RSS

Plask i samarbetssoppan

10 Nov


Den här texten publicerades i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001, under rubriken Myter. Jag skrev den för att jag oroades av att så många inom arbetarrörelsen faktiskt trodde på myterna arbetsbrist, fri konkurrens och arbetsfred. Idag tror jag att många fler ser att kejsaren är naken. Men nog hörs fortfarande det förvirrade plasket från soppan.

Artikeln finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar som utkom som pocketbok på förlaget Theleme. Boken är slutsåld men alla texterna finns på nätet, här (öppnas på ny sida/flik)

soppa

 

Det mest opassande en chef kan säga är: Jag behöver mer folk om det här jobbet ska bli bra gjort. Vad som helst annat går an – att han behöver konsulter, uppmjukad arbetsrätt, varierande arbetstid, ny slips. Bara inte sanningen: Det behövs folk.
Sjukhus, byggen, skolor, bagerier, verkstäder, försäkringskassor: Överallt för lite folk, och därmed sämre utförda jobb. Vi slavar och slarvar under myten om arbetsbrist. Myten att det inte behövs folk längre. Visst gör tekniken att en del arbetsuppgifter försvinner. Och visst har vi flyttat en del jobb till andra länder, där annat folk sköter dem. Men den stora anledningen till färre jobb är att inte att arbete saknas, utan att det inte blir gjort. Eller att det inte blir gjort på ett bra sätt.

 

Sen har vi myten om fri konkurrens. Fri konkurrens i den offentliga sektorn skulle frigöra individens initiativförmåga. Det handlade om trevliga nya daghem. Trodde man. Men det var inte individerna som släpptes fria, utan kapitalet – på individernas bekostnad. Jag tror att arbetarrörelsens ledare som snackade om ”förnyelse” inte riktigt insåg hur starka de kapitalistiska drivkrafterna är och vilka snöbollseffekter de har.
De ekonomiska sambanden stryper oss. Att försäkringsbolagen kan göra stora vinster på våra pensioner ökar vinstkraven även på industrikapitalet. Allt hänger ihop: Profitkrav i sjukvården leder till att folk sparkas på bagerierna.

 

Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är bara den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.

Det är så få som har glädje av myterna, och så många som förnedras av dem. Ska vi verkligen fortsätta att låta ett litet fåtals vinsthunger försämra allt för alla andra och lura skjortan av oss? Kejsaren är ju redan naken.

 

Läs även: Klassintressen inom socialdemokratin

 

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: