Göm inte smederna!

Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla smestan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget. Många arga insändare har kommit in i Eskilstunakuriren och strategimöte för att komma till tals med kommunen är på gång.

Facebookgrupp: Ge smederna en central placering på Fristadstorget!

Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur – äldre eller nutida – som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor placeras på undanskymda ställen.

För några år sen var det Folkets Hus i Stockholm som planerade att plocka undan bland annat en stor Amelin-målning. Men de kraftiga protesterna gjorde att tavlorna blev kvar. Tidningen Arbetet (dåvarande LO-tidningen): Folkets hus gör pudel av tavelbeslut.

Smederna tillbaka till Fristadstorget!

 

Limpan, Rosen & Bellman viglar upp.

Du har väl inte missat att Hopsnackat blir teater?

- Det är ett jävla rövarbolag det här, skum skit hela tiden! Sopgubben Rosen är förbannad. (Repetitionsbild)

En timslång föreställning med sopgubbarna Limpan, Rosen & Bellman och deras historier om sopbils-karavan, bingostrejk, kuktillägg, rastmöten, hundar på lagret, inställda bussar, kris i restaurangköket, städarna som stod längst bak och julvörten som fick stanna på kajen.
Det handlar om att snacka ihop sig med sina arbetskamrater – bli uppviglad och glad!

Så fick vi då till slut en fläkt… Segerglädje på lagret. (Repetitionsbild)

Några av berättelserna i boken Hopsnackat har blivit en teaterpjäs med samma namn. Och nu ska den ut på turné! Den spelas i Stockholm den 2, 3 och 14 maj, i Norrköping den 7 maj och i Uppsala den 8 maj.
Information om boken (och bokserien som den ingår i), föreställningarna, biljettbokning med mera kan du hitta på bloggen folkrorelselinjen.wordpress.com.
Där kan du också hitta information om hur du ska göra om du vill att Hopsnackat ska spelas i din stad eller för din förening. Det behövs ingen teaterscen.

 

Fyra bilder och ett tal från 25000-manifestationen.

Den här bilden kanske kräver en förklaring – det är ett gäng hamnarbetare som kom till Slussen för att visa sitt stöd för sjuksköterskestudenternas kamp och rimliga löner i vården.

Och här är mitt fem-minuters-tal på demon. Om du har läst min blogg tidigare så kan du blunda och gå vidare, för det här talet innehåller inget nytt, tvärtom, det är samma gamla francestjat som vanligt. But a woman has to do what a woman has to do.

Här stod jag och talade till sjuksköterskestudenterna vid den första manifestationen i december 2011. Och då sa jag bland annat så här:

Jag tror det är viktigt att arbetsgivarna får klart för sig att den här striden inte är en tillfällig dagslända. Även de studenter, som nu är i början av sina utbildningar, är på hugget och kommer att stå på sig. Om arbetsgivarna tror att de kan vänta ut den här årskullen och få billigare arbetskraft sen, då ska de veta att så blir det inte. Nästa år kanske kravet är 25000, så de gör klokt i att passa på att anställa nu för futtiga 24!

Hur kunde jag våga säga så? Jag har sett många många protester och kampanjer som bara blivit tillfälliga dagsländor. Men det märktes att stockholmsstudenternas löneuppror inte bara skulle bli tillfällig dagslända utan en stark, liten men tuff, folkrörelse. Såna har förmåga att överleva. Hur märktes det då? Särskilt på tre saker:

För det första: I arbetslivet får vi inte bättre villkor för att det är synd om oss eller för att någon annan räddar oss. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för. Och det har ni förstått. Ni tvingar fram högre ingångslöner inte genom att be och böna utan genom att tacka nej till jobb med för låg lön. Ni gör förstås annat också – Träffar politiker, manifesterar på torgen, syns i media. Men om ni bara hade gjort sånt, så hade det inte lett nånstans. Era NEJ TACK är grunden och orsaken till att motståndet luckras upp och att de arbetsgivare som fortfarande vägrar ge rätt lön får ta till allt mer desperata och kostsamma och idiotiska räddningsförsök.

För det andra: Ni har förstått att man kan kämpa för sina gemensamma intressen även om man tycker olika om en massa annat. Man behöver inte vara bästa kompisar. Man behöver inte komma överens om ett stort åsiktspaket eller om partipolitiska ståndpunkter. Ni fokuserar på landstingets lönedumpning och de låga lönenivåerna och ni enas kring en bestämd tanke om att ni tillsammans kan göra något åt saken. Och då kan ni det.

För det tredje: Ni försöker få med alla och ni har metoder för det. Ni organiserar er, ni redovisar anställningsintervjuerna för varandra i den slutna facebookgruppen, ni peppar även dom som inte känner sig så modiga och starka. Det är när den blygaste studenten längst bak i salen vågar stå på sig och inte bara den tuffaste längst fram, som det blir en folkrörelse. För när de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig.

Det här gäller även i ett större perspektiv: Som nyutexaminerade studenter står ni på sätt och vis ”längst ner och längst bak” – vem kunde tro att ni skulle kunna ha något att säga till om? Men ert tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse. Tryckvågorna sprider sig genom hela vårdapparaten.

Det kan vi vara tacksamma för, alla vi 99,9% som av och till behöver vård, när vi föds, när vi dör och däremellan. Vi är alla patienter. Det är dags, tycker jag, att alla patientföreningarna lägger sig i utifrån patientintresset och säger till de ansvariga: Vi behöver vårdplatser, vi behöver sjuksköterskor och att fler ska vilja bli sjuksköterskor. Sluta trilskas och se sanningen i vitögat: Rörelsen kan inte stoppas. Underbetalningens tid är slut.

Talet jag höll i dec 2011 finns HÄR.

Alla inlägg på bloggen om 24000-kampen finns i kategorin Arbetslivet – inte under 24000.

 

Vi är beredda, beredda på att slåss

Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för! det är en de strategiska grundstenar som jag brukar tjata om. Ett gäng som verkligen fattat detta är de kämpande sjuksköterskorna. Det finns även en kampsång som slår fast saken!

Klicka och sjung med: Vi är beredda – Pelle Höglund

På onsdag kan vi andra, vårdarbetare, anhöriga, patienter (vilket vi väl alla blir förr eller senare) visa vårt stöd för kampen. Kolla inlägget 24 april – Inte under 24000/25000 – hela listan!

 

24 april – Inte under 24000/25000 – hela listan!

Dags för detta års vårliga manifestation den 24 april 2013! Då samlas de kämpande sjuksköterskestudenterna för att manifestera sin envisa, och allt mer framgångsrika, kamp för rimliga ingångslöner. Säkert kommer också många av deras äldre kollegor att dyka upp. Och så kommer förstås vi andra som hejar på.

Citerar från facebookeventet för manifestationen i Stockholm:

Storsjukhusen bedriver en lönekartell där alla nyutexaminerade sjuksköterskor erbjuds samma ingångslön. Löneutvecklingen för en sjuksköterska är nästintill obefintlig. Inflationen äter upp höjningen vilket innebär att många sjuksköterskor idag har lägre lön än vad de hade som ingångslön för 5 år sedan – det är inte klokt! Därför är ingångslönen så otroligt viktig för oss alla att kämpa för – det är dags att förändra löneläget och synen på sjuksköterskan!

Nya kullar med nyexaminerade sjuksköterskor är på väg ut på arbetsplatserna och de gör som sina föregångare – tackar nej till anställningar för under 24000 i månaden. Åtminstone i Stockholm har kravet nu höjts till 25000! Allt fler arbetsgivare inser att detta inte var en dagslända som de lugnt kan vänta ut, och allt fler betalar den begärda lägstalönen. De som fortfarande vägrar, brottas med katastrofal underbemanning.

Jag är en av de inbjudna talarna i Stockholm, och det ska bli riktigt kul att åter få tala om den här kampanjen, som jag tycker är ett så bra exempel på en stor liten folkrörelse. (Jag talade också vid den första manifestationen i Stockholm, i december 2011.)

Manifestation i Stockholm

onsdag 24 april 2013:  Södermalmstorg/Slussen kl 17
Facebookevent

Och i flera städer… också 24 april 2013

(jag kompletterar om jag får tips om fler).

Göteborg

Sahlgrenskas huvudentré kl 16
Facebookevent

Uppsala

Samling Biomedicinskt centrum entré (A11) kl 16
Torgmöte på Stora Torget 16.45
Facebookevent

Linköping

Stora Torget, 17.30-19.30
Facebookevent

Lund

Stortorget 17.00
Facebookevent

—————————————————–

Mina tidigare blogginlägg om och kring ssk-kampen, från november 2011 och framåt, finns alla i kategorin Arbetslivet – Inte under 24000.

 

Hopsnackat hopskrivet slutsnackat – ett föredrag

Igår var jag i Malmö och pratade på bokcaféet Amalatheas socialistiska litteraturfestival, som pågått under hela veckändan. Jag talade om arbetsplatskamp och om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen som jag är redaktör för.

Föredragen streamades och går fortfarande att se på ABF Play. Bilden är ingen höjdare (mörk) men det går bra att höra vad vi säger i alla fall.

Här finns den första halvtimmen av mitt föredrag.

Och här finns den andra halvtimmen. Observera att det har blivit en liten lucka mellan de två delarna. Det som händer i luckan, och som inte hörs, är att jag börjar prata om den kommande tredje boken i serien av ”folkrörelse på arbetsplatsen” – Strejkskolan eller Slutsnackat. När del 2 av inspelningen börjar är det alltså den boken jag pratar om.

På Amaltheas blogg finns länkar till alla föredrag och andra programpunkter under veckändan.

Fredagens föredrag kan du hitta länkar till här.
Lyckliga i alla sina dagar – Nina Björk
Jenny Wrangborg läser dikter

Lördagens här.
Klass och litteratur med Liv Strömqvist och Sara Granér
Litteratur som klasspolitik – Magnus Nilsson
Hopsnackat, hopskrivet, slutsnackat – Frances Tuuloskorpi
Arbetsplatsrapporter som ansiktslös arbetarlitteratur – panelsamtal
Att skriva skönlitterärt om arbete och klass – Henrik Johansson (tyvärr streamades inte slutet av föredraget)
Högläsning med Dotterbolaget

Söndagens här.
Deltagänget & aktivistdokumentation – Salka Sandén
Att skildra klass på teaterscenen – Teater Fryshuset
Varat & varan (då och nu) – Kajsa Ekis Ekman
‘Död åt arbetslinjen – länge leve arbete’ – Paula Mulinari
Feministiskt skrivande med Malmös feministiska nätverk

 

Alby är inte till salu! Slutspurt för folkomröstningskravet

Här räknas insamlade namn i Alby.

Majoriteten av Botkyrkas kommunalpolitiker har beslutat att sälja ut en del av det kommunala bostadsföretaget Botkyrkabyggens fastigheter (hyreshus) i Alby. Detta har väckt mycket protester och rörelsen Alby är inte till salu! har vuxit fram.

Så här står det på deras webbsida:

Botkyrka kommun har tillsammans med Botkyrkabyggen bestämt, bakom hyresgästernas rygg, att de ska sälja ut 1300 hem i Alby. Utan förvarning och utan tydlig information. Lägenheterna kommer inte att omvandlas till bostadsrätter i första hand, utan de kommer att säljas bort till en privat hyresvärd. Vad den värden kommer att göra med lägenheterna kan ingen garantera, men det räcker med att titta på utförsäljningen i Fittja för att få en bild. Lägenheterna har hoppat från värd till värd med uteblivna renoveringar och håller i dagens läge på att förfalla.

Att sälja bort lägenheterna är inte det enda alternativet. Det finns andra lösningar som kommunen och Botkyrkabyggen valt att ignorera. De har tvättat sina händer genom att välja den enkla utvägen. De har svikit demokratin, de har ignorerat våra röster och det finns inga garantier för att detta inte händer även där du bor.

Trots att beslutet redan fattats är det inte för sent! Om vi lyckas samla in 6 000 namnunderskrifter kan vi kräva en folkomröstning, vilket innebär att var och en av oss får bestämma över våra egna liv och våra egna hem! Stöd oss och gör din röst hörd!

Alby är inte till salu!

SKRIV PÅ – 10% behövs!

Det som pågår  är alltså inte en namninsamling för att i allmänhet tala om vad man tycker. Utan det är en namninsamling för att kräva folkomröstning om utförsäljningen av lägenheterna i Alby.

Om 10 % av de röstberättigade i en kommun kräver folkomröstning så ska det, enligt lagen, behandlas av kommunfullmäktige. För att det då ska bli folkomröstning så räcker det att 1/3 av kommunfullmäktige säger ja (eller inte säger nej) till det. Det är redan känt att en bra bit över 1/3 av kommunfullmäktiges ledamöter stöder en folkomröstning, så om namninsamlingen lyckas ska det bli en sådan.

10% av röstberättigade i Botkyrka, det är ca 6000 personer. Flera tusen namn har redan samlats in, men det behövs fler, och nu är det bråttom. Det fanns ett mål att insamlingen skulle vara klar den 28 mars, men slutspurten pågår fortfarande!

Här finns en insamlingslista som du kan skriva ut och skriva under. Fråga gärna dina grannar också.

Obs att var och en måste skriva under själv med sin namnteckning och att personnumret måste vara med så att det kan kollas att man är röstberättigad.

Skicka sedan SNARAST listan, med ett eller flera namn på, till Alby är inte till Salu c/o Vänsterpartiet Tingsvägen 17 145 56 Norsborg

OBS att namninsamlingen och kampen för att hyresbostäderna ska vara kvar inom Botkyrkabyggen är partipolitiskt obunden, men V i Botkyrka ställer upp med att ta hand om de insamlade listorna och se till att de hamnar rätt.

Även du som inte bor i Botkyrka eller inte är röstberättigad, kan visa ditt stöd genom en namninsamling på nätet.

 

Lojalitet uppåt eller nedåt? Om de avstängda pedagogerna i Partille.

I Partille utanför Göteborg har två pedagoger blivit avstängda från sitt arbete på ett LSS-boende.

För att ha misskött sitt arbete? Nej. För att ha varit elaka mot de boende? Nej.

För att en av dem skrivit ett kritiskt brev till kommunens ansvariga politiker. Ja.

Kommunen kräver lojalitet uppåt = tystnad.
De berörda pedagogerna utgår istället från sin lojalitet neråt = solidaritet med varandra och med de boende.
En principiellt viktig strid.

Diskussioner om yttrandefrihet tenderar att handla oproportionerligt mycket om rätten att säga elaka saker om andra människor, rätten att vara taskig inom kultursektorn och på internet.
Det är på arbetsplatserna yttrandefriheten är mest beskuren och hotad. Om det talar man inte lika mycket. Just därför.

Manifestation mot avstängningarna i Partille.

LSS-boende – förvaring eller något mer?

På ett LSS-boende bor personer som omfattas av LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, dvs.
1  personer som har utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd
2 personer med stora begåvningsmässiga funktionsnedsättningar som inte går över efter en hjärnskada i vuxen ålder
3  personer med andra fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som inte beror på normalt åldrande och som finns kvar under lång tid.

Hur ska då ett boende för dessa människor fungera? Som förvaring? Eller ska det vara något mer? Att det ska vara något mer tas för givet av personalen på LSS-boendet i Partille. De är ett engagerat arbetarkollektiv med stort intresse för pedagogik.

De har tagit initiativ till en förening som heter Pedagogiskt Arbete. Föreningen verkar för:
* Allas lika värde
* Jämlikhet, delaktighet, mångfald
* Livskvalitet för människor med funktionsskillnader
* Arbetsplatsdemokrati, vilket är en nödvändig del av en fungerande pedagogisk struktur
* Utveckling av metod/arbetssätt som en del i arbetet med individer med funktionsskillnader
(Ur föreningens stadgar)

Nyligen har föreningen kommit ut med det första numret av en egen tidning, som också heter Pedagogiskt Arbete. ”En tidning av personal som ska gynna allas lika värde, livskvalité för människor med funktionsskillnader och arbetsplatsdemokrati.”

Bra va?

Boende och anhöriga uppskattar förmodligen de anställdas engagemang. Och politiker och tjänstemän i Partille kommun kan skatta sig lyckliga som har så engagerad personal!

Men…

… i samma veva som det första numret av Pedagogiskt Arbete kom ut blev skyddsombudet Atbin Kyan avstängd från sitt arbete.

Skälet till avstängningen var att Atbin Kyan i egenskap av skyddsombud hade skrivit ett brev till de ansvariga kommunpolitikerna där han kritiserade arbetsgivarens chefspolicy och riktade skarp kritik mot vård- och omsorgsförvaltningen

Bakgrunden var en chefsfråga. En olämplig chef som tidigare tagits bort från verksamheten, efter att personalen framfört sina klagomål till ansvariga politiker, hade bakvägen fått inflytande över verksamheten igen. Detta upplevdes som ett arbetsmiljöproblem och därför skrev skyddsombudet sitt brev.

Skyddsombudet avstängdes alltså. Dessutom avstängdes boendets pedagogiska vägledare Iraj Yekerusta som visserligen inte undertecknat brevet men som förutsattes tycka som ”sin landsman”! Det gjorde han också, tyckte lika, liksom majoriteten av arbetskamraterna på boendet.

Varför?

Är ett skarpt och kritiskt brev till ansvariga politiker skäl för avstängning från arbetsplatsen? Givetvis inte. Är att tycka lika och vara landsman skäl för avstängning från arbetsplatsen? Givetvis inte.

Det har tydligen även kommunen insett. Nu säger de att avstängningen inte alls beror på brevet till kommunen. De har letat och rotat och hittat anmärkningar – som lätt kan tillbakavisas. (Av typen: Självsvåldigt ändrat arbetstider – fast det i själva verket varit överenskommet med arbetsledningen.)

Kommunens maktfullkomliga agerande slår inte bara mot de två drabbade personerna utan mot hela arbetsgruppen, och i förlängningen givetvis mot de boende och deras anhöriga. Man skrämmer och splittrar. Kanske är det avsikten? Det kan vara så att ett engagerat arbetarkollektiv med de boendes bästa för ögonen är något som väcker irritation och oro i de övre regionerna, fast de borde vara tacksamma.

Facebookgrupp: Stöd personalens kamp mot förtryck i Partille Kommun

 

Vi fyra på tunnelbanan

För ett par timmar sedan: På väg hem till Hallunda med tunnelbanan. Mittemot mig sitter två äldre herrar och pratar på sitt språk. Kanske är det turkiska, jag hör inte på. De ser stränga ut. Sen kommer en tredje herre och sätter sig bredvid mig. Nu börjar de tala svenska, det gemensamma språket. Jag hinner uppfatta att den tredje mannen är från Pakistan, det hörs på brytningen. Sen fortsätter jag blippa på min mobil och lyssnar inte. Men enstaka ord tränger igenom: Köket. Jobbade i köket.  Och så något namn jag känner igen. Till slut måste jag fråga: Är det centralköket på Huddinge sjukhus ni talar om? Där har jag också jobbat.

Genast är vi fyra. Det visar sig att de tre männen har slutat arbeta i centralköket innan jag kom dit. Vi pratar om privatiseringen, att Sodexo tog över och att patienterna inte tycker om maten.  Letar gemensamma bekanta. Han den svarta kocken, jobbade han där innan ni slutade? Jadå, han från Marocko. Och hon den lilla spanska, har du jobbat med henne? Ja det har jag. Och Ali, på varumottagningen? Jadå, honom fick jag hjälpa ibland! Det var många duktiga kvinnor där, säger en av männen och räknar upp några namn. Sen berättar han ingående om ett jobb han har haft efter köket, på sterilcentralen, beskriver arbetsmomenten.

Vänliga ansikten. Så bekanta de ser ut nu! O-främmande. Arbetskamrater.

 

Äta sova dö eller kämpa tillsammans.

Har du sett filmen Äta Sova Dö? I så fall rekommenderar jag att du även ser filmen Fackklubb 459 – Sista striden på Bagarn.

   

Fackklubb 459 är en dokumentärfilm. Grundmaterialet är många många timmars film som togs, natt och dag, under år 2003 på Bagarn – brödfabriken Stockholmsbagarn – året innan arbetsplatsen lades ner. Allt är äkta och utan några arrangerade scener, men filmen har en regissör, Susanna Edwards. Den som väljer vad som ska klippas ihop av ett stort filmmaterial till en 90 minuters film präglar naturligtvis slutresultatet. Jag har lite synpunkter på urvalet, jag tycker t.ex. att det är onödigt stort fokus på mig (jag var klubbordförande på fabriken). Men många som sett filmen har tröstat mig med att man ändå ser tydligt att det är det kollektiva agerandet och sammanhållningen på arbetsplatsen som är vår styrka.

Jag känner igen mig när jag ser Äta Sova Dö. Typen av arbetsplats, miljön i en livsmedelsindustri. Sammansättningen av människor, den stora andelen invandrare, alla språken, de roliga och speciella individerna.

Det jag inte känner igen mig i är situationen som uppstår när uppsägningshoten kommer. Hur individerna står ensamma i Äta Sova Dö, hur den stackars klubbordföranden går runt i lokalen som en lieman och plockar ut en och en av de stackars arbetskamrater som blivit utvalda att få sparken.
Vi på Bagarn hade turordordningslistan på väggen, diskuterade och röstade om hur vi skulle göra, slogs tillsammans för bättre villkor och nya jobb. Och vann mycket. Vi var inte någon annan sorts människor än de som porträtteras i Äta Sova Dö. Men vi hade vanor, metoder för att använda vår kollektiva styrka, som kom till nytta även i en ”hopplös” situation.

Fackklubb 459 fick positiva recensioner när den kom år 2004, men väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet.
Det har hänt en del sedan 2004 – nu talar man mer om klass, och om hur det ser ut på arbetsplatserna, i det s.k. offentliga samtalet. Fackklubb 459 borde, precis som Äta Sova Dö, kunna komma till sin rätt. Idag.

Det kan födas många intressanta tankar och diskussioner om mänsklig sammanhållning, möjlig styrka och fackliga metoder om man ser båda dessa filmer och deras likheter och skillnader.

Fackklubb 459 kan man köpa på nätet, t.ex. genom Folkets Dvd.
Man kan även få tag på den via hopsnackat (at) bredband.net
Filmen finns också att se på Youtube, dock uppdelad i 10 avsnitt. Här hittar du det första avsnittet.

 

Bussförarna, Arriva och samarbetsavtalet

Den pågående och hårdnande konflikten mellan Arriva å ena sidan och bussförarna i Råstagaraget (och, förmodar jag, bussresenärerna i deras område) å andra sidan, är värd att följa.

Här är två korta reportage (text och film) från ABC-nyheterna igår och idag:

Förarnas protestmöte mot Arriva.

Facket på väg säga upp avtal med Arriva.

Jag tycker att nyhetsinslagen talar bra för sig själva.
Men jag vill passa på att kommentera en detalj som faller i ögonen i dagens artikel.

Kommunal överväger att säga upp samarbetsavtalet med Arriva. ”… det gör att våra förtroendevalda och fackliga företrädare kan tvista mycket snabbare och vi kan begära förhandling i olika frågor på ett mycket mer effektivt sätt” säger förhandlingschefen på Kommunal.

Samarbetsavtal av olika slag framställs ofta som något som skulle vara bra för de anställda och facket. Men så är det inte. Det är försämringar, försvagningar som facket har gått med på. Samarbetsavtal innebär i praktiken att arbetsgivarna återtar kontrollen och slipper det mer ”jämställda” partsförhållandet som föreligger vid t.ex. en förhandling.
Det erkänner alltså även Kommunals förhandlingschef, som en självklarhet. Ur facklig synvinkel är vi effektivare utan samarbetsavtal.
Och jag kan tillägga: Ju mindre sådant, desto bättre.

 

Konsekvensen av ett brutet löfte

Fas 3-jobb får inte innehålla ”ordinarie arbetsuppgifter”, så har reglerna varit. Men reglerna har inte följts. Många fas-treor har gjort ett ”riktigt jobb”, men inte fått lön och andra normala rättigheter.

Som sagt, reglerna har inte följts. Vilket vi hade kunnat göra något åt, om de arbetslösa och de i Fas 3 (som har bytt namn till ”sysselsättningsfasen”) organiserades aktivt av fackföreningarna, och om facken hade stoppat sådana flagranta brott mot kollektivavtalet. För det finns ju ett facklig löfte, eller hur?

 
 
Vad blir konsekvensen när vi inte håller på regler som faktiskt finns? Hur gick det när vi inte höll på reglerna om fast anställning? Hur går det när vi inte håller på turordningsreglerna?

Svar: Reglerna mjukas upp och försvinner.

I konsekvensens namn har alltså fas 3-reglerna ändrats. Numera, fick jag veta på arbetsförmedlingen i förra veckan, får det vara ordinarie arbetsuppgifter. Utan lön och andra normala rättigheter. Så, vad sägs om lite aktiv facklig organisering nu då? Fast det är sent påtänkt att knäppa hängslena när man redan har tappat brallorna.

 
 

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

/ur LO:s skrift Kollektivavtalet – det skrivna löftet av Ingemar Göransson och Anna Holmgren

 

24000? Det var då det. Nu höjer vi.

Tillfälliga kampanjer för någon yrkesgrupp eller något arbetarkollektiv, har vi sett komma och gå. Det kan vara motiverat av en tillfällig konflikt. Men ofta är en kampanj något som inte leder så långt, och som arbetsgivarna har lärt sig att de kan vänta ut.

Faktiskt kan muller från arbetarkollektivet/yrkesgruppen självt verka betydligt mer hotfullt och verksamt än en tillfällig mediahype, en demonstration, en namninsamling, sånt som man vet att det kommer, peekar – och försvinner.

Här sticker sjuksköteskestudenternas Inte under 24000-kampanj ut. Genom det goda underarbetet, dvs att man mobiliserar kollektivet och stöttar varandra i att hålla på lönekravet, åstadkommer man inte bara en tillfällig protest, utan en liten men stark folkrörelse. Då kan demonstrationer och mediakampanjer vila tryggt ovanpå något som inte bara är tillfälligt. (Vill du veta mer om hur stockhomsstudenterna organiserat sin kamp, så skaffa antologin Hopskrivet, där sjuksköterskestudenten Ulrika Blumfelds berättar om detta i kapitlet ”Öppen kamp och hemlig grupp”.)

Jag blev ombedd att tala till stockholmsstudenterna vid deras första öppna manifestation den 15 december 2011, och då sa jag så här:

Kära sjuksköterskestudenter!

Har ni hört sagan om ingångslöner? Att det behövs lägre ingångslöner för att unga människor ska få in en fot på arbetsmarknaden? Det är verkligen en saga – för sanningen är att ingångslöner sänks för att lönenivån ska sänkas för alla. Det är så lönedumpning går till. Det syns så tydligt när man tar er sjuksköterskor som exempel. Ni går ut från en treårig utbildning och ni behövs – inte fasen är det för att ni ska få in en fot, som man försöker pressa ner ingångslönerna. Det är för att hålla nere lönenivåerna inom vården, punkt.

Det betyder också att det omvända gäller. Om ni ser till att få vettiga ingångslöner så kommer det att lyfta lönenivån som helhet, och det gynnar i längden inte bara de nyanställda utan också alla andra, och i längden även oss 100% som alla är eventuella patienter.

Det finns segervittring i den här fajten och det är för att den inte bara förs här på torget med ord och plakat. Det här är bara en överbyggnad på den verkliga striden, den att ni faktiskt tackar nej till till jobb under 24000. I arbetslivet vi får inte bättre villkor för att det är synd om oss eller för att vi klagar och protesterar, utan för att vi går till aktion. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Striden kommer att bli framgångsrik, om ni fortsätter som ni börjat och om ni ser till att alla era studiekamrater och blivande kollegor, även dom som inte är här, känner det kollektiva trycket och framför allt det kollektiva stödet, så att de står på sig och håller ut i detta chickenrace. Den viktigaste uppgiften för dem som är säkra och modiga, är att uppmärksamma och peppa dom som kanske är mera osäkra eller befinner sig i ett svagare läge på något sätt. Om de som står längst bak kommer i rörelse, då rör sig hela gänget framåt och då kommer ni att vinna.

Jag tror också det är viktigt att arbetsgivarna får klart för sig att den här striden inte är en tillfällig dagslända. Även de studenter, som nu är i början av sina utbildningar, är på hugget och kommer att stå på sig. Om arbetsgivarna tror att de kan vänta ut den här årskullen och få billigare arbetskraft sen, då ska de veta att så blir det inte. Nästa år kanske kravet är 25000, så de gör klokt i att passa på att anställa nu för futtiga 24!

Till sist – som fackligt aktiv sen hundra år vill jag säga att det som ni gör nu är visserligen ovanligt i dagens läge – Alltså att ni snackar ihop er redan innan ni fått jobb. Men det är samtidigt basic facklig organisering. Detta att man tillsammans sätter den nedre gränsen för vad man kan acceptera när det gäller lön och andra arbetsvillkor. Genom att ni på eget initiativ tar upp denna grundläggande fackliga strategi så är ni ett föredöme och inspiration för andra. Det tackar vi för.

Stå på er syrror – no chickens!

Nästa år kanske kravet är 25000 – det vågade jag säga just för att jag uppfattade studenternas organisering som en folkrörelse med framtiden för sig.

Och nu är det tydligen dags för att höja kravet till 25000, anser studenterna i Stockholm och Uppsala. Heja!
Sveriges Radio: Sjuksköterskors krav på högre löner trappas upp
DN: Sjuksköterskestudenterna höjer lönekravet.

Samtidigt i Lund: 34 erfarna sjuksköterskor på barnintensiven säger upp sig i protest mot arbetsgivarens försämrade personalpolitik. Arbetsgivaren har sagt upp de lokala arbetstidsavtalen, vilket leder till försämrad inkomst för sjuksköterskorna som arbetar med de svårt sjuka barnen.
Stödgrupp på facebook.

I ett större perspektiv handlar sjuksköterskornas kamp inte endast om deras egna villkor – det handlar om vården, den vi alla behöver förr eller senare, och vad den får kosta.

Alla mina blogginlägg om 24000-kampanjen finns i kategorin Arbetslivet – inte under 24000.

 

Somliga går med trasiga skor

I antologin Hopskrivet (info öppnas i nytt fönster) finns en berättelse (Vi saknar en anslagstavla) skriven av en Lernia-anställd metallarbetare i Göteborg om hur några arbetskamrater drog igång ett fackligt nätverk, började ordna både rastmöten och träffar på fritiden, blev fler, och startade en blogg för att nå de utspridda arbetskamraterna med information.

”Det första kravet som nätverket drev var att alla Lernias anställda skulle ha vettiga skor. Att det inte var en självklarhet visade sig när en av kollegorna tappade tånaglarna. Han hade jobbat i för små skor. Det var först när han blev anställd direkt av Volvo som han vågade säga till.” (Citat ut Hopskrivet.)

De som är direktanställda av Volvo får nya skyddsskor den dag de börjar jobba där, och sen byts de var sjätte månad. Medan de Volvoarbetare som är anställda av Lernia (Volvo är Lernias största kund i Göteborg) kunde få skor som var begagnade redan från början.

Som sagt, nätverket drev frågan och det har blivit bättre. Nu får tydligen de nyanställda nya skor. Men det betyder inte att problemet är löst – det finns ingen överenskommelse om hur det ska fungera framöver, det finns fortfarande arbetskamrater som går med gamla skor, man kan bli vägrad att få nya skor och arbetskläder när de behöver bytas och man kan bli tillsagd att åka iväg på fritiden och ordna det själv. Det är helt enkelt ingen ordning. Så nu har nätverket – som numera är en fackklubb inom IFMetall – begärt förhandling om saken. Och förhandling blir det nu på onsdag, 3 januari. (Uppskjutet av Lernia till 18 januari.)

”Alla bemanningskonsulter på Lernia får både skyddsutrustning och skyddskläder från Lernia,  /… / Påståendet … att skyddskor eller annan utrustning förvägrats anställda är felaktigt” säger Lernia i en kommentar på sin egen facebooksida.

Jomenvisst.

Men det kan fortfarande se ut så här:

Ett par skor som montören i fråga fick för ca 2 år sedan, de var då begagnade. /…/ Arbetsskor har ett bäst före datum och förlorar med tiden sin dämpning vilket kan ge skador på fötterna. Begagnade skor kan också orsaka skador samt hygieniska problem som exempelvis fotsvamp. (Citat från Lerniabloggen – Se fler bilder på lerniabloggen och läs vad fackklubben kräver.)

Självklart!

Vettiga, icke utslitna skyddskor och kläder, regler och ett system för utbyte är en självklarhet! Löjligt, var min första reaktion. Löjligt att man ens behöver driva en sådan fråga! och ännu löjligare att det ska behöva uppmärksammas utanför arbetsplatsen, att det bildas en stödgrupp på facebook, etc.
Men faktum är ju att det finns många fler arbetsplatser där såna här självklarheter skulle behöva drivas. Men där man inte gör det för att man inte vet sina rättigheter, inte har snackat ihop sig, inte törs. Så naglarna ramlar av. Och företag som Lernia gör lite extra vinst på att strunta i fötter och självklarheter så länge det går.

Ur den synvinkeln är det viktigt att det uppmärksammas och stöds när några sätter ner foten. Inte minst när det görs i en så fackligt eftersatt och grovt utnyttjad grupp som de bemanningsanställda. Det kan ge mod åt fler att kräva det självklara. Så sprid gärna detta!

Därmed önskar jag er alla ett Gott Slut på året och och Gott Nytt på fötterna.

 

 

Prata om jobbet – och sen?

Prata om jobbet är första steget i Vänsterpartiets kampanj ”Vi är människor, inte maskiner”.

Här är ett exempel på en berättelse, hämtad från kampanjsidan.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten

Jag jobbade fram till förra året, under ett och ett halvt års tid som telefonförsäljare. Jag var yngst på min arbetsplats, bara femton när jag började. Jag arbetade kvällar efter skolan och på helgerna. Vi sålde alla på provision. Fick man inget sålt fick man inte heller något betalt. Var det en dålig vecka jobbade man helt utan betalning.

Chefen sa uttryckligen till oss att inte prata med varandra om våra löner och avtal på rasten. Hörde vi berätta om sitt avtal skulle vi meddela chefen.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten. En av mina kollegor reagerade och kontaktade facket. Chefen fick reda på det och sparkade min kollega.

Jag själv fick kicken när chefen försökte lura in oss anställda i ett privat skuldebrev för att vi skulle få ut vår lön. Jag ringde då på arbetstid till facket. Chefen kom på mig med att ringa till facket. Efter det satt hen bakom mig under hela passen för att se att jag inte ringde dit igen. Efter att jag uppmanat mina kollegor att organisera sig fackligt blev jag uppsagd pga arbetsbrist.

Och sedan?

Det är ett bra initiativ att berättelser som denna lyfts fram. Men med vilken strategi är det tänkt att man ska gå vidare? Hur ska dessa berättelser användas? Vi kommer att syna flera olika branscher, lyssna på människors berättelser om deras vardag och ta fram politiska förslag som gör vardagen bättre och tryggare står det på kampanjsidan.

Men om man med politiska förslag menar lagar och andra regler, så finns det redan väldigt många sådana, som skulle kunna stoppa arbetsgivarbeteenden som det ovan beskrivna – om man höll på reglerna. I det här fallet t.ex. det förbud mot föreningsrättskränkning som finns i Medbestämmandelagen.

Regler har ingen betydelse på arbetsplatserna om man inte håller på dem. Det är det som är det stora problemet idag, inte att det saknas regler. Reglerna har ingen betydelse om man inte har metoder för att agera kollektivt på jobbet och att tillsammans hålla på reglerna – det är detta som är den stora utmaningen på arbetsplatser som den ovan beskrivna. Reglerna har heller ingen betydelse om inte facken driver vartenda brott mot dem. Vilket man inte gör idag, utan alltför ofta jamsar omkring i en ”samförståndsanda” som arbetsgivarna har lämnat för länge sen och som därför bara blir kryperi.

Politiska förslag om förändringar som man inte kämpar för på arbetsplatserna, kommer inte att gå igenom. Det som förändrar lagar och avtal är vad som verkligen händer på arbetsplatserna, inte vad som sägs i politiska församlingar. Därför är det försämringar av reglerna som i dagens läge drivs igenom (och så har det varit åtminstone sedan 1990-talet, oavsett vilka som suttit i regeringen). Den utvecklingen har skett underifrån och kan bara stoppas underifrån.

Att försöka få igenom fler regler som människor på arbetsplatserna – och deras fackliga företrädare -  inte vågar hålla på, är meningslöst. Det är organisering på basplanet och en mycket hårdare facklig attityd som krävs. Det är på det planet – det strategiska – som förslagen först och främst behövs, inte i riksdagen.

Läs även Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?  och 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?  om hur förändring går till i verkligheten.

 

Språkfrågesport 2012

Uppdatering 2012-12-28: Länk till Facit finns längst ner!

Förra julen publicerade jag Erik Helgesons frågesport Anders Borg eller Kim Jong-Il?, som tydligen förgyllde många jul- och nyårssoffor eftersom det är det mest lästa inlägg jag haft på denna blogg.

Till dessa höjder når vi knappast i år, men det blir lite frågesport i alla fall. Här nedanför finner du 80 julhälsningar (och i några fall även nyårshälsningar, tror jag) på 80 olika språk. Nu är frågan – hur många av dessa hälsningar kan du/ni där i jul- eller nyårssoffan placera i rätt språk? Utan att söka på nätet?
OBS: Att bjuda hem eller ringa runt till alla mänskor man känner som talar olika språk och försöka säga God Jul till dem och se om det blev rätt, är tillåtet!

Brasklapp: Eftersom jag inte kan riktigt alla dessa språk själv, så kan jag inte garantera att allt är rätt stavat och rätt transkriberat/translittererat.
Skrik gärna om nåt är fel eller om du vill tillägga ett språk på listan.

Längre ner finns en länk till en Ledtråd – nämligen en lista på vilka språk som finns representerade bland hälsningarna. Fast i annan ordning då förstås.
Facit lägger jag in på julafton! (Trodde jag, sorry. Men nu finns det facit i alla fall. Länk längst ner.)

Barka da Kirsimatikuma
Boas Festas
Bo Nada
Bon Nadal
Bonu nadale e prosperu annu nou
Buon Natale
Buorrit Juovllat
Christmas Aao Ne-way Kaal Mo Mobarak Sha
Christmas-e-Shoma Mobarak
Chung Mung Giang Sinh
E ku odun, e ku iye’dun!
En frehlicher Grischtdaag
Feliz Natal
Feliz Navidad
Froehliche Weihnachten
Gajan Kristnaskon
Gezur Krislinjden
Glædelig Jul
Gledelig Jul
Gledileg Jol
Gledhilig jol
God Jul
Gogudod Jojulol
Gun Tso Sun Tan’Gung Haw Sun
Hristos se rodi
Hyvaa joulua
العربية (Idah Saidan)
IL-Milied It-tajjeb
Joyeux Noel
Jutdlime pivdluarit ukiortame pivdluaritlo
Kala Christouyenna
Kellemes Karacsonyi unnepeket
Kung His Hsin Nien bing Chu Shen Tan
Kurisumasu Omedeto
La Maunia Le Kilisimasi Ma Le Tausaga Fou
Linksmu Kaledu
Maligayamg Pasko
Mata-Ki-Te-Rangi. Te-Pito-O-Te-Henua
Mele Kalikimaka
Mitho Makosi Kesikansi
Meri Kirihimete
Merry Christmas
Merry Keshmish
Mo’adim Lesimkha
Nadolig Llawen
Natale Hilare et Annum Faustum
Naya Saal Mubarak Ho
Nedeleg laouen
Neekiriisimas annim
Noeliniz Ve Yeni Yiliniz Kutlu Olsun
Noflike Krystdagen
Nollaig chridheil
Nollaig Shona Dhuit
Nollick ghennal as blein vie noa
Pace e salute
Prejeme Vam Vesele Vanoce
Priecigus Ziemassvetkus
Pozdrevlyayu s prazdnikom Rozhdestva is Novim Godom
Pulit nadal
Sarbatori vesele
Sawadee Pee Mai
Selamat Hari Natal
Shenoraavor Nor Dari yev Pari Gaghand
Shub Naya Baras
Shuvo Naba Barsha
Shub Naya Varsh
Sreken Bozhik
Sretan Bozic
Srozhdestvom Kristovym
Subha nath thalak Vewa
Sung Tan Chuk Ha
Tchestita Koleda; Tchestito Rojdestvo Hristovo
Tezze Iliniz Yahsi Olsun
Zalig Kerstfeest
Zorionak eta Urte Berri On!
Vesele Bozicne
Vesele Vanoce
Vesele Vianoce
Vrolijk Kerstfeest
Wesolych Swiat Bozego Narodzenia

Samma lista som wordfil (att skriva ut)

Ledtråd (de 80 sökta språken) hittar du här (Öppnas i nytt fönster/flik)

FACIT (Öppnas i nytt fönster/flik)

 

Turordningslistan på väggen!

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i las (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt? Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

Myten

Först vill jag undanröja en myt om las-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i las att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att las-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot las-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att man vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat turordning många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan också om t.ex. förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning, vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler om det.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. Las stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från las, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte las-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med las är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer las inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

 
 
Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

 

Elsas 365 sjukpenningdagar och försäkringskassans statistik

Den ersatta sjukfrånvaron har mer än halverats, meddelar försäkringskassan. År 2002 betalades det ut 22 sjukpenningdagar per anställd kvinna och 11 per anställd man. 2010 betalades det ut 7 sjukskrivningsdagar per anställd kvinna och 4 dagar per anställd man.

Jag tror inte det är en slump att man redovisar siffrorna för just 2010. Det var 2010 som många sjuka människor kastades ut ur sjukförsäkringen. Den 1 januari 2010 var det 18000 personer som blev av med sin sjukpenning. Sen följde ytterligare utförsäkringar. Eftersom det oftast rör sig om långstidssjuka med 365 sjukpenningdagar per år så drar det kraftigt ner det genomsnittliga antalet sjukpenningdagar, när dessa människor inte längre får sjukpenning.

Ett räkneexempel:

Vi tar en liten krets människor i arbetsför ålder, på en arbetsplats eller i ett bostadshus. Vi säger att det är 24 kvinnor. Under ett år har de i genomsnitt 22 sjukpenningdagar per person. Sammanlagt 528 dagar. (24*22=528)

Men tittar vi närmare så ser vi att en av dessa kvinnor, Elsa, är kroniskt sjuk och sjukskriven hela året, 365 dagar.

De övriga 23 har fått sjukpenning sammanlagt 163 dagar under året. (528-365=163)

Det är 7 dagar var. (163/23=7,09)

Så: Ta ifrån Elsa hennes sjukpenning och för över henne till arbetsförmedlingen. Vips sjunker antalet sjukpenningdagar för de 24 kvinnorna från 22 dagar till 7 dagar per år.
Knöck en bild av Robert Nyberg, jag tror att den föreställer Elsa:

Och sen då?

Och vad har hänt sen? Majoriteten av de utförsäkrade har kommit tillbaka till sjukförsäkringen eftersom de fortsatte att vara för sjuka för att kunna arbeta. Från och med 2011 stiger antalet sjukpenningdagar igen. Som sagt, jag tror inte det är en slump att man redovisar siffrorna för just 2010. Det ser ju bra ut. Om man inte räknar så noga.

PS. Dagen efter att jag skrev ovanstående text, så visade det sig att på DNs ledarsida har man svalt försäkringskassans bete. ”Slutligen måste man konstatera att svenska folket gått igenom en medicinsk metamorfos. Kvinnliga anställda inom samtliga yrken har minskat sin sjukfrånvaro från 22 dagar per år till 7 mellan år 2002 och 2010. Männen har fallit från 11 dagar till 4. Det är helt lysande.” Läs hela ledaren här.

 

De arbetslösas skitiga skugga

Det är skitigt på Sveriges sjukhus.

Artikel i DN 2012-12-11
Artikel i DN 2012-12-12

Skiten ligger i hörnen som kvarglömda skuggor av människor som går arbetslösa fast deras arbete behövs. Vore de människorna där, så skulle det inte vara skitigt. För det är inte människorna som är skitiga, det är deras frånvaro. Som är. Skit.

Jag ska upprepa mig (det är inte första gången). Så här skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 20 november 2011:

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 

24000-kampen bryter isen

Stockholms sjuksköterskestudenter har haft framgång med sin kampanj Inte under 24000. (Hur det gått i övriga landet vet jag inte.) Enligt uppgifter från studenterna har 80% av de nyexaminerade nu fått en månadslön på 24000 kr eller mer.

Det är olika kommunala och privata vårdinrättningar som har betalat den begärda lönen. Några av de stora landstingssjukhusen har vägrat, vilket har bidragit till stor sjuksköterskebrist på dessa arbetsplatser. Bland dem Karolinska sjukhuset.

Nu är isen bruten även där. En nyexad sjuksköterska har erbjudits 25000 på Karolinska. Visserligen en person med så lång arbets- och livserfarenhet att hon nog borde fått mer, men ändå ett genombrott. Artikel i Vårdfokus.

Jag har följt 24000-kampen i mer än ett år och skrivit ett antal inlägg om den här på bloggen. Där beskriver jag bland annat varför jag tycker att den är ett bra exempel på folkrörelse-strategi. Alla inläggen finns i kategorin Arbetslivet – Inte under 24000 i kategorilistan till höger.

Vill du veta något direkt från källan om hur stockholmsstudenterna har burit sig åt när det gäller det mest grundläggande, att hitta metoder för sammanhållning och organisering, så läs berättelsen Öppen kamp och hemlig grupp i den nyutkomna antologin Hopskrivet! Mer om boken och hur man får tag på den kan du hitta här (på folkrorelselinjens blogg).

 

Kom, vi ska gå tillsammans!

På teve diskuterades: Hur kan det komma sig att så många LO-medlemmar säger sig hålla på Sverigedemokraterna?

En socialdemokrat ska svara på frågan, och säger att det är konstigt eftersom sverigedemokraterna har en antifacklig agenda. När han blir ombedd att ge ett exempel så säger han: Ja de vill ju t.ex. att akassan ska bli en obligatorisk försäkring i stället för en facklig.

Men allvarligt! Tycker du att det är ett bra exempel på en antifacklig agenda? Är det en fråga som vanliga arbetare/arbetslösa uppfattar som en vattendelare i klasskampen, i sina liv? Hur långt från verkligheten kan man befinna sig egentligen? Jag har då aldrig hört några andra än välskolade fackliga/politiska aktivister och politruker engagera sig i frågan om obligatorisk akassa.

Fatta: Det handlar inte om att peka på ord och tro att folk bryr sig. Det handlar om att gå tillbaka, att vi går till våra kamrater – suraste halvrassegubben i fikarumshörnet och tanten i muslimskt huckle och den timanställda snorungen – och säger till dem alla tre, var och en för sig och tillsammans: Kom, vi ska gå tillsammans. Vi ska ta tag i det problem som vi har på den här arbetsplatsen, det här att vi inte får vår övertidsersättning, det här att arbetsledaren jävlas, det här att det är för kallt här, det här att vi ska hinna med mer och mer: Kom vi går tillsammans, jag vill att du ska vara med, och han ska också vara med, och hon, annars går det inte bra.

Fatta det, socialdemokrat. Och fatta det, du som är radikal och vill tala om för folk vart vi ska i framtiden. Lägg av med pekandet, du pekar ändå ut i tomma luften. Det är att vi går tillbaka till varandra, hämtar varandra, som är riktningen. Det är det som säger vart vi ska.

Hur ska man kunna tänka sig ett samhälle för alla, ett samhälle som ska klara av och ta tillvara alla våra olikheter, om man inte ens har fått erfarenhet av att vi kan hålla ihop på jobbet?  Om det man har erfarenhet av är svikande företrädare där framme och politiker som står i rutan och pratar om annat?

 

 

Malligt presenterat

Idag vill jag malligt presentera (eller proudly present som di säger) den första texten i projektet Hopskrivet, som jag är redaktör för. Hopskrivet är del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Dvs uppföljaren till Del 1, Hopsnackat.

Hopskrivet består både av bloggtexter och av en pappersbok som släpps på lördag den 1 december.

För att läsa den första bloggtexten, författad av signaturen M, på Hopskrivet-temat får man hoppa över till Folkrörelselinjens blogg, varsågod: Vägra leva på knä!

 

2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Här kommer en uppföljare på mitt blogginlägg Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?. Jag ska fortsätta med resonemanget kring hur såna processer går till, och om den process som pågår just nu.

Vad jag ville peka på i berättelsen om visstideriet, är att förändringar av arbetsrätten dimper inte ned uppifrån. Det börjar alltid på arbetsplatserna.

Så gick det till även då det var arbetarklassen som kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.  Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare.

Ett exempel: Semester

1938 beslutade riksdagen om två veckors semester varje år för alla. Det var inte en idé som fötts i huvudet på snälla politiker, utan det hade föregåtts av att en del fackförbund lyckats förhandla fram semester inom sin bransch. Det hade i sin tur föregåtts av att man lyckats förhandla fram ledighet lokalt på många arbetsplatser. Genom kollektivavtalet spreds denna förmån till alla i branschen.

Lagen slog fast det som förhandlats in i kollektivavtalen och gjorde att alla löntagare fick del av det. Lagen har sen förbättrats steg för steg, tre veckor år 1951, fyra veckor 1963, fem veckor 1978. Kollektivavtalen har hela tiden legat före utvecklingen av lagen. Man har fått igenom längre semester än i lagen. I nästa steg har ökningen kommit in även i lagen. Fortfarande är det så att i de flesta kollektivavtal är semesterreglerna lite bättre än lagens regler. Semesterlagen säger att semesterersättningen ska vara 12% på det man tjänat under ett år, kollektivavtalet kan säga t.ex. 13,2%. En del avtal har längre semester än 5 veckor för äldre. Osv.

Generella förbättringar

Saltsjöbadsavtalet 1938 föregicks av att det var flest strejker i Sverige av alla länder i Europa. Bråkstakarna – de kämpande arbetarna – gav förhandlarna makt. Saltsjöbadsavtalet medförde reformer samt ett relativt lugn på arbetsplatserna – på gott och ont.

Kolugnt blev det dock inte. Det blev ungefär lika mycket strejker i Sverige som i övriga Europa.  Varje betydande reformvåg i vårt land sedan dess har föregåtts av en strejkvåg. Det betyder inte att en strejk i sig alltid ger en positiv effekt. Men när det är gott om strejker och andra brott mot samförståndet, så är det toppen på ett isberg av kollektiv rörelse på arbetsplatserna. (Ursäkta konstig bild – hur ser ett isberg av kollektiv rörelse ut?) Denna rörelse tvingar fram förbättringar.

Åt andra hållet

Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

När man fått ner antalet fast anställda till minsta möjliga, vad blev då nästa etapp? Jo, att ha färre fast anställda än minsta möjliga – genom att använda bemanningsföretag.

Ett annat exempel är när arbetsgivarna klagar på hur besvärligt det är med turordningsreglerna i LAS. Sanningen är inte att de verkligen har stora problem med turordningen, utan tvärtom, att facken och arbetarkollektiven väldigt ofta accepterar avsteg från reglerna. Arbetsgivarna pressar mot lagens gränser, ibland på ett rent vidrigt sätt, som då man sparkar trotjänare, utan att det blir alltför hårda motreaktioner.

Ta uppsägningarna på Volvo 2008, där cheferna fick bestämma i stort sett ensidigt vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna. Möjligen fick de betala något för det i förhandlingarna med facket. Men konsekvensen blir, när man på många ställen släpper reglerna, att arbetsgivarna får blodad tand. Varför ska de behöva ha kvar något motstånd alls, på något ställe? Varför ska de behöva ge något i gengäld vid förhandlingar om turordning? Så långt gånget kan det bli fråga om att slå fast framgångarna genom ändringar i kollektivavtal eller lag.

Och nu: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja,  vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på detta, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Det känns inte kul att sia om sådana tråkiga saker.  Men det jag vill ha sagt är något med positivt syfte: Glo inte uppåt. Det är inte där förändringarna börjar. Det är inte där kampen pågår. Det är på din arbetsplats.

Relaterat:
Om SAS i DN: Brott mot svenska modellen
Unionens tidning Kollega: Krisavtal på gång inom SSAB

 

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. Nästan alla unga traskar i visstidsträsket, likaså de flesta som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer ni ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: - Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 

Fem punkter och ett svart hål

I Dalarnas Tidning skriver Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO, och Hans Svedberg, ordförande LO-distriktet Dalarna och Gävleborg, en artikel med rubriken Fem punkter mot arbetslösheten.

Vilka är då dessa punkter? Det handlar som vanligt om att göra de arbetslösa mer anställningsbara (samt ännu lite fler subventionerade jobb).
Jag säger inte att vart och ett av dessa förslag är felaktigt. Det är klart att om det verkligen saknas utbildat folk inom en viss yrkeskategori så bör det finnas möjligheter att omskola sig till de jobben. Det är en fråga som arbetsgivarna borde driva. Det är inget av dessa fem LO-förslag som inte arbetsgivarsidan lika gärna kan driva. Finns det verkligen inget annat perspektiv? Jo, det finns – de arbetandes perspektiv.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, nämligen underbemanningen på arbetsplatserna, berörs inte med ett ord. Jag talar då alltså inte om när det fattas folk för att ingen med den kompetensen finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Särskilt djupt gapar detta svarta hål i just LOs förslag. Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Kan det vara därför den frågan inte nämns i LO-företrädarnas förslag?

Mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslöshet – Hur och varför.

 

Inte under 24000 – kampen fortsätter

Dags för nästa kull nyexaminerade sjuksköterskor att vägra ta jobb för under 24000.

Manifestationer nu på onsdag den 24 oktober 2012:

(Uppdaterat med fler ställen kl 16.13)

Karlstad, Stora torget kl 17.30 Facebookevent

Stockholm, Södermalmstorg kl 17. Facebookevent

Linköping, Stora torget kl 17.30 Facebookevent

Göteborg, Järntorget, kl 17.45 Facebookevent

Lund, Stortorget, kl 17  Facebookevent

Växjö, Speakers Corner, kl 17 Facebookevent

Umeå, Vårdvetarhuset, kl 17.30 (fackeltåg runt Akademiska)

Uppsala, Biomedicinskt Centrum kl 16, marsch till Stora Torget. Facebookevent

Här hittar du Vårdförbundets Karta över hur 24K-kampen sprider sig över landet!

Jag har följt sjuksköterskestudenternas 24000-kampanj i snart ett år (första inlägget 14 november 2011). Både för att jag stöder deras kamp i sig och för att jag tycker att de visar ett fint exempel på folkrörelsestrategi!  De tidigare blogginläggen finns i kategorin Arbetslivet – Inte under 24000

 

 

Om att kämpa tillsammans, 13 oktober

Om du vill komma och höra mig snacka om hur man kan utveckla och använda kollektiv styrka tillsammans med sina rara/orara arbetskamrater, så går det bra på lördag den 13 oktober kl 14 i ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) i samband med utdelningen av priset Arbetare till arbetare 2012 från Förbundet Arbetarsolidaritet. Läs mer här.
Facebookevent här.

 

Klassintressen inom socialdemokratin – igen

En debattartikel i DN idag, av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels: ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”

Jag vill gärna kommentera artikeln med ett tidigare blogginlägg (från 26 juli 2012): Klassintressen inom socialdemokratin.

 

 

Arbetslinjen: Jobba som inhyrd jublare kanske?

Hittade en intressant artikel i Expressen av K-G Bergström.

Ungdomarna som serverade kaffe utanför moderaternas valstuga på Norrmalmstorg, i jackor med moderatlogga på, visade sig vara anställda av kaffeföretaget. Tidigare hade de bland annat uppträtt som kaffeserverande miljöpartister.

Undrar om man blir av med akassan om man tackar nej till ett sådant uppdrag? Fast de här ungdomarna har väl ändå ingen akassa. – När man är ung får man ta de jobb som bjuds, säger en av dem.

Det här öppnar intressanta perspektiv. Vi kommer säkert att få se mer av sånt framöver. Inhyrda valstugearbetare. Inhyrda valsedelsutdelare lär redan finnas. Inhyrda jublare på valmöten? Inhyrda demonstranter?

Personerna på bilden har inget med detta blogginlägg att göra. Endast jackorna.

 

Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort

Hamnarbetare i Göteborg.

Jag skrev i blogginlägget Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna den 17 september, om den hotande konflikten i hamnarna. Det gällde såväl pengar som rätten till inflytande över arbetstiderna.

Transport varslade om stridsåtgärder tillsammans med Hamnarbetarförbundet. Varslet innebar stopp för all övertid, mertid, nyanställning och inhyrning från kl 00 den 27 september. Det innebär exempelvis att timanställda hamnarbetare inte arbetar.

Hamnarna har sedan gammalt en stor andel timanställda, den s.k. blixtkåren, och en tung bit av stridsåtgärderna föll det alltså på deras lott att genomföra.

I Göteborgs hamn gavs blixtarbetarna ett erbjudande om en visstidsanställning som skulle göra att de kunde jobba under konflikten, men de tackade nej.
– Blixtarbetarna gör en enorm uppoffring. Hamnen är deras enda inkomstkälla. Det är en fantastisk solidaritetshandling att tacka nej och avstå från lön, säger Erik Helgeson i en artikel i Arbetet.

Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetstsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om – att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen strid i alla fall.

I den här konflikten synade hamnarbetsgivarna, men fackförbunden hade bra kort på hand: Eniga och stridsvana arbetare. Så arbetsgivarna insåg snabbt att det inte var någon idé att dra ut på saken.
Redan idag har de backat och accepterat Transports bud.
Alla stridsåtgärder har upphört.

Info på Hamnarbetarförbundets sida.

Jag lägger den här notisen i kategorin Kamp lönar sig.