RSS

Mamma och vården

06 Nov

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt.
Vi frågade om maten, aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna. (Det var inte Carema – tro inte att eländet i äldrevården bara handlar om Carema.)

Vår mamma kom till Riddargården, våning två, där hon tillbringade de sista månaderna av sitt liv, alltid väl omsedd, omskött och respekterad.

Bra så?

Nej, inte bra så. Det är förskräckligt att det ska krävas fyra aktiva döttrar, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Det är förskräckligt att även ställen som Riddargården säkert utsätts för den press som konkurrensen om ständigt minskade kostnader och högre vinster skapar. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ner i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

En kortare version av den här texten, undertecknad av mig och mina systrar, finns publicerad på Aftonbladet Debatt söndag 20/11. Dock bara i pappersupplagan verkar det.

Läs även De drabbade patienterna och förstås Vad var det vi sa?

 

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2011 i Hur det ligger till

 

2 svar till “Mamma och vården

  1. Jan Wiklund

    7 november, 2011 at 13:25

    Om det bara handlade om ”privat” kontra ”offentligt” skulle allt vara enkelt. Men det jävliga är ju att även offentliga institutioner har order att uppträda SOM OM dom vore privata, och i första hand prioritera budgeten.

    ”New Public Management” kallas det, och om detta skrev Marie Demker lysande häromdan, se http://vanstrastranden.wordpress.com/2011/11/01/varfor-kommer-inte-ambulansen-polisen-strommen-eller-tagen/. Även Marika Lindgren har uppmärksammat saken, se http://storstad.wordpress.com/2011/07/22/breaking-incitament-fungerar-2/. Annars är det mördande tyst.

    Men även vi inom den s.k. systemkritiska oppositionen talar förfärligt tyst om NPM. När liberaler som Jane Jacobs och Göran Rosenberg klarar av att föra en diskussion om skillnaden mellan samhälle och business, varför kan inte vi?

     
  2. gunnarthorell

    7 november, 2011 at 11:05

    Tack för att du delar med dig av din erfarenhet Frances!
    Hela idén om att privatisera omsorg och vård av sjuka, svaga, mycket unga, gamla etc är fel tänkt från början.
    Man utgår från att det ska bli konkurrens och därmed kvalitétshöjningar (eftersom det funnits klagomål på den offentliga vården) – men resultatet på lång sikt är att stora företag (som Carema) tar över ställe efter ställe, eftersom de har en intensivare och mer genomtänkt marknadsföring.
    Dessa jätteföretag fungerar i realiteten sämre än det inhemska monopol, som den offentliga vården utgjordes av. De är inte bara större ( d.v.s. internationella) – de drivs främst av vinstintresse! Hela deras beskrivning av sitt utförande och sitt kvalité kan i alla lägen betraktas som ”smart marknadsföring”, designad för att förföra upphandlarna. För att verkligen få reda på vad som händer där är man beroende av whistleblowers – vilket är ovanligt i tider av arbetslöshet.
    Jag bodde under några år i Australien som privatiserat mer än oss, och där fanns med jämna mellanrum riktiga skräckhistorier i pressen om vanvård av gamla på olika privata vårdhem. Det skedde aldrig någon rättelse. Dessa problem bara fortsatte i en till syntes oändlig upprepning. Genom privatisering upphör all verklig insyn i, och styrning av hur ställena fungerar.
    Jag tror att det kan vara bra med konkurrens och privata ställen, men då ska de vara kooperativt organiserade, ha karaktär av småföretag.
    Kram!
    Gunnar

     

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: