RSS

Inte nu igen. Om 2004 och 2018.

Det här blogginlägget skriver jag speciellt till fackligt aktiva inom Livs och andra LO-förbund, särskilt till er som liksom jag har varit med ett tag.

Jag sitter och bläddrar i sommarnumret, nr 7-8 av Livs tidning Mål & Medel, och hittar artikeln Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.
Och då tänker jag: Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Ett minne: På en sammandragning för några livsklubbstyrelser i Stockholm år 2004, fick vi veta vad som just hänt i avtalsförhandlingarna. Livs hade släppt in en ny anställningsform, överenskommen visstid, i vårt kollektivavtal. Företagen skulle alltså få ge hur många personer som helst tidsbegränsad anställning, utan att behöva ange något  skäl till varför de inte skulle få fast anställning. OBS att detta var alltså flera år innan ”allmän visstid” infördes i LAS.

Det var en oroande avtalsinformation, tyckte flera av oss. Som fackligt aktiva i klubbarna visste vi ju hur arbetsgivarna tryckte på ute på arbetsplatserna, hur vi fick kämpa för att hålla koll på att anställningarna var sjyssta, hela tiden jobba för att vikarier skulle bli fastanställda och att det skulle gå i rätt ordning.
Det gick lätt att se framför sig hur försvagade vi skulle bli i och med ändringen av kollektivavtalet. Det var lätt att oroa sig för hur den fortsatta utvecklingen skulle bli. Men den lokalombudsman vi diskuterade saken med, sa glatt att överenskommen visstid blir bra, bättre än provanställningar tillexempel.
Men nu kan det ju bli hur många visstidsanställda som helst!? sa jag. Och vad händer i nästa steg?
Du ska inte alltid tänka så negativt, fick jag höra då.

Kommer ni ihåg? Det var inte bara Livs det här gällde utan i flera andra förbundsavtal släpptes visstideriet in. Arbetsgivarsidan vet hur man samordnar sig. Tre år senare kom nästa steg – lagändring. Förslaget om att införa en ny anställningsform, fri visstid, i Lagen om anställningsskydd las av regeringen Persson (S) år 2006. Lagändringen skulle införas 1 juli 2007. Det kom ett regeringsskifte innan dess. Regeringen Reinfeldt (M) ändrade förslaget något och bytte namn på den nya anställningsformen till allmän visstid. Ändringen infördes, som planerat, den 1 juli 2007.
Det var alltså en uppföljning av det som redan hänt i kollektivavtalen.

Nu säger vi att det var Alliansen som släppte lös visstideriet. Men det var faktiskt våra egna förbund som öppnade den dörren i förhandling med arbetsgivarna.
Och de som oroade sig blev tillsagda att inte tänka negativt.

Att dörren öppnades fick allvarliga konsekvenser. Det är ingen överdrift att säga att det frisläppta visstideriet drabbade hela arbetarklassen, det drabbar våra barn och barnbarn.

Vi var naiva då. Nu, 2018: ”Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.”

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det står i artikeln att ”Det fanns en utbredd oro att utredningen som regeringen tillsatt skulle mynna ut i ett förslag som skulle rubba maktbalansen på arbetsmarknaden”. Det aktuella förslaget från SN (Svenskt Näringsliv) och facktopparna, ska alltså vara bättre än regeringens utredning. Men tittar man närmare på de två utredningarna, så är faktum att på flera punkter är det aktuella förslaget inte alls bättre.

Om man vill granska förslaget så räcker det inte att läsa de kortfattade lagparagraferna, som MBL enligt förslaget ska kompletteras med. Man måste också titta närmare på vad som skrivits i utredningen. Det är – som alltid när det gäller arbetsrätt – kommentarer och formuleringar i förarbeten, och tidigare förarbeten och domar, som ger ledtrådar till hur lagparagraferna kommer att tolkas i praktiken och i AD, eller hur man hoppas att de kommer att tolkas.

Lagförslaget öppnar för avtalsshopping, alltså att företagen avgör vilka fack (eller låtsasfack) de ska respektera som motparter i praktiken. Det kan de göra genom att döpa om våra jobb och byta facklig motpart och avtal utifrån det. Eller, ännu värre, genom att skaffa sig s.k. gula fack. Alltså fack som bildas på initiativ av arbetsgivarna. Chefen kan skriva kollektivavtal med Jockes fack, som består av chefens brorson och hans kompisar. Med lagförslaget så kan det bli möjligt att sådana fack spärrar reellt inflytande från andra (riktiga) fackföreningar, även majoritetsfack. Visserligen kan andra fack, med de föreslagna reglerna, fortfarande strida för att få kollektivavtal. Men hur avtalet ska tillämpas och hur facket ska behandlas som motpart, det kan de inte strida för. Jo strida kan de kan de förstås, strida kan vi i alla lägen, men då får vi utgå ifrån att det räknas som olovlig stridsåtgärd.

Tänker jag för negativt? Tyvärr tror jag inte det. Jag vet hur det ser ut. Just inom brancher som Livs (och fler, som Fastighets och Hotell o Restaurang), där företag ofta försvinner och nya bildas, där det finns många företag i olika storlekar, med olika nyanser av sjyssthet och bovaktighet, är det inte alls omöjligt att gula fack med tiden kommer att bli en fiffig arbetsgivarstrategi.

Det finns fler orosmoln, t.ex. innebär förslaget att arbetsgivarna får fler möjligheter än nu att göra formella invändningar mot strejkvarsel och strejkkrav, fler chanser att skjuta upp och förhindra.

Tänk på att Svenskt Näringsliv i flera år har varit ute efter att nagga vår redan begränsade strejkrätt i kanten. Ska vi öppna dörren? Ska vi acceptera att gå en enda millimeter åt det hållet? När det är arbetsgivare, inte fackföreningar, som blivit alltmer aggressiva och nonchalanta? Ni som är fackligt aktiva vet hur mycket skit som pågår, kanske inte på alla men på många arbetsplatser.

Jag tror att om det varit enbart Svenskt Näringsliv, eller Alliansen, som lagt fram förslaget, så skulle folk på alla fackliga nivåer velat leta upp de fördelar för arbetsgivarsidan och de nackdelar för den fackliga sidan, som gömmer sig i förslaget. Många skulle pekat och protesterat. Ska vi blunda nu, för att våra egna facktoppar står bakom förslaget hand i hand med SN?

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det går att bromsa. Lagen är inte ändrad än.
När det för ett par år sen kom fram att olika förbunds- och LO-toppar satt i diskussioner med arbetsgivarsidan om att ta bort eller försämra turordningsreglerna i LAS, då gjorde faktiskt kraftiga reaktioner och protester inom facken att detta bromsades. Det var inget som märktes utåt, men det fick effekt. Det gjorde åtminstone mig positivt överraskad och gör att jag törs tro att även den här gången kan fackliga reaktioner ha effekt.

Exempel på fackliga uttalanden om lagförslaget:
Seko Spårtrafik
Umeå Trafik (Kommunal)

 

Kritiska granskningar av lagförslaget:

7 juni 2018: Mats Glavå, docent i arbetsrätt, i Lag & Avtal: Förslaget riskerar försvaga den svenska modellen

15 juni 2018: Kurt Junesjö, jurist och expert på arbetsrätt, tidigare processjurist och utredare på LO-TCO Rättsskydd: Ylva Johansson gynnar näringslivets intressen

3 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Sammanfattning

9 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Hela

Annonser
 
 

Diskussion är inte strejk

20180131 i arbetsdomstolen
Rygg i arbetsdomstolen.

Texten skrevs den 30 maj och har uppdaterats den 21 juni 2018.

Jag skrev den 11 februari om en rättegång i Arbetsdomstolen där hamnbolaget APM Terminals i Göteborg krävde 25 hamnarbetare i containterhamnen på 2723 kr vardera i skadestånd för olovlig stridsåtgärd. Vadå svenska modellen?

Idag den 30 maj har AD meddelat sin dom. Det är inte så att AD tar ställning för hamnarbetarna i den konflikt som saken gäller. Men de tycker inte heller att arbetarna ska behöva betala skadestånd till APM. Det är bra. De anställda i containerhamnen har nog med all annan skit som APM utsätter dem och deras fackförening för. Domen, AD 2018 nr 34, hittas på Arbetsdomstolens sida (öppnas i ny flik).

Jag kan tycka att även sopgubbarna på Reno Norden som dömts till skadestånd för olovlig strejk i somras borde fått skadeståndet nedsatt till noll, med tanke på de provokationer de utsattes för. 5000 kr eller 0? Sopgubbarnas skadestånd till RenoNorden.

I och för sig ska man kallt räkna med att Arbetsdomstolen dömer till arbetsgivarens förmån så snart någon säger ”olovligt”. I fallet med hamnarbetarna har AD bestämt sig för att hamnarbetarna betett sig otillåtet, men inte olovligt. En märklig balansgång.

Här är en repris av en del av det som jag skrev den 11 februari efter att ha suttit med i AD och lyssnat till rättegången mot hamnarbetarna.

Skadestånd pga diskussion

Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds APM av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:

Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in. Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.

Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.

Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning.

Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.

APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”

När det gäller skadeståndet fick arbetarna alltså rätt, de har inte strejkat och ska inte betala. Däremot tyckte AD att det var ok att de fått löneavdrag och varningar. Eftersom arbetarna gjort sig skyldiga till  ”otillåten arbetsnedläggelse”. Men alltså inte ”olovlig stridsåtgärd”!  Ganska märkligt, som sagt. Tror inte jag sett någon sådan dom tidigare.

Något som också är märkligt hände för ett tag sen en annan yrkesgrupp, nämligen järnvägare (lokförare och tågvärdar). Efter en diskussion på ett APT-möte* i februari 2018 avbröts mötet i förtid av cheferna. Det var nämligen jättejättesynd om de gruppchefer som fick höra vad järnvägarna tycker om situationen ute på tågen. Sen fick fyra av mötesdeltagarna ta emot en skriftlig varning av SJ för ”dålig ton”. Snacka om pinsamt… De vägrade skriva på varningen och en av dem sa upp sig på stående fot. Läs mer om det på lokförarklubbens sida: Tala är erinran, tiga är guld (öppnas i ny flik).

Den 19 juni har även Seko Stockholms medlemstidning Första Linjen skrivit om följderna av händelsen i februari: SJ har varnat tre anställda som ställt kritiska frågor (öppnas i ny flik).

Hursomhelst  – stå på er på alla sorters arbetsplatser! Oavsett varningar, skadeståndskrav med mera, så är det vi som gör jobbet och vi ska öppna munnen och säga vad vi vet och vad vi tycker. Vi ska inte huka och inte krypa.

*Apt-möte: Arbetsplatsträff, möte mellan anställda och arbetsledare (gruppchef, mellanchef) som hålls mer eller mindre regelbundet på många arbetsplatser.
 
 

Strejkrättsutredningen – Svenskt Näringslivs dubbelprojekt

Regeringens strejkrättsutredning skulle redovisats den 31 maj, men har skjutits upp till midsommar. Påminner mig osökt om chefsstrategierna på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn. Nedskärningsplaner och andra otrevligheter råkade ofta komma lagom till semestrarna då det var sämre möjligheter för arbetarna att snacka ihop sig. Fast det gjorde vi ändå.

Länge var det alltför tyst om strejkrättsutredningen. Men nu mullrar det. Allt fler fackföreningar på olika nivåer säger ifrån. Tvärfackliga nätverk tar initiativ. Du hittar info hos Nätverket försvara strejkrätten.

fc3b6rsvara-strejkrc3a4tten.jpg

Förbundet Arbetarsolidaritet har lagt upp en aktuell lista: Försvara strejkrätten du också.

I nr 1/2018 av tidskriften Clarté har jag skrivit en artikel med rubriken Högt spel i hamnen och underrubriken Rättigheter vi inte nyttjar rinner oss ur händerna. Hamnkonflikten en förevändning för att attackera strejkrätten. Stora delar av artikeln består av sånt som jag skrivit tidigare här på bloggen. Men jag lägger ändå upp den här också.

Högt spel i hamnen

Svenskt Näringsliv har, med regeringen som hjälpreda, ett storstilat dubbelprojekt på gång. Dels att åstadkomma inskränkningar i strejkrätten, vilket har varit en målsättning länge. Dels att skylla detta på, och helst ta kål på, en självständig fackförening, Svenska Hamnarbetarförbundet.

Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att försämringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Att försvaga turordningsreglerna i LAS är ett annat arbetsgivarönskemål som behandlas av politikerna och arbetsmarknadens parter. Det är bäddat för det sedan länge eftersom fack och arbetarkollektiv ofta inte håller hårt på turordningsreglerna ute på arbetsplatserna. När vi inte håller hårt på en rättighet, får vi räkna med att den tas bort eller försämras. Det vi släpper rinner oss ur händerna.

Hur är det då med strejkrätten? Facken använder idag väldigt sällan stridsåtgärder, eller någon aktiv strategi över huvud taget. Trots ökade vinster på lönernas och arbetsmiljöns bekostnad, trots ökad prekarisering och allt mer spridda antifackliga metoder, tar vi sällan till våra maktmedel.

Ta en sån sak som hyvling, att arbetsgivare godtyckligt skär ned på anställdas arbetstidsmått. Ett uppenbart angrepp på anställningstryggheten, och ett fräckt nonchalerande av arbetande människor och deras livsvillkor. Vad borde facken göra mot detta? Understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser förstås. Och under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder för att få in ett stopp för hyvling i kollektivavtalen. Facken i de branscher som inte drabbats direkt kan bistå med sympatiåtgärder. Det är den svenska modellen. Men ingen fackförening har tagit skarp strid. Följaktligen har inte heller några sympatiåtgärder begärts. Strejkrätten används inte, trots ett uppenbart behov. Då är det guldläge att börja montera ner den. Och man kan skylla på undantaget, ”den pågående konflikten i Göteborgs hamn”. Som inte pågår.

Regeringen tillsatte i maj 2017 en utredning om strejkrätten. Den ska vara klar i maj 2018. Länge var det väldigt tyst om utredningen – trots att alla LO-förbundens ledningar, utom IF Metalls, på direkt fråga svarar att de inte tycker att inskränkningar av strejkrätten är en bra idé. Men allt fler talar nu om vad konsekvenserna blir om arbetsgivarna kan välja ett fack de vill skriva avtal med och därmed stoppa andra fackföreningar. Det öppnar för osund konkurrens mellan LO-förbund, där stora, svaga fack med urholkade avtal (läs IF Metall) kommer att kunna tränga undan mer stridbara fackföreningar. Det öppnar också för tillkomsten av små gula fack, som kan vara arbetsgivarstyrda men ändå spärra stridsrätten för seriösa fackföreningar. Kommer LO-förbunden att svälja ett förslag som ser ut att bara kunna drabba Hamn? Det vore naivt.

Utredningen rör inte bara begränsningar av stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal. Den ska också undersöka möjligheten att begränsa stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal. Vad kan det  betyda?

I Göteborgs hamn har konflikten inte handlat om villkor i kollektivavtal. APM Terminals ställde till problem i sin del av hamnen, containerterminalen, genom okunniga och ogenomtänkta beslut. Företaget började också använda unionbustingmetoder, behandla de anställda och deras fackföreningar illa, nonchalera lagar, avtal och tidigare överenskommelser. Hamnarbetarna ville sätta stopp för angreppen. Det var därför punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Den sista strejken under konflikten varade i 8 timmar den 24 januari 2017. Den genomfördes då APM varslat om uppsägningar efter att ensidigt ha sagt upp en överenskommelse om att minst 80 procent av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar, högst 20 procent ska vara behovsanställda. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra en fackförening att ta strid mot brutal nedmontering av anställningstryggheten?

Frågan om kollektivavtal kom upp som en lösning, inte som en konfliktorsak. APM skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med majoritetsfacket Hamn4an, utan med Transport, behöver de inte förhandla med Hamn och respektera dem som fackförening. Hamn4an sa då: Okej, låt oss teckna kollektivavtal, det är på tiden! Det gav ingen lösning. APM är endast ute efter fredsplikt för Hamn4an. Hamn4ankräver i gengäld inflytande på den nivå som ett majoritetsfack med fredsplikt bör ha, lämpligen i detta fall genom ett trepartsavtal. I praktiken har Hamn och Transport under långa perioder fungerat ungefär som en förhandlingskartell i hamnen, det är ingen nyfödd idé.

Så blev det medling, men inte på allvar. Under medlingstiden började APM genomföra sina planerade stora nedskärningar av de fasta anställningarna och försämringar av anställningsvillkoren.

Blåögt av Hamn4an, kan man tycka, att snällt sitta kvar i låtsasmedlingen, medan APM trampade på. Men hamnarbetarna är i en situation där allt de gör och inte gör vänds emot dem. Om de lämnar meningslösa samtal säger man om dem ”Se där, de vill inte komma överens, de vill bara bråka!”. Det påstås vara deras fel om det blir inskränkningar i strejkrätten. När de avstår från stridsåtgärder, när arbetarna sitter still i båten trots ilska och irritation, när Hamn4an tjatar om att de vill hamnen väl, att de vill komma överens, helst igår, så har arbetsgivarsidan tolkat det som svaghetstecken och bevis för att det går bra att stövla på.

Formellt pågår inga stridsåtgärder i hamnen, har inte gjort sedan 30 juni 2017, då APMs lockout avslutades. Då hade företaget utestängt hamnarbetare och kunder från hamnen i sammanlagt 371 produktionstimmar under sex veckor. Fast jag vill ändå kalla det stridsåtgärder när APM säger upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor.

APM slår gång på gång mot sina anställda. I detta är de inte helt unika. Det är vanligare på svenska arbetsplatser att arbetsgivare beter sig aggressivt eller nonchalant, än att facken bråkar. Det är absurt att debatten idag handlar om att disciplinera facken när det är arbetsgivarna som bär sig åt. Regeringens utredning granskar inte aggressiva arbetsgivare.  Inte heller utreder den konsekvenserna av att Sveriges Hamnar med hot om vite nu tvingar sina medlemsföretag att följa APMs dåliga exempel och utestänga Hamnarbetareförbundet från information, förhandlingar och arbetsmiljöarbete.

Att Hamns förtroendevalda fråntas fackliga ledigheter och ersättningar är illa, men det är inte det verkligt giftiga i angreppet. Det allvarligaste  är att hamnarbetarna i praktiken förvägras att låta sig företrädas av den organisation som de själva har valt att organisera sig i, en fackförening som envist håller fast vid medlemsomröstningar och andra demokratiska metoder. Det är ett angrepp på föreningsrätten. Och när utbildade och erfarna skyddsombud fråntas sina rättigheter är det inte bara ett penndrag på ett papper, en formalitet. Ett kollektivt arbetsmiljöarbete i en riskfylld miljö skjuts i sank.

Det är allvarligt. Men det har varit tufft på kajerna förr. Hamnarbetarförbundet överlever detta och ska ha vårt stöd. Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett detta är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida gentemot aggressiva arbetsgivare.

Det pratas om den förträffliga svenska modellen. Men modellen förutsätter en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass, som kan ta strid vid behov. Om modellen verkligen funkar, det kan man inte avgöra av vad som står i avtalen. Det avgörs på arbetsplatserna. Regler som inte följs har inget värde. Arbetsfred kräver att chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, att de inte försöker genomföra brutala försämringar och köra över sina anställda på olika sätt. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, måste respekteras, och de måste själva betrakta sig som en maktfaktor på sin arbetsplats. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Men hur är det nu? Jag skrev i texten Myter i Folk och andra bullar 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vad ska vi göra? Vi kan förhindra att regeringens utredning leder till försämringar av strejkrätt och föreningsrätt. Trots allt är vi många som inser riskerna. Det pågår ett opinionsarbete. Ta upp frågan i din fackförening! Ändringar i LAS eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka, tack vare starka fackliga reaktioner. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men det krävs också en långsiktig strategi. Om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på bakslagen så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats. Det bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för.

I Clarté nr 1-2018 skriver bland andra Mikael Nyberg: Taxi, var god höj!; Erik Bohman: Makt gömmer sig i nyckelknippan; Andreas Nyman: Vägar ur upphandlingseländet; Linnea Garli: Sätta sig i respekt. En facklig bruksanvisning. 
Med flera om mera.

 

5000 kr eller 0? Sopgubbarnas skadestånd till RenoNorden

Det var en olovlig stridsåtgärd som bröt ut på sopföretaget RenoNorden den 5 juli 2017, enligt Arbetsdomstolens dom som kom den 7 mars. Domstolen anser alltså att sopgubbarna gick ut i  vild strejk. Domstolen säger också att sopgubbarnas sjukskrivningar var en del av stridsåtgärden, men inte deras uppsägningar.

/En sammanfattning av vad det var som hände i somras, finns sist i inlägget./

Hur AD kryssade sig fram till detta beslut, hur de resonerar sig förbi uppenbara lögner från Renos sida, och hur Transports agerande spelade in, ska jag ev. återkomma till i ett senare inlägg. I det här inlägget ska jag skriva om konsekvensen, nämligen skadeståndet. Det är till RenoNorden som sopgubbarna ska betala skadestånd – trots att de blivit behandlade av företaget på ett sätt som gjorde att de flesta inte ville jobba kvar.

5000 kr eller 0?

Reno hade yrkat (begärt) att alla de instämda arbetarna ska betala 5000 kr var i skadestånd. Arbetarsidan hade yrkat att om AD menar att det förekommit en olovlig strejk, så ska skadeståndet jämkas, helst till 0 kr, på grund av omständigheterna.

Nivån: 1992 beslutades av riksdagen att normalskadeståndet för olovlig strejk ska vara 2000 kr. Det kan höjas eller sänkas beroende på försvårande eller förmildrande omständigheter, samt att summan kan påverkas av ändrat penningvärde. Sedan 1992 har (till nu) endast 1 dom mot strejkande avkunnats i AD. Det var domen 1996:22, om någon är nyfiken. (Se not).

AD skriver i domen mot sopgubbarna att ett normalskadestånd i dagens penningvärde bör vara 3000 kr. AD skriver vidare att den aktuella stridsåtgärden innehåller både försvårande och förmildrande omständigheter.

AD om försvårande omständigheter

”Det har varit fråga om en strejk som pågått med full kraft någon vecka och sedan ebbat ut. En majoritet av arbetstagarna har bara deltagit ett par dagar upp till någon vecka. Orsaken till detta har dock för nästan samtliga arbetstagare varit att de haft sedan tidigare beviljad semester och lämnat in läkarintyg för övriga dagar. Strejken har således pågått längre än någon till några dagar efter överläggningen enligt 43 § medbestämmandelagen. Den upphörde inte efter Arbetsdomstolens beslut, låt vara att få arbetstagare deltog efter beslutet.”

Kommentar: Här tycker jag att AD slirar i resonemanget. De flesta av arbetarna är dömda för att ha fortsatt strejka efter ADs beslut den 14 juli – trots att ”få arbetstagare deltog efter beslutet”.

AD fortsätter: ”Stridsåtgärden har riktat sig mot en verksamhet som är känslig för störningar och som fyller en viktig samhällsfunktion. Många av Stockholms invånare drabbades genom utebliven sophämtning. Utan att närmare ta ställning till den beräkning av RenoNordens skada som presenterats i målet, framstår det som uppenbart att stridsåtgärden medfört avsevärda kostnader för RenoNorden.”

Kommentar: I ett samhällsperspektiv kan jag tycka att det är olämpligt att i onödan provocera ett arbetarkollektiv som är de som med sina egna ryggar, händer och hjärnor sköter en verksamhet som är känslig för störningar och fyller en viktig samhällsfunktion. Det är inte RenoNorden som företag eller Stockholms Stad som beställare, som fyller samhällsfunktionen. Det gör arbetarna. I och med konflikten försvann de flesta vana och yrkeskunniga sopgubbarna. Även de flesta sopgubbar som jobbade åt ett annat sopföretag, LLAB, i områden som 1 oktober 2017 övergick till Reno Norden, har valt att inte arbeta för Reno. Det har lett till dyr och ineffektiv sophämtning i Stockholms Stad. Men det är inte en arbetsdomstol satt att ta ställning till.

AD om förmildrande omständigheter

”Vid bedömningen av skadeståndets storlek finns det skäl att i någon mån beakta vad som förekommit före och i samband med arbetsnedläggelsen samt överläggningarna. Som tidigare redogjorts för ger utredningen stöd för att bolaget medvetet dröjt med att lämna detaljerad information till arbetstagarna om när och hur inventeringen skulle genomföras, vilket överraskade arbetstagarna på måndagen den 3 juli.

Utredningen visar vidare att en utlösande faktor till strejken var att arbetstagarna ansåg att RenoNordens krav på att de skulle medverka i nyckelinventeringen var avtalsstridigt och att det vid överläggningen inte klargjordes för arbetstagarna hur den frågan skulle bedömas.

Utredningen visar också att företrädare för arbetsgivarsidan vid överläggningen den 6 juli uttryckt sig på ett sätt som gett arbetstagarna intrycket att RenoNorden bestämt sig för att avskeda de strejkande arbetstagarna och att bolaget inte heller agerade tillräckligt tydligt för att undanröja missförståndet när de insåg att många av arbetstagarna trodde de var eller skulle bli uppsagda eller avskedade.

En annan källa till missnöje var att RenoNorden anvisade arbetstagare som sjukanmält sig att begära läkarintyg hos företagshälsovården, vilken dock vägrade att ta emot arbetstagarna för att ta ställning till om läkarintyg skulle utfärdas.

Enligt domstolens mening framstår det som att många arbetstagares deltagande i strejken efter överläggningen den 5 och 6 juli samt efterföljande uppsägningar delvis varit uttryck för missnöje med arbetsgivarens agerande i den uppstådda konfliktsituationen.

Det sagda visar att arbetsgivarsidans agerande i viss mån bidragit till att skärpa motsättningarna på arbetsplatsen.”

Kommentar: AD håller i ord med om det mesta som sopgubbarna anser vara orsaken till hur konflikten utspelat sig, och som de framfört i sina vittnesmål. Men AD anser inte att det är tillräckligt för att fria dem eller sätta ner skadeståndet till under normalskadeståndet. ”Vid en sammantagen bedömning anser Arbetsdomstolen att stridsåtgärden varit sådan att skadeståndet bör sättas något högre än riktmärket och att det ska bestämmas till 3 500 kr för var och en av de arbetstagare som deltagit i stridsåtgärden.”

3500

3500 kr är alltså storleken på skadeståndet till RenoNorden som majoriteten av de dömda ska betala. Ränta tillkommer från då de blev stämda till att de betalar. En del av arbetarna, bl.a. sådana som gått tillbaka till Reno, får skadeståndet sänkt till 3000 kr eller 2500 kr.

AD dömde även att Transport ska betala hälften av Renos rättegångskostnader och arbetarna hälften, vilket innebär över 5000 kr per person. Transport har dock lovat stå för den delen, för sina medlemmar.

Därutöver har förstås de flesta av arbetarna förlorat inkomst under den här tiden och fram till att de lyckats hitta andra jobb.

Solidariteten betalar

Ca 180 000 kr samlades in av Förbundet Arbetarsolidaritet inför rättegången. Summan har överlämnas till sopgubbarna som själva håller i fördelningen av pengarna.

Har du missat att bidra till insamlingen men hade velat vara med, så kan du fortfarande bidra till Förbundets Arbetarsolidaritets stridsfond, Swish 123 699 29 52, Bankgiro 418-6482, så att de kan stödja andra kämpande arbetargrupper framöver.

 

Vad var det som hände i somras?

I  maj 2017 får sopgubbarna veta att Reno vill genomföra nyckelinventering, men inte när eller hur. Deras fackliga företrädare J.S. kontaktar ombudsman Christer Norfall, Transport avd 5, som skickar över ett protokoll från en förhandling 2016, då Transport har framfört till Reno Norden att nyckelinventering inte tillhör sopgubbarnas arbetsuppgifter enligt avtal. Vid en sådan tvist har facket tolkningsföreträde enligt MBL §34, dvs arbetarna behöver inte syssla med nyckelinventering. Om företaget vill göra något åt saken måste de gå vidare till central förhandling, men det hade Reno meddelat strax efter förhandlingen, att de inte kommer att göra. J.S. kopierar upp protokollet och delar ut det till arbetskamraterna.

Den 3 juli 2017 påbörjar RenoNorden nyckelinventering i tre trakter, utan förvarning till de berörda. J.S. kontaktar Christer Norfall, som dock inte framför till RenoNorden att de bryter mot tolkningsföreträdet.

På morgonen den 5 juli samlas sopgubbarna och diskuterar situationen. De beslutar och framför till företaget att de är redo att hämta sopor som vanligt, men att ingen ska behöva hjälpa till med nyckelinventering. Cheferna låser då in soprumsnycklar och bilnycklar. De som redan hämtat ut nycklar får lämna tillbaka dem.

5-6 juli pågår förhandling enligt MBL §43. Det är sådan förhandling som enligt MBL ska genomföras om det utbryter en olovlig konflikt. Den 6 juli framför Hans Johansson (förhandlare på arbetsgivarorganisationen BA) under förhandlingen att sopgubbarna kommer att bli avskedade, att AD är kontaktade ang detta och att det kommer papper ”i nästa vecka”. /Hör ljudfilen i Reno ljög för Arbetsdomstolen./ Många av sopgubbarna tömmer sina skåp och går hem direkt när de för höra detta. Senare på eftermiddagen skickar företaget ut sms om ”missförstånd” och ”ingen har blivit avskedad ännu”.

Från 7 juli och framåt sjukskriver sig många av sopgubbarna. Företaget kräver att de ska gå till företagshälsovården Praevia för att få förstadagsintyg, men Praevia vägrar ta emot dem.

12 juli och framåt säger de flesta sopgubbarna upp sig.

14 juli har AD ett sammanträde och tar ett interimistiskt beslut om att det som pågår är en olovlig stridsåtgärd (strejk). Transport har då inte ännu haft något möte med de berörda medlemmarna och håller i princip med AD. AD beslutar att sopgubbarna ska återgå till arbetet. De flesta står dock kvar vid sina uppsägningar och arbetar inte.

11-15 december genomförs rättegången i AD. Innan dess har det pågått ett intensivt utväxlande av yrkanden och skrivelser mellan parterna. Transport och deras jurister har då gått igenom vad som hänt tillsammans med sopgubbarna och driver att det inte var en olovlig konflikt, eftersom det fanns tolkningsföreträde angående nyckelinventeringen och att Reno hade låst in soprumsnycklar och bilnycklar när sopgubbarna vägrade delta i inventeringen.

Fler inlägg om konflikten här på bloggen och mina rapporter från rättegångsdagarna i AD finns i kategorin Arbetslivet – Sopgubbar.

 

Not: Bonusinfo. Domen 1996:22 gällde en strejk på min arbetsplats, brödfabriken Stockholmsbagarn, år 1995. Den dygnslånga strejken ingick som en liten men viktig del av flera månaders strid mot kraftiga nedskärningar och försämringar. Arbetarkollektivet vann den striden – nedskärningarna och försämringarna stoppades. Skadeståndet för strejken bestämdes till 1700 kr var (samt 700 kr var för arbetsgivarens rättegångskostnader) och hela summan samlades in av en solidaritetskommitte. Mer om den striden finns i berättelsen ”En strejk under 1990-talets kris” i antologin Om strejker.

 
1 kommentar

Publicerat av på 13 mars, 2018 i Arbetslivet - Sopgubbar

 

Domen mot sopgubbarna har kommit

Arbetsdomstolens dom mot sopgubbarna efter sommarens konflikt, har meddelats idag den 7 mars 2018.

Domstolen anser att de berörda arbetarna har genomfört en olovlig strejk. Men de tillmötesgår inte hela Renos krav på 5000 kr i skadestånd från var och en av de 49. Istället får 29 av arbetarna betala 3500 kr, 13 får betala 3000 kr och 7 får betala 2500 kr, summa 158000 kr. Ränta tillkommer från då de blev stämda till att de betalar.

Dessutom ska de dömda betala Renos rättegångskostnader på 557920 kr. Den biten har Transport lovat stå för.

Jag hinner inte skriva mer om domen idag, men jag ska återkomma och skriva mer om hur domstolen har resonerat.

De pengar som samlades in av Förbundet Arbetarsolidaritet inför rättegången mot sopgubbarna täcker skadestånden (inkl räntan). Har du missat att bidra till insamlingen men hade velat vara med, så kan du fortfarande bidra till Förbundets Arbetarsolidaritets stridsfond, Swish 123 699 29 52, Bankgiro 418-6482, så att de kan stödja andra kämpande arbetargrupper framöver.

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 mars, 2018 i Arbetslivet - Sopgubbar

 

Domen mot sopgubbar uppskjuten igen

Datumet då domen mot Stockholms Sopgubbar meddelas är uppskjutet igen. Först sköts det fram från 7 februari till 28 februari. Nu till den 7 mars.

Varför skjuts domen upp två gånger? Kanske att avslöjandet här på bloggen av ljudfilen från i somras har nått ledamöter i Arbetsdomstolen. Rent juridiskt kan det nog uppstå ett dilemma. Domstolen ska döma efter vad som lagts fram under själva rättegången, inte efter sådant som kommer fram vid sidan om eller efteråt. Å andra sidan är det också domstolens uppgift att söka efter sanningen, vad som verkligen hänt. Kan man då bortse från att ljudfilen avslöjar att företrädare för Reno Norden har ljugit två gånger (minst) – dels vid förhandlingen den 6 juli, dels i arbetsdomstolen i december? Dessutom finns det ingen juridisk möjlighet att överklaga en dom i Arbetsdomstolen, så det gäller verkligen att det blir rätt från början.

Kanske att den situationen kräver extra eftertanke och diskussion mellan domstolens ledamöter.

Detta är funderingar från min sida – det dubbla uppskjutandet kan ju också bero på ren tidsbrist eller sjukfrånvaro.

Här finns mitt blogginlägg från 25 januari, då jag la upp ljudfilen och en utskrift av vad som sägs: Reno ljög för Arbetsdomstolen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 februari, 2018 i Arbetslivet - Sopgubbar

 

Vadå svenska modellen?

Det pratas mycket om ”den svenska modellen”, om dess förträfflighet och om hoten mot den.

Det som missas är att arbetsgivarna i stor och ökande utsträckning redan har lämnat den svenska modellen eller undergräver den sedan länge. Det är den saken som borde diskuteras.

Modellen byggde på en maktbalans, som i sin tur vilade på att vi haft en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass. Utifrån det kunde förbättringar slås fast i kollektivavtal och lagar. Men om modellen verkligen funkar, det kan man inte mäta på regelnivån, det som står i paragraferna. Det måste mätas på arbetsplatserna.

Funkar den svenska modellen, så måste arbetsgivare ha respekt för anställda. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, försöka genomföra försämringar eller köra över folk på olika sätt, om de vill ha arbetsfred. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, är en maktfaktor på sin arbetsplats. Det är den svenska modellen, när den fungerar. Men hur är det nu?

Jag skrev i texten Myter i ”Folk och andra bullar” 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vi backar sedan årtionden, är det den svenska modellen?

Ett aktuellt exempel: Skulle arbetsgivare våga köra med hyvling på en arbetsmarknad som präglas av den svenska modellen, om den modellen betyder arbetsfred? Nej. Och om arbetsgivare ändå gjorde så, skulle fackföreningar acceptera det? Nej, de skulle understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser, och de skulle under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder, om så krävs för att få stopp på hyvlandet. Det skulle vara den svenska modellen. Det är i sådant den har sin grund, och det är sådant som ger/gav en smula balans i ett kapitalistiskt samhälle.

Ett annat aktuellt exempel: Ett aggressivt, internationellt unionbusting-företag som APMT i Göteborgs containerterminal, ett företag som också genom inkompetens och lomhördhet ställer till med ständiga problem i produktionen, ska det accepteras i den svenska modellen? Ska det hållas om ryggen? Är det de som försöker stå upp mot sådana företag, som ska ifrågasättas? Är det den svenska modellen?

Jag tänkte på detta när jag i förra veckan satt i arbetsdomstolen och lyssnade på tre dagars rättegång, där parterna var Sveriges Hamnar å ena sidan och 25 hamnarbetare + Hamn4an å andra sidan.

Skadestånd pga diskussion

Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds de alltså av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:

Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in, Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.

Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.

Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning!
Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.

APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”

Vadå svenska modellen?

Dom faller 4 april 2018 kl 11.00 30 maj 2018 kl 11.00.
————————————————————————

Passar på att hälsa till göteborgare att jag är inbjuden av Allt åt Alla i Göteborg att delta i ett samtal med Peter Annerback, Hamn4ans ordförande, på onsdag den 14 februari kl 18. Plats: Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg
Facebookevent: Försvara strejkrätten – Hur gör vi? Samtal med Frances och Hamn4an + Mat

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 februari, 2018 i Arbetslivet - Hamn, Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: