RSS

Månadsarkiv: augusti 2011

Bageriet stänger – fackklubben håller öppet

Del 2 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Efter nedläggningen av produktionen i San Remo-bageriet den 9 jan 2006, fortsatte vi att träffas en gång i månaden i den gamla matsalen i bageriet. Både träffarna och vår klubbtidning Livstecken ägnades mycket åt erfarenhetsutbyte, tips och råd till varann i situationen som arbetslösa.

Typiska smånotiser i Livstecken:

Ta kopior
Innan du skickar iväg något till t.ex. akassan, ta kopia och behåll den. Jättebra att ha om det blir något problem. Ett tips som en arbetskamrat har lämnat är också att alltid anteckna vilket datum du skickar iväg papprena.

Jobba inte gratis!
Fler arbetskamrater har råkat ut för erbjudandet att provjobba utan lön på ett bemanningsföretag. Sånt behöver man inte tacka ja till! Om jobbet blivit anvisat av arbetsförmedlingen så tala om för af att det handlar om obetalt provjobb.

Tokigheter
En chilensk kamrat blev skickad på en femdagarskurs som hölls på arabiska!
En annan av våra arbetskamrater sa på AF att han skulle kunna tänka sig jobb även i Norge. Då fick han anvisning till ett jobb som bagare i Thailand.


Nattgängets sista arbetspass 9 jan 2006

KLUBBEN FANNS KVAR

Det första halvåret efter stängningen var en övergångsperiod. Det var Livsklubben på San Remo som stod för verksamheten för de arbetslösa. De flesta hade en eller flera månader betald arbetsfri uppsägningstid efter stängningen, och var alltså formellt fortfarande anställda. Men även de vars uppsägningstid gick ut var fortsatt välkomna.
Livstecken skickades ut med hjälp av företagets portomaskin. De som hade mailadresser fick Livstecken per mail i stället för brev.
Klubbens ordförande Åsa fanns i klubbrummet ett par dar i veckan för att hjälpa arbetskamrater med att fylla i blanketter och annat arbetslöshetsjox. Det fanns stort behov av sådan hjälp.

MEN SEN?

När allas uppsägningstider gått ut, så kunde verksamheten inte längre ske i San Remo-klubbens regi.
En del hade hittat jobb eller kommit in på utbildning, men det fanns fortfarande intresse för att kunna träffas och utbyta erfarenheter. I juni skickade vi ut en förfrågan till var och en om de ville fortsätta att få Livstecken med info om träffar och annat. Det var över hundra som ville, och det var en bra grund för att fortsätta – och även att göra allvar av idén att återuppväcka ”Arbetslösas klubb”, inte bara för oss utan för alla de 689 arbetslösa livsmedelsarbetarna inom Livsfyran (Livs avdelning i Stockholm).

Vi beslutade att skicka ett förslag till Livsfyrans styrelse.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslöshet – Vi organiserar oss i menyn till höger.)

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 augusti, 2011 i Arbetslöshet - Vi organiserar oss

 

Hur ofta går du till moskén?

Media ger ofta en bild av att alla muslimer överallt är bokstavstroende och hårt styrda av religiösa ledare. Det där har aldrig gått ihop med mina intryck av muslimska arbetskamrater och grannar. De har varit ungefär lika strängt religiösa som de med kristen tillhörighet. Dvs, med få undantag, inte alls strängt.

Mina personliga intryck stämmer däremot bra med vad islamologen Jan Hjärpe säger:
2 procent av den muslimska befolkningen i stadsdelen Rosengård i Malmö går till fredagsbönen. Ca 15-30 procent av muslimerna besöker moskén två gånger om året. Resten går aldrig dit. (Källa: Lokaltidningen Södra Sidan, nr 6/2011)

Idag, då årets Ramadan är över, är säkert en av de där två dagarna då hela 15-30 procent går till moskén. Ungefär som vanliga slappkristna går i kyrkan till advent eller på juldagen.

Eid Mubarak!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 augusti, 2011 i Kultursidan

 

Tack Kamrat Dolly

Tyvärr kunde jag inte se Dolly Parton i Globen igår (27 augusti 2011). Jag lånar en av hennes sångtexter hit i stället. Jag har aldrig jobbat 9 till 5, utan mycket konstigare tider. Men sången är allmängiltig. Tack Kamrat Dolly.

Tumble outta bed
And stumble to the kitchen
Pour myself a cup of ambition
Yawnin’ and stretchin’ and try to come to life

Jump in the shower
And the blood starts pumpin’
Out on the streets
The traffic starts jumpin’
With folks like me on the job from 9 to 5

Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’
And no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you
Crazy if you let it

9 to 5, for service and devotion
You would think that I
Would deserve a fair promotion
Want to move ahead
But the boss won’t seem to let me
I swear sometimes that man is out to get me

They let your dream
Just a’ watch ‘em shatter
You’re just a step
On the boss man’s ladder
But you got dream he’ll never take away

In the same boat
With a lot of your friends
Waitin’ for the day
Your ship ‘ll come in
And the tide’s gonna turn
An’ it’s all gonna roll you away

Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’
And no givin’
They just use your mind
And you never get the credit
It’s enough to drive you
Crazy if you let it

9 to 5, yeah, they got you where they want you
There’s a better life
And you think about it don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it
And you spend your life
Putting money in his wallet

Workin’ 9 to 5…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 augusti, 2011 i Kultursidan

 

En sån där som inte vill jobba

Apropå skitjobb. En sann historia från 1995. Som det mesta från den tiden lika aktuell idag. Kanske ”lönen” grabben fick skulle vara något högre idag. Men det spelar ingen roll, det är ingen lön i alla fall.

En ung mansröst i telefonen: – Hej, jag känner din son. Han sa att du vet en massa om löner och sånt.
– OK, prata på.
– Jag har fått jobb att montera dörrar. Det är väldigt tungt och jag får bara 3500 kr i månaden.
– Det låter konstigt. Är du under arton?
– Nej jag är nitton. Jag har körkort och jag åker omkring själv med dörrarna.
– Vem sa att du ska tjäna 3500?
– Chefen.
– Det kan inte vara rätt. Hur fick du jobbet?
– Genom arbetsförmedlingen.
– Det kanske är nån sorts ungdomspraktik?
– Nej det tror jag inte. Jag gör samma jobb som dom andra montörerna.
– Du har ingen handledare eller så?
– Nej, jag fick åka med en av dom andra i tre dar. Sen fick jag jobba själv.
– Vad tjänar dom andra montörerna då?
– Vet inte.
– Men du kanske jobbar deltid?
– Nej jag jobbar från 8 till halv 5 varje dag.
– Med en halvtimmes lunch?
– Nej det sa dom inte. Jag jobbar hela tiden.
– Finns det nån fackrepresentant som du kan snacka med?
– Nej ingen är med i facket. Chefen sa att det inte behövs.
– Han ska ha en smäll. Gå till chefen och be om papper på din lön och din anställning, så ska jag hjälpa dig och så ska vi ta reda på vilket fack du ska gå med i.
– Din son sa att du skulle säga så. Men jag har redan sagt upp mig. Jag trodde inte man kunde göra nåt åt det.
– Det var synd. Blir du arbetslös igen då?
– Ja. Jag har varit på arbetsförmedlingen igen.
– Vad sa dom då?
– Att jag är en sån där som inte vill jobba.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 augusti, 2011 i Arbetslivet - Blandat

 

40 arbetslösa bageriarbetare på kurs

Kan man organisera sig som arbetslös? Inte bara betala en medlemsavgift, utan organisera sig tillsammans och hitta nån sorts gemensam styrka? Tänkte att jag ska skriva några bitar om egna erfarenheter av såna möjligheter – och svårigheter.

Här kommer den första biten. Den handlar om facklig utbildning för arbetslösa.

Inför nedläggningen av San Remo i Hägersten år 2006 (se Not) började vi snacka om att behålla någon form av facklig verksamhet för oss som arbetslösa, åtminstone en tid framåt.

Vi gjorde upp med Livsfyran (Livsmedelsarbetareförbundets stockholmsavsdelning som vår klubb tillhörde) att ordna en tredagars medlemsutbildning någon månad efter stängningen, med särskild inriktning på sånt som kan vara bra för arbetslösa att veta och att prata om. Vi gjorde själva studieplanen för kursen.

Det var över 50 arbetskamrater som anmälde sig till kursen!
Det är nog unikt att 50 arbetskamrater från samma arbetsplats anmäler sig till en facklig tredagars utbildning. (Och på en icke nedlagd arbetsplats skulle det förstås blivit problem med att släppa iväg så många på en gång.)

Det intresset tyder på att när medlemmar blir arbetslösa är det ett bra tillfälle för facket att aktivt gå in och passa på att ge facklig utbildning och möjlighet att utbyta erfarenheter med andra i samma sits. Vilket dels skulle göra oss starkare i själva arbetslöshets- och arbetssökande-situationen, dels bättre fackligt rustade inför nästa jobb.

Sen visade det sig att kursen kolliderade med bl.a. en truck-utbildning (som vi fick igenom i uppsägningsförhandlingarna att de uppsagda skulle kunna gå på företagets bekostnad). I slutändan var det 40 medlemmar som kom till kursen.

Här är en rapport om vad kursen innehöll (hämtad från skvallerspalten på vår dåvarande hemsida).
Kanske kan ge lite tips om vad som kan passa att ta upp på fackliga utbildningar för arbetslösa.

——————–

Dag 1:

Idag har vi lärt oss mycket om arbetsförmedlingen, akassan och sånt.
Vi pratade bland annat om hur akasseersättningen räknas ut i olika situationer. Det har visat sig att det är mycket svårt att få svar på sådana frågor. Alla som man frågar har olika svar och alla uttrycker sig vagt. Inte ens akassans chef har kunnat ge klara besked om vad som gäller. Det verkar som om det är upp till varje AF och akassehandläggare att göra individuella bedömningar.
Detta måste vara ett problem för alla som blir arbetslösa men en och en står man maktlös. Som kollektiv har vi bättre chans att uppmärksamma hur virrigt och godtyckligt det fungerar och kräva rak och klar information.

Sen delade vi in oss i grupper efter vilka arbetsförmedlingar vi hör till. De som varit arbetslösa förut berättade för oss andra om hur det funkar. Vilka rättigheter man har och diverse tips och råd. Det utbyttes även tips om fördelar och nackdelar med olika arbetsförmedlingar i och runt Stockholm. Man har ju faktiskt rätt att välja själv vilken man ska gå till.

Vi såg också en film som heter Bröd och Rosor. Det är en spelfilm som handlar om mexikanska papperslösa immigranter i USA som jobbar på en städfirma och om deras kamp för facklig organisering och bättre arbetsvillkor.

Dag 2:

På förmiddan körde vi en intensiv snabbkurs om lagar och avtal, med särskild inriktning på osäkra anställningar (visstid, provanställningar etc) och bemanningsföretag. Kursen avslutades med ”egenkontroll” i form av en tipsrad. Nästan alla hade nästan alla rätt, sa de i alla fall.

Vi pratade också om förhållandet mellan lagar och avtal å ena sidan och styrkeförhållandena på arbetsplatsen å andra sidan. Lagar och avtal hjälper inte om arbetarna inte känner till sina rättigheter eller inte vågar kräva dem. Å andra sidan kan ett starkt arbetarkollektiv tillkämpa sig mer än vad som står i lagar och centrala avtal. Det kan märkas i lokala avtal. Men även direkt på golvet i arbetarnas förmåga till sammanhållning och vilka rättigheter man tar sig.

På lunchrasten minglade vi med världspressen.

På eftermiddagen hade vi tre pass.

Första passet handlade om bolagsfackligt samarbete. Eftersom vi hade bjudit in Bert från bageriet i Eskilstuna så blev det en hel del info om det kaos som dom haft där efter stängningen i Hägersten.

Andra passet handlade om arbetslösas klubb inom Livs avd 4 (Livs stockholmsavdelning som vi tillhör.) Vi hade bjudit in Raymond som var ordförande i klubben då den var aktiv. Aktiv är den inte idag, men det ska vi ändra på. Det är en kul utmaning att söka kontakt med de ca 700 (?) arbetslösa Livsmedlemmar som finns inom fyran, och undersöka de kollektiva möjligheterna tillsammans med dem.

Till tredje passet hade vi inbjudit Nicklas som är ombudsman i Livs avd 4. Han berättade om fackets uppbyggnad. Diskussionen kom också in på internationella aktioner. Vi pratade t.ex. om hamnarbetarnas strejker och militanta aktioner i flera länder häromveckan, som ledde till att ett EU-förslag stoppades.

Dag 3:

Förmiddan ägnades åt försäkringar, pension o sånt, framförallt vad som gäller när man är arbetslös.

På eftermiddan gick vi igenom vad som händer framöver och beslutade om vad vi ska göra tillsammans.

Så här blir det:

Måndagar och tisdagar öppet i klubbrummet (så länge vi får komma in där). Ring och kolla innan ni dyker upp. Välkomna att komma o dricka kaffe och surra och hjälpa till med ett och annat, tillexempel informationsutskick till alla arbetskamraterna. Det blir rätt mycket jobb med sånt.

Februari-träff tisdag 14 februari kl 12-14 för dem som kan o vill. Plats: Gamla lunchrummet.

Studiebesök i Eskilstuna, datum meddelas senare.

Mars-träff, datum meddelas senare.

Arbetslösas klubb. Vi måste först och främst försöka få kontakt med andra arbetslösa livsmedelsarbetare i Storstockholm. Det är ju den kollektiva styrkan vi vill locka fram ut garderoberna! Mål & Medel skriver förhoppningsvis en snutt om detta i numret som kommer ut i början av mars, så att intresserade kan höra av sig. Vi kan också hjälpas åt t.ex. med att sätta upp lappar på arbetsförmedlingarna.

Avdelning fyras representantskaps årsmöte: 1 april 2006 kl 9.00 i Folkets hus.
Alla medlemmar har närvaro- och yttranderätt. Vår motion om att det inte ska drickas alkohol på medlemmarnas bekostnad inom Livs avd 4, ska behandlas.

Klubbmöte 22 april kl 14.00.

———–

Not: Nedläggningen av San Remo skedde 2006. Två år tidigare hade Stockholmsbagarn lagts ner (där jag jobbat i 27 år). Men efter en lång och seg strid fick alla från Bagarn (som ville) möjlighet till jobb på San Remo, dit en del av Bagarns produktion flyttades. (En strid som skildras i dokumentärfilmen Fackklubb 459.)
Ett par år senare las alltså även San Remo ner. Det var något som vi från Bagarn misstänkt från början, det blev nog mera av en chock för de arbetskamrater som jobbat länge på San Remo. Det blev ändå en hel del strid även kring denna nedläggning, framför allt kring uppsägningsvillkoren. Vi fick till slut igenom mycket bättre villkor än vad som erbjudits från början. Men det är en annan historia.

———-

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslöshet – Vi organiserar oss i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 augusti, 2011 i Arbetslöshet - Vi organiserar oss

 

Tömningskonkurs av Saab?

25 aug 2011

Konkurser är inget ovanligt. Har sett hur det går till inom bageribranschen då och då.

En del konkurser innebär egentligen bara att skulder avskrivs och nya ägare kommer in (ofta med de gamla ägarna gömda i bakgrunden). Sen fortsätter man baka som tidigare.

En del är vad jag kallar tömningskonkurser. De drar ofta ut på tiden. Man försöker få in nya pengar – som när allt är över inte finns kvar längre. Lokaler och maskiner visar sig vara sålda och har fått andra ägare. Eller så har de ”försvunnit”. Fodringsägare som har fått ut något innan konkursen, är sådana som har kopplingar till ägarna eller är bulvaner för dem. Inga andra fodringsägare kan få ut något och den statliga lönegarantin får rycka ut och betala uteblivna löner.

Förmodar att det går till på samma sätt inom andra branscher.

Det som händer med Saab är misstänkt likt en tömningskonkurs. Det är bara storleken på företaget och mediauppmärksamheten som är något extra. Men ibland kan man undra om ingen ekonomireporter har sett en tömningskonkurs förr.

PS 7 september 2011: DN: Saab ansöker om rekonstruktion

Fler inlägg här på bloggen om Saab finns i kategorin Arbetslivet – Saab.

UPPDATERING 17 SEPTEMBER 2016. DN: Saab blödde 11 miljoner – om dagen

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 25 augusti, 2011 i Arbetslivet - Saab

 

En folkrörelselinje i facket

Ursprungligen en föreläsning som jag höll i februari 1996 för fackligt aktiva från olika klubbar i Stockholm. Texten finns redan på folkrorelselinjen.wordpress.com men den får vara med här också.

Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande det vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. (Not: Striden 1995, som bland annat innehöll en s.k. vild strejk, innebar att vi lyckades stoppa en stor nedskärning samt försämring av våra lokala avtal, trots hot om nedläggning av arbetsplatsen.) Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något – ”det är såna tider”. Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!

Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång tid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.

Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare – och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder facklubben har vågat lita på den styrkan, har vi haft framgång. När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna, har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.

Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse – det är en folkrörelselinje! Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.

Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker:

Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
Vi använder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte – enkät – möte – omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hänger på dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommelserna, det behöver jag väl inte förklara.

Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar: Vad vill ni ha? så kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga – är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav – men vi höjer medvetenheten om att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ”de som tycker som jag” eller ”de mest medvetna”. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ”längst fram” och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ”längst bak” i rörelse – då driver de alla andra framför sig.
Utgå ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar.

Ta med folk det gäller i förhandlingar.
När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet. Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det kör ihop sig.
På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen några gånger. Men när vi säger att vi går till ”högre instans”, då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
Sjävklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den. Får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer.

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ”det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker”. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv. När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten – även om vi verkat eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.

Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik att dras in i ”fackvärlden”.
Vi pratar ibland om ”passiviserande kursverksamhet”. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat! Det finns en risk att man dras in i värld för sig – kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet. ”Facket” blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Man får inte förväxla fackvärlden med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Sammanfattningsvis – vi försöker göra facket till en kämpande organisation.
Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.
Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid. Även om det är svårt ibland så är det enkla saker – det är bröd och solidaritet.

————————————————————

Kommentar år 2011: ”Folkrörelselinjen” är alltså metoder för att att använda och utveckla den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Det är naturligtvis inget nytt påfund, och var inte något nytt år 1996 heller. Däremot saknas ofta sådana erfarenheter i fackliga utbildningar och i politiska diskussioner om förhållanden i arbetslivet.
Våra erfarenheter från Bagarn väckte intresse hos andra arbetare och metoderna har sedan prövats och utvecklats på olika sorters arbetsplatser med olika förutsättningar. Bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen är ett försök att samla dessa och liknande erfarenheter.

 
 
%d bloggare gillar detta: