RSS

De drabbade patienterna

27 Sep

27 september 2011: Jag känner tre personer som väntar på operationer, en väntan där målet inte tycks komma närmare utan bara längre och längre bort. En av dem var på inskrivning för sin operation den 25 maj. Träffade narkosläkaren, tog ekg och allt det där. Operationen skulle bli av inom några dagar. En läkare ringde 5 juli: Tyvärr blir operationen förskjuten till efter sommaren. Den 23 september kommer nästa besked: Vi ringer 12 oktober.

På vår vårdcentral är det snarare regel än undantag att det inte funkar som det ska. Remisser skickas inte iväg, det görs felaktiga beställningar av hjälpmedel. Den som är sjuk eller handikappad måste hela tiden vara på alerten och själv kolla att det blir rätt. På vårt stora sjukhus är det inte bättre: Också där blir remisser liggande och misstag begås, ibland allvarliga.

Orsaken? Min gissning är: underbemanning på grund av nedskärningar, samt försämrade arbetsförhållanden som gör att personal slutar och att de för få tjänsterna ibland lämnas vakanta. Kombinera detta med felprioriteringar och omorganisationer där man inte lyssnat på vårdarbetarna och där struktur och erfarenhet gått förlorad.

Det jag ser från mitt perspektiv som patient och anhörig är inte inbillning. Eländet förekommer inom alla vårdens områden, från akutmottagningen till äldreomsorgen.

Här är ett par artiklar, av många, i Kommunalarbetaren:

Kaos på akuten i Linköping

Gamla riskerar att dö ensamma

Och läs Mimmi Sandbergs rapport i Arbetaren: Med stressen ökar risken

Nu till det som jag vill ha sagt:

Vänner och bekanta som jobbar inom vården säger ofta ”vi borde ta strid på något sätt – men då drabbar det patienterna”. Men är det inte försämringarna och accepterandet som är farligast?

Hur många har inte drabbats, misskötts, skadats, dött eller ”bara” blivit dåligt omhändertagna – nog allvarligt det – på grund av nedskärningarna och åtstramningarna? Och detta pågår dag ut och dag in.

Men vårdarbetarna kan inte ta strid, för att det skulle drabba patienterna? Det är tvärtom. Det är bristen på strid som drabbar värst. Vårdarbetarna kan och kommer att ta strid.

Läs gärna även dessa inlägg här på bloggen: Säg inte arbetsbrist, säg underbemanning och Vad var det vi sa?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 september, 2011 i Arbetslivet - Kamp i vården

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: