RSS

En mjölig klassanalys

18 Aug

I brödfabriken finns bagare och paketerare och lagerpersonal. Där finns städarna som tjänar minst och sällan har någon representant i fackklubben. Där finns verkstadsmekaniker som har yrkesutbildning och bättre lön än de andra arbetarna. Paketerarna tycker att verkstadskillarna är lata och verkstadskillarna tycker att paketerarna kör sönder maskinerna.

Där finns nattarbetare och dagarbetare, nattarbetarna tjänar 30 kr mer i timmen än dagarbetarna.

Det finns fast anställda och visstidare. En del av visstidarna är personer som studerar och som det passar fina fisken att jobba en dag i veckan eller två och sen rycka in extra på loven. Men det finns också många som det inte alls passar fina fisken. De hankar sig fram på osäker deltidslön, sitter hemma vid telefonen och väntar – ring och spring. De hoppas på heltid och försöker hålla sig väl med arbetsledarna för att få jobba mer.

Det finns alltså en rad olika grupper på arbetsplatsen. Det kan tjafsas både inom och mellan grupperna, och ofta snackar de olika grupperna skit om varann.
Men de är alla mer eller mindre mjöliga. De kan ena sig och ta strider tillsammans. De kan utveckla en kollektiv styrka som gör att motsättningarna mellan grupperna blir mindre viktiga.
Och när städarna eller visstidarna tar strid, då blir det hallå på hela arbetsplatsen.

Arbetsledarna då? De delar arbetsmiljö med arbetarna men tjänar mer. En del gillar verkligen att bestämma över andra och trakasserar dem de vågar trakassera. För den som blir trakasserad och jagad av en arbetsledare så är han en naturlig fiende, trots att han inte är en kapitalist.
När det är strid på arbetsplatsen hamnar arbetsledarna ofta i kläm och klagar över det. Kan ju vara synd om arbetsledaren är en hygglig kille. Men det går inte att undvika att de kommer i kläm, eftersom det är deras uppgift att vara buffert mellan arbetarna och de högre cheferna.

I vissa lägen kan enskilda arbetsledare och grupper av arbetare liera sig med varandra, ofta genom tysta överenskommelser, och det ska man förstås utnyttja. Men man gör klokt i att inte förlita sig för mycket på en sådan allians om det blir strid. Arbetsledaren har fått sitt jobb genom att inte vara uppstudsig (eller genom att vara uppstudsig och bli överköpt) – och vill oftast behålla jobbet.

Så finns det tjänstemän. En del av tjänstemännen är ekonomer och personalfolk som sitter på samma våningsplan som de högsta cheferna och identifierar sig med dem, inte med bagarna och städarna. Men inte heller med de vanliga kontorstjejerna och telefonsäljarna.

Kontorstjejerna och telefonsäljarna räknas också som tjänstemän, fast de tjänar mindre än arbetarna och har ännu sämre möjlighet att styra sin eget arbete. De har sina egna strider om bemanning och pauser. Några tycker ändå att de är finare än arbetarna, de behöver inte ha särskilda arbetskläder och blir inte mjöliga. Men andra säger att de skulle hellre vara med i arbetarnas fack än i SIF, ”för det är chefens högra hand som är ordförande i SIF-klubben och han skiter i oss”.

De olika skikten av anställda på en arbetsplats står ibland med, ibland mot varandra. Motsättningarna mellan grupperna är reella. Men ingen av dem är huvudmotsättningen på fabriken.

Huvudmotsättningen går mellan bageriägarna som tar hand om den eventuella profiten och alla som jobbar på bageriet.

Om bageriet inte gör vinst då? Det finns en överetablering av bagerier. Det gör att affärskedjorna kan pressa ned inköpspriserna och behålla en större del av det som konsumenten får betala för limpan. Bageriarbetarna (inkl arbetsledarna och tjänstemännen) jobbar ihop profit, som hamnar i butikskapitalisternas fickor. Det gör de även om det går så pass dåligt för själva bageriet att det går i konkurs!

Det är alltså egentligen inte ens den enskilde bageriarbetsgivaren det handlar om – det är kapitalismen.

Motsättningen mellan arbete och kapital är den grundläggande, antagonistiska motsättningen i samhället. Den präglar också alla de andra motsättningarna mellan olika skikt i samhället.

När man analyserar vilka olika grupper och skikt som finns på en arbetsplats – eller i samhället som helhet – så är det inte för att avgöra vilka som ska få medaljen ”arbetarklass” att sätta på bröstet. Det är för att kunna förstå det som händer, göra allianser, lägga upp strategier.

Mycket tjafs kring klassanalys kan man slippa om man försöker skilja på huvudmotsättning och andra motsättningar.

 

 

Den här artikeln är från 2006. Tjänstemännens fack heter Unionen numera och visstidsanställningarna har kompletterats med bemanningsanställningar. För övrigt är det som det var.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 augusti, 2011 i Hur det ligger till

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: