RSS

Kampen och ofarliggörandet

13 Aug

Den här texten skrev jag med viss tvekan. Jag brukar hålla mig till de positiva exemplen. Men inför ett föredrag jag skulle hålla på Vår Makt 2010, så blev jag ombedd att ”zooma ut” och inte bara tala om arbetsplatskampen utan också om fällor och återvändsgränder för kampen. Eftersom jag skulle tala för främst vänstermänniskor, så valde jag att ge exempel på problematik som jag under tre-fyra decennier har sett att framför allt vänstergrupper och vänsteraktivister kan hamna i. Plus lite annat som jag tror kan vara värt att fundera på för dessa grupperingar. Även de som inte håller med om allt jag säger, har säkert egna erfarenheter att granska kritiskt.

Föredraget arbetade jag sedan om till den artikel som följer här, och som även finns publicerad i tidningen Brand nr 2/2011, under rubriken Vi behöver inte upprop, vi behöver nedrop.

Vems agenda?

På 1970-talet var det gott om strejker och annat liv och kiv på svenska arbetsplatser. Till detta bidrog vänsterfolk, som i många fall medvetet tog jobb med avsikt att driva på i klasskampen. Det hade positiva effekter att vänstern deltog som en del av klassen istället för att ranta runt någon annanstans. Men varje vänstergrupp förde också med sig sin egen agenda. På ordvalen i uttalanden som antogs på fackklubbars medlemsmöten, kunde man lätt se vilken gruppering som hade kader på just den arbetsplatsen. I och med att man förde in sin politiska grupps agenda på arbetsplatsen, så drabbades också arbetsplatserna när splittringar och utmattning drabbade vänsteraktivisterna. Det bidrog till den hopplöshetens tystnad som sedan brett ut sig.

Dalauppropet

En episod på 1980-talet. Dalauppropet startades av ett par verkstadsklubbar i Falun och Ludvika som ville ha en mer stridbar fackföreningsrörelse. Det fick snabbt stor spridning. Jag var åhörare på ett av mötena i Falun. Det dominerades av ditresta vänstergrupper som stred om vad det skulle stå i Dalauppropets uttalanden och planer. Det röstades om varje ord. För de flesta av de ursprungliga initiativtagarna var ordvalsstriderna förstås helt obegripliga. Den som inte har varit med i de politiska idiotdiskussionerna kan omöjligt veta vilka symbolvärden som de olika orden och formuleringarna har i vänstergrupperna. Bakom mig satt ett par tanter och suckade: Dom är ju likadana som fackpamparna!

Det var början till slutet för dalauppropet. Vänstern tog helt enkelt död på underifråninitiativet.

Risken för sådana ofarliggörande processer är lika aktuell idag.

Tunnelbanestriden

Då klubbordföranden för tunnelbaneförare och spärrvakter i Stockholm Per Johansson sparkades av Connex 2005, ledde det till två vilda endagsstrejker i tunnelbanan. Strejkerna hade stor genomslagskraft, hela stan korkades igen. Men strejk två hade färre deltagare än strejk ett, och striden ledde till besvärlig splittring mellan arbetarna, med långvariga effekter. Det finns förstås flera skäl till detta. Framför allt, tror jag, av att det inte fanns tillräcklig vana av att snacka ihop sig och agera tillsammans på golvet, även om den fackliga aktiviteten ökat under Johanssons tid som ordförande. Men till avmattningen och splittringen bidrog också, enligt min mening, den vänsterkampanj som som i praktiken tog över ledningen av striden.

Tre minnesbilder

1. Ett möte där man läste upp tjusiga uttalanden och hälsningar från hela världen, medan de flesta förarna satt som tysta åhörare. Om man är van vid att känna av stämningen på en arbetsplats så märkte man den oro och tveksamhet som fanns bland arbetarna. Jag var inbjuden av arbetare som visste att vi haft framgångsrika strejker på min dåvarande arbetsplats. Jag föreslog ett möte för de strejkandes familjer eftersom det var ett känsligt läge med hotande splittring av arbetarkollektivet, och då hänger allt på det bakersta/nedersta ledet. Men jag tror inte att de ledande aktivisterna ens lyssnade, de hade sin agenda klar och målet var att ‘lyfta upp frågan’ – inte att lyfta ner.

2. En nätenkät på Aftonbladet hade visat att 70% av de svarande (som var väldigt många) tyckte att det varit rätt att strejka vilt mot uppsägningen av Per Johansson. På ett möte kort därefter reser sig en politisk aktivist och säger ‘nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga’. Han kunde lika gärna ha sagt: ‘Fuck 70%. Nu ska vi göra det här smalt.”

Att använda vänstern för mobilisering i samband med arbetsplatsstrider kan få helt motsatt effekt än vad man tänker sig. Bedömningarna av vad som bör göras blir vänsterns bedömningar, det som passar dem och deras upptrampade fåror. Ibland är det rent skadligt med aktiviteter som inte demonstrerar något annat än att det finns vänstergrupper. Det innebär en inordning i ett ofarligt mönster som är lätt att känna igen och lätt att skaka av sig för de höjdare som man hade tänkt att skaka om.

3. Samtidigt gjordes en obegriplig felbedömning åt andra hållet av situationens potential. Det planerades att man skulle ”utvidga kampen” och bilda grupper, i alla förorter, som skulle samla alla kollektivåkande människor. Men att människor tycker att det var rätt att strejka är inte detsamma som att de kommer att ansluta till kollektivtrafiks-kampgrupper i sina bostadsområden. Det var optimistiskt intill blåögdhetens gräns.

Lagenastriden

I juni 2009 strejkade lagerarbetarna på Lagena vilt då företaget varslat om att säga upp ett stort antal arbetare för att ersätta dem med bemanningsfirma, och idkade utpressning genom att erbjuda färre uppsägningar mot försämringar av lokala avtal. Strejken på Lagena ledde inte till seger i meningen att varslet drogs tillbaka men den bidrog till segrar på några andra arbetsplatser i liknande situation genom att tydliggöra risken för strejk. Strid på en enskild arbetsplats kan skrämma andra arbetsgivare, och inspirera andra arbetare. Men en enskild strid kan inte förändra styrkeförhållandena i stort och t.ex. leda till viktiga ändringar av avtal och lagar. För sådant krävs strid på många arbetsplatser. Att tro att ett stort uppror kan bäras av en enstaka strid och att försöka få till en stor och långvarig och segerrik kampanj på den grunden, det är optimistiskt intill blåögdhetens gräns, så var det med Lagena, som med tunnelbanan.

Om man vill genomföra något på en enskild arbetsplats, då kan det räcka om man snackar ihop sig på den berörda avdelningen och att man vid behov tar striden, liten eller stor, tillsammans. Om saken gäller hela arbetsplatsen så krävs det att vi enar oss och är beredda på att slåss för det vi vill ha på hela arbetsplatsen. Eller åtminstone att arbetsgivaren tror att det finns stridsberedskap (ibland kan man rida ett tag på tidigare strider). Gäller det en hel bransch så måste striden tas på arbetsplatser i hela branschen. Gäller det arbetsmarknaden i stort så måste det hända saker överallt, kanske inte på varje arbetsplats men på väldigt många. Det finns inga genvägar.

Om Lagenastriden hade vunnits så hade det säkert givit mod åt fler arbetarkollektiv att ta strid. Just därför var trycket hårt på företaget Lagena att inte vika. De hade Svenskt Näringsliv över sig som en hök. Att arbetsgivarna med hjälp av bemanningsföretag eller på andra sätt kör över turordningsregler och idkar utpressning mot arbetarna, är något som händer på kanske tiotusen arbetsplatser ungefär samtidigt. Om 1 arbetarkollektiv då tar öppen strid och 9999 inte gör det, så sitter arbetsgivarna säkert. Det är det allmänna läget som avgör styrkeförhållandet mellan klasserna, i stort och i enskilda frågor. Avtalsförhandlingar och arbetsrättslagar är bara en avspegling, en bekräftelse av dessa styrkeförhållanden.

I kampanjen Jobbupproret ställdes krav på fackledningarna att sätta ner foten i bemanningsfrågan – en fråga där klassen som helhet är tillbakapressad. Det fanns en opinion, men inga masstrider att bäras fram av, så fackledningarnas enda möjlighet var att köpa sig till skenbara bromsregler mot bemanningsföretag. Försvagningen av anställningstryggheten kunde fortsätta.

Det är inte strejken och inte det breda stödarbetet för strejken jag kritiserar. Tvärtom. Det är det luftslott som byggdes ovanpå. Lagenas arbetare tog strid när de förstod att det kommer inte någon annan och för deras kamp, det kommer ingen riddare på en vit häst och räddar dem. Men det som hände i nästa steg var att Lagenakollektivets strid började ses som en riddare på en vit häst som skulle rädda alla andra. Jag var på ett av de första öppna mötena och där var det flera personer som berättade om liknande utpressningssituationer på sina egna arbetsplatser. Man kunde ha pratat vidare om möjligheten till strid på flera arbetsplatser. Tänk er om tre arbetsplatser hade tagit till strejk eller andra stridsåtgärder. Det hade haft mer än en trefaldig effekt på styrkeförhållandena, just genom den ökade risken för spridning. För att inte tala om tio strejker eller hundra.

Det krävs två, tre, många Lagena. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Upprop och namnlistor

Fackliga upprop och budkavlar har vandrat över landet med ojämna mellanrum så länge jag minns. Någon ska avsättas, krav ska ställas på förbunden, politisk strejk ska krävas, det ska formeras opposition, LO ska äntligen vakna, etc Man samlar underskrifter, helst från fackliga företrädare, och skickar in.

En namnlista kan funka utmärkt på tex. en arbetsplats där man vill visa att man är överens om ett krav. Men om det är 10 av 100 berörda arbetare som skriver på listan? Ingen med huvudet i behåll skulle lämna in en sådan lista till chefer eller fack, utan man skulle antingen släppa frågan eller jobba vidare med den på något annat sätt. Det är bättre att lämna motparten i ovisshet om storleken av en upprorsunge, än att bjuda på att visa sin ofarlighet. Men i andra sammanhang demonstrerar ”oppositionella” inom facket glatt sin svaghet utan att blinka. Namnlistor som skickas uppåt i organisationer eller till motståndare har ofta ingen annan effekt än att visa att man är ett relativt och ofarligt fåtal.

Det finns de som menar att det har ett värde i sig att inte få igenom sina krav. Man vill avslöja pamparna och systemet. Man vill binda ledningarna vid krav som de inte kan svika utan att folk blir besvikna och förbannade. Denna besvikelse och ilska ska sedan skapa rörelse. Men om det vore brutna förtroenden som skapade rörelse så skulle det vara orkan sedan länge. Besvikelse i sig skapar inte rörelse, besvikelse gör att man vill gå hem och dra något gammalt över sig. Det är tilltron till de egna möjligheterna som skapar rörelse, inte tilltron till överheten och inte heller misstron mot överheten.

Det är inte heller så att folk på arbetsplatserna i allmänhet går omkring med en alltför stor tilltro till fackledningarna. Så ska man få folk att bli besvikna, då måste man börja med att försöka övertyga dem om att det går att påverka topparna. Och sen ska de bli förvånade och besvikna när topparna sviker. Är inte det en jävla omväg?

Vi behöver inte upprop, vi behöver nedrop.

Förutsägbar opposition förstärker makten.

Fackledningarnas makt är skenbar. Makt att svika har de alltid. Makt att flytta fram våra positioner har de inte, den makten finns bara i en kampvåg. Och observera: Kampvåg och opinionsvåg är inte samma sak! Upprop och uppvaktningar av fackliga toppar ger en bild, en skenbild, av att de uppvaktade har makt. Det hör helt enkelt ihop med makt, att det finns opposition. Därför bidrar oppositionen och kritikerna – både innanför och utanför LO-facken – till att upprätthålla den falska bilden av makt.

Jag tror inte det är möjligt att i dagens läge helt sudda ut skenbilden av makt, men jag tror det är möjligt att definiera sig på ett annat sätt än i förhållande till den skenbara makten. Betyder det att man inte ska inge hopp? Jo, man ska inge hopp om klassens egen styrka, inget annat. Var inte opposition, var klasskämpar.

När det finns en stor mängd kämpande arbetarkollektiv kommer det givetvis att framtvinga en förändring av bland annat LO:s ledning och struktur. Organisationen kommer att spricka eller vittra bort eller förvandlas till något skitbra eller liera sig med statens våldsapparat för att försöka slå ner den kämpande klassen. Behöver vi nu veta vilket? Nej.

Det viktiga är inte att sitta och fundera på frågor som ”hur ska vi radikalisera LO” eller ”hur ska vi bredda vår radikala rörelse” utan det är ”hur ska vi mobilisera kollektivet”. Det är kollektivet i rörelse som driver fram förändringar och revolter, reformer och revolutioner.

Under ytan

Ansiktslöst motstånd är inte något vida känt uttryck, men det kan i alla fall vara intressant att ta upp det. En sak som är bra med begreppet är att det uppmärksammar vad som verkligen pågår på en arbetsplats i stället för på bara vad som händer formellt, på möten, i fackföreningslokalen etc. Det som är dåligt är att man springer in i den andra väggen och kallar allt som händer under ytan för motstånd. Det gör att begreppet motstånd förlorar sin mening.

Det finns de som tror att det ansiktslösa motståndet i form av undandragande av olika slag, är något nytt. T.o.m. att det är en omformning av kampen, något som har tagit över efter de öppna gammaldags fackliga striderna. Men jag menar att det är helt fel. Det där att folk snor åt sig extra raster, snattar, gör som de vill under ytan, etc, det har alltid funnits. (Läs t.ex. Sture Källbergs berättelse Ackord som beskriver en arbetsplats på 1950-talet. Finns här på folkrorelselinjen.wordpress.com.)

Osynlig är ibland ofarlig

Många av de aktiviteter som brukar nämnas under rubriken ansiktslöst motstånd är helt enkelt reformism, illegal reformism. Ett sätt att få det litet bättre utan att det på något sätt ändrar grundförutsättningarna. Sådant förekommer hela tiden, dock ofta utan den legala reformismens fördel att ge till alla. Jämför att sno åt sig själv en extra kvartsrast med att gemensamt utöka sina raster eller förhandla fram förkortad arbetstid.

På de flesta arbetsplatser är man underbemannade idag och jobbar för mycket. Alla sätt att kämpa emot det är bra. Men det räcker inte med bara osynliga metoder. Bristen på verkligt motstånd har gjort det möjligt att skära ner våldsamt på arbetsplatserna under de senaste 20 åren och att förvandla en stor andel av de fasta jobben till osäkra anställningar. Det har inte hjälpt ett dugg, att de som kunnat smyga till sig en extra rast, förmodligen har gjort det. Däremot har smygpauserna givit en möjlighet att orka med trots den ökade pressen. Dvs. det är överlevnad, anpassning, reträtt – inte motstånd. Sno åt sig den som törs och rädde sig den som kan är individuella överlevnadsstrategier, inte kollektiva kampformer.

Vardagsbeteende

På min tidigare arbetsplats Stockholmsbagarn var det absolut så att den kollektiva andan och våra stridserfarenheter präglade vårt vardagsbeteende, och det i sin tur bidrog till att vi kunde vinna även öppna strider. Men vårt sätt att vara hade blivit så självklart att man inte tänkte på det. Däremot märktes det efter nedläggningen av Bagarn, när vi bytte arbetsplats och blandades upp med ett annat arbetarkollektiv med andra vanor och erfarenheter. På den nya arbetsplatsen fanns också en aktiv fackklubb med positiva sidor. T.ex. var det flera av de aktiva i den klubben som åkte ut till små arbetsplatser och informerade och pratade med arbetarna där om deras rättigheter. Några var också aktiva med att planera och genomföra blockader. Medan den styrka vi från Bagarn hade med oss var den kollektiva mobiliseringen och stridsberedskapen.

Efter några månader på den nya arbetsplatsen var det en av våra nya arbetskamrater som berättade något som jag skrev upp och sparade. Han sa så här: ”Det har förändrats oerhört mycket på den här avdelningen sen ni från Bagarn kom hit. Innan ni kom så sprang folk omkring med brödtravarna. De var rädda hela tiden, rädda för arbetsledarna och för varann. Folk snackade skit om varann och tävlade om att vara duktiga och skvallrade på varann. Nu har det blivit annorlunda, för ni kom hit med helt annan sammanhållning och är inte rädda och det smittar av sig. Vi springer inte längre, allt har blivit mycket coolare. Det finns fortfarande dom som snackar skit och skvallrar, men inte lika många som förut. Folk har börjat snacka med varann i stället och ta det mycket lugnare och skratta. Ni anar inte vilken skillnad det är.”

Vi behöver både det ansiktslösa vardagsmotståndet och det synliga organiserandet och striderna. De hänger ihop och där bara en av sidorna förekommer blir arbetarkollektivet i längden svagt. Där båda sidorna finns så stärker de varandra och kollektivet.

Synen på arbete

Inom vänstergrupperingarna finns olika syn på hur man ska se på att vara arbetare och att arbeta. Från att man ska vara stolt proletär till att man ska hata arbetet. Jag tror att alla påbud när det gäller sådana saker är ett misstag, det är livsstilspolitik. Om man bedömer det som händer på en arbetsplats, eller andra arbetare, efter hur väl det/de passar in i den livsstil som man som vänsterperson för tillfället bekänner sig till, då kommer man att missa en hel del kamppotential och förmodligen ha en splittrande effekt på kollektivet.

Motsättningen mellan arbete och kapital är objektiv, den finns där även om chefen är progressiv och arbetsledaren snor med sig halva företaget hem och arbetaren är kristdemokrat. Motsättningen hänger inte på om människor gillar eller hatar att bygga bilar eller sköta gamlingar eller köra buss.

Det finns få människor som avskyr varje minut av sitt arbetsliv. Det finns få som älskar varje minut. De flesta har blandade känslor. I stället för att ha åsikter om vad man ska känna ger det kanske mer att uppmärksamma den dialektik som finns i arbetet.

Det störde mig när en del bagare på min arbetsplats inte ville genomföra en övertidsblockad därför att ”man lämnar inte en jäsande deg”. Vilken unken gammal lojalitet som stod i vägen för vår berättigade kamp! tyckte jag. Med rätta, för det stod faktiskt i vägen. Men samma bagare kunde utan tvekan strejka, visade det sig. Det där med den jäsande degen hade egentligen inget med lojalitet mot arbetsgivaren att göra. Det var något annat, som hade två sidor och kunde vara både drivkraft och hinder.

Striderna på en arbetsplats handlar oftast om våra egna arbets- och livsvillkor – lön, arbetstider, anställning, arbetsmiljö. Det förekommer också att ett arbetarkollektiv tar strid för ”kvalitet” i meningen att man vägrar göra ett dåligt jobb – t.ex. dålig vård eller dåligt bröd. Man bryr sig mer om vårdtagarna eller brödätarna än om företagets profitkrav. Det är inte arbetaren och företaget som är vi, det är arbetaren och ”konsumenten” som är vi – subjektet. Då handlar det inte om arbetsmoral utan om klasståndpunkt och om makten över produktionsmedlen. Potentialen i sådana strider, och sprängkraften i den dialektiska motsättningen mellan olika sorters strider, ska man inte underskatta.

Springa före blir springa ensam

När de som står längst bak kommer i rörelse… Den som läst eller hört mig flera gånger har hört denna fras till leda, men jag tar med den ändå, som alltid.

Den som är fackligt eller politiskt aktiv spejar ofta efter dem som man tycker står längst fram. De som verkar mest avancerade, säger bäst saker, tycker rätt (dvs. som jag). Man försöker samla de där som står längst fram, och så tågar man iväg med dem. Eller springer före. Tanken är att de andra, mindre avancerade, ska följa efter. Men det man gör då är att man drar ut kollektivet som ett gummiband. Antingen brister det, eller så slår det tillbaka. Man vänder sig om och ser att de andra är inte med längre. De står kvar därborta eller har gått nån annanstans.

Om man däremot kan få dem som står längst bak att komma i rörelse – då driver de alla andra framför sig.

Betyder det att man inte har någon nytta av medvetna och aktiva personer? Givetvis har man det, men mobiliseringen av kollektivet sker bakifrån, underifrån.

Skillnaden mellan åsiktskollektiv och arbetarkollektiv.

En strategi som utvecklas på arbetsplatser, som t.ex. folkrörelselinjen, har andra förutsättningar än en strategi som diskuteras fram i en politisk organisation/gruppering.

I den politiska grupperingen samlas man för att man har gemensamma åsikter. (Trots det uppstår ofta splittring och utmattning när man ska försöka formulera vart man ska och vad det är bra för, dvs när man lägger fast sin politik.) På arbetsplatsen samlas man för att man har råkat hamna på samma jobb. Varken mer eller mindre.

På en vanlig arbetsplats kan det finnas folk som röstar på alla riksdagspartier plus förstås folk som inte röstar, där kan finnas gott om religiösa människor, där kan finnas folk från alla de gamla öststaterna, Latinamerika, Asien, Afrika. En del är belästa, många läser inte alls. Folk kan vara i åldrar från 16 till 67 och ha massor av olika bakgrunder och åsikter. Människor reagerar olika på politiska begrepp beroende på sin bakgrund.

På mina arbetsplatser har det saknats gemensamma erfarenheter av t.ex. hur den svenska fackföreningen fungerar på gott och ont. Inte heller ett begrepp som ”radikal” väcker gemensamma associationer hos t.ex. de eritreanska killarna och de muslimska tjejerna. Alla har förstås sina egna viktiga erfarenheter men de är inte gemensamma. Vi var tvungna att skaffa oss gemensamma erfarenheter på vår gemensamma arbetsplats och utgå från dem för att kunna rådgöra och utveckla taktiken. På så sätt vändes en svag sida hos kollektivet till en stark.

Göra Rätt är inte alltid rätt

Att göra gemensamma erfarenheter betyder inte att man behöver göra Rätt i varje ögonblick.

Det finns ett exempel i Hopsnackat, berättelsen Rehabfallet. Den lokala fackklubben på ett bussgarage bestämmer sig för att stämma företaget till tingsrätten i en fråga som förmodligen inte kan vinnas den juridiska vägen. Om man plockar ut den grejen isolerat så skulle den kunna vittna om omedvetenhet och illusioner. Men klubben gjorde så för vinna tid. Den tiden användes för att mobilisera arbetarkollektivet och det gjorde att man vann i stridsfrågan.

Ett annat exempel: På Stockholmsbagarn där jag jobbade i många år och också var klubbordförande i många år, så hände vid flera tillfällen att folk ville få bort en viss arbetsledare eller chef. Jag tänkte att vad spelar det för roll, det är kapitalism oavsett vilken chef vi har, det är fel grej att ägna sig åt. Jag kanske hade kunnat genomdriva min ståndpunkt, vunnit mot kamrater med mindre vana att argumentera. Men vad hade kollektivet vunnit på det? En falsk enighet. Förmodligen hade illusionen att allt nog skulle bli mycket bättre med en annan chef, ändå levt kvar.

Vi lyckades flera gånger byta ut chefer. Ibland blev det bättre, ibland blev det sämre.

Vi gjorde två gemensamma erfarenheter: Dels att den enskilda chefen inte spelar så stor roll. Illusionen försvann stegvis. Dels en erfarenhet av vår kollektiva makt, att vi kunde få bort en dålig chef vilket också innebär att vi kan klara mycket annat.

Att skaffa sig vanan att bestämma tillsammans, är viktigare än själva beslutet i en enskild fråga. Vill man i en fackklubb ha beslutande medlemsomröstningar så får man stå ut med att besluten inte alltid blir som man själv skulle vilja. Om man är en vald företrädare i ett arbetarkollektiv, som beslutar om något som man själv inte kan stå för, så får man driva det ändå. Tycker man att det är ett så uselt beslut att man omöjligt kan driva saken, då får man avgå. Fackliga uppdrag är inget självändamål.

Organiseringen – ofrånkomlig och problematisk.

Organisering är nödvändig men aldrig problemfri. När man väljer organisation eller organisationsform så väljer man inte en Lösning med stort L utan snarare ett Problem. Vi skulle kunna slippa oerhört mycket ointressant käbbel, om vi åtminstone kunde vara överens om en problematiserande syn på organisationer. Våra olika val och deras följder är sammantaget klassens gemensamma problem.

Jag brukar sammanfatta (och grovt generalisera) de gemensamma problemen så här:
De reformistiska organisationernas samhälleliga funktion är att ofarliggöra den större delen av arbetarklassen genom passivisering och byråkratisering. Trots att det inte är den ärlige reformistens önskan eller strävan. De radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion är att ofarliggöra resten av klassen genom utmattning och splittring. Trots att det inte är den ärlige radikalens önskan eller strävan. Är icke-organisering lösningen? Nej, det är också en organisationsform, och dess funktion är att ofarliggöra genom individualisering och flyktighet.

Lösningen då, vad är det? Det är arbetarkollektivens och klassens självständiga kamp. Men den är inget som uppstår ur ett problemfritt drömläge utan den pågår, motverkas och utvecklas i det dagliga livet i den skiten vi står i.

/Frances Tuuloskorpi i april 2011

 
9 kommentarer

Publicerat av på 13 augusti, 2011 i Kampen och ofarliggörandet

 

9 svar till “Kampen och ofarliggörandet

  1. Knut Lindelöf

    15 februari, 2013 at 16:35

    Jag bloggar på http://www.lindelof.nu, har skrivit om frågor som berör det som du tar upp här. Jag är inte arbetare, endast arbetande (numera pensionär) med medelklassbakgrund och har räknat mig som vänster sedan 70-talet. Jag har hört dig på en FiB-stämma. Du beskriver problemen med att mobilisera utifrån arbetsplatstillhörighet eller utifrån åsikt (allsköns vänster), vilket är mycket klokt.

    Jag skriver inte om den dagliga arbetsplatskampen, eftersom den numera är mig ganska fjärran, men känner mig ändå politiskt besläktad med dig och din kamp. Jag är helt överens med dig om att vänstergrupper har kvävt många goda initiativ från arbetare genom åren. Arbetarlistan inte minst. Kjell Eriksson beskriver det ganska detaljerat i sin senaste bok.

    På min blogg blir jag ofta beskylld för att föra fram medelklassåsikter och att inte förstå klasskampens villkor mm. Dessa personer framhåller dig som sin stora förebild. Men jag förstår inte motsättningen mellan det du gör och det jag skriver.

     
    • Admin

      23 februari, 2013 at 14:32

      Hej Knut.
      Som du påpekat så har vi olika skrivperspektiv, det är ju en naturlig motsättning i sig. Jag har nästan allt fokus på arbetsplatskampen och ser även andra frågor ur det perspektivet. Men för mig känns det inte så viktigt att speja efter vilka som ”tycker lika”, tyckandet är ofta flyktigt.
      /Frances

       
  2. Jan Wiklund

    7 november, 2011 at 13:51

    Helt enkelt lysande! Det där med ”vänstern” som livsstilspolitik gillade jag särskilt.

    Återstår att trots denna kunskap hitta en form för att hålla liv i perspektiv som går längre än vad man klarar av att uppnå för stunden. Det var ju den funktionen ”vänstern” lyckades upprätthålla från franska revolutionen fram till nån gång på 1970-talet. Möjligen för att det under hela denna tid mindre handlade om livsstil och/eller elaborerade teorier än om klass.

     
  3. francestuu

    7 oktober, 2011 at 01:01

    Jag kan ju också skriva kommentarer, har jag insett, sent omsider. Tack för din kommentar, Annika. Uppifrån/nerifrån och inifrån/utifrån är perspektiv som inte alls är abstrakta egentligen. Det handlar ofta om vad man konkret väljer att göra.
    Jag vet att det har varit en del funderingar kring den här artikeln och liknande diskussioner bland yngre ”vänstermänniskor” och det tycker jag är bra. Kanske man inte behöver gå i samma fällor varje årtionde…

     
  4. Annika Schéele

    14 augusti, 2011 at 01:12

    Lärorikt både för topp och rot.
    Jag sympatiserar särskilt med att Du tar upp både uppifrån/nerifrån-perspektiven och inifrån/utifrån-perspektiven. Inifrån/utifrån-perspektiven diskuteras alldeles för lite, enligt min erfarenhet. Usch så abstrakt det låter, men jag är för trött efter dagens kamp för att exemplifiera.

     

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: