RSS

Månadsarkiv: oktober 2011

Då blir chefen nervös

Del 10 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Den 13 september 2007 bildades äntligen ortsklubben inom Livs Stockholmsavdelning. De som kom på mötet för att vara med och bilda klubben var dels arbetare från åtta små arbetsplatser utan egen fackklubb, dels arbetslösa livsmedlemmar. De allra flesta var nya ansikten för mig.

För många var det nog deras första fackmöte, och vi hann prata om flera olika saker som deltagarna undrade över. Det visade sig att många inte vet vad de har rätt till. Ett exempel: En del betalar egen hemförsäkring hos Folksam fast de har försäkring genom Livs. De fick veta att de ska ha pengar tillbaka. Såna besked ger alltid glada miner.

En annan sak som gjorde oss glada:
Bland mötesdeltagarna fanns ett gäng asiatiska tjejer, som alla kom från samma arbetsplats, där de jobbade med att tillverka pastasallader. De berättade att fast företaget har kollektivavtal så hade arbetarna inte fått lönehöjningen som de skulle fått den 1 april 2007. Det fanns andra problem också, övertidsarbete nästan varje dag till exempel.
Men när tjejerna i förväg meddelade sin chef att de alla skulle gå på fackmöte, så de kunde inte jobba över den 13 september, så sa han inte emot. Tvärtom – han lovade genast att de ska få sin löneförhöjning.

Det visar hur viktigt det är att försöka hålla ihop och agera tillsammans även på en liten arbetsplats. Hade det bara varit en person som sagt att hon inte kunde jobba över för att hon skulle gå på fackmöte, så hade chefen kanske tjafsat med henne eller försökt få de andra arbetarna att att vända sig emot henne.
Men när nästan alla anställda går på fackmöte blir chefen nervös.

Vi utsåg en liten interimstyrelse som skulle hålla i ortsklubbens verksamhet fram till ordinarie årsmöte. Tre personer utsågs – det var jag, en annan arbetslös kvinna och en kille som jobbade hos en färdigmatstillverkare. Båda dessa var nya bekantskaper för mig. Vi bestämde att ha ett första planeringsmöte den 29 september.

(Tidigare inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslöshet – Vi organiserar oss i menyn till höger. Hur det gick sen för ortsklubben kommer jag att berätta i annat sammanhang.)

Annonser
 
 

Livstidsklubben tuffar på

Del 9 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa efter nedläggningen av produktionen på San Remo-bageriet i januari 2006. (Se tidigare blogginlägg i kategorin Arbetslöshet – vi organiserar oss.)

Ett år har gått

Ett år efter att San Remo lagts ner, så hade en hel del av våra f.d. arbetskamrater hittat jobb eller kommit in på utbildningar. Själv praktiserade jag på tvätterier. Vår f.d. ordförande Åsa hade börjat plugga men ställde fortfarande upp med bl.a. telefonrådgivning till dem som behövde.
Vi höll igång Livstidsklubbens verksamhet under första halvåret 2007, i väntan på att livsfyran skulle komma till skott med att dra igång ortsklubben för livsmedlemmar utan arbetsplatsklubb och arbetslösa.

Träffar/kurs

Vi träffades en gång i månaden, nu i en hyresgästlokal som en klubbmedlem ordnat att vi fick använda. Det var både arbetslösa och anställda på småarbetsplatser som kom till träffarna. Det blev fika, skvaller och erfarenhetsutbyte. Vi genomförde också en liten kurs på träffarna. Som det stod i Livstecken ”Tanken är att alla som gått på vårens träffar/kurs ska kunna titta en arbetsgivare, eller en handläggare på arbetsförmedlingen, i ögonen och säga: Jag vet mina rättigheter! Självklart kommer vi inte att kunna lära oss allt som finns att veta, men vi får i alla fall en grund att stå på och vet var vi ska leta vidare om vi undrar över något.”

Livstecken

Vi fortsatte med medlemsbladet Livstecken för att sprida tips och råd mellan medlemmarna och aktuell information som gällde akassa, arbetslöshet, fackligt, livsarbetsplatser, lediga jobb…
En del av tiden på varje månadsträff ägnades åt att hjälpas åt med att stoppa Livstecken i kuvert, klistra adressetiketter och frimärka. Innan San Remo stängdes hade ett medlemsmöte beslutat att en del av klubbens kassa skulle doneras till verksamhet för de arbetslösa, och de pengarna användes till utskicken. Det var ungefär 60 personer som fick Livstecken per post. Ungefär lika många fick per mail.

Exempel på notis i Livstecken:

En av våra kamrater berättade för handläggaren på AF att han tänkte göra en resa.
Handläggaren sa att vår kamrat skulle kunna få sänkt akassa om det visar sig att han har råd att resa bort! Därför vågade han inte resa. OBS: Det handläggaren sa är INTE SANT. Akassan har inget att göra med om man har bra eller dålig ekonomi för övrigt, har sparat pengar t.ex.. Om man får socialbidrag kan sånt spela in, men inte för akassan. Om man är bortrest, så att man inte står till arbetsmarknadens förfogande, så får man inte akassa för den tiden. Men när man kommer tillbaka kan man påanmäla sig och fortsätta få ersättningen som innan (såvida man inte varit borta ett helt år.)

Vi vet mer tillsammans än en och en

Under den här perioden ändrades akaasse-reglerna. Akasseavgiften höjdes men arbetslösa skulle få tillbaka en del av den (höjda) akasseavgiften varje månad. Det var mycket strul kring det och det kunde dröja lång tid innan återbetalningen kom. (Kännbart för en arbetslös.) Då var det bra att vi som kollektiv kunde få fram information och även trycka på om saken. Vi kunde påvisa att det inte var enstaka misstag som gjorde att återbetalningarna dröjde utan att det var fel i systemet.

Annat vi gjorde

Vi gick på teater (Bageriet av Brecht på Orionteatern) till rabatterat pris och var på studiebesök på Mål & Medel. Vi gjorde också en visit hos Livs förbundsordförande Hans-Olov Nilsson och berättade vad vi höll på med och varför vi tycker det är viktigt att arbetslösa medlemmar är aktivt organiserade.

Några studiebesökare tillsammans med Malin Klingzell-Brulin på Mål & Medels redaktion.

Miniträffar

Fortfarande körde vi ”miniträffar” vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Dit kom i första hand kamrater som bodde i Botkyrka, men det kunde också dyka upp andra som ville ha hjälp med något eller bara träffas. Ibland var vi bara 2-3, men det kunde vara upp till 7-8 personer som satt och snackade i ett hörn, och vi blev snart kändisar på AF. Det är ju inte så vanligt annars att folk sitter på AF och har trevligt. Vår hörna funkade också som en liten fackexpedition. Den som behövde kunde komma och få hjälp att fylla i papper eller överklaga ett beslut. Det hände också att andra AF-besökare vände sig till gänget från Livstidsklubben för att fråga eller prata om något.

Dags för ortsklubben att ta över

Livsfyrans bildande av ortsklubb drog ut på tiden. Men i slutet av maj fick vi äntligen besked om att ortsklubben skulle bildas den 18 september 2007. Det kom i grevens tid eftersom våra frimärkspengar tagit slut. Vi kunde meddela i Livstecken att Livstidsklubbens aktiviteter upphör i och med att Ortsklubben kommer igång.
Livstidsklubbens era avslutades med en sommarträff i Rålambshovsparken.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslöshet – Vi organiserar oss i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 oktober, 2011 i Arbetslöshet - Vi organiserar oss

 

Solidaritet är ömsesidig

Arbetare vid Maruti Suzuki i Indien gick ut i strejk den 7 oktober 2011, efter att bolaget brutit ett avtal om att erkänna deras fackförening, respektera grundläggande fackliga rättigheter och att återanställa visstidanställda som gått i strejk i solidaritet med fast anställda arbetskamrater under en tidigare strid.

Arbetare på två andra Suzukifabriker i Indien lade också ner verktygen i solidaritet. Sammanlagt 7000 arbetare gick ut i strejk.

Efter två veckors strejk har arbetarna nu vunnit. Suzuki återanställer 1200 visstidsanställda.

Alltså: De visstidsanställda arbetarna deltog i strejken för de grundläggande fackliga rättigheterna. Suzuki lovade att återanställa de visstidsanställda, men de bröt överenskommelsen. Då gick de fast anställda på fabriken – och på ytterligare två Suzukifabriker – ut i strejk för att få tillbaka de visstidsanställda arbetskamraterna.
Så ska det gå till.

Ensidig solidaritet finns inte, då är det välgörenhet (eller maktlystnad). Solidaritet är en ömsesidig sak.

Källa: Labourstart

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 oktober, 2011 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Ett brev till SJ

Igår träffade jag uppsagda tågstädare som delade ut flygblad runtom centralstationen i Stockholm.

Bilderna visar några av flygbladsutdelarna i de brandgula seko-tröjorna med texten Nej till lönedumpning på bröstet.


Centralen är inte världens bästa flygbladsställe. Folk springer förbi med två väskor och en bagel i händerna och den stressade blicken riktad snett uppåt mot meddelandetavlorna. Men det var få som inte ville ha ett flygblad, om de hann höra några ord om vad det handlar om: Att SJ vill bli av med städare som jobbat i många år inom järnvägen. Några reaktioner var ”Aha, som på regeringskansliet”, ”Sånt tycker vi inte om”, ”Vad bra att ni inte lägger er” och ”Hur kan man hjälpa till?”

Ja, hur kan man hjälpa till?
SEKO Trafficares förslag är att alla, som stödjer deras kamp för att förhindra att äldre järnvägsarbetare hamnar i onödig arbetslöshet, mailar sin åsikt i frågan till SJ:s VD Jan Forsberg och personalchefen på SJ Peter Blomqvist, med kopia till stockholmsklubben.
jan.forsberg@sj.se
peter.blomqvist@sj.se
seko@klubb103.org

mail-länk

Det är förstås till stor hjälp om du sprider detta vidare till fler.

Själv kommer jag att skriva följande brev:

Skämmes SJ!
När SJ la ut städningen av tågen på företaget Trafficare, så följde städarna med, med bibehållna villkor, som rimligt och lagligt är vid övergång av verksamhet. Nu när SJ ska ta tillbaka städningen i egen regi, så gör ni tvärtom. Ni gör städarna arbetslösa -för att kunna försämra villkoren för dem ni anställer. Och så annonserar ni efter nya städare! Det finns ingen ursäkt. Dessa järnvägsarbetare har städat våra tåg i många många år. De och deras fack gör helt rätt när de inte accepterar denna behandling.
Har inte SJ fått nog av missnöje och negativa skriverier?
Än är det inte försent – låt tågstädarna behålla sina jobb.
Med i så fall synnerligen vänlig hälsning
/Frances Tuuloskorpi, tågresenär

Följ gärna på sekotc.se vad som händer framöver.

Jag kommer också att fortsätta följa händelseutvecklingen här på bloggen.
(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 oktober, 2011 i Arbetslivet - Tåg

 

Skämmes SJ!

Jag har tidigare skrivit om tågstädarna som får kicken och om personaldirektören på SJ som säger: ”Det är inte våra gamla trotjänare. Det är det affärsdrivande verkets Statens Järnvägars gamla trotjänare”: Moppstopp!

Och nu söker SJ nya städare! Skämmes SJ!

Men städarna och deras fack står fortfarande upp. Ett flygblad kommer att delas ut på Stockholms Centralstation idag 20/10 kl 16.30-17.30. Så här står det på flygbladet:

———————————————–

Äldre arbetskraft inom järnvägen dumpas

Cirka 250 personer som är anställda på företaget Trafficare och som städar och underhåller tåg åt statsägda SJ runt om i landet riskerar att förlora jobben. SJ prispressar sina underleverantörer och Trafficare har valt att säga upp olönsamma avtal med SJ.

Det rör sig om äldre arbetskraft med upp till 30 års anställningstid vid järnvägen som nu ställs på gatan. Jobben har inte försvunnit men personalen sparkas för att ersättas av billigare och yngre arbetskraft.

SJ ska nu själva ta över underhåll och städning av sina vagnar och tåg i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Även nya underleverantörer knackar på dörren och vill städa tåg,men ingen vill ta över den uppsagda personalen, trots deras stora erfarenhet och kunskap, de anses för dyra och för gamla för att ”hänga med” i dagens arbetstempo.

Fackförbundet SEKO kan inte acceptera den dumpning av äldre anställda och deras anställningsvillkor som nu hotar att ske.

SEKO kräver att de anställda och deras avtalade villkor ska följa med när SJ själva
eller någon underleverantör tar över städning och underhåll av SJ-tåg.

Mer information finns på secotc.se

————————————————

Det har blivit alldeles för vanligt att fack och arbetarkollektiv accepterar att arbetsgivaren väljer och vrakar bland de anställda. Det är värt att uppmärksamma att det finns de som står på sig. Stöd tågstädarna och hjälp till att sprida informationen!

Ett tidigare inlägg om vad som händer när facket viker sig i turordningsfrågor:
När facket skriver på

Jag lär återkomma om den här saken…

PS: Nu har jag återkommit, i inlägget Ett brev till SJ
DS.

(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 oktober, 2011 i Arbetslivet - Tåg

 

Föreläsning i Malmö

Har uppdaterat Föreläsningar. Jag kommer till Malmö söndag 4 december och snackar på FACKET+UNG=SANT! , en seminariedag som ordnas av Transport avd. 12, Ung Vänster Skåne och SSU.

Jag är själv inte överdrivet ung, men läget som arbetssökande/osäkert anställd delar jag med de unga. Enda skillnaden är att jag har erfarenheter sen tidigare, som hjälper mig när jag ska snacka ihop mig med mina arbetskamrater. Det ska jag dela med mig av, och även berätta om de samlade erfarenheter som finns i Hopsnackat.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2011 i Ditt och datt

 

Adel

Det var en gång en överklass som kallades Adel. Man kunde bli adlad på grund av sina personliga kvalifikationer, t.ex. vetenskapliga insatser eller att man varit sin kung huld och trogen på ett särskilt tjusigt sätt.
När man blivit adlad fick man särskilda privilegier. Det spelade ingen roll om man aldrig mer gjorde någon insats för vetenskapen eller kungen, man var adel ändå. Och det var också ens barn och barnbarn.

adel

Spelade det någon roll? Störde det någon annan att det fanns en klass med särskilda privilegier? Ja, adelsmännen fick fatta beslut som berörde andra människor, och det kunde säkert vara minst sagt irriterande. Andra människor skulle dessutom odla deras mat och bygga deras slott. Och det är ju inte säkert att bondeklassen egentligen hade lust att på detta sätt försörja och understödja bortskämda bidragstagare.

Idag har vi ingen adel. Eller har vi? Även idag kan man hamna i samhällets priviligierade skikt, högst upp inom det privata näringslivet, folkrörelseföretagen och de statliga och kommunala bolagen. Liksom politikens översta skikt.

Kanske hamnar man i detta skikt på grund av sina personliga kvalifikationer och insatser. Men om man missköter ett sådant uppdrag, blir man då av med sina privilegier? Nej, ytterst sällan. Man blir räddad kvar i det priviligierade skiktet, genom fallskärm eller förflyttning snett uppåt eller åt sidan.

En gång adel alltid adel.
Och denna adels barn och svågrar, var hamnar de? Är det säkert att de hamnar där därför att de är särskilt lämpliga? Ofta tycks det vara avgörande att man redan, av börd, tillhör det priviligierade skiktet.

Jag skulle vilja påstå att vi har ett adelsvälde än idag, fast von-titlarna är borta.
Gör det oss andra nåt?

Ja, det gör oss nåt. Detta samhällsskikt fattar beslut som drabbar oss andra. Ofta på ett minst sagt irriterande sätt. Och vi betalar deras lyxbostäder och kontokort. Trots att vi, arbetarklassen, kanske egentligen inte har lust att försörja och understödja dessa bortskämda bidragstagare.

Den här texten skrev jag 1998 på en diskussionssida på nätet. Sen dess har adelsprivilegierna bara ökat, i snabb takt, och klyftorna vidgats.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 oktober, 2011 i Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: