte.
Sjuksköterskestudenterna fortsätter att kollektivt tacka nej till jobb med för låg lön.
Sjuksköterskor säger upp sig kollektivt då deras villkor försämras. Som t.ex. sjuksköterskorna på barnintensiven i Lund som sade upp sig i vintras. De vann striden, fick tillbaka sina villkor och de flesta återtog sina uppsägningar.
Det kommer mera, och från fler yrkesgrupper i vården, det törs jag lova. Aktionerna har tyngd. Enstaka personer som klagar, tackar nej eller säger upp sig, de märks inte mycket. Men de kollektiva aktionerna märks och tvingar fram förändringar. De förändringarna kommer också oss patienter tillgodo. Och patienter/anhöriga är vi alla, från födseln och genom hela livet. Vi behöver barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor och alla andra som arbetar i vården. Vi behöver att många vill ta dessa jobb och att de har bra arbetsvillkor. Kampen gäller också oss, i allra högsta grad!

 
4 kommentarer

Skrivet av på 26 november, 2013 i Arbetslivet - Kamp i vården

 

Solidaritet med Alfa Laval-arbetarna i Indien

400 underbetalda kontraktsanställda arbetare vid Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, gick den 1 oktober ut i strejk för fasta anställningar och är nu utestängda från fabriken. Jag skrev om detta här på bloggen den 21 november: 400 strejkar vid Alfa Laval.

Den 29 november organiseras en solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund, Sverige. Samling vid Lunds Centralstation kl 12.

Från facebookeventet för manifestationen:

Vi ska tillsammans besöka Alfa Lavals huvudkontor i Lund för att säga till dem att vi stödjer de strejkande arbetarna i Indien. Från Lund centralstation åker vi gemensamt till huvudkontoret och tar med flygblad och banderoll.
Alfa Laval har många lokaler runt om i Sverige och resten av världen och vi uppmanar alla att konfrontera företaget för att framföra kravet att de strejkande ska få fasta anställningar och högre lön.

Facebookevent: Support the Indian strikers at Alfa Laval (Gäller aktionen 29/11. Öppnas i nytt fönster/flik.)

UPPDATERING 26/11: Förutom eventet ovan så finns nu också en stödsida på facebook, med gott om info, bilder, video med mera: Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik.)

 
 

Mitt folk

De där 1/6 av LO-medlemmar, som kan tänka sig att rösta på SD… de är mitt folk. De också. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. De är missnöjda – när det är missnöjestider växer missnöjespartier. De bryr sig, tror jag, om ni ursäktar, inte ett skit om ifall man kallar SD för rasister eller fascister eller främlingsfientliga. De drabbas av lönedumpningen, de blir av med jobbet, en sådan hopplöshet, och så förväntar man sig att de ska bry sig om andra som det är synd om. De är arga i magen, förbannade på flumsnack. De kastar stenen, den bildliga, på den måltavla de kan nå. De är mitt folk, mina gubbar och tanter, precis som bilbrännarungar här i förorten är mitt folk, mina ungar. Mina missnöjda och hopplösa ungar. De som kastar stenen, den konkreta, på den måltavla de kan nå.

sten

Jag kommer aldrig att ta avstånd från dessa människor, fast jag kan få en sten i huvudet. Jag kan skälla på dem, ansikte mot ansikte, men aldrig peka med förakt. Jag tar avstånd från de klassklyftor, de orättvisor och omöjligheter, här och i världen, som får missnöje att växa, från politiker som pekar ut syndabockar eller slåss om medelklassröster och från debattörer som debatterar ordval.

Jag sa så här i en intervju för 31 år sen (1982):

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!

Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

- Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna.

För missnöjda människor är vägen trots allt kort till sammanhållning, till gemensam kamp i arbetslivet eller bostadsområdet – när vi tillsammans väljer mål i stället för måltavla. Vi kan inte räkna bort suraste halvrassegubben i fikarumshörnet eller tanten i hijab eller den bråkiga snorungen. Vi har inte råd att förlora dem, deras ilska, kärlek, styrka. De är vårt folk, vi måste hämta varann.

 
1 kommentar

Skrivet av på 24 november, 2013 i Hur det ligger till

 

Vi ses i morgon!

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41

Tid: 16.45 – 18.00 lördag 23 november

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
robertnyberg_strejkar
Teckning: Robert Nyberg

 

400 strejkar vid Alfa Laval

Alfa_Laval

400 kontraktsanställda underbetalda arbetare vid det svenska företaget Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, strejkar sedan den 1 oktober. Ingenting har publicerats om strejken förutom i lokala tidningar och en artikel i en rikstidning i Indien.  Däremot kan man i gårdagens DN (papperstidningen) läsa en notis i ekonomi-delen med rubriken Alfa Laval tror på Asien. Och i företagets årsredovisning (pdf) finns många vackra ord – se sid 42 med rubriken Medarbetarna är grunden för fortsatt framgång.

Jag har nåtts av information från de strejkande arbetarna i Pune och publicerar här en del av informationen. Jag antar att svenska media, fackföreningar och andra intresserade kan ta reda på mer och även ta upp saken direkt med Alfa Laval, vars huvudkontor ligger i Lund.

Alfa Laval tillverkar värmeväxlare för läkemedels- och livsmedelsindustrin och även för olje- och energisektorn. Enligt företagets egna uppgifter har de 28 större produktionsenheter med sammanlagt 16000 anställda över hela världen.

I Pune, Indien, har Alfa Laval en fabrik med 800 anställda. 540 av de 800 anställda är kontraktsanställda. Det innebär att de inte är direktanställda av företaget. 402 av dem gick i strejk den 1 oktober 2013. De arbetar alla på produktionslinjen i fabriken. De har arbetat för Alfa Laval sedan lång tid, vissa av dem mer än 15 år. De tjänar mellan 8 och 10.000 rupies (motsvarar ca 900 – 1100 svenska kr) per månad. De fast anställda tjänar 30-40.000 rupies (ca 3000-3800 sek) per månad.

Den 15 september skickade de kontraktsanställda ett brev till ledningen och krävde att bli fast anställda. Eftersom de inte fick något svar på brevet gick de ut i strejk. Alfa Laval har svarat med att lockouta de strejkande, som nu sitter framför fabriksgrindarna. Även hungerstrejker har genomförts. På grund av strejken ligger produktionen i fabriken på cirka 30 % av den normala nivån. Alfa Laval har förlorat cirka 16 miljoner euro fram till idag (21 november) sedan den 1 oktober.

Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen  Alfa Laval att ta arbetarna tillbaka, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Företaget vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda, Rashtree Shramik Agardi.

Alfa Laval är inte det enda företag som utnyttjar underbetalda kontraktsanställda i Indien och strejken är inte en isolerad händelse. Kontraktsanställda i en närliggande fabrik nära Simmons – Marshall strejkade i maj/juni och fick fast anställning. I en annan stad i Maharashtra är 600 kontraktsanställda ute i strejk för att få reglerade anställningsavtal.

Uppdatering 2013-11-25: Solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund på fredag den 29 november. Läs mer här.

Uppdatering 2013-11-26: Facebooksida Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik)

 
2 kommentarer

Skrivet av på 21 november, 2013 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Finns yttrandefrihet på arbetsplatsen?

OBS – uppdaterat 19/11 med tid och plats för protesten på torsdag – se nedan!

Yttrandefrihet är ett hett ämne som diskuteras vitt och brett. Men sällan talas det om att det är på våra arbetsplatser som yttrandefriheten är mest begränsad och hotad.
Vill du göra något åt den saken – stöd Atbin och Iraj. T.ex. aktivt på torsdag.

demokrati
Bild från facebookgruppen Stöd personalens kamp mot förtryck i Partille Kommun

Den 30 mars i år skrev jag om pedagoger på ett LSS-boende i Partille som dragit igång en förening och tidning med namnet Pedagogiskt Arbete - och om att två av dessa engagerade pedagoger, Atbin Kyan och Iraj Yekerusta, blivit avstängda från sitt arbete. För att ha misskött sitt arbete? Nej. För att ha varit elaka mot de boende? Nej. För att en av dem skrivit ett kritiskt brev till kommunens ansvariga politiker? Ja.

Här är mitt tidigare blogginlägg: Lojalitet uppåt eller nedåt? Om de avstängda pedagogerna i Partille.

Hur har det gått sen? Jo, de två pedagogerna är fortfarande avstängda. Här följer information från stödnätverket för Atbin och Iraj.

Detta har hänt

För ett ca ett halvår sedan blev Atbin Kyan, skyddsombud vid LSS-boendet Mellbygården i Partille, avstängd från sitt jobb. Detta på grund av ett kritiskt brev han skrivit till kommunen, i vilket han påtalade missförhållanden på arbetsplatsen som pågått under en lång tid.

I samband med brevet fick hans kollega Iraj Yekerusta frågan om han höll med om kritiken som kom från hans kollega och landsman (sic!). När han svarade jakande på detta blev även Iraj avstängd.

Sedan dess har förhandlingar pågått, för Irajs del genom fackförbundet vision och för Atbins del, kommunal. Det har också anordnats stödaktioner i bland annat göteborg, stockholm och umeå.

Den senaste tiden har fallet Atbin och Iraj uppmärksammats, både i media och i samband med att Atbin och Iraj fick civilkuragpriset som varje år delas ut till minne av den mördade fackföreningsaktivisten Björn Söderberg, för sin kamp för yttrandefrihet på jobbet.

Fallet Atbin och Iraj har också lett till att en bredare kritik – från bl.a. lärare och personal på boenden – mot Partille kommuns sätt att sköta personalpolitik offentlig verksamhet kommit fram. Det som började som ett försök att tysta kritiska röster har istället väckt en kör av kritik. Det planeras nu både demonstration i Partille tillsammans med andra missnöjda grupper, och en gemensam träffpunkt för folk som arbetar inom Partille kommun där de kan vädra sin kritik och ta del av varandras erfarenheter och sätt att göra motstånd på.

Den här konflikten håller på att växa till något mycket större. Till en protest mot ett helt sätt att styra samhället, där marknadsmekanismer och nepotism råder även i gemensamt ägd offentlig sektor, på bekostnad av både boende och personal och under täcknamn av New Public Management. Samma tänkande som går igen i allt från utförsäljningar av gemensam egendom till den senaste tidens försök att smygprivatisera den svenska högskolan!

Samling nu på torsdag (21/11) kl 15, Hornsgatan 20 i Stockholm

Så, det som händer nu är att det börjar dra ihop sig till den sista centrala förhandlingen mellan arbetsgivaren och fackörbundet vision, som representerar Iraj. Därför tänkte vi samlas i Stockholm. För att sätta press på förhandlarna och för att uppmärksamma vikten av yttrandefrihet på arbetsplatsen, genom flygbladsutdelning och genom att överlämna en protestlista till Vision och Kommunal med namnunderskrifter mot avstängningen!

De har hittills varit mycket förtegna med var förhandlingarna ska hållas Inte ens den berörda medlemmen har tillgång till den informationen (!). Detta för att undvika uppståndelse.

Vi kommer därför att hålla protesten kl 15.00 på torsdag vid SKLs (arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting) lokaler på Hornsgatan 20, Södermalm. Namnunderskrifterna kommer vi lämna över till SKL och till Vision (på Visions kontor). Facebookevent (öppnas i nytt fönster/flik)

//Stödnätverket för Atbin och Iraj

Några artiklar:
Göteborgsposten
Partille tidning
Göteborgs fria
Tidningen Vision
Arbetaren

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 18 november, 2013 i Arbetslivet - Blandat

 

Smederna på plats igen

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (1)

Smederna har lämnat sin skuggtillvaro i ett förråd och står åter i solen i Eskilstunas centrum.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (2)

Stolta smedvänner: Peder Carlström som drog igång facebookgruppen ”Ge smederna en central placering på Fristadstorget” och Leif Johansson som själv är pensionerad smed.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (3)

En smidesmäster och två släggdrängar från smedjan Sothönorna visade hur hantverkssmide går till.

Detta blogginlägg hamnar i kategorin Kamp lönar sig. Vill du veta varför så läs mina tidigare inlägg om Smederna:
13 maj 2013: Göm inte smederna!
3 juni 2013: Samtidigt i Eskilstuna
19 oktober 2013: Smederna kommer igen på fredag

 
2 kommentarer

Skrivet av på 26 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Sjuksköterskor ryter: Högre lön och fler arbetskamrater!

2013-10-24 25000-demo

En snabbrapport från dagens manifestation på Slussen i Stockholm för den fortsatta lönekampen och sjusköterskestudenternas överenskommelse att som nyexaminerade inte ta jobb till en lön lägre än 25000 kr per månad.

2013-10-24 17.20.42

Kampen är framgångsrik även om mycket återstår. Många vård-arbetsplatser betalar idag 25000 eller mer. Sjukhusens lönedumpar-kartell börjar vittra sönder. Och det är inte bara ingångslönerna som påverkas – som ett exempel nämndes sjuksköterskor som fått 2-3000 kronors höjning av månadslönen efter tre månaders anställning. Det har också blivit allt vanligare att sjuksköterskor säger upp sig – individuellt eller kollektivt – då de är missnöjda med lön eller andra villkor och byter till en annan vård-arbetsplats om deras krav inte tillgodoses.

2013-10-24 17.23.16 - beskuren

En intressant utveckling som var tydlig vid dagens manifestation, är att inte bara låga löner utan även underbemanningen på arbetsplatserna lyfts fram. Allteftersom studenterna kommer ut på arbetsplatserna, med den gemensamma erfarenheten i ryggen att man kan snacka ihop sig och att kamp lönar sig, så kommer arbetsmiljö och bemanning säkert att bli lika viktiga kampfrågor som lönen. Och även de gamla och yrkeserfarna börjar säga ifrån.
I den slutna facebookgruppen ”Sjuksköterskor ryter ifrån – nu får det vara nog!” är det t.ex. på gång att kräva ökad bemanning på slutenvårdsavdelningarna på sjukhusen.

På twitter kan du hitta hashtaggarna #sskriot och #sskryter.

Alla mina blogginlägg i ämnet hittas i kategorin Arbetslivet – inte under 24000

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 24 oktober, 2013 i Arbetslivet - Kamp i vården

 

Smederna kommer igen på fredag

Smederna, Allan Ebelings skulptur, försvann för några månader sen från Fristadstorget i Eskilstuna. Där hade de stått sedan 1959 som en symbol för ”smestan”.

smederna

Fristadstorget skulle bli nytt och fint. Smederna stoppades undan i ett förråd, i tysthet. Var de skulle hamna kunde ingen svara på. Men inte på Fristadstorget i alla fall. ”Kanske i en rondell” sa någon.

Detta upprörde många Eskilstunabor som tyckte att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats i stan. Och de nöjde sig inte med att muttra vid varsitt köksbord. Det blev en ström av arga insändare, facebookgrupp, strategimöten, skrivelser till kommunen…

Kampen gav resultat. Nu byggs det nya fundamentet för Smederna, nära den tidigare platsen. På fredag den 25 oktober kl 13 ska statyn återinvigas.

Eskilstuna_smedfundament
Foto: Leif Johansson, smed och Eskilstunabo

Tidigare blogginlägg om Smederna:
Göm inte smederna!
Samtidigt i Eskilstuna…

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 19 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Ett strategiskt citat och en ny manifestation

(Texten uppdaterad 18 oktober).

Hösten 2011 ställde de kravet på lägst 24000 i ingångslön. Varje termin sedan dess har nya kullar nyexaminerade sjuksköterskor fortsatt tacka nej till jobb med för låg lön.
Detta är en avgörande skillnad mot tidigare försök att snacka ihop sig om en lägsta ingångslön – en kull entusiaster har tagit striden, men sen har den runnit ut i sanden. Nu är det inte så. Kampen fortsätter och utvecklas.

Citat_Frances_Tuuloskorpi

Nyss hittade jag den här bilden på facebooksidan Stöd våra sjuksköterskor. Texten på bilden är ett citat från mitt tal på Stockholms sjuksköterskestudenters första 24000-manifestation i december 2011. Jag blev glad att citatet har fått nytt liv och att meningen Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för kom med. Den inställningen är grundläggande i en folkrörelsestrategi, när vi kämpar tillsammans.

Hela talet som jag höll 2011 finns att läsa här på bloggen i inlägget 24000? Det var då det. Nu höjer vi.

Och snart är det manifestation igen – den 24 oktober 2013 kl 17.00 på Södermalmstorg (Slussen) i Stockholm. Vi ses där!

Vi är vana vid att heja på och visa vårt stöd för tillfälliga strider, bortglömda veckan efter. Men här handlar det om en aktion som är både direkt och uthållig. Stödet från oss andra, alla vi som nån gång i livet är patienter eller anhöriga, det stödet måste också fortsätta, termin för termin.

sskriot_Stockholm_24_oktober_2013

För övrigt håller jag på och samlar ihop berättelser om hur sjuksköterskestudenternas lönekamp fortsätter och sprids i några svenska städer. De kommer, tillsammans med berättelser om andra sätt att sätta ner sin gemensamma elefantfot i arbetslivet (strejk, övertidsblockad, jobba-enligt-regelboken, kollektiv uppsägning…)  att finnas med i den nya antologin Slutsnackat som utkommer 2014. Boken är en uppföljare till Hopsnackat och Hopskrivet och vi förhandspresenterar den på Socialistiskt Forum i Stockholm den 23 november.

Alla inlägg här på bloggen om sjuksköterskestudenternas lönekamp finns i kategorin Arbetslivet – Inte under 24000

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 10 oktober, 2013 i Allmänt, Arbetslivet - Kamp i vården

 

En spännande höst på arbetsförmedlingen

Handläggarna och den direkta aktionen

En artikel på Aftonbladet berättar att handläggare på arbetsförmedlingen tycker att en viss regel om bestraffning av arbetslösa är för sträng. Det gäller regeln att man blir avregistrerad och fråntagen sin a-kassa direkt om man missar ett planerat möte eller annan aktivitet på af. ”Reglerna har både av oss, men även av andra, setts som väldigt hårda” säger en handläggare. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen kollade 1446 fall och det visade sig att i 76% av fallen struntade handläggarna i att avregistrera den arbetssökande.

Vad är detta? Om jag får vara fräck nog att jämföra handläggarnas agerande med sånt som kan hända på en annan random arbetsplats (ett lager, en restaurangkök, ett vårdboende) så skulle jag kalla tillvägagångssättet för en typ av direkt aktion. Man hoppar över (eller ger upp) argumentationen och gör helt enkelt som man vill, vilket ofta är vettigare än regelverket som chefer långt från verkligheten monterat upp.

Handläggarna är förmodligen medvetna om att antalet arbetslösa är betydligt högre än antalet lediga jobb (även om de inte säger det till den arbetssökande) och att man inte gör saken bättre genom att hålla de arbetslösa i strypkoppel. Dessutom handlar det säkert om handläggarnas egen arbetsbörda och vad de vill prioritera.
Förståeligt då att de helt enkelt hoppar över avregistreringen (76% av gångerna) och säger till den arbetssökande: Du har missat ett möte, det var inte bra, se till att komma på den här nya tiden nu, så jag slipper avregistrera dig så du förlorar ersättning.
Gott så.

Men vad händer nu då?

Nu mildras regeln som handläggarna tycker är för sträng. Den arbetssökande blir inte avstängd direkt vid en första miss utan får en varning. Sen trappas straffet upp i fyra steg. Samtidigt skärps och utökas kontrollsystemet. Det är redan så att de arbetslösa lämnar in rapporter om sina jobbsök varje månad. Från och med oktober ska de bland annat rapportera mycket mer detaljerat om hur när och var de söker jobb, i särskilda formulär. Vilket naturligtvis också ökar arbetsbördan på handläggarna (och datasystemen).

Det ska bli intressant att se vilka direkta aktioner som detta leder till!

galen_vid_datorn

Här är några (anonymiserade) inlägg från ett forum för arbetslösa:

En arbetslös:
Har varit på af idag och handläggaren sa att de var allvarligt oroade hur det skulle gå…var kaos redan nu innan det ens startat. De har på mitt af över hundra ”kunder” per handläggare som ska kolla alla rapporter och de anställer ingen ny personal för detta samt att handlingsplanerna skall (enligt nya direktiv från ovan) uppdateras en gång i månaden för de ska vara aktuella och utvärderas med rapporten. Samt att de ska hinna med övriga arbetsuppgifter de har. Ja jag är inte direkt avundsjuk på deras sits. Samtidigt som jag undrar hur det kan bli korrekta bedömningar med den arbetsbördan.

En annan arbetslös:
Har också varit på AF idag. Arbetsförmedlare dignar under bördan av nya arbetsuppgifter. De befarar att datasystemet ska krascha då alla ska lämna in aktivitetsrapporter via af´s hemsida. Redan nu får de varningstexter på skärmen om att systemet är segt. De befarar också att deras hälsa ska ta skada p gr av meningslösa uppgifter de måste göra genom dessa ökade kontroller. Snart ska alla nyanlända, alla i aktivitetsgarantins alla faser registreras och lämna in aktivitetsrapporter. Det är tiden fram till november som i första hand avgör om af´s datasystem klarar av all denna trafik. Om den gör det så kan tiden runt december bli avgörande för om det ska bli ytterligare förändringar i hanteringen av arbetslösas påtvingade rapportering. Personal på af hoppas att dessa regler om aktivitetsrapportering kommer att ändras. Vi får se hur det blir. Ska handlingsplanen uppdateras 1 gång mån, då hinner inte platsförmedlarna att göra annat än sitta vid datorn. Jag börjar nu ana ett mörker som närmar sig alla inskrivna i aktivitetsgarantin. Mer krav på aktivitet ska nog åläggas dessa, då Af inte längre förmår klara av detta själv.

En tredje arbetslös:
Inom ett år kommer vi ha en fullständigt havererad myndighetsstat där arbetsförmedlingen och försäkringskassan inte kommer vara kapabla att fullfölja regeringens direktiv. Det i sin tur innebär att ersättningar återigen kommer försenas ytterligare och all dokumentation kommer samlas på hög. För även om nya tjänster inom dessa myndigheter tillsätts så kommer verksamheten gå på knäna. Arbetslösa och sjuka kommer få betala det högsta priset (som vanligt).

Läs mer här på bloggen i kategorin Arbetslöshet – Hur och varför. T.ex. det här: Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 26 september, 2013 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

Hur gick det?

Vad betyder det om hundra år att vi på Bagarn år 1995 lyckades stoppa en stor nedskärning och rädda det lokala avtalet som företaget ville riva? Det är ett exempel på en strid och en seger som betydde mycket för oss då, i vårt dagliga liv. Idag finns Bagarn inte ens kvar. Men om vi kan lära av segrar och förluster, av hur vi gjorde, av det som hände, och om vi kan sprida våra erfarenheter, då finns betydelsen kvar och gör oss starkare i kommande strider. Även om hundra år.

Sånt som jag oftast skriver om – klasskamp, folkrörelse – har sällan en tydlig början eller slut. En rond kan vinnas eller förloras, men matchen är inte över. Styrkeförhållanden kan förändras, men ingenting är avgjort för gott. Frågan: Hur gick det? har inte ett slutgiltigt svar.

Fast jag kan ju ändå försöka att inte lämna så många lösa trådändar i min blogg! Upptäckte när jag bläddrade genom inläggen att det finns en hel del obesvarade frågor.

Står smederna fortfarande undangömda i ett förråd?

Var Alby till salu?

Blev det något bra bussavtal?

Är de avstängda pedagogerna tillbaka på jobbet?

Har det blivit fler uppror i vården?

När sommarkoman släpper så ska jag besvara frågorna, så gott det går. Till dess – ordet till Berra:

Huset måste byggas med den sten som finns att tillgå,
upproret måste göras med det folk som finns att tillgå,
tavlan måste målas med de färger som finns att tillgå.

ur Hårda Bud av Bertolt Brecht 1938

palett

 
1 kommentar

Skrivet av på 15 juli, 2013 i Ditt och datt, Kultursidan

 

Bussar, vård, kanonkulor

bussbrand

Apropå bussbränderna i Uppsala. Jag känner inte till omständigheterna i just det här fallet. Men det får mig osökt att tänka på en av berättelserna, Hjältar och Hot, i antologin Hopskrivet. Jag citerar:

… skyddsombuden stoppade bussar där nödöppnarna inte fungerade. De stoppade 10 bussar på en vecka. Ett skyddsombud blev uppkallad till chefen och kallad ”slashas”.

Skyddsombudet: Vad ska man göra om inte nödöppnarna funkar om det börjar brinna i bussen?

Chefen: Vad ska man göra om det börjar regna kanonkulor?

Faktum är att ofta när ansvariga säger: Vi hade ingen aning… vi ska se över… – så ljuger de. Det är en mycket vanlig situation på arbetsplatser att de anställda tjatar om problem och risker och att cheferna helt enkelt slår dövörat till.

Det är på den punkten ingen skillnad när det gäller bussar, vård eller vilken som helst av alla de sorters arbetsplatser som vårt samhälle består av.

Berättelsen ur Hopskrivet kommer jag följaktligen att tänka på ganska ofta. T.ex. varje gång ansvariga i vården säger: Vi är väl förberedda och kan garantera patienternas säkerhet!

Jaså? tänker jag. Vi hörde ju just vårdpersonalen vittna om motsatsen? Men det är klart, vad ska man göra om det börjar regna kanonkulor.

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 9 juli, 2013 i Allmänt, Arbetslivet - Blandat

 

NEJ är också en strategi

Jaha, nu riskerar tydligen även Waxholmsbolagets anställda att få söka sina jobb igen på grund av upphandling och ägarbyten.

ABC: ”Ovisst för anställda på Waxholmsbolaget

Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Det gäller befälhavare och besättningsmän såväl som busschaufförer. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar.

Kanske att det istället är arbetsgivarna som borde få uppleva en sådan situation som oviss?

Vad jag tror skulle förändra läget, både kortsiktigt och långsiktigt: Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

haveri
haveri2

 

Provanställ arbetsgivarna

Idag har bussförare i bland annat Stockholm, Södertälje och Umeå gått ut i strejk. De är uttagna i strejk av Kommunal med anledning av avtalsförhandlingarna. Och i morgon tas tågpersonal ut i strejk av Seko.

En av tvistefrågorna i båda fackens avtalsförhandlingar handlar om anställningstryggheten vid upphandlingar. Vid upphandlingarna tas verksamheten över av en ny arbetsgivare och arbetsuppgifterna fortsätter att vara i princip desamma. Men de anställda kan tvingas att söka sina jobb på nytt, kanske bli arbetslösa eller få bli provanställda hos den nya arbetsgivaren trots lång erfarenhet och anställningstid.
Det är väl snarare arbetsgivarna som borde provanställas med tanke på hur undermåligt många av ”entreprenörerna” sköter verksamheten och arbetsförhållandena. För att inte tala om hela systemet med upphandlingar i den f.d. gemensamma sektorn, det provet har varat alldeles för länge och borde underkännas. Det är en lek med skattepengar och med de anställdas tålamod, en lek som drabbar ”tredje man”.

buss Ett lagom bussföretag att leka med.

Andra frågor där man inte kommer överens i de pågående konflikterna, handlar om schemaläggning och raster.

De flesta fackförbund har, under lång tid, i de centrala avtalsförhandlingarnas byteshandel sålt arbetstidsregler och anställningstrygghet. Lönehöjning mot ökad ”flexibilitet”. Ökad flexibilitet betyder vanligen att arbetsgivaren får bestämma mer över hur du ska leva ditt liv, och du själv mindre.

Nu växer kraven på att återta något av det som släppts. Facken lägger större vikt vid den typen av krav som handlar om arbetstid, schemaregler, arbetsmiljö och anställningstrygghet. Då blir det konflikter, när byteshandeln inte fungerar så smidigt som arbetsgivarna vant sig vid.
Sen har det ändå, ofta i sista minuten, skrivits på avtal där denna typ av krav inte tillgodosetts, eller har stoppats undan i arbetsgrupper. Det krävs mer ”oro på arbetsplatserna”, fler lokala konflikter kring dessa frågor, om arbetsgivarna ska pressas tillbaka i sin framgångsrika flexibilitetsoffensiv.

Hur som, nu hejar vi på bussförarna och tågarbetarna. Lite om hur vi kan stödja strejkande finns i ett tidigare inlägg här på bloggen: Klaga där uppe, stöd här nere.

Kommunalarbetaren: Strejken har brutit ut.

Kommunalarbetaren: Fyra krav som startade strejken.

FACKEBOOKSIDA ATT GILLA: Passagerare som stöder bussförarna i den pågående strejken

 

Missa inte sommar-rean

Skaffa lite sommarläsning – under juni är det reapris på Hopsnackat och Hopskrivet!

Hopsnackat innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Det handlar om hundar på lagret, surströmming och bingostrejk. Kuktillägg, audition för timmisar och julvörten som fick stanna på kajen. Underpresterande kockar, unisona sopgubbar, fnissande bagare, ilskna vårdarbetare och chaufförer som tröttnar på trasiga bussar. Vikarier, praktikanter och amu-elever som inte tar skit. Bilbyggarnas rastmöten, städarna som driver alla andra framför sig och månadens fackpampar. Grabbarna som rör om på motorverkstan, blixten som vägrar övertid och fackstugor i pausrummen. Läs om människor som snackar ihop sig och gör något åt saken. Läs om folkrörelse på arbetsplatsen.

Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, tågvärdarna som blev pingviner.
De ca tjugo personer som har nappat på uppmaningen: Berätta om en arbetsplatstidning eller något annat skriftligt som har haft betydelse för er som kollektiv! berättar från bagerier, metallindustrier, brevbärarkontor, bussgarage, tåg och tågverkstäder och från organisering av sjuksköterskestudenter, bemanningsanställda och arbetslösa.

Nu får du två böcker för 100 kronor – porto ingår. Kolla HÄR! (öppnas i nytt fönster/flik)

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 10 juni, 2013 i Folkrörelselinjen, Kultursidan

 

Rond två. Mitt Alby? Nej, vårt Alby.

Förra gången jag skrev om Alby är inte till salu, så handlade det om en rond som genomförts med envishet och entusiasm. 6500 röstberättigade i Botkyrka hade skrivit under på att de vill ha en folkomröstning om utförsäljningen av 1300 allmännyttiga lägenheter på Albyberget till privatvärdar. Överlämnadet av rösterna avslutades med kramar och tårar – första ronden var vunnen.

2013-05-31 Alby är inte till salu (38) Klicka på bilden för att läsa förra inlägget.

Jag skrev också att det är ingen rusning av privatvärdar som vill köpa lägenheterna. Men nu har en villig köpare – ”Mitt Alby” – visats upp. Och detta innan de insamlade rösterna ens är kontrollräknade. OBS: Avtalet som skrivits mellan Botkyrkabyggen och köparen äger ingen giltighet, så länge inte kommunfullmäktige har sagt ja till köpet. Men självklart är det ett taktiskt drag av kommunen att visa upp köparen och ge ett intryck av att allt är klart. Samt att framställa den som står bakom Mitt Alby, Mikael Ahlström, grundare av riskkapitalbolaget Procuritas, närmast som en social välgörare. Visserligen har det än så länge inte blivit något av den överenskommelse om långsiktighet, som kommunstyrelsen ordförande talat om. Men Mikael Ahlström ska skänka 10 miljoner på 10 år till sociala verksamheter. Se där, en riktig människovän! Han är inte ute efter pengar han!

Vi kanske ska titta lite närmare på det där med pengar.

Var är hyresgästernas pengar?

Botkyrkabyggens hyresgäster har under årens lopp betalat in väldigt mycket pengar till Botkyrkabyggen och till Botkyrka kommun. Under t.ex. 2009 blev det 24 miljoner kronor över av de inbetalade hyrorna, när drift och underhåll dragits av. Botkyrkabyggen behöll av detta 13 miljoner kronor och 11 miljoner gick rakt in i kommunens kassa.
Hyresgästföreningen klagade på den höga vinstnivån. – Botkyrkabyggen har redan bra ekonomi och borde sänka hyran istället för att ta ut en stor vinst, sa P-O Brogren på Hyresgästföreningen..

Men Ulf Nyqvist, vd i Botkyrkabyggen, höll inte med. – Vi ska inte använda vinsten till att sänka hyran eller underhålla lägenheter i nuläget. Det är en fördel att ha denna soliditet när vi ska låna för att renovera och är bra på lite längre sikt, sa Ulf Nyqvist.

Men nu när det ska renoveras, då säger man att det är nödvändigt att sälja 1300 lägenheter. De som skapat ”soliditeten” med sina hyror, ska bli utsålda som tack för hjälpen.
Vart har all denna överhyra som hyresgästerna betalat under årens lopp, tagit vägen? Och vad har kommunen gjort med sin del av vinsten? Det är ju faktiskt så att hyresgästerna har betalat en sorts extra kommunalskatt genom sina hyror.

Mikael Ahlströms krav på avkastning

”Mitt Alby”s krav på direktavkastning på investeringen lär vara 6,8% per år. Botkyrkabyggens direktavkastning har varit 3,5%. Jag ska inte här gå in på detaljer om vad direktavkastning innebär, det intressanta är att det handlar om nästan en dubblering av vinstkravet.
Hur ska det gå till utan att höja hyrorna? Det lär inte räcka med att försämra skötseln av lägenheterna. Att Mikael Ahlström säger att han ska satsa 10 miljoner på 10 år (=en miljon om året) på ”sociala projekt” är inte mycket att komma med i sammanhanget. Att plocka ut ett antal miljoner från hyresgästernas fickor och miljö och sen ge tillbaka 1 miljon till sociala projekt – det är typ som om jag skulle råna nån på hans plånbok och sen ge tillbaka en tjuga och säga ”varsågod, köp glass till dina barn”. Ska han säga tack då?

Nästa rond går på ilska

Den 26 juni ska kommunfullmäktige ha ett möte där de ska ta ställning till två saker. Dels kravet på folkomröstning. Dels ”Mitt Albys” köp av lägenheterna i Alby.

Nu på onsdag den 12 juni kl 18 är det demonstration i Alby.
Samling utanför rulltrappan (tunnelbanan) på Albyhöjden. Lagmansbacken heter stationen om du kommer med buss (Bussarna 702, 707 och 708 går dit)

Många hyresgäster kommer att visa vad de tycker genom att hänga ut banderoller och färglada tyger från fönster och balkonger. Det kan man tolka som Vårt Alby är inte till salu.

Första ronden entusiasm och glädjetårar. Den här ronden går nog mera på ren ilska.

svt - ilska och besvikelse hos Albybor  Klicka på bilden för ett inslag från svt den 7 juni.

 
3 kommentarer

Skrivet av på 10 juni, 2013 i 145 Norra B

 

Samtidigt i Eskilstuna…

Häromdan skrev jag Första ronden vunnen – Alby är inte till salu . Idag skriver jag om en helt annan fight, men också den ett exempel på engagemang underifrån i strid med beslut uppifrån. Folkrörelse om man så vill. Det handlar om en staty – skulpturen Smederna i Eskilstuna. Saxar från ett tidigare blogginlägg om saken:

Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla sme’stan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget.

Facebookgrupp: Ge Smederna en central placering på Fristadstorget!

Här smider några av facebookgruppens medlemmar planer på biblioteket:

2013-06-01 Eskilstuna (0)

2013-06-01 Leif

En av dem som vill ha tillbaka Smederna till Fristadstorget är Leif Johansson, som själv är pensionerad smed. Vi vill inte att vår historia ska försvinna, den ska lyftas fram, säger Leif.

2013-06-03 smederna grupp
Idag den 3 juni 2013 samlades några av facebookgruppens medlemmar för att överlämna en skrivelse till politikerna. Längst t.h.kulturnämndens ordförande Mona Kanaan som kom ut för att ta emot skrivelsen.

2013-06-03 smederna
Facebookgruppens initiativtagare Peder Carlström och Mona Kanaan

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg: Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur, äldre eller nutida, som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor, placeras på undanskymda ställen?

Klicka på Smederna för att komma till mitt förra inlägg om saken!

smederna

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 3 juni, 2013 i Kultursidan

 

Första ronden vunnen – Alby är inte till salu

Det hängde på håret, men precis innan tiden gick ut hade 6500 Botkyrkabor skrivit under på att de kräver folkomröstning om utförsäljningen av Botkyrkabyggens lägenheter i Alby. Under de senaste veckornas slutspurt har det samlats namn och räknats listor både dag och natt.

2013-05-31 Alby är inte till salu (4)
Idag den 31 maj 2013 kom några av namninsamlarna, trötta men glada, till Botkyrkas kommunhus i Tumba för att lämna över listorna.

2013-05-31 Alby är inte till salu (27)
Emma höll ett tal och läste upp en insändare som funnits att läsa i Eskilstunakuriren:

Alby kämpar för alla

Kampanjen för en folkomröstning om utförsäljning av allmännyttiga hyresrätter i Alby är intressant på två sätt. För det första därför att hyresgäster måste ta strid för att inte politiker ska sälja våra hem och en lyckad folkomröstning kan inspirera oss som bor i andra delar av landet. För det andra är det Socialdemokraterna som driver igenom utförsäljningen. Det visar att det inte räcker med att byta regering för att byta ­politik.

För att få ett mer solidariskt land så måste vanligt folk ­organisera sig och sätta press på politiker från alla partier. En ros till Alby är inte till salu och organisationen Megafonen – ni kämpar för oss andra också!

Svensson på två trappor

2013-05-31 Alby är inte till salu (25)
Rätt många journalister och fotografer var på plats, trots att det inte brändes några bilar i orten idag.

2013-05-31 Alby är inte till salu (31)
Kommunstyrelsens ordförande Katarina Berggren (längst till vänster) kom ut och tog emot listorna.

2013-05-31 Alby är inte till salu (38)
Kramar och tårar efteråt. Första ronden vunnen.

Bakgrund

Botkyrka kommun har för avsikt att sälja 1300 av Botkyrkabyggens lägenheter i Alby till privatvärdar. Men det vill inte de boende i Alby. De har sett hur dåligt det blivit för hyresgästerna i bland annat Fittja efter sådana utförsäljningar. Därför har kampanjen Alby är inte till salu dragits igång. De protesterande kräver en folkomröstning i kommunen. För att kommunfullmäktige ska tvingas ta upp frågan, så måste man visa att minst 10% av hela kommunens röstberättigade invånare kräver en folkomröstning. Namnunderskrifterna ska vara insamlade inom en sexmånadersperiod.
Men en sådan namninsamling betyder inte att det automatiskt blir en folkomröstning. Frågan tas upp i kommunfullmäktige, och om då 1/3 av kommunfullmäktige röstar för en folkomröstning, då ska den bli av. Sen är det dags för själva folkomröstningen. Och den är bara rådgivande, inte beslutande.

Så detta var, som sagt, bara första ronden.

Oavsett hur det går med folkomröstningen så har engagemanget fått effekter. Tydligen är det ingen rusning av privatvärdar som vill köpa lägenheterna. Kanske de drar öronen åt sig på grund av hyresgästernas protester.

 

2013-06-10:  Rond två. Mitt Alby? Nej, vårt Alby.

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 31 maj, 2013 i 145 Norra B

 

Dum replik i dålig pjäs

annie_loof

Slagsta Glass har anställt fler ungdomar pga halverad restaurangmoms o arbetsgivaravgift. Ytterligare ett bevis! skriver Annie Lööf på twitter.

Fast det är inte sant. I december 2011, precis innan arbetsgivaravgifterna och momsen sänktes, hade Slagsta Glass sex anställda. Ett år senare hade de tre. Däremot har vinstmarginalen ökat rejält.

Läs mer om detta på Alliansfritt idag 2013-05-26: Inte en grej stämmer när Lööf pratar arbetsgivaravgifter och krogmoms

(2014-01-06 lyfter Alliansfritt upp saken igen: Lööf struntar i forskningen – lyssnar hellre på en ”jobbskapare” som halverat sin personal)

Jag brukar sällan skriva bloggtexter om korkade personer i maktposition. Samhällsmotsättningarna handlar ändå inte om personer. Det är liksom ingen idé att byta ut skådisarna om det är pjäsen som är dålig. Men här gäller det dumhet som inte är personlig. Annie Lööf är inte den enda som inte fattar (vill fatta) att när arbetsgivare säger ”Vi har anställt fler” så är det inte säkert att det stämmer. Och även om de inte blåljuger så är det ofta en vit lögn, sanningen är att ”Vi har bytt ut anställda mot andra anställda som är billigare”.

Det finns en parallell. Det är när arbetsgivare säger: om vi bara får flexiblare arbetstidsregler eller om vi bara får lättnader i anställningsskyddet, då kan vi anställa fler. Alla som varit på en arbetsplats vet att flexiblare arbetstidsregler och lättnader i anställningsskyddet används för att man ska kunna få arbetsuppgifterna gjorda av färre personer, på färre timmar. Om arbetsgivarna kan ha folk inne exakt då de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningsskydd, då kan de pressa ner arbetstimmarna och ändå få jobbet gjort. Den pjäsen handlar om skärpt utsugning, inte om att anställa fler.

 

 

Göm inte smederna!

smederna

Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla smestan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget. Många arga insändare har kommit in i Eskilstunakuriren och strategimöte för att komma till tals med kommunen är på gång.

Facebookgrupp: Ge smederna en central placering på Fristadstorget!

Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur – äldre eller nutida – som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor placeras på undanskymda ställen.

För några år sen var det Folkets Hus i Stockholm som planerade att plocka undan bland annat en stor Amelin-målning. Men de kraftiga protesterna gjorde att tavlorna blev kvar. Tidningen Arbetet (dåvarande LO-tidningen): Folkets hus gör pudel av tavelbeslut.

Smederna tillbaka till Fristadstorget!

Uppdatering 28 maj 2013, dagens insändare i Eskilstunakuriren: Ställ tillbaka smederna på Fristadstorget.

3 juni 2013 har jag skrivit igen om smederna HÄR.

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 13 maj, 2013 i Kultursidan

 

Limpan, Rosen & Bellman viglar upp.

Du har väl inte missat att Hopsnackat blir teater?

repetition 2013-02-17

- Det är ett jävla rövarbolag det här, skum skit hela tiden! Sopgubben Rosen är förbannad. (Repetitionsbild)

En timslång föreställning med sopgubbarna Limpan, Rosen & Bellman och deras historier om sopbils-karavan, bingostrejk, kuktillägg, rastmöten, hundar på lagret, inställda bussar, kris i restaurangköket, städarna som stod längst bak och julvörten som fick stanna på kajen.
Det handlar om att snacka ihop sig med sina arbetskamrater – bli uppviglad och glad!

repetition 2013-03-10

Så fick vi då till slut en fläkt… Segerglädje på lagret. (Repetitionsbild)

Några av berättelserna i boken Hopsnackat har blivit en teaterpjäs med samma namn. Och nu ska den ut på turné! Den spelas i Stockholm den 2, 3 och 14 maj, i Norrköping den 7 maj och i Uppsala den 8 maj.
Information om boken (och bokserien som den ingår i), föreställningarna, biljettbokning med mera kan du hitta på bloggen folkrorelselinjen.wordpress.com.
Där kan du också hitta information om hur du ska göra om du vill att Hopsnackat ska spelas i din stad eller för din förening. Det behövs ingen teaterscen.

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 25 april, 2013 i Folkrörelselinjen, Kultursidan

 

Fyra bilder och ett tal från 25000-manifestationen.

2013-04-24 ssk-demo (3)

2013-04-24 ssk-demo (5)

2013-04-24 ssk-demo (10)

2013-04-24 ssk-demo (1)

Den här bilden kanske kräver en förklaring – det är ett gäng hamnarbetare som kom till Slussen för att visa sitt stöd för sjuksköterskestudenternas kamp och rimliga löner i vården.

Och här är mitt fem-minuters-tal på demon. Om du har läst min blogg tidigare så kan du blunda och gå vidare, för det här talet innehåller inget nytt, tvärtom, det är samma gamla francestjat som vanligt. But a woman has to do what a woman has to do.

Här stod jag och talade till sjuksköterskestudenterna vid den första manifestationen i december 2011. Och då sa jag bland annat så här:

Jag tror det är viktigt att arbetsgivarna får klart för sig att den här striden inte är en tillfällig dagslända. Även de studenter, som nu är i början av sina utbildningar, är på hugget och kommer att stå på sig. Om arbetsgivarna tror att de kan vänta ut den här årskullen och få billigare arbetskraft sen, då ska de veta att så blir det inte. Nästa år kanske kravet är 25000, så de gör klokt i att passa på att anställa nu för futtiga 24!

Hur kunde jag våga säga så? Jag har sett många många protester och kampanjer som bara blivit tillfälliga dagsländor. Men det märktes att stockholmsstudenternas löneuppror inte bara skulle bli tillfällig dagslända utan en stark, liten men tuff, folkrörelse. Såna har förmåga att överleva. Hur märktes det då? Särskilt på tre saker:

För det första: I arbetslivet får vi inte bättre villkor för att det är synd om oss eller för att någon annan räddar oss. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för. Och det har ni förstått. Ni tvingar fram högre ingångslöner inte genom att be och böna utan genom att tacka nej till jobb med för låg lön. Ni gör förstås annat också – Träffar politiker, manifesterar på torgen, syns i media. Men om ni bara hade gjort sånt, så hade det inte lett nånstans. Era NEJ TACK är grunden och orsaken till att motståndet luckras upp och att de arbetsgivare som fortfarande vägrar ge rätt lön får ta till allt mer desperata och kostsamma och idiotiska räddningsförsök.

För det andra: Ni har förstått att man kan kämpa för sina gemensamma intressen även om man tycker olika om en massa annat. Man behöver inte vara bästa kompisar. Man behöver inte komma överens om ett stort åsiktspaket eller om partipolitiska ståndpunkter. Ni fokuserar på landstingets lönedumpning och de låga lönenivåerna och ni enas kring en bestämd tanke om att ni tillsammans kan göra något åt saken. Och då kan ni det.

För det tredje: Ni försöker få med alla och ni har metoder för det. Ni organiserar er, ni redovisar anställningsintervjuerna för varandra i den slutna facebookgruppen, ni peppar även dom som inte känner sig så modiga och starka. Det är när den blygaste studenten längst bak i salen vågar stå på sig och inte bara den tuffaste längst fram, som det blir en folkrörelse. För när de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig.

Det här gäller även i ett större perspektiv: Som nyutexaminerade studenter står ni på sätt och vis ”längst ner och längst bak” – vem kunde tro att ni skulle kunna ha något att säga till om? Men ert tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse. Tryckvågorna sprider sig genom hela vårdapparaten.

Det kan vi vara tacksamma för, alla vi 99,9% som av och till behöver vård, när vi föds, när vi dör och däremellan. Vi är alla patienter. Det är dags, tycker jag, att alla patientföreningarna lägger sig i utifrån patientintresset och säger till de ansvariga: Vi behöver vårdplatser, vi behöver sjuksköterskor och att fler ska vilja bli sjuksköterskor. Sluta trilskas och se sanningen i vitögat: Rörelsen kan inte stoppas. Underbetalningens tid är slut.

Talet jag höll i dec 2011 finns HÄR.

Alla inlägg på bloggen om 24000-kampen finns i kategorin Arbetslivet – inte under 24000.

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 24 april, 2013 i Arbetslivet - Kamp i vården

 
 
%d bloggers like this: