RSS

Månadsarkiv: november 2011

Plask i samarbetssoppan


Den här texten publicerades i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001, under rubriken Myter. Jag skrev den för att jag oroades av att så många inom arbetarrörelsen faktiskt trodde på myterna arbetsbrist, fri konkurrens och arbetsfred. Idag tror jag att många fler ser att kejsaren är naken. Men nog hörs fortfarande det förvirrade plasket från soppan.

Artikeln finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar som utkom som pocketbok på förlaget Theleme år 2001. Boken är slutsåld men alla texterna finns här (öppnas på ny sida/flik)

soppa

 

Det mest opassande en chef kan säga är: Jag behöver mer folk om det här jobbet ska bli bra gjort. Vad som helst annat går an – att han behöver konsulter, uppmjukad arbetsrätt, varierande arbetstid, ny slips. Bara inte sanningen: Det behövs folk.
Sjukhus, byggen, skolor, bagerier, verkstäder, försäkringskassor: Överallt för lite folk, och därmed sämre utförda jobb. Vi slavar och slarvar under myten om arbetsbrist. Myten att det inte behövs folk längre. Visst gör tekniken att en del arbetsuppgifter försvinner. Och visst har vi flyttat en del arbetsuppgifter till andra länder, där annat folk sköter dem. Men den stora anledningen till färre jobb är att inte att arbete saknas, utan att det inte blir gjort. Eller att det inte blir gjort på ett bra sätt.

Sen har vi myten om fri konkurrens. Fri konkurrens i den offentliga sektorn skulle frigöra individens initiativförmåga. Det handlade om trevliga nya daghem. Trodde man. Men det var inte individerna som släpptes fria, utan kapitalet – på individernas bekostnad. Jag tror att arbetarrörelsens ledare som snackade om ”förnyelse” inte riktigt insåg hur starka de kapitalistiska drivkrafterna är och vilka snöbollseffekter de har.
De ekonomiska sambanden stryper oss. Att försäkringsbolagen kan göra stora vinster på våra pensioner ökar vinstkraven även på industrikapitalet. Allt hänger ihop: Profitkrav i sjukvården leder till att folk sparkas på bagerierna.

Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är bara den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.

Det är så få som har glädje av myterna, och så många som förnedras av dem. Ska vi verkligen fortsätta att låta ett litet fåtals vinsthunger försämra allt för alla andra och lura skjortan av oss? Kejsaren är ju redan naken.

 

Läs även: Klassintressen inom socialdemokratin

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Strejk på fönsterfabriken i Överum

Tisdagen den 1 november informerade VD Jonas Netterström att fönsterfabriken i Överum definitivt skall läggas ned. Arbetet har sedan dess varit totalt nedlagt på fabriken. Företaget har försökt få igång produktionen igen och lockat med ett nytt ”stimulanspaket”. Arbetarna har inte brytt sig om detta.

Läs mer på overomsolidaritet.wordpress.com

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2011 i Blandat

 

Mamma och vården

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt.
Vi frågade om maten, aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna. (Det var inte Carema – tro inte att eländet i äldrevården bara handlar om Carema.)

Vår mamma kom till Riddargården, våning två, där hon tillbringade de sista månaderna av sitt liv, alltid väl omsedd, omskött och respekterad.

Bra så?

Nej, inte bra så. Det är förskräckligt att det ska krävas fyra aktiva döttrar, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Det är förskräckligt att även ställen som Riddargården säkert utsätts för den press som konkurrensen om ständigt minskade kostnader och högre vinster skapar. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ner i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

En kortare version av den här texten, undertecknad av mig och mina systrar, finns publicerad på Aftonbladet Debatt söndag 20/11. Dock bara i pappersupplagan verkar det.

Läs även De drabbade patienterna och förstås Vad var det vi sa?

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2011 i Hur det ligger till

 

God dag, Herr fiskhandlare

– God dag, Herr fiskhandlare!
– God dag, Herr bankdirektör, vad får det lov att vara?
– Vad kostar gösen idag?
– 20 kronor kilot.
– Då tar jag ett kilo.
– Tack, det blir 25 kronor.
– Men, ni sa ju att den kostade 20 kronor kilot??
– Expeditionsavgiften är 5 kronor!
– Nåväl, här är en 50-lapp.
– Tackar! Här är er gös och er växel.
– Vänta nu! Här är bara 20 kronor. Det saknas 5 kronor!
– Vi har en växlingsavgift på 5 kronor.
– Detta är ju oförskämt, Herr fiskhandlare!
– Ja, det är det, Herr bankdirektör.

(en vandringshistoria som jag härmed för vidare)

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2011 i Kultursidan

 
 
%d bloggare gillar detta: