RSS

Kategoriarkiv: Arbetslivet – Osäkra anställningar

Efter tågstrejken – varning för klipp o klistra

oresundstag

Jag skrev min utvärdering av Öresundstågskonflikten i förväg. Det som jag skrev den 11 juni gäller fortfarande: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Nu ska jag titta närmare på uppgörelsen mellan Almega och Seko som strejken ledde fram till och resonera kring skrivningarna i avtalet. (Här kan du kolla de överenskomna avtalsändringarna som pdf.)

Kraven som ställdes av anställda på Öresundstågsbloggen, var att ingen ska sägas upp eller tvingas ner i tjänst. Alla varsel ska dras tillbaka och om Veolia har riktig arbetsbrist får de varsla igen om den.
Så blev det inte. Det står inget i avtalet om att varslen ska tas tillbaka. Men Veolias hårda linje ”vi har rätt att bestämma, facket ska inte lägga sig i hur mycket timanställningar och deltider vi har” har slagits tillbaka. Eftersom avtalet anses vara en framgång så betyder det förmodligen att facket, utifrån sin kunskap om läget före strejken, är säkra på att överenskommelsen kommer att leda rätt. Att Veolia blir tvungna att ta till sig de argument och det förslag till tidsplanering som det lokala facket haft från början.
Hur stor förändring det blir i varsel och anställningsvillkor återstår att se. Det är de anställda på Öresundståg och Kustpilen som i slutändan kan bedöma hur bra det gick.

Hur som helst var strejken – och stödet och sympatiåtgärderna – en efterlängtad reaktion och en broms i den utveckling där arbetsgivarna i åratal har kapat åt sig mer och mer makt över våra liv. Vi ska ta strid på fler ställen. Däremot ska vi vara försiktiga med att försöka klippa och klistra skrivningar från det nya Seko-Almega-avtalet över till andra arbetsplatser och branscher. Varning för det! Även om skrivningarna i avtalet är bra i förhållande till den situation som ledde till strejken, så kan de vara mindre bra, meningslösa eller rent av riskabla, tagna ur sitt sammanhang.

 

Överenskommelsen om tågtrafik driven av Veolia

(Uppdaterat 2014-07-01: Såg först nu att jag vid redigering hade tappat stycket om avsteg från kollektivavtalet. La in det igen.)

Det som står i avtalet är bland annat att antalet arvodister (timanställda) ska hållas på en så låg nivå som möjligt. Man ska gemensamt verka för att användandet av tillfälligt anställda hålls på lägsta möjliga nivå. Dessa skrivningar är ok men liknande utfästelser har gjorts i många avtal utan att det betyder något.

Det konkreta kommer här:
Deltidsanställningarna begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar. Arvodisterna (timanställningarna) begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar.
10 procent sammanlagt alltså. Enligt P O Fällman, Sekos ombudsman, innebär det på Öresundståg 16-19 årsarbetstider, vilket t.o.m. är mindre än de max 40000 timmar facket krävt från början. Det är en kraftig förbättring jämfört med nuläget.
Det står också att Veolia varje månad ska redovisa hur många produktionstimmar som utförts av arvodister. Det är en bra sak om man vill ha koll på de här grejerna.

Går procentreglerna att klippa och klistra till andra avtal? Många branscher behöver en liknande överenskommelse. Men det finns också arbetsplatser och branscher, som inte har så många timmisar/deltidare, så man måste vara försiktig med formuleringarna. Det får inte bli en frisedel för arbetsgivarna att öka andelen timmistimmar och deltidstimmar till 10% om man idag ligger lägre.

Och om du själv räknar på sådana lösningar på en annan arbetsplats, tänk på att deltidare jobbar inte heltid och vanligen inte timanställda heller. Det är liksom det som är grejen. En begränsning till 16-19 årsarbetstider innebär inte en begränsning till 16-19 fysiska personer som har timanställning eller deltidsanställning. 19 årsarbetstider motsvarar exempelvis 38 personer som jobbar halvtid.

Nu till en riskabel punkt i avtalet:
Seko åtar sig att medverka till att uppnå en effektivitet på 96-98% på arbetstidsuttaget.

Den här punkten är förstås inget som Veolia fått släppa till, utan det är vad Seko fått släppa till. För dem som är direkt berörda av det här avtalet är punkten troligen ok. Det lokala facket har nämligen redan före strejken lagt fram schemaförslag med ”hög utnyttjandegrad” dvs effektiva scheman, vilket Veolia inte velat ta till sig . Seko räknar med att kunna uppfylla kravet på effektivitet utifrån sina tidigare förslag.

Men i ett annat sammanhang, ett annat läge, en annan arbetsplats, kan det vara rakt av en given förlust om facket bundit sig för medverka till en viss effektivitetsgrad, utan att det står något om mänskliga arbetsvillkor. Fetvarning. Man måste ha tillräcklig koll och styrka om det inte ska innebära en tvångströja på facket som kan leda till allvarliga försämringar för arbetarna.

Skrivningen att avsteg kan göras från kollektivavtalet, innebär liknande risk om det tolkas som att arbetsgivaren ensidigt kan göra avsteg alt. att facket måste gå med på avsteg.

 

Ändringar i det centrala avtalet (branschavtalet för Spårtrafiken)

Nu till de ändringar i avtalet som gäller inte bara Veolia utan även övriga arbetsgivare inom spårtrafiken, som är med i arbetsgivarorganisationen Almega.

Överenskommelsen stramar upp villkoren för arvodisterna (de timanställda) och det står att branschavtalet i tillämpliga delar gäller även dem. Arvodisterna ska t.ex. få extra ersättning för förskjutet arbete på kort varsel. Det är bra att det åtminstone kostar något när företaget rycker i människors liv och planering hur som helst. Snacka om att röra om i folks redan trasiga s.k. livspussel!

Det står också att om en timmis ska få del av de rättigheter som man har efter ett års anställning (t.ex. företrädesrätt till återanställning), så ska hen ha jobbat 225 arbetsdagar. Det motsvarar antalet verkliga arbetsdagar som en fast anställd har på ett år, men innebär att det tar längre tid för en timanställd än för en fast anställd att uppnå ettårsgränsen. Om en fast anställd deltidare varit anställd i ett år så har hen förtur till nytt jobb, även om hen bara jobbat en dag i veckan. Om det är en timmis som jobbar lika mycket tar det fem år att uppnå gränsen (och man får bara räkna de senaste tre åren). Timanställningen, där man bara räknas som anställd då man är inne och jobbar, är fortfarande diskriminerad i förhållande till en sammanhängande anställning.

Så till den viktigaste punkten, som det har talats mycket om:
Timanställda ska ha en lön beräknad på genomsnittliga förtjänstläget för jämförbar grupp, oavsett anställningstid, hos arbetsgivaren. Dvs det kommer att kosta mer per timme att ha en nyanställd timmis än att ha en nyanställd på sammanhängande anställning.

Inget fel i det, bra att timmisar får högre lön och det kan i bästa fall medföra att fler får säkrare anställningar. Men det är inte på någon sätt en garanti. Det kommer fortfarande att vara mer lönsamt att pressa arbetarna så att man kan använda en ”dyr” timmis i fem timmar i stället för en billigare heltidare i åtta timmar.
Och lönsamheten i att använda osäkert anställda är i stor utsträckning indirekt, genom att människor hålls tysta, arbetarkollektivet splittras och det blir svårare både att hålla på befintliga rättigheter och att slåss för förbättringar. Företagen tjänar väldigt mycket på detta.

Det finns en parallell i bemanningsavtalet, där det anges att bemanningsanställda skall ha samma lön som de direktanställda har på arbetsplatsen. Arbetsgivarna trixar ofta med den här regeln i bemanningsavtalet, t.ex. med vilka man ska jämföra, vilka förmåner som ska räknas in etc. Det krävs rejält med facklig styrka och uppmärksamhet på golvet om man ska kunna bevaka att reglerna följs på rätt sätt.
Det är inte regeln i sig som är dålig. Den är bra. Det dåliga är om man inbillar sig att regeln alltid följs och att den räcker. När regeln för bemanningsanställdas löner kom, så trodde facken att den skulle innebära att företagens vilja att bemanningsanställa skulle minska. Men någon minskning har vi inte sett.

Observera även att det finns en lag som stadgar att visstidanställda och deltidare inte får diskrimineras i förhållande till fast anställda och heltidare. Den lagen kan användas till mycket – om det finns medvetenhet om lagen och mod att stå upp för den! Annars spelar den ingen roll. Rättigheter som människor inte känner till eller inte vågar kräva, de finns inte i praktiken.

Slutsats: Det är bra att man höjer lönen för timanställda. Men tro för all del inte att situationen med osäkra anställningar därmed har ändrats på ett avgörande sätt.

 

Klipp och klistra inte avtalet – men kopiera gärna stridsviljan

Alltså: Uppgiften framöver är inte att försöka få in de där skrivningarna i fler avtal. Uppgiften är att följa tågarbetarnas goda exempel och ta strid på många ställen. Då kan skrivningarna bli bättre. Det är det som händer på många arbetsplatser som förändrar avtal och lagar. Det var så arbetsgivarna luckrade upp anställningstryggheten, de började lokalt på tusentals arbetsplatser. Det är också så vi måste slå tillbaka. Och vi kan använda alla sorters metoder. Läs till exempel NEJ är också en strategi.

 

Vilka strejkar, var och när?

osäkrade

 

NYA MEDLARBUDET ACCEPTERAT
STRIDSÅTGÄRDERNA UPPHÖR

Uppdatering 18 juni kl 21:51: Sekos information: Strejken avblåst – missbruket av timanställningar stoppat
Almegas information: Tågstrejken avslutas: Almega accepterar medlarnas bud

Seko har alltså accepterat det nya medlarbud som lagts idag. Några timmar senare accepterade även Almega budet. Alla pågående stridsåtgärder upphör och inga sympatiåtgärder genomförs.

Informationen nedan är därmed inaktuell men skall ej glömmas.
————————

Sekos strejk har utvidgats och en rad varsel om sympatiåtgärder har lagts av andra förbund.

Jag saknade en sammanställning av vilka som strejkar, var och när, så jag gjorde en sådan, och kommer att uppdatera den om fler varsel kommer. (Hittar ni något fel så skrik).

OBS att arbetare som inte är uttagna i stridsåtgärder har rätt att stå neutrala i konflikten och att inte utföra ”smittat” arbete. Det betyder att man behöver inte (och bör absolut inte) röra vid arbetsuppgifter som skulle ha utförts av strejkande.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om tågkonflikten: 2, 3, många Öresundståg.

Stöd och uppmuntra de arbetare som blivit uttagna i strejk och glöm föralldel inte dem som blivit uttagna i sympatiåtgärder. Bland dem kan finnas både de som ropar Äntligen! och de som muttrar: Varför just vi?
Tala om för dem redan nu att de ska vara stolta och har allt stöd! Besök och skicka hälsningar till de berörda arbetarna på olika orter i hela landet.
(Läs även: Klaga där uppe – stöd här nere)

 

Sekos strejk

2 juni: Öresundståg och Snälltåget
Sekos varsel träder i kraft den 2 juni kl. 03.00 och innebär total arbetsnedläggelse, strejk för samtliga medlemmar inom Öresundståg och Snälltåget.
Svensk Lokförareförening (SLFF) sympatistrejkar samtidigt.

17 juni: Kustpilen
Sekos varsel innebär strejk och total arbetsnedläggelse för Sekos omkring 60 medlemmar inom Kustpilen. Arbetsuppgifterna sätts också i blockad, vilket innebär att ingen annan får utföra arbete som berörs av strejken. Stridsåtgärderna träder i kraft den 17 juni klockan 04.00.

20 juni: Krösatåg och Stockholmståg KB (Pendeltågen)
Seko varslar om stridsåtgärder i form av total arbetsnedläggelse, strejk för samtliga medlemmar som arbetar inom följande företag och verksamhetsområden:
•Veolia Transport Sverige AB, Krösatåg
•Stockholmståg KB (Pendeltågstrafiken)
Stridsåtgärderna träder ikraft den 20 juni 2014 kl. 03.00 och omfattar 142 Seko-medlemmar på Krösatåg och 700 medlemmar inom Stockholmståg.

27 juni: Green Cargo Göteborg och Baneservice Skandinavia
Seko varslar om strejk från och med 27 juni kl 14.00 på godsterminaler för lastning och lossning i Göteborgsområdet och kommer innebära att godstransporterna på järnväg till och från Göteborgs hamn kraftigt begränsas. Varslet berör cirka 70 Seko-medlemmar på dels Green Cargo, Kombiterminalen Göteborg inklusive omlastningsterminalen samt arbetsområde 1722 Kville Göteborg, dels Baneservice Skandinavia AB inom avtalsområdet Spårtrafik.

Sekos samlade information om strejken finns här.

 

Varslade sympatiåtgärder

SEKO har bett om sympatiåtgärder. Sympatiåtgärderna riktar sig vanligen mot Almega (arbetsgivareförbundet som Veolia ingår i) och om möjligt inom transportsektorn/infrastruktur. De varslade sympatistrejkerna är i dagsläget små, men viktiga.

Datum anger när varslen träder i kraft, dvs när strejkerna börjar:

23 juni: Elektrikerförbundet
Svenska Elektrikerförbundet varslar från och med den 23 juni 2014 klockan 05:00
om total nedläggelse av arbete som utförs av anställda inom Installationsavtalets tillämpningsområde på Tanum Shoppingcenter, Tanumshede.

25 juni: Hotell- och Restaurang
HRF varslar om sympatiåtgårder gällande LSG Skychef i Sverige, vilket omfattar Arlanda, Centralstationerna i Göteborg, Stockholm och Malmö samt LSG Skychef Malmös anläggning i Fosie. Varslet omfattar alla anställda men endast de arbetsuppgifter som rör catering till SJ:s tåg. Varslet är en blockad av arbetsuppgifter när det gäller tillagning, leverans, ompackning och lastning av måltider och livsmedel till SJ. Åtgärderna träder ikraft den 25 juni 04.00

25 juni: Fastighets
Fastighetsanställdas förbund varslar om total arbetsnedläggelse och blockad mot allt arbete som utförs av anställda inom Serviceentreprenadavtalet vid ISS Facility Services AB på Billerud Korsnäs Gävle/Frövi AB

26 juni: IF Metall
IF Metall varslar om total arbetsnedläggelse från den 26 juni klockan 07.00 på verkstaden hos Strömma Turism & sjöfart.

26 juni: GS (Grafikerna+Skogs o trä)
Sympativarslet berör Strålfors Svenska AB och omfattar blockad mot allt arbete med Skånetrafikens biljettsystem, det s.k. Jojo kortet och produktion av SJ biljetter. Åtgärderna träder i kraft 2014-06-26, kl. 06.00.

30 juni: Kommunal
Sympativarslet omfattar dem som arbetar med storstädning på Lunds Universitetssjukhus i Lund. Konflikten träder i kraft klockan 00.00 måndag den 30 juni.

27 juni: Livs
Varslet om arbetsnedläggelse och blockad gäller allt arbete som utförs av personal som är anställda av Adecco och hyrs ut till Marabou, Mondelez International, i Upplands Väsby. Varslet träder i kraft den 27 juni klockan 05.00.

30 juni: Målareförbundet
Målareförbundet varslar om total nedläggelse av arbete som utförs av anställda inom lacksavtalets tillämpningsområde på MPA Rostskydd Måleriproduktion AB, i Västerås. Varslet träder i kraft klockan 7:00 den 30 juni 2014. Varslet berör sex arbetsställen i Västerås.

1 juli: Transport
Konfliktåtgärden träder i kraft klockan 00.00 tisdagen den 1 juli och gäller ett 20-tal anställda vid G4S som sköter biljettkontrollen på Skånetrafikens tåg i Skåne län.

1 juli: Byggnads
Varsel om strejk och blockad från 1 juli kl 06.00 på följande arbetsplatser:
Bygg: Byggmästare Englund i Kiruna, NCC Construction i Oskarshamn, Lientab i Tanumshede
VVS: Bravida Sverige i Växjö, Imtech VVS-teknik i Tanumshede
Plåt: Deje Husplåti Deje, Lillåns Bleck o Plåt i Örebro, Storfors Plåtslageri i Piteå, Winther Bygg i Örnsköldsvik

1 juli: Handels
Varslet om strejk berör samtliga lageranställda vid fryshusföretaget Bring Frigo på arbetsplatser i Helsingborg, Staffanstorp, Jordbro och Johanneshov. Konflikten bryter ut den 1 juli klockan 05.00.

1 juli: Elektrikerförbundet
Utökade sympatiåtgärder fr.o.m. 1 juli kl 05:00. Strejk inom Larm- och Säkerhetsavtalets tillämpningsområde. Stanley Security Sverige AB omfattas av arbetsnedläggelse och arbetsblockad. Affärsområdet Brand och Bank omfattas inte. SA Bevakning AB omfattas av arbetsnedläggelse och arbetsblockad.

2 juli: Pappers
Pappers varslar om blockad av nyinhyrning av personal vid samtliga enheter på Pappers område anslutna till föreningen Sveriges Skogsindustrier. Vidare tas de medlemmar i Pappers som är anställda i bemanningsföretag anslutna till Almega och som är uthyrda till företag anslutna till Sveriges Skogsindustrier ut i strejk. Arbetsplatser bl.a. SCA Lilla Edet, ABB Figeholm och Fitesa i Norrköping.
Stridsåtgärderna träder i kraft onsdagen den 2 juli klockan 06.00.

SAC-Syndikalisterna
har meddelat SEKO att deras medlemmar följer de stridsåtgärder som beslutats av SEKO och sympatiåtgärderna från andra förbund. De lägger egna varsel motsvarande varslen ovan.

 

 

2, 3, många Öresundståg

sparet

 

Veolia har lagt ett orimligt lågt bud på Öresundstågstrafiken och vunnit upphandlingen. Försöker nu ro hem det – med vinst – genom att dra ner på personal, säga upp många och erbjuda dem jobb till sämre villkor, t.ex. timanställningar och deltider. Det är en koncentrerad bild av vad som hänt och händer på hela arbetsmarknaden, även om det inte alltid sker så direkt och provokativt som i detta fall.

Hur har vi hamnat här?

Centrala förhandlingar på svensk arbetsmarknad har i många år varit ren byteshandel. I utbyte mot löneökningar har arbetsgivarna fått lättnader i anställningsskydd och arbetstidsregler. Flexibilitet som det kallas – och som betyder att chefen får mer makt över hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre.
Möjligheten att anställa hur många som helst på visstid (dvs som timanställda eller tidsbegränsat anställda) utan att behöva ha något särskilt skäl, togs t.ex. in i de flesta kollektivavtal innan möjligheten togs in i LAS. Hade det inte skett, så hade inte heller LAS ändrats. Alla såna förändringar börjar på arbetsplatserna.
(Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?)

Samtidigt sker inom många sektorer, t.ex. tågtrafiken, upphandlingar där lägsta anbud vinner, även när det är orimligt lågt. Och skyddet för anställda vid övergång av verksamhet funkar inte, det finns för många kryphål.

Eftersom vinstintresset fortfarande är drivande, så måste de orimligt låga anbuden kompenseras av orimligt nedpressade villkor. Till slaveriets gräns. För vad är det att ha ett jobb men inte kunna försörja sig på det, att tvingas vara oavbrutet tillgänglig utan ersättning och hela tiden vara beredd på att springa när chefen kallar?

Arbetsgivarna har tjänat fetvinsten på att a) ha så kort bemanning som möjligt b) hålla arbetare så osäkra som möjligt. De har vunnit mycket mer på det än vad löneökningarna har kostat. Det är klart att det sitter hårt åt att de ska släppa ifrån sig sådant som de så smart bytt till sig. Bytt är bytt liksom. Men reaktionen kommer när människor till sist inte accepterar att de och deras dagliga liv ska vara bytesvara på detta sätt. Det är på tiden. Byteshandeln drabbar både individerna och hela samhället  – mer arbetslöshet, mer ohälsa, sämre samhällsfunktioner.

Varför strejk?

Man bör hålla hårt på de rättigheter som fortfarande finns i anställningsskyddet. Men att förlita sig på formella lagar och regler räcker inte. Arbetsdomstolen dömde häromsistens att SJ gjorde rätt då tvingade tågstädarna att söka sina egna jobb efter att städningen några år varit utlagd på en firma. AD dömde också att det inte var åldersdiskriminering när trotjänarna (och de fackligt aktiva) inte fick tillbaka sina jobb.

SEKO förlorade tvisten. Var det fel av SEKO att stämma SJ till AD? Nej det tycker jag inte. Men det är helt uppenbart att det krävs andra sorters strider. Regelverket har som sagt för många kryphål och vi står sällan starkare i Arbetsdomstolen än vi gör på arbetsplatserna.
Det har SEKO fått känna av och det kanske bidrar till att de nu tar till hårdare metoder när förhandlingar inte räcker, och arbetsgivarna blåljuger om varför de ”måste” timanställa. Men att facket verkligen tog ut sina medlemmar i strejk beror säkerligen på att de anställda på Öresundstågen själva, anonymt men öppet på Öresundstågsbloggen började diskutera och planera för vild strejk. Utan att be om lov. Strejkvarslet kom inte därför att arbetarna ställde krav på facket utan därför att det fanns ett hot/löfte om självständigt agerande, riktat mot arbetsgivaren.

Vad gör vi mer?

Det finns ett starkt stöd för tågstrejken, trots att den slår hårt, t.ex. för alla som får svårt att ta sig till jobbet. (Klaga där uppe, stöd här nere.) Men Veolia har också ett starkt stöd, ett starkt tryck på sig från alla andra arbetsgivare och Svenskt Näringsliv, att inte vika för strejken.

Jag säger som jag sa om Lagenastriden, strejken som bröt ut när företaget Lagena bytte ut direktanställningar mot bemanningsanställningar: Lagenaarbetarna tog strid när de förstod att det kommer ingen riddare på vit häst och räddar dem. Men företaget Lagena hade hela arbetsgivarsidan i ryggen och SN över sig som en hök: Vik inte! För då måste vi också vika!
Lagenaarbetarna tog modigt striden. Och efter ett tag började många betrakta Lagenakollektivet som en riddare på vit häst som skulle rädda alla andra. Att det skulle räcka. Då spelade de arbetsgivarna i händerna. För om arbetsgivarna genomför försämringar av liknande typ på 10000 arbetsplatser och arbetarna modigt tar strid på 1 av dem, men inte på de övriga 9999, då sitter arbetsgivarna fortfarande säkert, oavsett hur mycket vi hurrar för de modiga.

2, 3, många

Lagenaarbetarna vann inte sin strid, men den fick några andra arbetsgivare att ställa in sina planer på att byta anställningar mot bemanning, de var rädda för strejk. Det var en bra effekt, men kortvarig. Det behövs 2, 3, många Lagena för att verkligen få stopp på bemanningseländet.

Jag säger samma nu: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Det absolut bästa stödet till arbetarna på Öresundståg och till oss alla är att vi tar strid på fler ställen och på fler nivåer. Fler fack än SEKO behöver ta striden, i sympati med SEKO och strejken på Östersundståg, men också direkt inom sina egna branscher.

Du kan ta striden också där du är, på din nivå, på golvet. Acceptera inte att arbetskamrater går på osäkra anställningar bara för att. Snacka ihop er och säg ifrån. Se till att det inte funkar när arbetsstyrkan skärs ner, i stället för att springa benen av er för att rädda situationen. Det påverkar både fack och arbetsgivarorganisationer mer än om vi i ord ”ställer krav på facket”. Om ni t.ex. har en timmis som behövs nästan hela tiden, säg till att ni vill att hen ska bli heltidsanställd. Spelar det ingen större roll att ni säger ifrån om 1 person? Jo det gör det – när det händer på många ställen. Förstå effekten, makten i om detta börjar hända på väldigt många arbetsplatser. Spridningseffekten mellan arbetsplatserna och uppåt. Det är sånt som får tåget att vända.

Allt stöd till tågvärdar och lokförare, allt stöd till SEKO då de tar striden. Och allt stöd till de kommande 2, 3, många Öresundståg, i hela samhället, som ska slå till bromsen.

/11 juni 2014

Sammanställningen av strejker och varslade sympatiåtgärder har fått ett eget inlägg: Vilka strejkar, var och när.

 

En liten del av den globala klasskampen, på Alfa Laval

Globalisering innebär bland annat att företagen, oavsett var de säljer sina varor, kan 1) hämta arbetare som är beredda att arbeta till sämre villkor 2) lägga produktionen där det blir billigast. Ser man denna utveckling i ett långt, ensidigt perspektiv så skulle det kunna innebära att alla arbetares löner och villkor pressas ner mot den lägsta förekommande globala nivån.

Men så enkelt är det, som tur är, inte. Överallt där industrier byggs upp och produktion placeras följer i nästa steg att arbetare organiserar sig och kämpar för bättre villkor: Tryggare anställningar, högre lön. Precis som det skedde i vår del av världen när industrierna byggdes upp här. För ni ska ju inte tro att fasta anställningar, hyfsade löner och någorlunda arbetsmiljö fanns där från början. Sådant har kommit genom kamp. Och denna kamp pågår, både som försvar och som attack. Kapitalets pågående kamp för att öka profiten genom att pressa ner våra villkor möts av vår kamp för att pressa upp våra villkor.

När arbetare i andra länder kämpar för att få bättre villkor, så kämpar de i förlängningen också för oss. Och det bästa vi kan göra är att vi kämpar här hos oss, på våra egna arbetsplatser, mot lönedumpning och osäkra anställningar – då kämpar vi också för dem.

Det näst bästa, som vi också kan göra, är att stödja våra klasskamrater på andra ställen. Tillexempel i Pune, Indien, där 402 verkstadsarbetare strejkar sedan 1 oktober 2013 för att få fasta anställningar och en tredubbling av lönen som det skulle innebära. Det är en av många många pågående strider. Just denna lilla del av den globala klasskampen har jag m.fl. uppmärksammat av det enkla skälet att den förs på ett svenskt företag, Alfa Laval. Vars svenska finansdirektör Thomas Thuresson på huvudkontoret i Lund säger: ”jag är också osäkert anställd”.

alfalaval_thuresson

Nu kör vi en mail/telefon/twitter-kampanj för att stödja arbetarna i Pune. Här kopierar jag början av ett brev som Henrik Johansson skrivit till Alfa Laval:

Kära Alfa Laval,

efter att vi sågs utanför ditt huvudkontor i slutet av november känns det nästan som vi känner varandra. Därför skriver jag detta öppna brev till dig.

Jag är född 1973 och ett av de första utländska ord jag lärde mig var Apartheid. Jag fick lära mig att apartheid betyder åtskillnad. Som barn vill man ha samma rättigheter som sin nästa och det var inte svårt att förstå det orättvisa i systemet. Vissa vuxna hade dock svårt att förstå det orättvisa. Ja, det vet du ju själv, svenska företag som Volvo, Sandvik och du själv, Alfa Laval, bröt mot sanktionerna, och tjänade grova pengar på ett djupt orättvist system. Du menade att du följde lokal lagstiftning. Så här i efterhand har hoppas jag att du inser hur fel det var. Och inte bara ur rättvisesynpunkt, om du skall vara egoistisk kan du tänka att det skadade ditt varumärke att sponsra apartheid.

Men tänk dig in i en vanlig arbetares liv. Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Hans kö är kortare, det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni ut i strejk, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna.

Som du vet så ligger fabriken jag skriver om inte i apartheidtidens Sydafrika. Den ligger i Pune, Indien, och drivs av dig, Alfa Laval. Där har 402 kontraktsanställda strejkat sedan den första oktober. Fem långa kalla månader utan lön. De tältar utanför fabriksgrindarna och deras enkla krav är på sätt och vis smickrande för dig och svenskt näringsliv: de vill vara anställda av Alfa Laval, inte av den oseriösa underleverantör som nu är deras arbetsgivare. Situationen är desperat. Många lånar pengar för att försörja sig och sina familjer. Man hungerstrejkar i omgångar, en del har kollapsat och förts till sjukhus. I den här situationen har arbetarna efterfrågat internationell solidaritet. Det är därför jag skriver det här brevet, som en del i en internationell kampanj där människor över hela jorden skriver till dig.

Som du vet åkte vi ….

Läs hela brevet på Henrik Johanssons blogg.

Läs här (på facebook) om mail/telefon/twitterkampanjen: Support the Alfa Laval Strikers.

Du kan enkelt hjälpa till t.ex. genom att skriva dina synpunkter till Alfa Laval i deras kontaktfomulär: http://www.alfalaval.com/contact-us/sweden/Pages/default.aspx

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 januari, 2014 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Solidaritet med Alfa Laval-arbetarna i Indien

400 underbetalda kontraktsanställda arbetare vid Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, gick den 1 oktober ut i strejk för fasta anställningar och är nu utestängda från fabriken. Jag skrev om detta här på bloggen den 21 november: 400 strejkar vid Alfa Laval.

Den 29 november organiseras en solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund, Sverige. Samling vid Lunds Centralstation kl 12.

Från facebookeventet för manifestationen:

Vi ska tillsammans besöka Alfa Lavals huvudkontor i Lund för att säga till dem att vi stödjer de strejkande arbetarna i Indien. Från Lund centralstation åker vi gemensamt till huvudkontoret och tar med flygblad och banderoll.
Alfa Laval har många lokaler runt om i Sverige och resten av världen och vi uppmanar alla att konfrontera företaget för att framföra kravet att de strejkande ska få fasta anställningar och högre lön.

Facebookevent: Support the Indian strikers at Alfa Laval (Gäller aktionen 29/11. Öppnas i nytt fönster/flik.)

UPPDATERING 26/11: Förutom eventet ovan så finns nu också en stödsida på facebook, med gott om info, bilder, video med mera: Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 november, 2013 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

400 strejkar vid Alfa Laval

Alfa_Laval

400 kontraktsanställda underbetalda arbetare vid det svenska företaget Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, strejkar sedan den 1 oktober. Ingenting har publicerats om strejken förutom i lokala tidningar och en artikel i en rikstidning i Indien.  Däremot kan man i gårdagens DN (papperstidningen) läsa en notis i ekonomi-delen med rubriken Alfa Laval tror på Asien. Och i företagets årsredovisning (pdf) finns många vackra ord – se sid 42 med rubriken Medarbetarna är grunden för fortsatt framgång.

Jag har nåtts av information från de strejkande arbetarna i Pune och publicerar här en del av informationen. Jag antar att svenska media, fackföreningar och andra intresserade kan ta reda på mer och även ta upp saken direkt med Alfa Laval, vars huvudkontor ligger i Lund.

Alfa Laval tillverkar värmeväxlare för läkemedels- och livsmedelsindustrin och även för olje- och energisektorn. Enligt företagets egna uppgifter har de 28 större produktionsenheter med sammanlagt 16000 anställda över hela världen.

I Pune, Indien, har Alfa Laval en fabrik med 800 anställda. 540 av de 800 anställda är kontraktsanställda. Det innebär att de inte är direktanställda av företaget. 402 av dem gick i strejk den 1 oktober 2013. De arbetar alla på produktionslinjen i fabriken. De har arbetat för Alfa Laval sedan lång tid, vissa av dem mer än 15 år. De tjänar mellan 8 och 10.000 rupies (motsvarar ca 900 – 1100 svenska kr) per månad. De fast anställda tjänar 30-40.000 rupies (ca 3000-3800 sek) per månad.

Den 15 september skickade de kontraktsanställda ett brev till ledningen och krävde att bli fast anställda. Eftersom de inte fick något svar på brevet gick de ut i strejk. Alfa Laval har svarat med att lockouta de strejkande, som nu sitter framför fabriksgrindarna. Även hungerstrejker har genomförts. På grund av strejken ligger produktionen i fabriken på cirka 30 % av den normala nivån. Alfa Laval har förlorat cirka 16 miljoner euro fram till idag (21 november) sedan den 1 oktober.

Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen  Alfa Laval att ta arbetarna tillbaka, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Företaget vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda, Rashtree Shramik Agardi.

Alfa Laval är inte det enda företag som utnyttjar underbetalda kontraktsanställda i Indien och strejken är inte en isolerad händelse. Kontraktsanställda i en närliggande fabrik nära Simmons – Marshall strejkade i maj/juni och fick fast anställning. I en annan stad i Maharashtra är 600 kontraktsanställda ute i strejk för att få reglerade anställningsavtal.

Uppdatering 2013-11-25: Solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund på fredag den 29 november. Läs mer här.

Uppdatering 2013-11-26: Facebooksida Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 21 november, 2013 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

NEJ är också en strategi

Jaha, nu riskerar tydligen även Waxholmsbolagets anställda att få söka sina jobb igen på grund av upphandling och ägarbyten.

ABC: ”Ovisst för anställda på Waxholmsbolaget

Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Det gäller befälhavare och besättningsmän såväl som busschaufförer. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar.

Kanske att det istället är arbetsgivarna som borde få uppleva en sådan situation som oviss?

Vad jag tror skulle förändra läget, både kortsiktigt och långsiktigt: Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

haveri
haveri2

 
 

Provanställ arbetsgivarna

Idag har bussförare i bland annat Stockholm, Södertälje och Umeå gått ut i strejk. De är uttagna i strejk av Kommunal med anledning av avtalsförhandlingarna. Och i morgon tas tågpersonal ut i strejk av Seko.

En av tvistefrågorna i båda fackens avtalsförhandlingar handlar om anställningstryggheten vid upphandlingar. Vid upphandlingarna tas verksamheten över av en ny arbetsgivare och arbetsuppgifterna fortsätter att vara i princip desamma. Men de anställda kan tvingas att söka sina jobb på nytt, kanske bli arbetslösa eller få bli provanställda hos den nya arbetsgivaren trots lång erfarenhet och anställningstid.
Det är väl snarare arbetsgivarna som borde provanställas med tanke på hur undermåligt många av ”entreprenörerna” sköter verksamheten och arbetsförhållandena. För att inte tala om hela systemet med upphandlingar i den f.d. gemensamma sektorn, det provet har varat alldeles för länge och borde underkännas. Det är en lek med skattepengar och med de anställdas tålamod, en lek som drabbar ”tredje man”.

buss Ett lagom bussföretag att leka med.

Andra frågor där man inte kommer överens i de pågående konflikterna, handlar om schemaläggning och raster.

De flesta fackförbund har, under lång tid, i de centrala avtalsförhandlingarnas byteshandel sålt arbetstidsregler och anställningstrygghet. Lönehöjning mot ökad ”flexibilitet”. Ökad flexibilitet betyder vanligen att arbetsgivaren får bestämma mer över hur du ska leva ditt liv, och du själv mindre.

Nu växer kraven på att återta något av det som släppts. Facken lägger större vikt vid den typen av krav som handlar om arbetstid, schemaregler, arbetsmiljö och anställningstrygghet. Då blir det konflikter, när byteshandeln inte fungerar så smidigt som arbetsgivarna vant sig vid.
Sen har det ändå, ofta i sista minuten, skrivits på avtal där denna typ av krav inte tillgodosetts, eller har stoppats undan i arbetsgrupper. Det krävs mer ”oro på arbetsplatserna”, fler lokala konflikter kring dessa frågor, om arbetsgivarna ska pressas tillbaka i sin framgångsrika flexibilitetsoffensiv.

Hur som, nu hejar vi på bussförarna och tågarbetarna. Lite om hur vi kan stödja strejkande finns i ett tidigare inlägg här på bloggen: Klaga där uppe, stöd här nere.

Kommunalarbetaren: Strejken har brutit ut.

Kommunalarbetaren: Fyra krav som startade strejken.

FACKEBOOKSIDA ATT GILLA: Passagerare som stöder bussförarna i den pågående strejken

 
 

Somliga går med trasiga skor

I antologin Hopskrivet (info öppnas i nytt fönster) finns en berättelse (Vi saknar en anslagstavla) skriven av en Lernia-anställd metallarbetare i Göteborg om hur några arbetskamrater drog igång ett fackligt nätverk, började ordna både rastmöten och träffar på fritiden, blev fler, och startade en blogg för att nå de utspridda arbetskamraterna med information.

”Det första kravet som nätverket drev var att alla Lernias anställda skulle ha vettiga skor. Att det inte var en självklarhet visade sig när en av kollegorna tappade tånaglarna. Han hade jobbat i för små skor. Det var först när han blev anställd direkt av Volvo som han vågade säga till.” (Citat ut Hopskrivet.)

De som är direktanställda av Volvo får nya skyddsskor den dag de börjar jobba där, och sen byts de var sjätte månad. Medan de Volvoarbetare som är anställda av Lernia (Volvo är Lernias största kund i Göteborg) kunde få skor som var begagnade redan från början.

Som sagt, nätverket drev frågan och det har blivit bättre. Nu får tydligen de nyanställda nya skor. Men det betyder inte att problemet är löst – det finns ingen överenskommelse om hur det ska fungera framöver, det finns fortfarande arbetskamrater som går med gamla skor, man kan bli vägrad att få nya skor och arbetskläder när de behöver bytas och man kan bli tillsagd att åka iväg på fritiden och ordna det själv. Det är helt enkelt ingen ordning. Så nu har nätverket – som numera är en fackklubb inom IFMetall – begärt förhandling om saken. Och förhandling blir det nu på onsdag, 3 januari. (Uppskjutet av Lernia till 18 januari.)

”Alla bemanningskonsulter på Lernia får både skyddsutrustning och skyddskläder från Lernia,  /… / Påståendet … att skyddskor eller annan utrustning förvägrats anställda är felaktigt” säger Lernia i en kommentar på sin egen facebooksida.

Jomenvisst.

Men det kan fortfarande se ut så här:

skor-small-1

Ett par skor som montören i fråga fick för ca 2 år sedan, de var då begagnade. /…/ Arbetsskor har ett bäst före datum och förlorar med tiden sin dämpning vilket kan ge skador på fötterna. Begagnade skor kan också orsaka skador samt hygieniska problem som exempelvis fotsvamp. (Citat från Lerniabloggen – Se fler bilder på lerniabloggen och läs vad fackklubben kräver.)

Självklart!

Vettiga, icke utslitna skyddskor och kläder, regler och ett system för utbyte är en självklarhet! Löjligt, var min första reaktion. Löjligt att man ens behöver driva en sådan fråga! och ännu löjligare att det ska behöva uppmärksammas utanför arbetsplatsen, att det bildas en stödgrupp på facebook, etc.
Men faktum är ju att det finns många fler arbetsplatser där såna här självklarheter skulle behöva drivas. Men där man inte gör det för att man inte vet sina rättigheter, inte har snackat ihop sig, inte törs. Så naglarna ramlar av. Och företag som Lernia gör lite extra vinst på att strunta i fötter och självklarheter så länge det går.

Ur den synvinkeln är det viktigt att det uppmärksammas och stöds när några sätter ner foten. Inte minst när det görs i en så fackligt eftersatt och grovt utnyttjad grupp som de bemanningsanställda. Det kan ge mod åt fler att kräva det självklara. Så sprid gärna detta!

Därmed önskar jag er alla ett Gott Slut på året och och Gott Nytt på fötterna.

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2012 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Turordningslistan på väggen!

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i las (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag (14 dec 2012) har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt? Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

spark2

Myten

Först vill jag undanröja en myt om las-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i las att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att las-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot las-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att man vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat turordning många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan också om t.ex. förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning, vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler om det.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. Las stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från las, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte las-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med las är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer las inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: - Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 

De svårorganiserade organiserar sig

 Initiativtagare till det fackliga nätverket.

Arbetare som är anställda av bemanningsföretaget Lernia i Göteborg har själva dragit igång ett fackligt nätverk ”eftersom det är vår enda möjlighet att vara säkra på att vi får allt som vi idag redan har rätt till och för att kunna kämpa oss till bättre villkor”. De har tidigare inte haft någon fackklubb att snacka ihop sig i, även om de varit fackmedlemmar.

Ett mycket bra initiativ underifrån. Det är svårt att organisera bemanningsanställda av en rad olika skäl. Vilka ska bättre kunna göra nåt åt saken än de själva?

Nu har det färska nätverket mindre trevliga saker att ta i. Volvo i Göteborg drar ner på produktionen och gör sig av med ca 280 bemanningsanställda. Jäkligt bra att man då ser till att informera arbetskamraterna om vilka regler som gäller i samband med uppsägningar och vilka rättigheter man har.

Ett exempel är raden om rätt till företräde till återanställning, som ska finnas på en skriftlig uppsägning. Det händer att en chef kryssar i NEJ-rutan trots att arbetaren egentligen har rätt till återanställning. Och arbetaren kanske tänker att Jaha, så är det väl då.

Man kan inte ens säga ifrån när chefen sätter kryss i fel ruta, om man inte vet sina rättigheter. Och det är inte medfött att känna till dem, sånt måste vi berätta för varann. Det gör man i lernias fackliga nätverk.

Här är nätverkets blogg!

 

Det kriminella företagsklimatet

Uppdatering 2012-07-19 Ytterligare en våldsam företagare: Hotellchefen misstänks ha slagit ner fackets ombudsman.

Ursprungligt inlägg:

Tro inte att den nedre gränsen för utartningen av det svenska arbetslivet går vid skärpt utsugning och vid nonchalerade avtal och arbetsrättslagar. Det finns inget jämviktsläge. Det som går neråt fortsätter neråt så länge vi inte driver utvecklingen åt andra hållet.

Arbetsgivare och deras företrädare talar ofta om vikten av ett ”ett gott företagsklimat”. Detta i en tid då vinsterna ökar och inkomstklyftorna blir allt djupare. Och där nere i undervegetationen råder ett rent kriminellt klimat där alla sätt att suga varje droppe ur andras arbete är tillåtna.

Så nej, det är inte ett gott företagsklimat som saknas, det är ett gott arbetarklimat.

För en vecka sedan blev en fackrepresentant uppsökt i sitt hem, misshandlad och under knivhot tvingad att ta tillbaka de krav som framförts i förhandling med ett bemanningsföretag.

Det är inte en vanlig händelse. Men å andra sidan inte heller en oväntad händelse, med tanke på hur det ser ut i bemanningsbranschen.

”Många bemanningsföretag har ägare, eller anknytningar till personer, med ett långt kriminellt förflutet och det är långt ifrån ovanligt att företagen använts till att tvätta pengar åt kriminella gäng. Det var alltså bara en tidsfråga tills de skulle börja misshandla och mordhota fackföreningsrepresentanter.”

Pressmeddelande från SAC.

Artikel i Arbetaren.

Artikel i Arbetet.

Artikel i Aftonbladet.

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 9 juli, 2012 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Fackets nio barn

Vad kommer att hända sen, när hundratals osäkert anställda efter en lång och svår strid fått fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan?

Kanske samma sak som hände på Unilevers fabrik i Rahim Yar Khan, där det globala livsmedelsfacket IUL år 2010 drev igenom fasta jobb för kontraktsanställda och tillfällig personal.

Malin Klingzell-Brulin berättar i Mål & Medel: ”Unga arbetare kunde nu börja planera för framtiden och inom en månad hölls 19 bröllop och ett år senare föddes nio barn som i folkmun kom att kallas för IUL-barn.”

De som profiterar på vårt arbete och på vår arbetslöshet, de snackar om flexibilitet, anställningsbarhet, företagsklimat…

Vad det egentligen handlar om är hur vi vill leva.  I Pakistan såväl som i Sverige. Om det bara finns ett NU, en väntan på ett telefonsamtal, en dagslön, ett uppehållstillstånd, en bostad – eller om det finns en framtid i våra liv.

Läs Malins ledare i Mål & Medel.

Läs mitt tidigare inlägg om Kabirwala-arbetarna: Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda .

 

Flexibilitet på våra villkor! säger Volvoarbetarna i Umeå

I mitt förra inlägg, den 16 juni, berättade jag varför 90% av dagskiftet på monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hade valt att gå hem i ordinarie tid den 15 juni och varför företaget betraktade detta som en olovlig stridsåtgärd.

Det lokala avtalet om variabel arbetstid (”VAT”) har metallklubben accepterat under förutsättning att företaget inte tar in bemanningsföretag. Nu hade företaget meddelat att de avser att ta in bemanningsföretag, och metallklubben hade därför sagt upp avtalet.

Här kommer en uppföljning.

Metallklubben på Volvo i Umeå höll medlemsmöte den 22 juni och beslutade då om att genomföra en medlemsomröstning under de följande dagarna. Frågan som ställdes till medlemmarna var om de vill att klubben ska stå fast vid att avtalet ska vara uppsagt.

Den 28 juni var medlemsomröstningen genomförd på alla avdelningar och så här blev utfallet:

82% röstade för att klubben ska stå fast vid uppsägningen av avtalet.

På de avdelningar som idag är berörda av detta avtal röstade 87% för att avtalet ska bort. Bland dem som inte har avtalet röstade 70% för att det ska bort. Klar majoritet både bland de direkt berörda och övriga medlemmar alltså.

Enligt klubben har över 90% av de medlemmar som är närvarande på fabriken röstat. (En del har hunnit gå på semester.)

Så här lyder det uttalande som medlemsmötet antog den 22 juni:

Uttalande från klubbmötet: Nej till bemanningsföretag

Vi har medverkat till att skapa ett lokalt system för flexibilitet på fabriken. Vi har förändrat och anpassat efter företagets önskemål. Det har varit en kompromiss. Vi har haft ett villkor – inga bemanningsföretag.

Vem får betala flexibilitetens pris
I flexibilitetens namn försämras idag tryggheten, arbetsvillkoren blir hårdare och vårt inflytande minskar. Det är bara att se sig om vad som händer på arbetsmarknaden.
Med bemanningsföretag försämras förutsättningar för arbetsrotation, kvalitetsarbete, säkerhet och andra viktiga delar i vår vardag på jobbet. Vi är starkt kritiska mot företagets beslut om att anlita bemanningsföretag. Det handlar om våra arbeten, vår arbetssituation och vår framtid.

Vi tänker på arbetets villkor
Vi är oroliga och bekymrade över företagets ensidiga bild av flexibilitet. Den handlar om att lägga ansvaret för personalneddragningar utanför bolaget, utan hänsyn till vilka konsekvenser detta får för vårt dagliga arbete. Om vi ser till arbetets villkor och utveckling, kan vi bara se negativa konsekvenser av bemanningsanställningar. Varför får vi ingen diskussion om detta? Vem tar ansvaret för framtidens jobb?

Lyssna på oss!
Vi representerar tiotusentals år av anställning på Volvo. Vi har lagt ner stor del av våra vuxna liv med att tillverka lastbilshytter. Vi har valt det och vi har valt att stanna kvar. Vi vill fabrikens bästa. Vi är beroende av dess framtid.

Vi uppmanar ledningen på alla nivåer inom Volvo att överväga helheten när flexibilitetens pris ska värderas. Vi accepterar inte att betala med sämre arbetsvillkor och utarmade jobb.

Respektera vår oro! Sök lösningar istället för konflikt! Företaget kan välja och få en fungerande flexibilitet utan bemanningsföretag!

Metallklubben/

 
 

Varför arbetarna gick hem från Volvo i Umeå

Igår den 15 juni 2012 gick 90% av arbetarna i monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hem från arbetet kl 11.06.

Så här säger företagets platschef Mona Edström Frohm om det:
– De lämnade olovligen arbetet och gick hem i förväg. De skulle ha arbetat till klockan 16. Jag ser oerhört allvarligt på det här. Det är olovlig frånvaro och är man rent formell så brukar man ju kalla det för en olovlig stridsåtgärd.

Rapporter i media: Svt Västerbottennytt   GP   VästerbottenKuriren

Vad säger då arbetarna själva om saken?

Så här är det, om jag fattat rätt, i enkel sammanfattning:
Det finns ett avtal om variabel arbetstid på Volvofabriken Umeå.
(Avtalet innebär att företaget kan lägga ut mer arbetstid under vissa perioder och mindre under andra.)
Metallklubben godkände detta avtal under förutsättning att företaget inte tar in personal från bemanningsfirmor.

Nu har företaget gjort klart att de tänker börja använda bemanningsfirmor. I och med det anser de berörda arbetarna att avtalet om variabel arbetstid inte längre gäller. Därför gick de hem i ordinarie tid, kl 11.06, och struntade i att stanna kvar till kl 16 som företaget ville att de skulle göra med hänvisning till arbetstidsavtalet.

- Ja det är ju 15 juni idag. Och fritid.

Det är nåt speciellt med datumet den 15 juni och arbetsplatskonflikter.

Den 15 juni 1995 gick arbetarna på Stockholmsbagarn ut i vild strejk. Detta som ett led i kampen för att stoppa en stor nedskärning och rivning av lokala avtal. (De vann striden).

Den 15 juni 2009 var det dags för arbetarna på Lagena. De strejkade mot företagets plan att byta ut fast anställda mot bemanningsföretag.

Sopgubbarna på Resta missade dock detta datum i juni 2010. Men de satte sig den 22:a.

Den 15 juni 2012 var det alltså Volvo-arbetarnas tur. Fast det var ingen vild strejk. De gick bara hem när de skulle!

Bra gjort, säger jag. Det ska bli intressant att se vad som händer i fortsättningen.
30/6 2012: Fortsättning följer här.

Bild: Robert Nyberg förstås.

 
 

Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda

En överenskommelse har nåtts som innebär att hundratals osäkra anställningar kommer att bli fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan. Detta efter en lång och svår konflikt.

Det blir slut på åratal av osäkra anställningar för hundratals arbetare som för första gången kommer att ha trygga jobb och också få möjlighet att utnyttja sina fackliga rättigheter.

”Dom sa att vi inte arbetade för Nestlé” säger Ashaf Butt, ledare i arbetarnas aktionskommitté. Han har själv arbetat i sju år i Kabirwala-fabriken. ”I och med den här överenskommelsen är vi erkända som anställda av Nestlé och kan gå till fabriken som fastanställda arbetare för första gången”.

En annan medlem i aktionskommittén, Sakhawaty, som har arbetat i 10 år på Nestlé, säger ”När vi först ställde krav på fasta jobb sa alla till oss att vi var naiva och att det var omöjligt. Men nu har vi gjort det omöjliga”

Kan arbetarna i Pakistan göra det omöjliga så kan vi. Eller?

Bilden visar en demonstration genomförd i februari i år av the Women Workers Federation i Multan till stöd för Kabirwala-arbetarna.

Källa: IUF

Läs gärna mitt förra blogginlägg Vi är alla de 53 som också handlar om Nestlé-arbetare. Och om oss.

 

Vi kallar det bemanningshelvetet

”Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten.”  Kristian Lundberg i Och allt ska vara kärlek.

 Bild från strejken på Lagena.

I Göteborg ordnar Förbundet Allt åt Alla en temadag lördagen den 31 mars 2012 som de kallar Vi kallar det bemanningshelvetet.
Plats: Kvinnofolkhögskolan i Göteborg

Det handlar om organisering, Volvo, Lagena, lagstiftning, debatt, tjöt, bokbord mm.
Facebookevent.

I Stockholm ordnar Arbetarrörelsens arkiv en temavecka med lunchseminarier (inkl soppa till självkostnadpris) om bemanningsbranschen 24-27 april 2012, varje dag kl 12-13.
Plats: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4

Tisdag 24/4: Anette Thörnqvist: Otrygga anställningar i ett historiskt och internationellt perspektiv
Onsdag 25/4: Magnus Nilsson: Litteraturen och bemanningsföretagen
Torsdag 26/4: Jonas Söderqvist: Det uthyrda arbetet i historiskt perspektiv
Fredag 27/4: Paneldiskussion om bemanningsföretag

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 mars, 2012 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Du blir dubbelt utsugen

Här är det senaste om fix och trix i bemanningsbranschen. Bemanningsföretaget erbjuder sina heltidare uppdrag som de inte hinner åka till (för långt bort), och när de anställda då tackar nej, så får de ingen lön. Men uppdragen som erbjöds finns inte!

Bemanningsföretag erbjuder påhittade uppdrag

För övrigt:

* Bemanningsföretagen skapar inte arbetstillfällen. Det är inte tack vare bemanningsföretagen som det finns arbetsuppgifter på arbetsplatserna. Om något behöver göras på en arbetsplats, och chefen inte kan anställa genom bemanningsföretag, så får han anställa direkt. Uthyrning av personal är inte en bransch, det är en anställningsform.

* Det kan kanske passa en del människor under vissa perioder i livet att jobba för ett bemanningsföretag. Precis som det kan passa en del människor under vissa perioder att vara timanställda.
Problem 1 uppstår när det visar sig att villkoren i praktiken är skit, vilket händer alltför ofta.
Problem 2 uppstår när resten av livet kommer och det visar sig vara svårt att få något annat än bemanningsjobb eller timjobb. Fast de inte passar längre. Bemanningsjobben har tagit bort många direktanställningar, precis som visstidsjobben tar bort fasta anställningar. Det blir inte fler jobb, det blir sämre jobb.

* De olika anställningsformerna ger ett mer splittrat arbetarkollektiv, där det blir svårare för folk att snacka ihop sig. Det underlättar inte att en del är direktanställda, en del bemanningsanställda genom ett eller flera andra företag och så finns det vikarier och timmisar. Grupper som har delvis olika villkor. De som vinner på avståndet mellan grupperna är förstås arbetsgivarna, som får en starkare position.

* Även ”vanligt fackligt arbete” försvåras: Ta t.ex. om företaget där du jobbar vill ändra något som påverkar era arbetsförhållanden. Sånt har facket rätt att få info och förhandling om. Men om ni begär förhandling med bemanningschefen, så kan han rycka på axlarna och säga: Det är inte vi som bestämmer om det där, vi skickar bara dit personal. Begär ni förhandling med chefen där ni arbetar, så kan han rycka på axlarna och säga: Ni har inte förhandlingsrätt med oss, ni är anställda av bemanningsföretaget.

* De kollektivavtal som finns för bemanningsbranschen innehåller en rad kryphål, möjligheter att komma undan för arbetsgivarna. De avtalen är både svagare och svårare att hålla koll på än andra kollektivavtal.

* Ingen är säker i dagens arbetsliv. Det är inte roligare att vara timmis än att vara bemanningsanställd, och rättigheterna som de fast anställda fortfarande har rinner pö om pö ut bakvägen genom osäkerhetshålen. Arbetarkollektivet och arbetarklassen som helhet försvagas.

* När du är anställd via ett bemanningsföretag så är det både bemanningsföretaget och det företag du jobbar på, som ska plocka vinst ur det arbete du utför. Du blir dubbelt utsugen.

Så ere.
Men det här kommer inte att ändras av att vi berättar om hur illa det är. Det är bra att det berättas, men det räcker inte. Inte ens mediastormar räcker – sånt kan avsätta en partiordförande, men inte ta bort företagens behov av att maximera vinster och att utnyttja alla möjligheter som står till buds.
Det är vi arbetare som måste sätta gränserna för vad som ska stå till buds. Det är vi som måste sätta krokben för galopperande kapitalism.
Jag återkommer…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 januari, 2012 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

En gnutta strategi (om otrygga anställningar)

”I förra veckan kom LO:s rapport om otrygga jobb. … Bland arbetare har 23 procent av kvinnorna och 16 procent av männen otrygga jobb.” (Citat ur en artikel idag i LO-tidningen.)

Nejmen vilken överraskning. Inte. Jag har i många år undrat varför i h-e inte fackföreningsrörelsen – och kollektiven på arbetsplatserna – förstått vikten av att i tid uppmärksamma och kämpa mot de otrygga anställningarna. Det är så dags nu. Det har varit en synnerligen strategisk prioritering av arbetsgivarna att göra anställningarna osäkrare, vilket sen i sin tur används för att pressa tillbaka arbetarklassen på alla områden.

Men det kunde man ju inte veta för 10-15 år sen… Jo, det kunde man. Med en gnutta uppmärksamhet på utvecklingen på arbetsplatserna, en gnutta misstro mot samförståndsandan, en gnutta tanke på kapitalismens drivkrafter samt en gnutta strategiskt tänkande, så kunde man.

Här klistrar jag in en artikel som jag fick publicerad i LO-tidningen år 1998 (på kultursidan – det är endast där mina artiklar har accepterats).

Visstidare (artikel från 1998)

Om jag går med i facket så tar de säkert in nån annan i stället…
Om jag kräver sjuklön för de där två dagarna så får jag säkert inte jobba nästa vecka…
Klagar jag så har jag inget jobb mer…

1800-talet?
Nej – visstidare.

I det fackliga arbetet måste vi ha strategier. Ett bra knep när man ska lägga upp en facklig strategi för en tid framåt – både lokalt och i större skala – är att ställa sig två frågor:
1) var trycker arbetsgivarna på som hårdast just nu, för att flytta fram eller behålla sina ställningar?
2) var är vi själva som svagast just nu?
Ofta finner man att svaren på de två frågorna sammanfaller.

Idag är visstidare ett svar på de där två frågorna – på många enskilda arbetsplatser och i det svenska arbetslivet som helhet.
Korttidsvikarier har alltid funnits som ett sätt att klara t.ex. tillfälliga sjuktoppar. Och det har alltid funnits t.ex. studerande ungdomar, som det har passat bra för att under en viss tid av livet jobba på tillfälliga vikariat.
Men nu ökar korttidsvicken kraftigt. Och då finns det inga fasta jobb, när resten av livet nalkas…
Och ju fler korttidare vi har, som egentligen skulle vilja ha ”riktiga” jobb, desto tydligare ser vi också att de har sämre villkor än andra. Inte bara när det gäller rätten till en fast inkomst. De har sämre skydd i arbetsrättslagarna. De ramlar utanför vissa förmåner i avtalen. De är organiserade i lägre grad eller organiserade i ”fel förbund” och bryr sig inte om att byta eftersom de inte vet hur länge de får stanna. Även om de ÄR organiserade, så är de ofta dåligt informerade om sina rättigheter. De missar medlemsmöten. De är inte prioriterade i det
fackliga arbetet – trots att de är vår svagaste länk.

På alla arbetsplatser där det här problemet känns igen, borde man ta det strategiska beslutet att prioritera visstidarna. Taktiken måste anpassas efter lokala förhållanden, men det kan ingå t.ex.:
att ta upp frågan i hela klubben så att alla förstår dess betydelse
att kämpa för att göra vikariat till fasta jobb och korttidsvik till långtidsvik.
att försöka förbättra och bevaka visstidarnas villkor… ju bättre deras villkor blir, desto mindre anledning har arbetsgivarna att köra med korttidsvikariat!
att infomera visstidarna, organisera dem och tala om för dem att de behövs i spetsen för det fackliga arbetet idag… de ska inte smyga bortglömda i kanten. In med dem i klubbstyrelserna!
Ju öppnare och radikalare vi prioriterar dem, desto svårare blir det för arbetsgivarna att bestraffa dem genom att byta ut dem mot nya vikarier.

Och det är om vi koncentrerar oss där vi är svagast – inte där vi är starkast – som vi kan få en rörelse framåt. Om de som står längst bak kommer i rörelse, driver de alla andra framför sig.

Besläktat inlägg här på bloggen: Vad de säger och vad de menar samt i princip alla inlägg i kategorierna Arbetslivet – osäkra anställningar och Hur det ligger till i menyn till höger.

 

Kan Namibia så kan vi?

Namibias högsta domstol godkände i en dom den 1 december 2008 den nya arbetsrättslagens förbud mot bemanningsföretag och avslog en protest från landets största bemanningsföretag, Africa Personnel Services (APS).

APS protest gällde bestämmelsen ”ingen person får, mot ersättning, anställa en annan i syfte att göra denna person tillgänglig för tredje part med avsikt att utföra arbete åt den tredje parten”. Företaget hävdade att bestämmelsen stred mot grundlagen och dess advokater menade att lagen bröt mot APS’ ”grundläggande” rätt att ”utöva valfritt yrke, profession, verksamhet eller tjänst”.

Domaren i målet påpekar i den skriftliga domen att grundlagens garantier inte automatiskt innebär att all affärsverksamhet är tillåten: ”En person som till exempel ägnar sig åt boskapsstöld, bordellverksamhet, människohandel eller slaveri kan knappast stödja sig på grundlagen med hänvisning till att verksamheten eller handeln är vinst- eller inkomstbringande.”

”Enligt Namibias lag”, fortsätter domaren, ”finns ingen plats för en tredje part i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag anser att denna tredjepartsposition skapar en ohållbar situation utan juridisk grund i vår lagstiftning om anställningsavtal. Som jag ser det är [personaluthyrning] ut- eller inhyrning av människor som om de var boskap.”

Domen mottogs med entusiasm av fackligt aktiva som fyllde domstolsbyggnaden och demonstrerade utanför den. Fackföreningar – bland annat IUL-förbund och centralorganisationer – i många länder arbetar för att stärka lagförbud (till exempel i Ryssland, där det fortfarande är olagligt med bemanningsföretag men personaluthyrningsbranschen lobbar stenhårt för en förändring) och administrativa regelverk som begränsar expansionsmöjligheterna för bemanningsföretag och personaluthyrning.

Den här texten publicerades i Lilla Livstecknet 15 januari 2009. (Lilla Livstecknet var ett fackligt blad för medlemmar i Livs dåvarande ortsklubb i Stockholm, en fackklubb för medlemmar på små arbetsplatser samt arbetslösa.) Fakta från IUL, det internationella livsmedelsfacket.

 

Vi kallar oss och den kalla verkligheten

Bemanningsbranschen har nu lagt ner sin kampanj ”vi kallar oss”.

Så här uttalar sig Henrik Bäckström, förbundsdirektör för Bemanningsföretagen, på Newsmill:
”Bland de som varit inne på vår sajt och på vår Facebooksida finns personer med anknytning till Antifascistisk aktion, Kommunistiska partiet och Syndikalisterna. Att dessa grupper varken är nyanserade eller nödvändigtvis verklighetsförankrade i sin kritik har vi tidigare erfarenhet av. Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal.”

Jag tror att han menar: ”Bland de som kritiserat oss och uppskattat motkampanjen finns såväl personer med anknytning till Antifascistisk aktion, Kommunistiska partiet och Syndikalisterna som medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet och representanter för våra stora fackföreningar. Och det tycker vi inte om.”

Faktum är att bemanningsföretagen är ett elände inom arbetslivet och att det är väldigt många som vet om det. Ännu fler vet om det nu, sedan Vi kallar oss-kampanjen öppnade slussarna för kritiken och berättelserna från vardagen som bemanningsanställd. Den kalla verkligheten tog över myskampanjen. Bra jobbat.

(Alla inlägg om detta finns under kategorin Arbetslivet – Osäkra anställningar i menyn till höger.)

 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 5 oktober, 2011 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Rapporter från den smutsiga branschen

”Jag jobbade länge inom den smutsiga branschen. Det var aldrig tal om scheman utan man skulle ställa upp på minuters varsel på morgonen. De hade inga problem att ringa runt 03:30 och säga åt en att åka till andra sidan stan för att tex paketera hårspray för 85kr tim”

”När jag blev uppsagd från min senaste anställning som ”ambulerande” fick jag först ett uppdrag av misstag, eftersom chefen inte visste mitt namn.”

”Jag vaknar av ringklockan på dörren. Yrvaken reser jag mig upp, undrar vad det är som händer. Klockan är sju på morgonen och någon bankar på min dörr.”

”Jag blev nekad att förlägga min föräldraledighet över veckans alla dagar med motiveringen att det var en olägenhet för företaget.”

”Vi stod upp och pillade bort prislappar från returvaror i 8 timmar idag, ett straff för dom som är kaxiga. Vår gruppledare kommer fram flera gånger, säger: ”Räta på ryggen, stå inte och häng! Dom tycker det ser så slappt ut.”

Så inleds några av inläggen på Facebooksidan Vi kallar oss (den fristående sidan, inte bemanningsföretagens). Rapporter från bemanningsanställda samlas som Anteckningar på sidan: Anteckningar / Vi kallar oss. Rekommenderas!

Rekommenderar också läsning av någonting uppmuntrande, berättelsen Bemanningskollegor i antologin Hopsnackat.
Du kan lyssna på berättelsen här och nu: Bemanningskollegor – Mp3 från ljudboksversionen av Hopsnackat. Inläsare är Leif Stålhammer.
Leif intervjuas förresten om inläsningen av Hopsnackat i det här youtube-klippet!

Fler inlägg här på bloggen om Vi kallar oss-cirkusen finns i kategorin Arbetslivet – Osäkra anställningar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 september, 2011 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Cirkus och uppror!

Apropå cirkusen kring bemanningsföretagens kampanj Vi kallar oss.

Missa inte att det finns en webbsida där du kan hitta de förslag som bemanningsföretagen inte gillar. Där kan du rösta eller lämna ett eget förslag: vi.kallaross.se
Just nu är det Vi kallar oss slavar, som har flest röster. Och det tål väl att upprepas: Det är inget fel på slavarna, bara på slaveriet.

Och så det viktigaste som gömmer sig längst in, längst ner i denna cirkus:
Vi måste organisera oss tillsammans med våra arbetskamrater. Underifrån.

Bemanningsanställda, snacka ihop er. Alla arbetare förlorar i längden på att försöka klara sig en och en. Tillsammans kan ni vägra ta skit.

Fast anställda, visstidare och bemanningsanställda, snacka ihop er. Alla arbetare förlorar i längden på att acceptera att splittras i olika grupper.

Utan vår gemensamma styrka blir det inget slavuppror.

Fler inlägg här på bloggen om Vi kallar oss-cirkusen finns i kategorin Arbetslivet – Osäkra anställningar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 september, 2011 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Vi kallar oss…

Uppdaterad 29/9

En vän hörde av sig och var en smula irriterad på bemanningsföretagens kampanj Vi kallar oss… där man får lämna förslag på vad de som jobbar åt bemanningsföretag ska kallas. Han beskrev det som en ”äcklig kampanj från bemanningsföretagen där svinen vill byta namn på inhyrda för att få en positivare klang”. Ni får ursäkta min väns språkbruk. Han är anställd på ett bemanningsföretag.

På kampanjens hemsida vikallaross.se har jag och många andra nu lämnat in förslag – som inte kommit upp bland de alternativ man kan rösta på. (Röstningen spelar i och för sig ingen roll – trots att kampanjen heter Vi kallar oss så är det inte de bemanningsanställda som får välja mellan förslagen, utan det ska ”fyra av landets främsta språkexperter” göra.)

Förut kunde man även kommentera filmen, men den möjligheten har tagits bort.

Jag twittrade om saken, vilket ledde till följande meningsutbyte med  arbetsgivareföreningen Almega (som organiserar många av bemanningsföretagen):

FrancesTuu: Jag har föreslagit Vi kallar oss slavar, men det verkar inte ha kommit med på listan. Inte än iaf.

AlmegaAB: Är inte det lite nedvärderande mot de som jobbar inom bemanningsföretag?

FrancesTuu: Inte alls. Det är inget fel på slavarna, bara på slaveriet.

AlmegaAB: Det är tråkigt att du jämför jobb med slaveri!

FrancesTuu: Jag som jobbat i 40 år tycker tvärtom att jämförelsen var rätt skojig. Ännu skojigare blir slavupproret.

Om det blir någon fortsättning på konversationen så lovar jag rapportera!

På den här sidan finns mitt och de andra censurerade förslagen med – gå dit och rösta eller lämna ett eget förslag: Vi.kallaross.se (fristående kampanj)

På facebook:

Kampanjen hade även en facebooksida. Den försvann mycket snabbt, efter att det kommit in väldigt många förslag och synpunkter som tydligen inte uppskattades. Men kom sen upp igen. Vi kallar oss (bemanningsföretagens facebooksida)

Facebooksidan finns också i en ocensurerad version, på initiativ av bemanningsanställda och andra osäkert anställda. Om du hänger på Facebook kan du ta del av den sprudlande idérikedomen där. Vi kallar oss (fristående facebooksida)

Pressröster:
SvD 22/9: Bemanningsföretagens reklamkampanj sågas på Facebook
Dagens Arbete 21/9: Facebookkampanj om inhyrda fick stoppas
Resumé 23/9: ”Vi kallar oss”-kampanjen sågas på Facebook
GP 24/9: Ordstrid kring bemanningsföretag
Alliansfritt 26/9: Almegas pr-katastrof
Helsingborgs Dagblad 29/9: Bemannologens klagan

Fler inlägg här på bloggen om Vi kallar oss-cirkusen finns i kategorin Arbetslivet – Osäkra anställningar.

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 september, 2011 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 
 
%d bloggers like this: