RSS

Månadsarkiv: augusti 2011

Bageriet stänger – fackklubben håller öppet

Del 2 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Efter nedläggningen av produktionen i San Remo-bageriet den 9 jan 2006, fortsatte vi att träffas en gång i månaden i den gamla matsalen i bageriet. Både träffarna och vår klubbtidning Livstecken ägnades mycket åt erfarenhetsutbyte, tips och råd till varann i situationen som arbetslösa.

Typiska smånotiser i Livstecken:

Ta kopior
Innan du skickar iväg något till t.ex. akassan, ta kopia och behåll den. Jättebra att ha om det blir något problem. Ett tips som en arbetskamrat har lämnat är också att alltid anteckna vilket datum du skickar iväg papprena.

Jobba inte gratis!
Fler arbetskamrater har råkat ut för erbjudandet att provjobba utan lön på ett bemanningsföretag. Sånt behöver man inte tacka ja till! Om jobbet blivit anvisat av arbetsförmedlingen så tala om för af att det handlar om obetalt provjobb.

Tokigheter
En chilensk kamrat blev skickad på en femdagarskurs som hölls på arabiska!
En annan av våra arbetskamrater sa på AF att han skulle kunna tänka sig jobb även i Norge. Då fick han anvisning till ett jobb som bagare i Thailand.


Nattgängets sista arbetspass 9 jan 2006

KLUBBEN FANNS KVAR

Det första halvåret efter stängningen var en övergångsperiod. Det var Livsklubben på San Remo som stod för verksamheten för de arbetslösa. De flesta hade en eller flera månader betald arbetsfri uppsägningstid efter stängningen, och var alltså formellt fortfarande anställda. Men även de vars uppsägningstid gick ut var fortsatt välkomna.
Livstecken skickades ut med hjälp av företagets portomaskin. De som hade mailadresser fick Livstecken per mail i stället för brev.
Klubbens ordförande Åsa fanns i klubbrummet ett par dar i veckan för att hjälpa arbetskamrater med att fylla i blanketter och annat arbetslöshetsjox. Det fanns stort behov av sådan hjälp.

MEN SEN?

När allas uppsägningstider gått ut, så kunde verksamheten inte längre ske i San Remo-klubbens regi.
En del hade hittat jobb eller kommit in på utbildning, men det fanns fortfarande intresse för att kunna träffas och utbyta erfarenheter. I juni skickade vi ut en förfrågan till var och en om de ville fortsätta att få Livstecken med info om träffar och annat. Det var över hundra som ville, och det var en bra grund för att fortsätta – och även att göra allvar av idén att återuppväcka ”Arbetslösas klubb”, inte bara för oss utan för alla de 689 arbetslösa livsmedelsarbetarna inom Livsfyran (Livs avdelning i Stockholm).

Vi beslutade att skicka ett förslag till Livsfyrans styrelse.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 augusti, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Hur ofta går du till moskén?

Media ger ofta en bild av att alla muslimer överallt är bokstavstroende och hårt styrda av religiösa ledare. Det där har aldrig gått ihop med mina intryck av muslimska arbetskamrater och grannar. De har varit ungefär lika strängt religiösa som de med kristen tillhörighet. Dvs, med få undantag, inte alls strängt.

Mina personliga intryck stämmer däremot bra med vad islamologen Jan Hjärpe säger:
2 procent av den muslimska befolkningen i stadsdelen Rosengård i Malmö går till fredagsbönen. Ca 15-30 procent av muslimerna besöker moskén två gånger om året. Resten går aldrig dit. (Källa: Lokaltidningen Södra Sidan, nr 6/2011)

Idag, då årets Ramadan är över, är säkert en av de där två dagarna då hela 15-30 procent går till moskén. Ungefär som vanliga slappkristna går i kyrkan till advent eller på juldagen.

Eid Mubarak!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 augusti, 2011 i Kultursidan

 

Tack Kamrat Dolly

Tyvärr kunde jag inte se Dolly Parton i Globen igår (27 augusti 2011). Jag lånar en av hennes sångtexter hit i stället. Jag har aldrig jobbat 9 till 5, utan mycket konstigare tider. Men sången är allmängiltig. Tack Kamrat Dolly.

Tumble outta bed
And stumble to the kitchen
Pour myself a cup of ambition
Yawnin’ and stretchin’ and try to come to life

Jump in the shower
And the blood starts pumpin’
Out on the streets
The traffic starts jumpin’
With folks like me on the job from 9 to 5

Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’
And no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you
Crazy if you let it

9 to 5, for service and devotion
You would think that I
Would deserve a fair promotion
Want to move ahead
But the boss won’t seem to let me
I swear sometimes that man is out to get me

They let your dream
Just a’ watch ‘em shatter
You’re just a step
On the boss man’s ladder
But you got dream he’ll never take away

In the same boat
With a lot of your friends
Waitin’ for the day
Your ship ‘ll come in
And the tide’s gonna turn
An’ it’s all gonna roll you away

Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’
And no givin’
They just use your mind
And you never get the credit
It’s enough to drive you
Crazy if you let it

9 to 5, yeah, they got you where they want you
There’s a better life
And you think about it don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it
And you spend your life
Putting money in his wallet

Workin’ 9 to 5…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 augusti, 2011 i Kultursidan

 

En sån där som inte vill jobba

Apropå skitjobb. En sann historia från 1995. Som det mesta från den tiden lika aktuell idag. Kanske ”lönen” grabben fick skulle vara något högre idag. Men det spelar ingen roll, det är ingen lön i alla fall.

En ung mansröst i telefonen: – Hej, jag känner din son. Han sa att du vet en massa om löner och sånt.
– OK, prata på.
– Jag har fått jobb att montera dörrar. Det är väldigt tungt och jag får bara 3500 kr i månaden.
– Det låter konstigt. Är du under arton?
– Nej jag är nitton. Jag har körkort och jag åker omkring själv med dörrarna.
– Vem sa att du ska tjäna 3500?
– Chefen.
– Det kan inte vara rätt. Hur fick du jobbet?
– Genom arbetsförmedlingen.
– Det kanske är nån sorts ungdomspraktik?
– Nej det tror jag inte. Jag gör samma jobb som dom andra montörerna.
– Du har ingen handledare eller så?
– Nej, jag fick åka med en av dom andra i tre dar. Sen fick jag jobba själv.
– Vad tjänar dom andra montörerna då?
– Vet inte.
– Men du kanske jobbar deltid?
– Nej jag jobbar från 8 till halv 5 varje dag.
– Med en halvtimmes lunch?
– Nej det sa dom inte. Jag jobbar hela tiden.
– Finns det nån fackrepresentant som du kan snacka med?
– Nej ingen är med i facket. Chefen sa att det inte behövs.
– Han ska ha en smäll. Gå till chefen och be om papper på din lön och din anställning, så ska jag hjälpa dig och så ska vi ta reda på vilket fack du ska gå med i.
– Din son sa att du skulle säga så. Men jag har redan sagt upp mig. Jag trodde inte man kunde göra nåt åt det.
– Det var synd. Blir du arbetslös igen då?
– Ja. Jag har varit på arbetsförmedlingen igen.
– Vad sa dom då?
– Att jag är en sån där som inte vill jobba.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 augusti, 2011 i Blandat

 

40 arbetslösa bageriarbetare på kurs

Kan man organisera sig som arbetslös? Inte bara betala en medlemsavgift, utan organisera sig tillsammans och hitta nån sorts gemensam styrka? Tänkte att jag ska skriva några bitar om egna erfarenheter av såna möjligheter – och svårigheter.

Här kommer den första biten. Den handlar om facklig utbildning för arbetslösa.

Inför nedläggningen av San Remo i Hägersten år 2006 (se Not) började vi snacka om att behålla någon form av facklig verksamhet för oss som arbetslösa, åtminstone en tid framåt.

Vi gjorde upp med Livsfyran (Livsmedelsarbetareförbundets stockholmsavsdelning som vår klubb tillhörde) att ordna en tredagars medlemsutbildning någon månad efter stängningen, med särskild inriktning på sånt som kan vara bra för arbetslösa att veta och att prata om. Vi gjorde själva studieplanen för kursen.

Det var över 50 arbetskamrater som anmälde sig till kursen!
Det är nog unikt att 50 arbetskamrater från samma arbetsplats anmäler sig till en facklig tredagars utbildning. (Och på en icke nedlagd arbetsplats skulle det förstås blivit problem med att släppa iväg så många på en gång.)

Det intresset tyder på att när medlemmar blir arbetslösa är det ett bra tillfälle för facket att aktivt gå in och passa på att ge facklig utbildning och möjlighet att utbyta erfarenheter med andra i samma sits. Vilket dels skulle göra oss starkare i själva arbetslöshets- och arbetssökande-situationen, dels bättre fackligt rustade inför nästa jobb.

Sen visade det sig att kursen kolliderade med bl.a. en truck-utbildning (som vi fick igenom i uppsägningsförhandlingarna att de uppsagda skulle kunna gå på företagets bekostnad). I slutändan var det 40 medlemmar som kom till kursen.

Här är en rapport om vad kursen innehöll (hämtad från skvallerspalten på vår dåvarande hemsida).
Kanske kan ge lite tips om vad som kan passa att ta upp på fackliga utbildningar för arbetslösa.

——————–

Dag 1:

Idag har vi lärt oss mycket om arbetsförmedlingen, akassan och sånt.
Vi pratade bland annat om hur akasseersättningen räknas ut i olika situationer. Det har visat sig att det är mycket svårt att få svar på sådana frågor. Alla som man frågar har olika svar och alla uttrycker sig vagt. Inte ens akassans chef har kunnat ge klara besked om vad som gäller. Det verkar som om det är upp till varje AF och akassehandläggare att göra individuella bedömningar.
Detta måste vara ett problem för alla som blir arbetslösa men en och en står man maktlös. Som kollektiv har vi bättre chans att uppmärksamma hur virrigt och godtyckligt det fungerar och kräva rak och klar information.

Sen delade vi in oss i grupper efter vilka arbetsförmedlingar vi hör till. De som varit arbetslösa förut berättade för oss andra om hur det funkar. Vilka rättigheter man har och diverse tips och råd. Det utbyttes även tips om fördelar och nackdelar med olika arbetsförmedlingar i och runt Stockholm. Man har ju faktiskt rätt att välja själv vilken man ska gå till.

Vi såg också en film som heter Bröd och Rosor. Det är en spelfilm som handlar om mexikanska papperslösa immigranter i USA som jobbar på en städfirma och om deras kamp för facklig organisering och bättre arbetsvillkor.

Dag 2:

På förmiddan körde vi en intensiv snabbkurs om lagar och avtal, med särskild inriktning på osäkra anställningar (visstid, provanställningar etc) och bemanningsföretag. Kursen avslutades med ”egenkontroll” i form av en tipsrad. Nästan alla hade nästan alla rätt, sa de i alla fall.

Vi pratade också om förhållandet mellan lagar och avtal å ena sidan och styrkeförhållandena på arbetsplatsen å andra sidan. Lagar och avtal hjälper inte om arbetarna inte känner till sina rättigheter eller inte vågar kräva dem. Å andra sidan kan ett starkt arbetarkollektiv tillkämpa sig mer än vad som står i lagar och centrala avtal. Det kan märkas i lokala avtal. Men även direkt på golvet i arbetarnas förmåga till sammanhållning och vilka rättigheter man tar sig.

På lunchrasten minglade vi med världspressen.

På eftermiddagen hade vi tre pass.

Första passet handlade om bolagsfackligt samarbete. Eftersom vi hade bjudit in Bert från bageriet i Eskilstuna så blev det en hel del info om det kaos som dom haft där efter stängningen i Hägersten.

Andra passet handlade om arbetslösas klubb inom Livs avd 4 (Livs stockholmsavdelning som vi tillhör.) Vi hade bjudit in Raymond som var ordförande i klubben då den var aktiv. Aktiv är den inte idag, men det ska vi ändra på. Det är en kul utmaning att söka kontakt med de ca 700 (?) arbetslösa Livsmedlemmar som finns inom fyran, och undersöka de kollektiva möjligheterna tillsammans med dem.

Till tredje passet hade vi inbjudit Nicklas som är ombudsman i Livs avd 4. Han berättade om fackets uppbyggnad. Diskussionen kom också in på internationella aktioner. Vi pratade t.ex. om hamnarbetarnas strejker och militanta aktioner i flera länder häromveckan, som ledde till att ett EU-förslag stoppades.

Dag 3:

Förmiddan ägnades åt försäkringar, pension o sånt, framförallt vad som gäller när man är arbetslös.

På eftermiddan gick vi igenom vad som händer framöver och beslutade om vad vi ska göra tillsammans.

Så här blir det:

Måndagar och tisdagar öppet i klubbrummet (så länge vi får komma in där). Ring och kolla innan ni dyker upp. Välkomna att komma o dricka kaffe och surra och hjälpa till med ett och annat, tillexempel informationsutskick till alla arbetskamraterna. Det blir rätt mycket jobb med sånt.

Februari-träff tisdag 14 februari kl 12-14 för dem som kan o vill. Plats: Gamla lunchrummet.

Studiebesök i Eskilstuna, datum meddelas senare.

Mars-träff, datum meddelas senare.

Arbetslösas klubb. Vi måste först och främst försöka få kontakt med andra arbetslösa livsmedelsarbetare i Storstockholm. Det är ju den kollektiva styrkan vi vill locka fram ut garderoberna! Mål & Medel skriver förhoppningsvis en snutt om detta i numret som kommer ut i början av mars, så att intresserade kan höra av sig. Vi kan också hjälpas åt t.ex. med att sätta upp lappar på arbetsförmedlingarna.

Avdelning fyras representantskaps årsmöte: 1 april 2006 kl 9.00 i Folkets hus.
Alla medlemmar har närvaro- och yttranderätt. Vår motion om att det inte ska drickas alkohol på medlemmarnas bekostnad inom Livs avd 4, ska behandlas.

Klubbmöte 22 april kl 14.00.

———–

Not: Nedläggningen av San Remo skedde 2006. Två år tidigare hade Stockholmsbagarn lagts ner (där jag jobbat i 27 år). Men efter en lång och seg strid fick alla från Bagarn (som ville) möjlighet till jobb på San Remo, dit en del av Bagarns produktion flyttades. (En strid som skildras i dokumentärfilmen Fackklubb 459.)
Ett par år senare las alltså även San Remo ner. Det var något som vi från Bagarn misstänkt från början, det blev nog mera av en chock för de arbetskamrater som jobbat länge på San Remo. Det blev ändå en hel del strid även kring denna nedläggning, framför allt kring uppsägningsvillkoren. Vi fick till slut igenom mycket bättre villkor än vad som erbjudits från början. Men det är en annan historia.

———-

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 augusti, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Tömningskonkurs av Saab?

25 aug 2011

Konkurser är inget ovanligt. Har sett hur det går till inom bageribranschen då och då.

En del konkurser innebär egentligen bara att skulder avskrivs och nya ägare kommer in (ofta med de gamla ägarna gömda i bakgrunden). Sen fortsätter man baka som tidigare.

En del är vad jag kallar tömningskonkurser. De drar ofta ut på tiden. Man försöker få in nya pengar – som när allt är över inte finns kvar längre. Lokaler och maskiner visar sig vara sålda och har fått andra ägare. Eller så har de ”försvunnit”. Fodringsägare som har fått ut något innan konkursen, är sådana som har kopplingar till ägarna eller är bulvaner för dem. Inga andra fodringsägare kan få ut något och den statliga lönegarantin får rycka ut och betala uteblivna löner.

Förmodar att det går till på samma sätt inom andra branscher.

Det som händer med Saab är misstänkt likt en tömningskonkurs. Det är bara storleken på företaget och mediauppmärksamheten som är något extra. Men ibland kan man undra om ingen ekonomireporter har sett en tömningskonkurs förr.

PS 7 september 2011: DN: Saab ansöker om rekonstruktion

Fler inlägg här på bloggen om Saab finns i kategorin Arbetslivet – Saab.

UPPDATERING 17 SEPTEMBER 2016. DN: Saab blödde 11 miljoner – om dagen

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 25 augusti, 2011 i Saab

 

En folkrörelselinje i facket

Ursprungligen en föreläsning som jag höll i februari 1996 för fackligt aktiva från olika klubbar i Stockholm. Texten finns redan på folkrorelselinjen.wordpress.com men den får vara med här också.

Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande det vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. (Not: Striden 1995, som bland annat innehöll en s.k. vild strejk, innebar att vi lyckades stoppa en stor nedskärning samt försämring av våra lokala avtal, trots hot om nedläggning av arbetsplatsen.) Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något – ”det är såna tider”. Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!

Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång tid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.

Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare – och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder facklubben har vågat lita på den styrkan, har vi haft framgång. När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna, har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.

Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse – det är en folkrörelselinje! Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.

Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker:

Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
Vi använder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte – enkät – möte – omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hänger på dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommelserna, det behöver jag väl inte förklara.

Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar: Vad vill ni ha? så kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga – är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav – men vi höjer medvetenheten om att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ”de som tycker som jag” eller ”de mest medvetna”. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ”längst fram” och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ”längst bak” i rörelse – då driver de alla andra framför sig.
Utgå ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar.

Ta med folk det gäller i förhandlingar.
När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet. Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det kör ihop sig.
På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen några gånger. Men när vi säger att vi går till ”högre instans”, då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
Sjävklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den. Får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer.

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ”det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker”. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv. När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten – även om vi verkat eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.

Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik att dras in i ”fackvärlden”.
Vi pratar ibland om ”passiviserande kursverksamhet”. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat! Det finns en risk att man dras in i värld för sig – kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet. ”Facket” blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Man får inte förväxla fackvärlden med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Sammanfattningsvis – vi försöker göra facket till en kämpande organisation.
Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.
Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid. Även om det är svårt ibland så är det enkla saker – det är bröd och solidaritet.

————————————————————

Kommentar år 2011: ”Folkrörelselinjen” är alltså metoder för att att använda och utveckla den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Det är naturligtvis inget nytt påfund, och var inte något nytt år 1996 heller. Däremot saknas ofta sådana erfarenheter i fackliga utbildningar och i politiska diskussioner om förhållanden i arbetslivet.
Våra erfarenheter från Bagarn väckte intresse hos andra arbetare och metoderna har sedan prövats och utvecklats på olika sorters arbetsplatser med olika förutsättningar. Bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen är ett försök att samla dessa och liknande erfarenheter.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 augusti, 2011 i Folkrörelsestrategi, Stockholmsbagarn

 

Mormor vs skinnbulor

Idag är det 3 månader sedan min mamma gick bort, 98 år gammal. På minnesstunden för henne berättade ett av hennes barnbarn:
Han hade som grabb stått i en lång busskö med mormor, de skulle upp till Arholma. Ett gäng skrämmande skinheads trängde sig fram i kön – med den starkares rätt. Då höjde mormor rösten och ropade: Släpp fram de här stackars svaga pojkarna, de behöver sittplats! Släpp fram dem! Styrkeförhållandet vändes om i ett nafs. Och skinheadsen stod upp i bussen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 augusti, 2011 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Såna är vi i Norra B

Jag köar i grönsaksståndet nedanför tunnelbanan. En svennetant från A-laget står framför mig i kön med en ask jordgubbar. Den skriver vi väl upp, säger den unga syrianska försäljaren. Ja, den skriver jag upp hemma, säger tanten och kilar glad iväg med sin kartong. Hon betalar väl aldrig, muttrar någon bakom mig. Nä, jag brukar ge till henne, säger försäljaren och ler blygt. ♥ Norra Botkyrka.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 augusti, 2011 i 145 Norra B

 

En mjölig klassanalys

I brödfabriken finns bagare och paketerare och lagerpersonal. Där finns städarna som tjänar minst och sällan har någon representant i fackklubben. Där finns verkstadsmekaniker som har yrkesutbildning och bättre lön än de andra arbetarna. Paketerarna tycker att verkstadskillarna är lata och verkstadskillarna tycker att paketerarna kör sönder maskinerna.

Där finns nattarbetare och dagarbetare, nattarbetarna tjänar 30 kr mer i timmen än dagarbetarna.

Det finns fast anställda och visstidare. En del av visstidarna är personer som studerar och som det passar fina fisken att jobba en dag i veckan eller två och sen rycka in extra på loven. Men det finns också många som det inte alls passar fina fisken. De hankar sig fram på osäker deltidslön, sitter hemma vid telefonen och väntar – ring och spring. De hoppas på heltid och försöker hålla sig väl med arbetsledarna för att få jobba mer.

Det finns alltså en rad olika grupper på arbetsplatsen. Det kan tjafsas både inom och mellan grupperna, och ofta snackar de olika grupperna skit om varann.
Men de är alla mer eller mindre mjöliga. De kan ena sig och ta strider tillsammans. De kan utveckla en kollektiv styrka som gör att motsättningarna mellan grupperna blir mindre viktiga.
Och när städarna eller visstidarna tar strid, då blir det hallå på hela arbetsplatsen.

Arbetsledarna då? De delar arbetsmiljö med arbetarna men tjänar mer. En del gillar verkligen att bestämma över andra och trakasserar dem de vågar trakassera. För den som blir trakasserad och jagad av en arbetsledare så är han en naturlig fiende, trots att han inte är en kapitalist.
När det är strid på arbetsplatsen hamnar arbetsledarna ofta i kläm och klagar över det. Kan ju vara synd om arbetsledaren är en hygglig kille. Men det går inte att undvika att de kommer i kläm, eftersom det är deras uppgift att vara buffert mellan arbetarna och de högre cheferna.

I vissa lägen kan enskilda arbetsledare och grupper av arbetare liera sig med varandra, ofta genom tysta överenskommelser, och det ska man förstås utnyttja. Men man gör klokt i att inte förlita sig för mycket på en sådan allians om det blir strid. Arbetsledaren har fått sitt jobb genom att inte vara uppstudsig (eller genom att vara uppstudsig och bli överköpt) – och vill oftast behålla jobbet.

Så finns det tjänstemän. En del av tjänstemännen är ekonomer och personalfolk som sitter på samma våningsplan som de högsta cheferna och identifierar sig med dem, inte med bagarna och städarna. Men inte heller med de vanliga kontorstjejerna och telefonsäljarna.

Kontorstjejerna och telefonsäljarna räknas också som tjänstemän, fast de tjänar mindre än arbetarna och har ännu sämre möjlighet att styra sin eget arbete. De har sina egna strider om bemanning och pauser. Några tycker ändå att de är finare än arbetarna, de behöver inte ha särskilda arbetskläder och blir inte mjöliga. Men andra säger att de skulle hellre vara med i arbetarnas fack än i SIF, ”för det är chefens högra hand som är ordförande i SIF-klubben och han skiter i oss”.

De olika skikten av anställda på en arbetsplats står ibland med, ibland mot varandra. Motsättningarna mellan grupperna är reella. Men ingen av dem är huvudmotsättningen på fabriken.

Huvudmotsättningen går mellan bageriägarna som tar hand om den eventuella profiten och alla som jobbar på bageriet.

Om bageriet inte gör vinst då? Det finns en överetablering av bagerier. Det gör att affärskedjorna kan pressa ned inköpspriserna och behålla en större del av det som konsumenten får betala för limpan. Bageriarbetarna (inkl arbetsledarna och tjänstemännen) jobbar ihop profit, som hamnar i butikskapitalisternas fickor. Det gör de även om det går så pass dåligt för själva bageriet att det går i konkurs!

Det är alltså egentligen inte ens den enskilde bageriarbetsgivaren det handlar om – det är kapitalismen.

Motsättningen mellan arbete och kapital är den grundläggande, antagonistiska motsättningen i samhället. Den präglar också alla de andra motsättningarna mellan olika skikt i samhället.

När man analyserar vilka olika grupper och skikt som finns på en arbetsplats – eller i samhället som helhet – så är det inte för att avgöra vilka som ska få medaljen ”arbetarklass” att sätta på bröstet. Det är för att kunna förstå det som händer, göra allianser, lägga upp strategier.

Mycket tjafs kring klassanalys kan man slippa om man försöker skilja på huvudmotsättning och andra motsättningar.

 

 

Den här artikeln är från 2006. Tjänstemännens fack heter Unionen numera och visstidsanställningarna har kompletterats med bemanningsanställningar. För övrigt är det som det var.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 augusti, 2011 i Hur det ligger till

 

Överbyggnaden har inga egna fötter

I dec 2010 fick jag en enkätfråga från tidskriften Clarté: Vad är de viktigaste uppgifterna för vänstern och arbetarrörelsen idag? Det här blev mitt svar:

Arbetarrörelse är inte rörelse om det inte rör sig på arbetsplatsen. Överbyggnaden har inga egna fötter och kan alltså inte förflytta sig på egen hand (fot). Däremot kan den välta om tyngdpunkten ligger för högt. Rörelse är inte heller att peka uppåt och säga vad ledningen borde göra. Människor kommer inte i rörelse på grund av tilltro till ledningarna, men inte heller på grund av misstro eller besvikelser. Rörelse kommer ur tilltro till de egna, kollektiva möjligheterna att kämpa tillsammans för gemensamma intressen. Den börjar bakifrån, underifrån och med att vi vågar förlita oss på varandra, arbetskamraterna, kollektivet.

Det bästa hade varit om arbetarrörelsens toppar kunde säga som det är: Vi kan inte längre få igenom något i en kollektivavtalsförhandling eller lagstiftningsvägen, utan att sälja något annat. Vi är inte företrädare för en rörelse som förflyttar våra positioner framåt, vi är byteshandlare. Vi är i grunden maktlösa och vi ställer till det ännu värre när vi försöker dölja det. Vi avgår. Alla.

Och om vi kunde börja prata om rätt saker. Den skärpta utsugningen på arbetsplatserna, arbetslösheten och det försämrade samhället hänger oupplösligt ihop. Sluta prata om arbetslöshet utifrån hur man ska få arbetslösa att hitta jobb och lyft fram att i stort sett alla arbetsplatser har för få anställda. Vilket i sin tur är orsaken till de flesta försämringar vi ser. Järnvägens snöröjare har försvunnit nästan alla och verkstadsgubbarna som servade snöröjningstågen också, så de fick skrotas.

Det mesta som kallas politik går ut på, eller har åtminstone funktionen, att dölja de enkla, grundläggande sambanden. Det motverkar att det arbetande och arbetslösa folket ser sin egen betydelse och möjliga styrka. Vi måste sätta käppar i hjulen på varenda arbetsplats när bemanningen dras ner och villkoren försämras. Det behövs motstånd och kollektiv styrka på varenda arbetsplats för att en arbetarrörelse värd namnet ska kunna finnas, och det finns inga genvägar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 augusti, 2011 i Hur det ligger till

 

Etiketter: , , , ,

Böcker och stolar förbjudes!

Förbjudet att läsa böcker när man har paus. Tidningar är tillåtna.
En av paketerarna hade fördjupat sig i en bok på sin paus och glömt tiden, så arbetsledaren var tvungen att komma och hämta honom. Därför denna nya käcka ordningsregel. På anslagstavlan i pausrummet satt även en handskriven lapp: I Sverige alla får läsa vad de vil.
Nästa morgon tog jag med mig ett par böcker hemifrån. Det var fler som hade tänkt likadant. Böcker på svenska, finska, spanska och serbokroatiska låg redan utspridda på borden. Livsklubben fixade fram en hylla till varje pausrum och uppmanade alla att fortsätta fylla på vårt spontana arbetsplatsbibliotek.

När trågaren inte släpper iväg alltför veka degar, och maskinskötaren ställer in allting perfekt, så kan de sitta ner och bevaka ugnslinjen. När degen fastnar och det kommer dubbelbitar, då går det inte att sitta.
Det hade varit en lugn natt. Maskinskötaren hade råkat slumra till och hängde som en riktigt vek deg på stolen bredvid ugnen. Givetvis hade platschefen råkat passera just då. Han hade för vana att göra en nattrond ibland, inte alltid helt nykter. Order: Bort med stolarna!
Vi hittade de slängda stolarna i sopcontainern ute vid lagret, plockade upp dem och ställde tillbaka dem på sina platser vid ugnarna.

Sällan tänker man på sånt när man säger ”fackligt arbete”. Men det är en strid som ständigt pågår. En avgörande strid. Om arbetsledare och chefer får härja fritt, då får de blodad tand och kräver lättnader i arbetsrätten.

Uppdatering 19 december 2018: Det här blogginlägget om böcker och stolar skrev jag i augusti 2011 och händelserna jag skrev om utspelade sig på Bagarn för rätt länge sen. Men maktstriden som sådan är alltid aktuell. Läs i Handelsnytt Efter viteshot – stolen på Coop Online blir kvar och Jenny Wrangborgs krönika i Seko-tidningen: Stolen som maktmedel . 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 augusti, 2011 i Stockholmsbagarn

 

Uppspikad

Det hade genomförts en förändring som killarna på kaklagret inte gillade. Nilsson spände ögonen i mig och sa: Om klubbstyrelsen har gått med på det här utan att fråga oss så ska vi spika upp dig på väggen!
Klubbstyrelsen hade inte gått med på förändringen, vi visste inte ens om den. (Och lagerkillarna satte stopp för den.) Men det händer faktiskt att man gör fel också, på riktigt. Att man missar att fråga dem det gäller. Glömmer, vimsar till det eller inbillar sig att man redan vet vad folk tycker.
Och då kan man ge sig fan på att det blir fel.
Nu är det två ärrade gerillakrigare från Eritrea som inte skräder orden. Det har blivit fel i en turordningsfråga, och jag är inte vatten värd. Den första känslomässiga reaktionen – man blir lack. Jäkla gnällspikar! Försök själva göra rätt jämt så får ni se hur lätt det är!
Men sen, vid närmare eftertanke: Vad bra! Att de vet sitt värde, att de vet vad som gäller. Att de inte låter sig hejdas av respekt eller auktoritetstro eller vänskapsband. Att de slåss för sin rätt. Att det brinner.
De gånger jag som förtroendevald blivit uppspikad på väggen har varit de allra bästa stunderna. Inte de trevligaste eller tjusigaste men de bästa.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 augusti, 2011 i Stockholmsbagarn

 

Vad var det vi sa?

Det här är en text från 2006, publicerad i div tidningar, bl.a. Aftonbladet, och på anslagstavlor här och där, eftersom den spreds fritt per mail.

Under 90-talet skedde en hel del konkurser och företagsnedläggningar. Men vad som samtidigt skedde – och har fortsatt ske – var neddragning av bemanningen på i stort sett alla arbetsplatser i Sverige. Nedskärningar, omorganisationer och uppsägningar genomfördes under skydd av krisen. Man hotade med nedläggnings- och konkursrisk även när någon sådan inte fanns.

På alla dessa arbetsplatser varnade vi för konsekvenserna. På en del ställen öppet och stridslystet. På andra ställen hördes varningarna bara som suckar i pausrummen, men de fanns där.

Vi sa: Om ni ska minska bemanningen och vi ändå ska klara arbetsuppgifterna, så kommer fler att bli stressade och fysiskt överansträngda. Sjukfrånvaron kommer att öka.

Vi sa: Om ni tar bort de där tjänsterna, så kommer vi som blir kvar att få ägna åt oss fel saker, och det kommer att göras misstag på grund av sämre samordning.

Vi sa: Om ni genomför den där nedskärningsplanen, så kommer kvalitén att bli sämre på de varor/tjänster som vi producerar. Vi kommer inte att hinna ta hand om de barn som har svårigheter / gallra bort fula limpor / hålla rent på sjukhusgolven / genomföra förebyggande underhåll / plocka bort utgångna varor på hyllorna / korrekturläsa före publicering / laga de trasiga bilarna/bussarna ordentligt / osv. osv.

Alla som varit med om något liknande på sin arbetsplats, kan lägga till sina varningar på denna lista.

Om man påminner sig om vad vi varnade för, så blir samhällsutvecklingen fullkomligt logisk.

Om man – bara som ett räkneexempel – minskar bemanningen från fyra till två vårdare för tjugo åldringar, så blir konsekvenserna:
Två vårdare får ett stressigare arbete.
Två vårdare blir arbetslösa.
(Eftersom de två stressade vårdarna blir sjuka, så får en av de arbetslösa ibland rycka in som timvikarie.)
Tjugo åldringar får sämre vård.
Anhöriga till tjugo åldringar får mer stress och oro i sitt liv.
Ett vårdbolag får högre vinst.

Multiplicera detta med 1000 avdelningar för åldringsvård:
2000 personer får ett stressigare arbete.
2000 personer blir arbetslösa.
(Eftersom de 2000 stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får ett antal av de arbetslösa rycka in som timvikarier.)
20 000 åldringar får sämre vård.
osv.

Multiplicera vidare med alla sorters arbetsplatser: Skolor, daghem, fabriker, restauranger, städfirmor, försäkringskassor, tidningar, sjukhus, affärer…

Varför har sjukligheten ökat? Varför har vården blivit sämre? Varför kraschar maskinerna på den här arbetsplatsen? Varför sjunker kvalitén på så mycket? Varför har det blivit så rörigt här?
Alla dessa frågor kan besvaras med en motfråga: VAD VAR DET VI SA?

Om man inser vad som hänt, så inser man också att uttrycket ”det som är bra för företagen är bra för folket” fullkomligt söndersmulas. Det som händer är något helt annat: Det går bättre för företagen därför att det går sämre för folket. Vinsterna ökar därför att fler är arbetslösa.

Sammanfattningsvis: Effekten av färre arbetande och fler arbetslösa är: högre vinster och sämre samhälle.

Mitt tak är en annans golv.
Min stress på brödfabriken är en annans smaklösa bröd.
Min sjukhusinfektion är en annans arbetslöshet.
Och min arbetslöshet är en annans vinst.

/Frances Tuuloskorpi, i augusti 2006

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 augusti, 2011 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

En intervju från 1982

Letade efter något i en gammal mapp med tidningsklipp om min tidigare arbetsplats Bagarn, och hittade i stället en intervju med mig själv från 1982, i en tidning som hette Kommunistiska arbetartidningen (tror inte den finns längre).
Det är alltså en nästan trettio år gammal intervju. När den gjordes var ungefär en tredjedel av mina arbetskamrater invandrare. Andelen ökade därefter år från år. Tjugofem år senare var invandrarna minst hälften av inomhusarbetarna. Då var den största invandrargruppen från Eritrea.

Det var lite kul att läsa intervjun så här långt efteråt. Jag tror att den attityd som presenteras i intervjun bidrog till utvecklingen av det starka kollektiv som vi med tiden blev på Bagarn – en för alla, alla för en – och att den därför kan vara av intresse även för andra. Jag har skurit ned lite grann eftersom artikeln är lång, men det mesta är kvar.

————

Svenskar och invandrare: STÄLL KRAV PÅ VARANN!

Rasistiska grupper har blivit mindre ljusskygga. Åtminstone skrivs det mer om dem i pressen. Men hur ser det ut på den vanliga arbetsplatsen? Arbetartidningen träffade Frances Tuuloskorpi, klubbordförande på storbageriet Stockholmsbagarn. I sin lägenhet i nya Hagalund i Solna – ”Blåkulla” i folkmun – ger hon ett lite annorlunda perspektiv på den här frågan.

Berätta om din arbetsplats!

– Jag jobbar på Skogaholms Bröds stockholmsbageri, ”Bagarn” som vi säger. Det är en av Sveriges största brödfabriker med ca 250 arbetare och 50 tjänstemän. De flesta är svenskar. Den största invandrargruppen är jugoslaverna. Sen kommer de spansktalande, finnar, turkar och greker. Sen har vi en del udda från t.ex. arabländer, Thailand, Nepal.
På somrarna har vi många extranställda skolungdomar och många utländska studerande kommer och arbetar.

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är ju inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har ju mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!
Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna. Det är tex. inte så kul för en svensk – eller för en turk – att jobba på en avdelning där alla andra talar serbokroatiska.

Modersmålsundervisning för mina arbetskamraters barn måste jag vara med och kräva – men också att arbetskamraterna ska försöka lära sig svenska ordentligt. Vi ska inte vara mesiga utan ställa gemensamma krav på varann. Svenskarna måste hjälpa invandrade arbetskamrater att lära sig svenska.

Jag skriver ju in de nya medlemmarna i facket. Jag vet att det blir problem, om de inte kan svenska. Det blir svårt att informera och få med dem i kampen. Man kan ju ha tolkar på mötena, men alla måste kunna vara med i det dagliga snacket, det är där det viktiga händer på en arbetsplats. Själv har jag lärt mig lite serbokroatiska. Men alla kan ju inte lära sig alla språk. Svenskan måste vara det gemensamma.

Vad säger invandrarna på ditt jobb i de här frågorna?

– Vi pratar inte mer om rasism än om något annat. Men jag har märkt att precis som det förekommer förakt mot invandrare bland svenskar, så förekommer det bland invandrare förakt mot den svenska arbetarklassen. En del tycker att svenskar är slöa och dumma. Vissa hårt prövade flyktingar från tex. Latinamerika säger: ”Svenska arbetarklassen är lurad och reformistisk”. Det ligger ju nåt i det, men det är ändå en fördom. Vi måste kämpa oss bort från fördomarna och förena oss.

Invandrarna är inte nån likformig grupp. De kommer från olika kulturer. Det finns också klassmässiga skillnader. Det finns tex. invandrare som är här i avsikt att jobba en kortare tid för att kunna bli småföretagare i sitt hemland. Det finns ju även svenskar med den inriktningen. När sånt folk drar sig för att ställa upp på gemensam facklig kamp är det inte fråga om personlig elakhet eller rasolikhet, utan om olika klassintressen. De som inte räknar med att kunna lämna arbetarklassen är stabilare och ofta stridsberedda, oavsett var de kommer ifrån.

Tycker du att rasismen har ökat på senare tid?

– Nej, det tycker jag inte, jag har inte märkt det på jobbet i alla fall. Men faran får inte underskattas.

Hur fackligt/politiskt ledande personer uppträder mot invandrarna på arbetsplatsen har stor betydelse. Attityder sprids.
Inom facket är det viktigt att försöka ordna kontaktombud för alla språkgrupper. Det gör vi. Vi ska försöka få iväg några på facklig tolkutbildning.
I vår klubbstyrelse sitter en finska, en jugoslav, en turk, en grek. Några svenskar får vara med också.

Vill du tillägga något?

– Ja. Man ska inte förneka att man har vissa gemensamma intressen med folk från sin ”egen” kultur, precis som med folk av ens eget kön. Men jag (som är kvinna) har ju mycket mer gemensamt med mina manliga arbetskamrater än med en kvinnlig chef. Man måste se till huvudmotsättningen.

Vad jag menar md småborgerligt trams är uppfattningen att man först måste gilla varann jättemycket – sedan kämpa. Jag var en gång på ett möte om invandrarfrågor här i Hagalund. Då var det en finsk kvinna som sa: ”Vad är egentligen solidaritet? Det är inte vänskap, inte förståelse. Det är att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.” Det tycker jag var bra sagt. Vi måste kämpa ihop. Då blir vi också vänner och kan ha kul ihop.
Däremot ska vi inte försöka förneka invandringens problem. Vi måste som jag sa ställa krav på varann, både svenskar och invandrare. Det tror jag är bästa skölden mot rasism.

Jag ska ta ett exempel. Vi hade en städare från ett latinamerikanskt land. Han kom i bråk med en svensk äldre kvinna och var väldigt oförskämd mot henne. Hon tog förstås åt sig och tyckte att han var ”en jäkla elak utlänning”. Jag skällde ut honom för att han hade en föraktfull stil. Jag skällde lika mycket på honom som jag skulle skällt på en svensk. Det blev en öppning. Den killen blev sen kontaktombud och det blev fart på städarna. Man behöver inte gå på tå, om man visar klart och tydligt att man är ute efter enighet.


Tre av många många möten och diskussioner på Bagarn

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2011 i En intervju från 1982, Stockholmsbagarn

 

Duell

Han har kommit, uppifrån, för att läxa upp oss. Visa vem som bestämmer. Nu får det vara nog med motstånd.

Rummet är fullt av chefer från alla nivåer. Han sitter längst bort, nära bordsänden. Det är tomt på stolarna mitt emot honom. Ingen vill sätta sig emot den högste.

Jag går igenom rummet, fixerar honom med blicken hela vägen, väljer stolen mitt emot honom. Min kamrat har först slagit sig ner på en stol nära dörren, bredvid de vettskrämda arbetsledarna. Men han reser sig, går genom rummet han också, och sätter sig bredvid mig.

Jag lutar mig framåt en aning. Fixerar. Jag har de strejkande i ryggen, deras ilska. En lugn ilska. Lugnet bottnar i att vi vet att han är onödig men inte vi.

Han har redan bleknat. Rösten är osäker när han säger de bestämda orden uppifrån. Nu lämnar han lucka och jag fyller den. Fyller den med våra ord, nerifrån. Blicken i hans. Han kunde ha avbrutit mig, återfört oss till sin dagordning, men det är försent. Medan jag talar skjuter han stolen bakåt. Han reser sig, backar.

Nu har vi sagt vårt. Vi reser oss. Vi lämnar rummet.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2011 i Kamp lönar sig, Stockholmsbagarn

 

Morgonminne

Klockan är sex på morgonen, solen på sned över industriområdet. Det är strejk. Beslutet togs på ett möte i går kväll. De som annars skulle ha arbetat under natten, har stannat kvar utanför fabriken.

Strejkvakterna står och pratar utanför porten, andra är på väg tillbaka efter frukost på arbetarfiket som öppnar fem. Nu kommer dagarbetarna för att ta över. Det är kvinnorna som kommer, städarna och dagskiftarna. Några var med på mötet igår kväll, för andra är det som hänt en nyhet. Inte en förvånande nyhet, dock, utan en bekräftelse, diskussionerna har pågått länge.

Allvar i solskenet, och skratt. Nattens män går hem, och dagens kvinnor tar över. De bär thailändska sjalar, etiopiska slöjor, muslimska hucklen. De står strejkvakt, med stolthet.
Jag tänker på bilden av kvinnan, arbetarkvinnan, invandrarkvinnan. Hon är förtryckt och misshandlad. Man skall tycka synd om henne.

Över den bilden lägger sig för alltid denna junimorgon.

En ung arbetskamrat står bredvid mig. Vi två är utsedda att förhandla.
– Titta, vad de är vackra! viskar han. – En dag ska den siste kapitalisten dingla i den siste byråkratens slips!
– Din lilla anarkistjävel, flinar jag.

Vi passerar strejkvakterna och går in genom porten. Vi bär deras styrka med oss in. Vi vet, att vi ska vinna. En tillfällig seger och ett morgonminne.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2011 i Kamp lönar sig, Stockholmsbagarn

 

Kampen och ofarliggörandet

Den här texten skrev jag med viss tvekan. Jag brukar hålla mig till de positiva exemplen. Men inför ett föredrag jag skulle hålla på Vår Makt 2010, så blev jag ombedd att ”zooma ut” och inte bara tala om arbetsplatskampen utan också om fällor och återvändsgränder för kampen. Eftersom jag skulle tala för främst vänstermänniskor, så valde jag att ge exempel på problematik som jag under tre-fyra decennier har sett att framför allt vänstergrupper och vänsteraktivister kan hamna i. Plus lite annat som jag tror kan vara värt att fundera på för dessa grupperingar. Även de som inte håller med om allt jag säger, har säkert egna erfarenheter att granska kritiskt.

Föredraget arbetade jag sedan om till den artikel som följer här, och som även finns publicerad i tidningen Brand nr 2/2011, under rubriken Vi behöver inte upprop, vi behöver nedrop.

Vems agenda?

På 1970-talet var det gott om strejker och annat liv och kiv på svenska arbetsplatser. Till detta bidrog vänsterfolk, som i många fall medvetet tog jobb med avsikt att driva på i klasskampen. Det hade positiva effekter att vänstern deltog som en del av klassen istället för att ranta runt någon annanstans. Men varje vänstergrupp förde också med sig sin egen agenda. På ordvalen i uttalanden som antogs på fackklubbars medlemsmöten, kunde man lätt se vilken gruppering som hade kader på just den arbetsplatsen. I och med att man förde in sin politiska grupps agenda på arbetsplatsen, så drabbades också arbetsplatserna när splittringar och utmattning drabbade vänsteraktivisterna. Det bidrog till den hopplöshetens tystnad som sedan brett ut sig.

Dalauppropet

En episod på 1980-talet. Dalauppropet startades av ett par verkstadsklubbar i Falun och Ludvika som ville ha en mer stridbar fackföreningsrörelse. Det fick snabbt stor spridning. Jag var åhörare på ett av mötena i Falun. Det dominerades av ditresta vänstergrupper som stred om vad det skulle stå i Dalauppropets uttalanden och planer. Det röstades om varje ord. För de flesta av de ursprungliga initiativtagarna var ordvalsstriderna förstås helt obegripliga. Den som inte har varit med i de politiska idiotdiskussionerna kan omöjligt veta vilka symbolvärden som de olika orden och formuleringarna har i vänstergrupperna. Bakom mig satt ett par tanter och suckade: Dom är ju likadana som fackpamparna!

Det var början till slutet för dalauppropet. Vänstern tog helt enkelt död på underifråninitiativet.

Risken för sådana ofarliggörande processer är lika aktuell idag.

Tunnelbanestriden

Då klubbordföranden för tunnelbaneförare och spärrvakter i Stockholm Per Johansson sparkades av Connex 2005, ledde det till två vilda endagsstrejker i tunnelbanan. Strejkerna hade stor genomslagskraft, hela stan korkades igen. Men strejk två hade färre deltagare än strejk ett, och striden ledde till besvärlig splittring mellan arbetarna, med långvariga effekter. Det finns förstås flera skäl till detta. Framför allt, tror jag, av att det inte fanns tillräcklig vana av att snacka ihop sig och agera tillsammans på golvet, även om den fackliga aktiviteten ökat under Johanssons tid som ordförande. Men till avmattningen och splittringen bidrog också, enligt min mening, den vänsterkampanj som som i praktiken tog över ledningen av striden.

Tre minnesbilder

1. Ett möte där man läste upp tjusiga uttalanden och hälsningar från hela världen, medan de flesta förarna satt som tysta åhörare. Om man är van vid att känna av stämningen på en arbetsplats så märkte man den oro och tveksamhet som fanns bland arbetarna. Jag var inbjuden av arbetare som visste att vi haft framgångsrika strejker på min dåvarande arbetsplats. Jag föreslog ett möte för de strejkandes familjer eftersom det var ett känsligt läge med hotande splittring av arbetarkollektivet, och då hänger allt på det bakersta/nedersta ledet. Men jag tror inte att de ledande aktivisterna ens lyssnade, de hade sin agenda klar och målet var att ‘lyfta upp frågan’ – inte att lyfta ner.

2. En nätenkät på Aftonbladet hade visat att 70% av de svarande (som var väldigt många) tyckte att det varit rätt att strejka vilt mot uppsägningen av Per Johansson. På ett möte kort därefter reser sig en politisk aktivist och säger ‘nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga’. Han kunde lika gärna ha sagt: ‘Fuck 70%. Nu ska vi göra det här smalt.”

Att använda vänstern för mobilisering i samband med arbetsplatsstrider kan få helt motsatt effekt än vad man tänker sig. Bedömningarna av vad som bör göras blir vänsterns bedömningar, det som passar dem och deras upptrampade fåror. Ibland är det rent skadligt med aktiviteter som inte demonstrerar något annat än att det finns vänstergrupper. Det innebär en inordning i ett ofarligt mönster som är lätt att känna igen och lätt att skaka av sig för de höjdare som man hade tänkt att skaka om.

3. Samtidigt gjordes en obegriplig felbedömning åt andra hållet av situationens potential. Det planerades att man skulle ”utvidga kampen” och bilda grupper, i alla förorter, som skulle samla alla kollektivåkande människor. Men att människor tycker att det var rätt att strejka är inte detsamma som att de kommer att ansluta till kollektivtrafiks-kampgrupper i sina bostadsområden. Det var optimistiskt intill blåögdhetens gräns.

Lagenastriden

I juni 2009 strejkade lagerarbetarna på Lagena vilt då företaget varslat om att säga upp ett stort antal arbetare för att ersätta dem med bemanningsfirma, och idkade utpressning genom att erbjuda färre uppsägningar mot försämringar av lokala avtal. Strejken på Lagena ledde inte till seger i meningen att varslet drogs tillbaka men den bidrog till segrar på några andra arbetsplatser i liknande situation genom att tydliggöra risken för strejk. Strid på en enskild arbetsplats kan skrämma andra arbetsgivare, och inspirera andra arbetare. Men en enskild strid kan inte förändra styrkeförhållandena i stort och t.ex. leda till viktiga ändringar av avtal och lagar. För sådant krävs strid på många arbetsplatser. Att tro att ett stort uppror kan bäras av en enstaka strid och att försöka få till en stor och långvarig och segerrik kampanj på den grunden, det är optimistiskt intill blåögdhetens gräns, så var det med Lagena, som med tunnelbanan.

Om man vill genomföra något på en enskild arbetsplats, då kan det räcka om man snackar ihop sig på den berörda avdelningen och att man vid behov tar striden, liten eller stor, tillsammans. Om saken gäller hela arbetsplatsen så krävs det att vi enar oss och är beredda på att slåss för det vi vill ha på hela arbetsplatsen. Eller åtminstone att arbetsgivaren tror att det finns stridsberedskap (ibland kan man rida ett tag på tidigare strider). Gäller det en hel bransch så måste striden tas på arbetsplatser i hela branschen. Gäller det arbetsmarknaden i stort så måste det hända saker överallt, kanske inte på varje arbetsplats men på väldigt många. Det finns inga genvägar.

Om Lagenastriden hade vunnits så hade det säkert givit mod åt fler arbetarkollektiv att ta strid. Just därför var trycket hårt på företaget Lagena att inte vika. De hade Svenskt Näringsliv över sig som en hök. Att arbetsgivarna med hjälp av bemanningsföretag eller på andra sätt kör över turordningsregler och idkar utpressning mot arbetarna, är något som händer på kanske tiotusen arbetsplatser ungefär samtidigt. Om 1 arbetarkollektiv då tar öppen strid och 9999 inte gör det, så sitter arbetsgivarna säkert. Det är det allmänna läget som avgör styrkeförhållandet mellan klasserna, i stort och i enskilda frågor. Avtalsförhandlingar och arbetsrättslagar är bara en avspegling, en bekräftelse av dessa styrkeförhållanden.

I kampanjen Jobbupproret ställdes krav på fackledningarna att sätta ner foten i bemanningsfrågan – en fråga där klassen som helhet är tillbakapressad. Det fanns en opinion, men inga masstrider att bäras fram av, så fackledningarnas enda möjlighet var att köpa sig till skenbara bromsregler mot bemanningsföretag. Försvagningen av anställningstryggheten kunde fortsätta.

Det är inte strejken och inte det breda stödarbetet för strejken jag kritiserar. Tvärtom. Det är det luftslott som byggdes ovanpå. Lagenas arbetare tog strid när de förstod att det kommer inte någon annan och för deras kamp, det kommer ingen riddare på en vit häst och räddar dem. Men det som hände i nästa steg var att Lagenakollektivets strid började ses som en riddare på en vit häst som skulle rädda alla andra. Jag var på ett av de första öppna mötena och där var det flera personer som berättade om liknande utpressningssituationer på sina egna arbetsplatser. Man kunde ha pratat vidare om möjligheten till strid på flera arbetsplatser. Tänk er om tre arbetsplatser hade tagit till strejk eller andra stridsåtgärder. Det hade haft mer än en trefaldig effekt på styrkeförhållandena, just genom den ökade risken för spridning. För att inte tala om tio strejker eller hundra.

Det krävs två, tre, många Lagena. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Upprop och namnlistor

Fackliga upprop och budkavlar har vandrat över landet med ojämna mellanrum så länge jag minns. Någon ska avsättas, krav ska ställas på förbunden, politisk strejk ska krävas, det ska formeras opposition, LO ska äntligen vakna, etc Man samlar underskrifter, helst från fackliga företrädare, och skickar in.

En namnlista kan funka utmärkt på tex. en arbetsplats där man vill visa att man är överens om ett krav. Men om det är 10 av 100 berörda arbetare som skriver på listan? Ingen med huvudet i behåll skulle lämna in en sådan lista till chefer eller fack, utan man skulle antingen släppa frågan eller jobba vidare med den på något annat sätt. Det är bättre att lämna motparten i ovisshet om storleken av en upprorsunge, än att bjuda på att visa sin ofarlighet. Men i andra sammanhang demonstrerar ”oppositionella” inom facket glatt sin svaghet utan att blinka. Namnlistor som skickas uppåt i organisationer eller till motståndare har ofta ingen annan effekt än att visa att man är ett relativt och ofarligt fåtal.

Det finns de som menar att det har ett värde i sig att inte få igenom sina krav. Man vill avslöja pamparna och systemet. Man vill binda ledningarna vid krav som de inte kan svika utan att folk blir besvikna och förbannade. Denna besvikelse och ilska ska sedan skapa rörelse. Men om det vore brutna förtroenden som skapade rörelse så skulle det vara orkan sedan länge. Besvikelse i sig skapar inte rörelse, besvikelse gör att man vill gå hem och dra något gammalt över sig. Det är tilltron till de egna möjligheterna som skapar rörelse, inte tilltron till överheten och inte heller misstron mot överheten.

Det är inte heller så att folk på arbetsplatserna i allmänhet går omkring med en alltför stor tilltro till fackledningarna. Så ska man få folk att bli besvikna, då måste man börja med att försöka övertyga dem om att det går att påverka topparna. Och sen ska de bli förvånade och besvikna när topparna sviker. Är inte det en jävla omväg?

Vi behöver inte upprop, vi behöver nedrop.

Förutsägbar opposition förstärker makten.

Fackledningarnas makt är skenbar. Makt att svika har de alltid. Makt att flytta fram våra positioner har de inte, den makten finns bara i en kampvåg. Och observera: Kampvåg och opinionsvåg är inte samma sak! Upprop och uppvaktningar av fackliga toppar ger en bild, en skenbild, av att de uppvaktade har makt. Det hör helt enkelt ihop med makt, att det finns opposition. Därför bidrar oppositionen och kritikerna – både innanför och utanför LO-facken – till att upprätthålla den falska bilden av makt.

Jag tror inte det är möjligt att i dagens läge helt sudda ut skenbilden av makt, men jag tror det är möjligt att definiera sig på ett annat sätt än i förhållande till den skenbara makten. Betyder det att man inte ska inge hopp? Jo, man ska inge hopp om klassens egen styrka, inget annat. Var inte opposition, var klasskämpar.

När det finns en stor mängd kämpande arbetarkollektiv kommer det givetvis att framtvinga en förändring av bland annat LO:s ledning och struktur. Organisationen kommer att spricka eller vittra bort eller förvandlas till något skitbra eller liera sig med statens våldsapparat för att försöka slå ner den kämpande klassen. Behöver vi nu veta vilket? Nej.

Det viktiga är inte att sitta och fundera på frågor som ”hur ska vi radikalisera LO” eller ”hur ska vi bredda vår radikala rörelse” utan det är ”hur ska vi mobilisera kollektivet”. Det är kollektivet i rörelse som driver fram förändringar och revolter, reformer och revolutioner.

Under ytan

Ansiktslöst motstånd är inte något vida känt uttryck, men det kan i alla fall vara intressant att ta upp det. En sak som är bra med begreppet är att det uppmärksammar vad som verkligen pågår på en arbetsplats i stället för på bara vad som händer formellt, på möten, i fackföreningslokalen etc. Det som är dåligt är att man springer in i den andra väggen och kallar allt som händer under ytan för motstånd. Det gör att begreppet motstånd förlorar sin mening.

Det finns de som tror att det ansiktslösa motståndet i form av undandragande av olika slag, är något nytt. T.o.m. att det är en omformning av kampen, något som har tagit över efter de öppna gammaldags fackliga striderna. Men jag menar att det är helt fel. Det där att folk snor åt sig extra raster, snattar, gör som de vill under ytan, etc, det har alltid funnits. (Läs t.ex. Sture Källbergs berättelse Ackord som beskriver en arbetsplats på 1950-talet. Finns här på folkrorelselinjen.wordpress.com.)

Osynlig är ibland ofarlig

Många av de aktiviteter som brukar nämnas under rubriken ansiktslöst motstånd är helt enkelt reformism, illegal reformism. Ett sätt att få det litet bättre utan att det på något sätt ändrar grundförutsättningarna. Sådant förekommer hela tiden, dock ofta utan den legala reformismens fördel att ge till alla. Jämför att sno åt sig själv en extra kvartsrast med att gemensamt utöka sina raster eller förhandla fram förkortad arbetstid.

På de flesta arbetsplatser är man underbemannade idag och jobbar för mycket. Alla sätt att kämpa emot det är bra. Men det räcker inte med bara osynliga metoder. Bristen på verkligt motstånd har gjort det möjligt att skära ner våldsamt på arbetsplatserna under de senaste 20 åren och att förvandla en stor andel av de fasta jobben till osäkra anställningar. Det har inte hjälpt ett dugg, att de som kunnat smyga till sig en extra rast, förmodligen har gjort det. Däremot har smygpauserna givit en möjlighet att orka med trots den ökade pressen. Dvs. det är överlevnad, anpassning, reträtt – inte motstånd. Sno åt sig den som törs och rädde sig den som kan är individuella överlevnadsstrategier, inte kollektiva kampformer.

Vardagsbeteende

På min tidigare arbetsplats Stockholmsbagarn var det absolut så att den kollektiva andan och våra stridserfarenheter präglade vårt vardagsbeteende, och det i sin tur bidrog till att vi kunde vinna även öppna strider. Men vårt sätt att vara hade blivit så självklart att man inte tänkte på det. Däremot märktes det efter nedläggningen av Bagarn, när vi bytte arbetsplats och blandades upp med ett annat arbetarkollektiv med andra vanor och erfarenheter. På den nya arbetsplatsen fanns också en aktiv fackklubb med positiva sidor. T.ex. var det flera av de aktiva i den klubben som åkte ut till små arbetsplatser och informerade och pratade med arbetarna där om deras rättigheter. Några var också aktiva med att planera och genomföra blockader. Medan den styrka vi från Bagarn hade med oss var den kollektiva mobiliseringen och stridsberedskapen.

Efter några månader på den nya arbetsplatsen var det en av våra nya arbetskamrater som berättade något som jag skrev upp och sparade. Han sa så här: ”Det har förändrats oerhört mycket på den här avdelningen sen ni från Bagarn kom hit. Innan ni kom så sprang folk omkring med brödtravarna. De var rädda hela tiden, rädda för arbetsledarna och för varann. Folk snackade skit om varann och tävlade om att vara duktiga och skvallrade på varann. Nu har det blivit annorlunda, för ni kom hit med helt annan sammanhållning och är inte rädda och det smittar av sig. Vi springer inte längre, allt har blivit mycket coolare. Det finns fortfarande dom som snackar skit och skvallrar, men inte lika många som förut. Folk har börjat snacka med varann i stället och ta det mycket lugnare och skratta. Ni anar inte vilken skillnad det är.”

Vi behöver både det ansiktslösa vardagsmotståndet och det synliga organiserandet och striderna. De hänger ihop och där bara en av sidorna förekommer blir arbetarkollektivet i längden svagt. Där båda sidorna finns så stärker de varandra och kollektivet.

Synen på arbete

Inom vänstergrupperingarna finns olika syn på hur man ska se på att vara arbetare och att arbeta. Från att man ska vara stolt proletär till att man ska hata arbetet. Jag tror att alla påbud när det gäller sådana saker är ett misstag, det är livsstilspolitik. Om man bedömer det som händer på en arbetsplats, eller andra arbetare, efter hur väl det/de passar in i den livsstil som man som vänsterperson för tillfället bekänner sig till, då kommer man att missa en hel del kamppotential och förmodligen ha en splittrande effekt på kollektivet.

Motsättningen mellan arbete och kapital är objektiv, den finns där även om chefen är progressiv och arbetsledaren snor med sig halva företaget hem och arbetaren är kristdemokrat. Motsättningen hänger inte på om människor gillar eller hatar att bygga bilar eller sköta gamlingar eller köra buss.

Det finns få människor som avskyr varje minut av sitt arbetsliv. Det finns få som älskar varje minut. De flesta har blandade känslor. I stället för att ha åsikter om vad man ska känna ger det kanske mer att uppmärksamma den dialektik som finns i arbetet.

Det störde mig när en del bagare på min arbetsplats inte ville genomföra en övertidsblockad därför att ”man lämnar inte en jäsande deg”. Vilken unken gammal lojalitet som stod i vägen för vår berättigade kamp! tyckte jag. Med rätta, för det stod faktiskt i vägen. Men samma bagare kunde utan tvekan strejka, visade det sig. Det där med den jäsande degen hade egentligen inget med lojalitet mot arbetsgivaren att göra. Det var något annat, som hade två sidor och kunde vara både drivkraft och hinder.

Striderna på en arbetsplats handlar oftast om våra egna arbets- och livsvillkor – lön, arbetstider, anställning, arbetsmiljö. Det förekommer också att ett arbetarkollektiv tar strid för ”kvalitet” i meningen att man vägrar göra ett dåligt jobb – t.ex. dålig vård eller dåligt bröd. Man bryr sig mer om vårdtagarna eller brödätarna än om företagets profitkrav. Det är inte arbetaren och företaget som är vi, det är arbetaren och ”konsumenten” som är vi – subjektet. Då handlar det inte om arbetsmoral utan om klasståndpunkt och om makten över produktionsmedlen. Potentialen i sådana strider, och sprängkraften i den dialektiska motsättningen mellan olika sorters strider, ska man inte underskatta.

Springa före blir springa ensam

När de som står längst bak kommer i rörelse… Den som läst eller hört mig flera gånger har hört denna fras till leda, men jag tar med den ändå, som alltid.

Den som är fackligt eller politiskt aktiv spejar ofta efter dem som man tycker står längst fram. De som verkar mest avancerade, säger bäst saker, tycker rätt (dvs. som jag). Man försöker samla de där som står längst fram, och så tågar man iväg med dem. Eller springer före. Tanken är att de andra, mindre avancerade, ska följa efter. Men det man gör då är att man drar ut kollektivet som ett gummiband. Antingen brister det, eller så slår det tillbaka. Man vänder sig om och ser att de andra är inte med längre. De står kvar därborta eller har gått nån annanstans.

Om man däremot kan få dem som står längst bak att komma i rörelse – då driver de alla andra framför sig.

Betyder det att man inte har någon nytta av medvetna och aktiva personer? Givetvis har man det, men mobiliseringen av kollektivet sker bakifrån, underifrån.

Skillnaden mellan åsiktskollektiv och arbetarkollektiv.

En strategi som utvecklas på arbetsplatser, som t.ex. folkrörelselinjen, har andra förutsättningar än en strategi som diskuteras fram i en politisk organisation/gruppering.

I den politiska grupperingen samlas man för att man har gemensamma åsikter. (Trots det uppstår ofta splittring och utmattning när man ska försöka formulera vart man ska och vad det är bra för, dvs när man lägger fast sin politik.) På arbetsplatsen samlas man för att man har råkat hamna på samma jobb. Varken mer eller mindre.

På en vanlig arbetsplats kan det finnas folk som röstar på alla riksdagspartier plus förstås folk som inte röstar, där kan finnas gott om religiösa människor, där kan finnas folk från alla de gamla öststaterna, Latinamerika, Asien, Afrika. En del är belästa, många läser inte alls. Folk kan vara i åldrar från 16 till 67 och ha massor av olika bakgrunder och åsikter. Människor reagerar olika på politiska begrepp beroende på sin bakgrund.

På mina arbetsplatser har det saknats gemensamma erfarenheter av t.ex. hur den svenska fackföreningen fungerar på gott och ont. Inte heller ett begrepp som ”radikal” väcker gemensamma associationer hos t.ex. de eritreanska killarna och de muslimska tjejerna. Alla har förstås sina egna viktiga erfarenheter men de är inte gemensamma. Vi var tvungna att skaffa oss gemensamma erfarenheter på vår gemensamma arbetsplats och utgå från dem för att kunna rådgöra och utveckla taktiken. På så sätt vändes en svag sida hos kollektivet till en stark.

Göra Rätt är inte alltid rätt

Att göra gemensamma erfarenheter betyder inte att man behöver göra Rätt i varje ögonblick.

Det finns ett exempel i Hopsnackat, berättelsen Rehabfallet. Den lokala fackklubben på ett bussgarage bestämmer sig för att stämma företaget till tingsrätten i en fråga som förmodligen inte kan vinnas den juridiska vägen. Om man plockar ut den grejen isolerat så skulle den kunna vittna om omedvetenhet och illusioner. Men klubben gjorde så för vinna tid. Den tiden användes för att mobilisera arbetarkollektivet och det gjorde att man vann i stridsfrågan.

Ett annat exempel: På Stockholmsbagarn där jag jobbade i många år och också var klubbordförande i många år, så hände vid flera tillfällen att folk ville få bort en viss arbetsledare eller chef. Jag tänkte att vad spelar det för roll, det är kapitalism oavsett vilken chef vi har, det är fel grej att ägna sig åt. Jag kanske hade kunnat genomdriva min ståndpunkt, vunnit mot kamrater med mindre vana att argumentera. Men vad hade kollektivet vunnit på det? En falsk enighet. Förmodligen hade illusionen att allt nog skulle bli mycket bättre med en annan chef, ändå levt kvar.

Vi lyckades flera gånger byta ut chefer. Ibland blev det bättre, ibland blev det sämre.

Vi gjorde två gemensamma erfarenheter: Dels att den enskilda chefen inte spelar så stor roll. Illusionen försvann stegvis. Dels en erfarenhet av vår kollektiva makt, att vi kunde få bort en dålig chef vilket också innebär att vi kan klara mycket annat.

Att skaffa sig vanan att bestämma tillsammans, är viktigare än själva beslutet i en enskild fråga. Vill man i en fackklubb ha beslutande medlemsomröstningar så får man stå ut med att besluten inte alltid blir som man själv skulle vilja. Om man är en vald företrädare i ett arbetarkollektiv, som beslutar om något som man själv inte kan stå för, så får man driva det ändå. Tycker man att det är ett så uselt beslut att man omöjligt kan driva saken, då får man avgå. Fackliga uppdrag är inget självändamål.

Organiseringen – ofrånkomlig och problematisk.

Organisering är nödvändig men aldrig problemfri. När man väljer organisation eller organisationsform så väljer man inte en Lösning med stort L utan snarare ett Problem. Vi skulle kunna slippa oerhört mycket ointressant käbbel, om vi åtminstone kunde vara överens om en problematiserande syn på organisationer. Våra olika val och deras följder är sammantaget klassens gemensamma problem.

Jag brukar sammanfatta (och grovt generalisera) de gemensamma problemen så här:
De reformistiska organisationernas samhälleliga funktion är att ofarliggöra den större delen av arbetarklassen genom passivisering och byråkratisering. Trots att det inte är den ärlige reformistens önskan eller strävan. De radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion är att ofarliggöra resten av klassen genom utmattning och splittring. Trots att det inte är den ärlige radikalens önskan eller strävan. Är icke-organisering lösningen? Nej, det är också en organisationsform, och dess funktion är att ofarliggöra genom individualisering och flyktighet.

Lösningen då, vad är det? Det är arbetarkollektivens och klassens självständiga kamp. Men den är inget som uppstår ur ett problemfritt drömläge utan den pågår, motverkas och utvecklas i det dagliga livet i den skiten vi står i.

/Frances Tuuloskorpi i april 2011

 
9 kommentarer

Publicerat av på 13 augusti, 2011 i Hur det ligger till, Kampen och ofarliggörandet

 
 
%d bloggare gillar detta: