RSS

”En hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan”

Jag ska fortsätta med inlägg om folkrörelsestrategi, men sticker emellan med ett inlägg om arbetsgivarstrategi.

Tjänstemannafacket PTK har i september 2019 kommit med en rapport som bygger på en undersökning (utförd av Novus). Trygga tjänstemän vågar utvecklas – En rapport om hur turordningsregler tillämpas i praktiken (pdf) 

”Den här rapporten visar att fack och arbetsgivare nästan alltid kommer överens, samt att avtalsturlistor används med en hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan.”

Rapporten säger att i 90% av fallen kom fack och arbetsgivare överens om vilka som ska sägas upp. Dvs det gjordes en avtalsturlista med avvikelser från LAS (Lagen om anställningsskydd). Avtalsturlistan innebär att någon eller några blir uppsagda trots att de enligt lagen skulle fått stanna.
Det betyder att i endast 10% av fallen följdes turordningsreglerna i LAS.

OBS: Turordningsreglerna i LAS säger att den som jobbat längre får behålla sin anställning, under förutsättning att hen har tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter hen då hamnar på. Ett kompetenskrav är alltså redan inskrivet i LAS. En icke-ingenjör får inte stanna om det betyder att hen hamnar på arbetsuppgifter där det krävs ingenjörsutbildning. För sådant behövs alltså inte en avtalsturlista. Så det måste funnits andra skäl till avvikelserna.

Undersökningen här gällde alltså tjänstemannajobb. Hur ser det ut på LO-sidan? Helt klart är att det har blivit mycket vanligt att man dealar om turordning (eller inte reagerar/protesterar om företaget frångår turordningsreglerna utan förhandling).

Att det är lätt att komma överens om avtalsturlistor används ofta som argument av den fackliga sidan för att det inte behöver lättas på reglerna i LAS. Vi kommer ju överens ändå.

Men då lurar vi oss själva. För arbetsgivarsidan är detta, att det har blivit lätt att komma överens, ett skäl FÖR att ändra i lagen. De tillämpar bergsklättrarstrategin*. De vill slå fast i paragrafer det som de redan fått att fungera i praktiken. Då kan de också få igenom sin vilja även på de (få?) arbetsplatser där fack och anställda inte är lika medgörliga. Och sen kan de ta sig vidare med nya ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Vilket i de flesta fall betyder att bit för bit plocka bort de reformer för de arbetandes bästa, som arbetarkollektiven och arbetarrörelsen kämpat sig till under 1900-talet.

*Bergsklättrar-strategin – häv dig upp till en ny punkt, förankra dig där, så att du kan ta dig vidare.

Några tidigare inlägg på bloggen kring dessa frågor, som inte direkt är nya…

19 januari 2019: Turordning och TEMPO

4 januari 2016: Om att förhandla duktigt

14 december 2015: Fras in, Las ut

14 december 2012: Turordningslistan på väggen

22 september 2011: När facket skriver på

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2019 i Arbetslivet - LAS, Hur det ligger till

 

Två normala grejer

Låt oss säga att det skulle se ut så här i arbetslivet, att det här vore två normala grejer:

1) Arbetskamrater ställer upp för varandra, alla för alla.

Om någon har varit timmis jättelänge fast hen alltid behövs, så går vi tillsammans till chefen och säger: vi behöver hen och vi vill att hon får fast.
Om någon blir obefogat utskälld av en chef, så skäller vi gemensamt tillbaka.
Om någon blir riktigt illa behandlad eller obefogat får sparken, så sätter vi oss.

2) Det går inte att öka stress och press, för vi ökar inte takten.

Det funkar inte att lägga på fler arbetsuppgifter än vad som är rimligt. Det funkar inte att skära ner på folk, då folk behövs. För vi låter helt enkelt bli att öka arbetstakten, hoppa över pauser, jobba på ett farligt sätt osv. Vi jobbar vidare på det rimliga sättet, oavsett vad cheferna hotar med, och vi stöttar varandra i detta.

Om så vore?

Om detta vore normen, det normala, hur skulle det påverka styrkeförhållandena i arbetslivet?

Kan vi komma dit? Hur skulle det gå till på din arbetsplats att komma dit? (Om ni redan är där, bra för er. Då är det viktigt att ni sprider era erfarenheter. Och hör gärna av er med tips och trix till hopsnackat@gmail.com)

Hur skulle detta kunna bli det normala på hundratusentals arbetsplatser? Hur skulle vi kunna sprida tanken att det är möjligt, erfarenheter av hur man gör i praktiken?

Fundera på detta. ”Diskutera i smågrupper” brukar man skriva för att vara lustig, men vafasen diskutera gärna i smågrupper. Jag återkommer.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 oktober, 2019 i Arbetslivet - Blandat, Folkrörelselinjen

 

Kan vi göra så?

De anställda på en arbetsplats klagade i media på att ”chefen har trakasserat oss i tio år”! Hur är detta möjligt? Det enda rimliga, mänskligt sett, vore väl att de anställda redan för flera år sen hade samlat ihop sig, gått tillsammans in till chefen och sagt: Nu är det slut på ditt oacceptabla beteende!
Kan vi göra så? Klart vi kan.

Arbetsgivare har under två-tre decennier vågat göra allt mer sådant som fått oss att utbrista: Så där kan ni väl ändå inte göra! Men dom gör det. Mycket som varit otänkbart har idag blivit normaliserat. Normaliseringen på arbetsplatserna blir sedan förändringar av avtal och lagar.

Arbetsgivarna arbetar strategiskt. De tänjer envist på reglerna och vad som varit praxis. Funkar det på några arbetsplatser till exempel att göra avsteg från tidigare överenskommelser och avtal eller att köra över den lokala fackklubben eller att strunta i de anställdas välbefinnande, så sprids detta vidare till fler arbetsplatser i branschen. Att pressa på mot befintliga regler och vad som passar sig och testa att kliva över gränserna – detta är strategi. Det är i princip samma strategi som arbetarrörelsen använde sig av då vi kämpade till oss förbättringar. Idag är det arbetsgivarna som gör det, och som förstår att förändring av styrkeförhållandena måste grundas på arbetsplatserna.

Om arbetarrörelsen inte har en offensiv strategi för ökad styrka, så försämras istället våra villkor steg för steg. Så har det varit länge, men det behöver inte vara så. Det finns många duktiga fackliga aktivister, många som kämpar med att bevaka arbetsmiljö och arbetskamraters rättigheter. Men det krävs också en strategi som utgår från att vi är en folkrörelse på arbetsplatserna, på varenda arbetsplats. Att vi kan ta för oss och att vi inte skräms av frågan om vad som passar sig. Vi kan göra det som behöver göras.

Men var ska vi börja? Återkommer snart med ett konkret förslag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2019 i Folkrörelselinjen, Hur det ligger till

 

Fem korta om facket

Av flera skäl har jag inte skrivit på bloggen på länge. Ett av skälen är att jag tycker att jag blir tjatig. Det mesta jag tycker är viktigt att säga, och de flesta analyser jag gjort, har jag redan sagt och gjort flera gånger om.

Nu ska jag i alla fall försöka återuppta tjatet. Och då börjar jag med att bevisa vad jag nyss sa om tjat. Fem korta om facket skrev jag för över tjugo år sen, och dessa grundläggande erfarenheter av fackliga frågor och arbetsplatskamp har jag ofta återkommit till och tjatat om sedan dess.

Den första versionen refuserades av livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel (dvs dåvarande redaktören ville inte publicera artikeln). Denna version publicerades 1998 i LO-tidningen (nuvarande Arbetet), och senare 2001 i min textsamling Folk och andra bullar. (Den pocketboken är slutsåld, men finns att läsa här.)

Månadens ombud

Medlemmarna vill inte. Medlemmarna kommer inte. Medlemmarna orkar inte. Medlemmarna bryr sig inte. Varenda facklig förträdare kan ge exempel. Och gör det. Ofta. Men om man tillräckligt envist utgår ifrån att alla arbetskamrater vill och kan vara fackligt aktiva, så får man också sådana exempel att ge. Läs mig ordagrant: Jag säger ALLA arbetskamrater och jag tror att det är just det ordvalet som är avgörande.

För några år sen utsåg vi alla våra medlemmar till kontaktombud i Livsklubben. Arbetskamraterna delades in i grupper om ungefär 12, och sen fick var och en i gruppen turas om att vara ombud för de andra en månad i taget. Det fungerade. Det var mycket få som inte ställde upp. Folk som ”aldrig skulle ta på sig ett fackligt uppdrag” gjorde det, och tyckte det var kul, eftersom det gällde alla.

Vi gav upp försöket efter några år, framför allt därför att arbetsplatsens många olika arbetstider försvårade för oss att samla ”månadens kontaktombud” för att diskutera med dem och höra vad de hade att förmedla från arbetskamraterna. Vi lyckades inte utveckla det hela och ombudens uppgifter blev för ensidiga, mest att ge information från klubbstyrelsen till arbetskamraterna, alltför sällan tvärtom.

Men att vi gav upp berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet! Och är det inte det som egentligen är det fackliga problemet? För medlemmarna kan. Och vill. Det vet vi, eftersom vi har provat, och det gjorde vi rätt i.

Sjal och tofs  *)

När jag skriver in nya medlemmar på jobbet, så möter jag många olika sorters människor. Kvinnor i sjal och killar med hårdrockartofs. Arbetsmyror och slöfockar. Blyga eritreaner och stolta norrmän. F.d. gruvarbetare och f.d. småföretagare, tavelmålare och blivande hjärnkirurger. Till dem alla säger jag: Välkommen till arbetarklassen. Där har jag alltid varit, svarar några, andra skrattar förvånat. Men alla förstår budskapet: Här är det våra gemensamma villkor som gäller, och vår solidaritet.

Jag är kvinna. Jag har mer gemensamt med en manlig arbetskamrat än med en kvinnlig chef eller aktieägare. Jag kräver av min manliga arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig än med en manlig chef eller aktieägare.

Jag är svensk. Jag har mer gemensamt med en turkisk arbetskamrat än med en svensk chef. Jag kräver av min turkiske arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig, en svensk arbetare, än med en turkisk chef.

Jag har aldrig frågat efter en arbetskamrats partipoliska inställning. Jag förutsätter helt enkelt att eftersom vi delar gemensamma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också, nästan alltid.

Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet – då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte detsamma som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varann och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Det här fixar facket!

Vi på bandet blir uppkallade till en chef, som säger: Vi funderar på att byta ut era gemensamma arbetspauser mot avlösning. När vi hör det blir vi mycket ledsna i ögat, för vi vet hur avlösning brukar fungera: inte alls. När det fattas folk, och det gör det, blir avlösaren stående och paus blir det inte.

Men ingen säger nåt.  Till slut tycker jag som facklig företrädare att nånting måste sägas. Då finns det minst två sätt att säga det på.

Jag kan säga: – Om ni vill ta bort våra gemensamma pauser så är det en förhandlingsfråga enligt MBL 11 § eller åtminstone 12. Då ler arbetskamraterna mot mig och tänker: Det här fixar facket. Och med 60% säkerhet räddar vi våra pauser.

Eller också kan jag säga: – Det är inte värt ni rör våra gemensamma pauser för då blir vi ledsna i ögat. Då ler arbetskamraterna mot varann och tänker: Det här fixar vi.  Och med 90% säkerhet räddar vi våra pauser.

Visst ska vi använda oss av lagar och avtal, och det gör vi. Men om vi alltid snackar som om styrkan och avgörandet finns nån annanstans än hos oss själva, så passiviserar och försvagar vi oss själva, som individer och kollektiv.

Jodå

Frallorna kom rasande för fort på en ugnslinje, så att det blev värre jäkt än vanligt vid en maskin i paketeringen. Folk klagade, och klubbstyrelsen tog upp saken i förhandlingar och kommittéer. Vi fick löfte om att saken skulle utredas, men inget hände. Vi gick tillbaka till paketerarna och sa som det var. Då skrev de en lapp. Där stod: Från och med i morrn så jobbar vi inte på den maskinen, om brödet kommer ner för fort. Alla skrev under. Produktionschefen fick lappen. Tio minuter senare var beslut fattat om sänkt hastighet. Och arbetarna påminda om sin egen styrka.

Om nu klubbstyrelsen inte lyckades ordna saken, och paketerarna själva gjorde det på tio minuter – behövs det då ett fack? Näeee… Jodå.

Tänk efter vad som skulle hända om man måste skriva namnlistor och hota med att stoppa jobbet varenda dag i varenda skitfråga. Det skulle vara opraktiskt, om inte annat. Då skulle man snart se till att utse några personer, som kunde framföra krav och förslag och förhandla för arbetskamraterna. Kanske rentav lösa en del frågor i nån sorts samförstånd med företaget. De utsedda personerna måste förstås hela tiden rapportera till arbetskamraterna, som tillsammans avgör vad som ska hända. Behövs det en namnlista, en strid, en kompromiss? Är det dags att nöja sig, att backa eller att kräva mer?

Utan arbetskamraterna skulle de utsedda personerna inte vara nånting. Deras styrka består ju helt och hållet av arbetskamraternas styrka. Det vet de om. Därför kan de göra stor nytta. Och glömmer de var styrkan finns, så kan man ju alltid byta ut dem.

Kort sagt: man skulle bilda ett fack. För det är ju just som såna där utsedda personer, som våra förtroendevalda fungerar. Eller?

Så här och så här

Hur mäter man facklig styrka? Jag funderade på det när vi för många år sen samlade fabrikens städare till ett möte. Någon av dem hade klagat på att det inte fanns någon ordentlig städplan, de blev skickade omkring hur som helst i huset, beroende på städledarens mycket ombytliga humör.

Det var ingen tuff samling proletärer vi drog in i fackrummet. Många var nyanställda. Flera hade aldrig varit med i något fack. De flesta var rädda att ”bråka” för då skulle man säkert åka på den tyngsta städningen nästa dag. Det var svårt att samtala också, det fanns nästan lika många nationaliteter i gruppen som personer, och det var dåligt med svenskkunskaperna. Jo, det fanns en svensk, men han vägrade å andra sidan öppna mun.

Vad säger man? Vi chansade. Vi sa – och visade: Vi har en fackförening här på fabriken. Den har vi för att ingen här ska behöva gå så här: *böjt huvud*. Utan alla ska gå så här: *upp med hakan* och så här *näsan i vädret*.

Alla förstod. Stämningen lättade. Och vi påbörjade en seg men hyfsat segerrik vandring tillsammans: jobba fram och förhandla igenom en städplan. Utbildning. Lönepåslag. Byta städledare… Hakor och näsor lyftes. Och även om individerna i gruppen stegvis byttes ut, så bibehölls och växte en medvetenhet om fackföreningens mål och mening. När klubben många år senare stod inför en mycket allvarlig strid, där företaget ville sparka en stor del av arbetsstyrkan och utplåna våra lokala avtal, så var städarna en av de grupper som klarast förstod vad striden handlade om. Och vi vann.

Jag har inte heller behövt fundera mer – jag vet vad fackets mening är. Det är att ingen av oss ska behöva gå så här. Utan alla så här. Och så här.

M4

*) Uppdatering 18/9: I ursprungstexten använde jag här ordet huckle. Det är ett svenskt ord för huvudduk, som ju har varit ett vanligt kvinnoplagg i Sverige. Det var inte något negativt att använda ordet på 1990-talet. Idag används huckle ofta nedvärderande, vilket jag har blivit påmind om. Därför har jag nu bytt ut det mot sjal. Skulle jag skriva motsvarande text idag, så hade jag skrivit hijab och kepa istället för huckle och hårdrockartofs. Men budskapet Välkommen till arbetarklassen skulle varit detsamma.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2019 i Folkrörelselinjen, Hur det ligger till

 

Hamnavtalet i hamn. Och hur har ni det själva?

Den 5 mars 2019 fick Svenska Hamnarbetarförbundet ett kollektivavtal med Sveriges Hamnar. Avtalets löner och andra arbetsvillkor är desamma som står i Sveriges Hamnars avtal med Transport. De villkoren har gällt för alla i hamnen även tidigare. Det är inte det striden har handlat om. Utan om de rättigheter till facklig representation, skyddsarbete, lokala förhandlingar med mera, som följer av att en fackförening är ”avtalsbärande part”. Dessa rättigheter har Hamnarbetarförbundet i praktiken haft i många år, inte tack vare lagparagrafer, utan tack vare den verkliga situationen i hamnarna. Men rättigheterna togs bort. Först av APM i göteborgs containterterminal och sen av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar i alla svenska hamnar. Nu har Hamn fått tillbaka rättigheterna, till priset av fredsplikt.

Läs mer på hamnarbetarförbundets sida: Konflikt för att få till det kollektivavtal som varit förbundets mål sen start

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har dock en egen tolkning av vilka rättigheter som avtalet medför. Den tolkningen skiljer sig från vad som faktiskt står i avtalet. Stötestenen i förhandlingarna har under en längre tid varit att SH (och medlarna) har begärt att Hamn ska skriva under på att det är arbetsgivarnas tolkning som gäller. Vilket Hamn förstås har vägrat göra. Hamn menar nog att det som står i avtalet ska gälla och tolkas av verkligheten (behovet av överenskommelser och fungerande verksamhet i hamnarna) och, om nödvändigt, juridiska bedömningar i AD.

Varför gav sig SH i sista stund och släppte kravet på att facket skulle skriva under på deras tolkning? Huvudorsaken är förstås Hamns envishet. Men dessutom tror jag att SH la krokben för sig själva med sin absurda fridagslockout. Det var en grov chansning som blev en återvändsgränd, när Hamn inte backade utan svarade med ett rejält strejkvarsel. Och det hjälpte till när det visade sig att många utanför Hamn var beredda att ställa upp ekonomiskt och på andra sätt för att stödja dem. Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Se tillbaka på konflikterna med APM Terminals, som föregick den här avtalsstriden. Faktum är att APM vann på att ta till kraftfullare stridsåtgärder än väntat. (Vann åtminstone kortsiktigt – det långsiktiga utfallet har vi inte sett än.) Hamn4an i Göteborg genomförde punktstrejker och övertidsblockader, relativt milda stridsåtgärder mot APMs antifackliga och personalfientliga beteende som försämrade arbetsförhållandena i containerhamnen. APM svarade med en långvarig lockout och stora uppsägningar. Äntligen någon som vågar klämma till Hamn4an ordentligt! tänkte nog en del potentater i Svenskt Näringsliv (och kanske en och annan LO-topp). Sedär, nu är dom stöddiga hamnarbetarna inte så mopsiga!

Och sedan, när Sveriges Hamnar genom sitt dekret till alla sina medlemsföretag befallde att de måste frånta Hamnarbetarförbundet alla deras rättigheter, så var det en liknande ”Kolla vi gör det och vad ska ni göra åt det?”-smäll.

Fridagslockouten var kanske ett försök att återigen smälla till på ett chockerande hårt sätt. Det har ju funkat hittills! Men den smällen slog tillbaka. Äntligen.

84 procent

Beslutet om stridsåtgärder från Hamn sida föregicks av medlemsomröstning.

Har Hamn löst alla problem nu? Tja, det räcker väl att fråga er på alla andra arbetsplatser med kollektivavtal. Funkar allt som det ska? Respekteras du, dina arbetskamrater, er fackförening och ert avtal alltid sådär fint som man ofta hävdar/låtsas att ”den svenska modellen” innebär? Skulle inte tro det, nej.

Så förvänta er inte att allt nu är frid och fröjd i hamnarna (även om man gärna skulle unna alla hamnarbetare en tids lugn och ro) – och ställ inte högre krav på Hamn än på er själva.

Hamn är ett föredöme genom att ha bibehållit mycket av den direkta medlemsdemokrati som andra fackföreningar har släppt för länge sen. Det finns inget som hindrar att ni kör detta på arbetsplatsnivå. DIN arbetsplatsnivå, du och dina arbetskamraters. Finns det inget som hindrar? Där ljög jag nog. Ni kommer att berömmas men också motarbetas och kanske bli svikna uppifrån. Men nu är det faktiskt er tur att snacka ihop er och visa mod. Förändring underifrån pratar många om, men det är något som kräver handling. Och om ni redan handlar, så krävs det att ni sprider era erfarenheter, ge tips till andra om hur man kan börja.

Jag ska försöka återkomma med lite tankar på just det temat: Hur ska vi börja.

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna: Kategori Arbetslivet – Hamn

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 mars, 2019 i Arbetslivet - Hamn, Kamp lönar sig

 

Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Ja vad har hänt sen jag skrev sist. Jo, medlarbudet visade sig vara en lösnäsa även denna gång. Se förra inlägget: Ny lösnäsa? (Nytt bud i hamnkonflikten) 

När Hamn tackade nej till näsan, så blev Sveriges Hamnar lite lätt desperata, verkar det. Dels påstod de att Hamn tackat nej till ett ”normalt andrahandsavtal”, vilket är ren lögn.
Vi vill bara ha ett normalt andraavtal

Dels har de nu varslat om lockout på fridagar (dvs varje arbetares lediga dagar) och ska göra löneavdrag för dessa dagar. I fyra månader fr.o.m. 6 mars ska hamnarbetarna jobba full tid men inte få betalt för det.

Försök fatta vad detta innebär: Du jobbar måndag-fredag och är ledig lördag-söndag enligt schema. Då säger din chef: Du är lockoutad på lördag och söndag så nu drar vi in 2/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.

Så här kan det också bli: Du har ett schema där du jobbar långa dagar, så du jobbar 4 dagar under en vecka och det är full tid enligt ditt schema. Låt säga att du jobbar fredag-lördag-söndag-måndag och sen är ledig tisdag-onsdag-torsdag. Då säger din chef: Du är lockoutad tisdag-onsdag-torsdag så nu drar vi in 3/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.

En del av hamnarbetarna har scheman med långa arbetsdagar, t.ex. att de jobbar sju långa arbetsdagar på två veckor. Dessa arbetare kommer alltså med Sverige Hamnars upplägg att få jobba full tid, men bli av med upp till halva lönen, i fyra månader.

Kan detta vara lagligt?

Knappast.

Det finns rättsfall som tar upp frågan om löneavdrag på fridag. Det finns t.ex. ett fall, där det på en arbetsplats var strejk och lockout under en dag, den 13 december 1993. Arbetsgivarna ville dra lön även för dem som råkade vara lediga denna dag.

AD lät dem göra så, med rättvisa som argument. De menar att strejken och lockouten bör drabba alla lika. AD skriver att annars skulle ”storleken på löneavdragen bland arbetstagarna växla starkt beroende på vilket antal timmar som de skulle ha arbetat under konfliktdagen.” Därför är det ok att man drar samma andel av lönen på alla, närmare bestämt månadslön x 12 : 365.

Arbetsdomstolen referat AD 1995 nr 77

En rättvisefråga alltså. Men i det här fallet med hamnarbetarna så får ju åtgärden precis motsatt effekt, nämligen att den drabbar helt olika! Beroende på schema drabbas hamnarbetarna olika, från att bli av med 2/7 av sin lön till att bli av med halva lönen.

Oavsett denna orättviseaspekt, så borde det förstås inte vara rimligt att inrikta sig specifikt på fridagslockout i fyra månader. Stöld har aldrig varit en godkänd stridsåtgärd.

OM AD skulle acceptera detta, beware, alla andra fackförbund. En sådan stridsåtgärd kan i så fall användas även mot era medlemmar.

STREJK i hamnarna från 6 mars 2019

Sveriges Hamnar hoppades kanske på att varslet skulle skrämma hamnarbetarna att lägga sig. Det gjorde dom inte. Hamn svarar med strejk. De har varslat om strejk, och blockad av arbetsuppgifterna, i hamnarna runtom i Sverige från och med 6 mars.

Dessutom retar lockouten upp många fler än hamnarbetarna.

På några dagar har hamnarbetarna fått in över en miljon kronor till konfliktkassan. Nu fyller vi på, så att dom som försöker svälta ut hamnarbetarna förstår att motståndet består inte bara av 1300 hamnarbetare utan av något större, som heter solidaritet.

2019-02-02 tack från Hamn

Stående länktips: (öppnas i nya fönster/flikar)

Svenska Hamnarbetarförbundets webbsida: Hamn.nu

Stödgrupp på facebook: Vi stödjer hamnarbetarna

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna: Kategori Arbetslivet – Hamn

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 mars, 2019 i Arbetslivet - Hamn

 

Ny lösnäsa? (Nytt bud i hamnkonflikten)

Medlarna har kommit med ett nytt bud i hamnkonflikten. (Ekot: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7156753 ) Hittills, både under den här kollektivavtals-striden och under APM-konflikten, så har medlarbuden genomgående varit desamma som arbetsgivarnas bud, i väldigt genomskinlig förklädnad, typ lösnäsa. Jag tror inte det är bättre denna gång, men OM det är det, så blir jag glatt förvånad.

Sveriges Hamnar har samtidigt dragit tillbaka sina omfattande lockoutvarsel (se de överstrukna tiderna i listan här: http://hamn.nu/article/2690/Samlad-lista-over-strejker-och-Lockouter.html). Varför kan man fråga sig.

Mina spekulationer: Lockouterna som omfattar hela dagar och dygn blir mer kostsamma för hamnföretagen och kunderna än Hamnarbetarförbundets punktstrejker, som medför måttligare förseningar. Förhoppningen att hela skulden ska falla på Hamn har troligvis grusats. Men om Hamn nu står fast vid sina strejkvarsel , så kan ju Sveriges Hamnar hoppas på att man åter ska peka på Hamnarbetarförbundet som den skyldiga parten.

Kanske att det också fanns en förhoppning att Hamn skulle vika sig för lockouterna och de kostnader som de medför för hamnarbetarna och deras konfliktkassa. Även denna förhoppning har i så fall grusats eftersom Hamn har fortsatt lägga strejkvarsel.

Jag hoppas att Hamnarbetarförbundet står kvar vid varslen om medlarna fortfarande kräver av dem att de ska acceptera att skriva på en bilaga med strukna rättigheter, till ett ev. kollektivavtal. T.ex. rättigheten att förhandla lokalt för/med sina medlemmar är ju en helt grundläggande sak för facklig verksamhet värd namnet.

Bakom tillbakadragandet av lockoutvarslen ligger säkert att Sveriges Hamnar fått kritik både från kunder (dvs de företag som skickar och tar emot varor via hamnarna) och från en del av sina medlemmar (dvs de lokala hamnföretagen runtom i landet). De flesta hamnföretagen har inte upplevt några större problem i förhållande till Hamnarbetarförbundet och har respekterat dem som facklig motpart fram till att Sveriges Hamnar förbjöd detta. Antar att en del av dem är mindre roade av att bli en bricka i spelet för att försöka krossa Hamnarbetarförbundet och underblåsa kampanjen för försämrad strejkrätt.

Kanske att dessa lokala företag, där en del fortfarande är kommunala företag, t.o.m. är mindre villiga än S-ledningen, regeringen och LO-förbundens toppar att springa Svenskt Näringslivs ärenden?

swisha

HAMNARBETARFÖRBUNDETS konfliktkassa:
Swish-nummer 1231321959 (QR-kod se bilden)
Bankgiro direkt till konflikkassan: 177-9750.

Stående länktips: (öppnas i nya fönster/flikar)

Svenska Hamnarbetarförbundets webbsida: Hamn.nu

Stödgrupp på facebook: Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg (och i detta läge riktas stödet förstås till hela Hamnarbetarförbundet)

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna: Kategori Arbetslivet – Hamn

 

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 februari, 2019 i Arbetslivet - Hamn

 
 
%d bloggare gillar detta: