RSS

Månadsarkiv: februari 2012

Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

CV_i_papperskorgen

Uppdatering 24 november 2014: Arbetslösa ska slippa meningslöst jobbsökande (DN)

Berättelsen om Carl, 28 februari 2012

Det här är roligt. Arbetslöse Carl, som fått bassning för att han inte sökt tillräckligt många jobb, fixar en databas som automatiskt spottar ut 62 000 ansökningar över hela landet. ”Jag låter datorn skicka iväg mellan 200 och 400 ansökningar i timmen”

Smart kille som verkligen inte borde ha problem att hitta jobb. Och han har redan fått ett erbjudande. Han kan få bli barnpassare i Schweiz.

Men sektionschefen på arbetsförmedlingen i Lund är inte odelat positiv. Han är tveksam till om det vore en bra idé att alla arbetslösa skickade iväg 62 000 ansökningar. ”Det skulle urholka jobbsökandet. Om arbetsgivarna fick 10 000 mejl per dag skulle de inte ens titta på ansökningarna.”

Därmed kommer vi in på ett äkta problem: Krav på arbetsförmedlarna att anvisa många arbeten, krav på den arbetssökande att söka många arbeten – är avsikten att matcha rätt person med rätt jobb, eller är det en disciplinerande åtgärd i största allmänhet?

Att man som arbetslös tvingas söka jobb som man vet att man inte kommer att få och jobb som man vet att man inte passar för, är inte till någon nytta för den arbetssökande och inte heller för någon arbetsgivare.

Arbetsgivare vill visserligen gärna ha många arbetslösa ”där ute” för att kunna hålla nere löner och andra villkor – men de vill inte behöva bläddra igenom tusen olämpliga ansökningar för att hitta den de vill anställa.

Som tur är – för arbetsgivarna – har de flesta arbetssökande såpass förnuft att de inte söker som automatiska databaser.

Falsklarmet: Var tredje arbetslös söker inte jobb!

2008 gick larmet i media: Var tredje arbetslös söker inte jobb!
Det var ett falsklarm.
Rubrikerna orsakades av ett pressmeddelande från Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering:

”En tredjedel av AFs anvisningar till ledig plats söks inte. Det uppger arbetsgivarna i en enkätstudie som IFAU genomfört tillsammans med AF. …
Varje år gör arbetsförmedlingarna cirka 600 000–800 000 anvisningar till lediga jobb. Anvisningar är en service till arbetssökande och arbetsgivare, samt ett sätt att kontrollera sökviljan. En tredjedel av de anvisade jobben söks dock inte, enligt arbetsgivarna.”

Det står alltså INTE i pressmeddelandet att var tredje arbetslös inte söker jobb. Det står att av tre jobb som arbetslösa blir anvisade att söka, så söker de två av jobben men inte alla tre.

Arbetslösa söker massor med jobb utöver de som de eventuellt fått anvisade. Det vanliga är att man en gång i månaden ska redovisa vilka jobb man har sökt. Om det vore så att var tredje arbetslös vägrade göra det, hade det möjligen funnits fog för misstanken att var tredje arbetslös inte söker jobb. Men så var det alltså inte.

Ändå braskade media på med sitt okunniga och lögnaktiga larm. Till och med LO-tidningen (nuvarande Arbetet) hade en notis med rubriken Var tredje arbetslös söker inte jobb! Jag skickade ett inlägg med rättelse, men det togs inte in. LO-tidningen voffade med i det allmänna dumskallet mot arbetslösa. Skäms, LO-tidningen!

Förnuftig ansökningsvägran

Det stod också i IFAUs pressmeddelande: ”Arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen: anvisningarna bedöms oftast som realistiska och drygt en tiondel av dem som söker anvisningarna får det sökta jobbet.”

Det kan man tacka de förnuftiga ansökningsvägrarna för.

Så här går det nämligen till i verkligheten:

Arbetsförmedlingen anvisar f.d. lagerarbetaren Pelle att söka ett ledigt lagerarbete. I platsannonsen ställs krav på truckkort, som Pelle inte har. Det är en vanlig situation, ett vanligt problem med ansvisningarna. AF kollar inte vilka krav som ställs och om den arbetslöse uppfyller kraven. De matchar helt enkelt annonser i lådan ”lagerarbete” med arbetslösa i lådan ”lagerarbetare”.
Men varför anger arbetsgivaren specifika krav i annonsen? Jo, hen vill slippa ansökningar från personer som inte uppfyller dessa krav.
Pelle använder sitt förnuft och söker inte jobbet.

Alltså :
1. De som inte söker ett anvisat jobb vet ofta att de ändå inte kan få just det jobbet.
2. Det är bara ett plus för arbetsgivaren att slippa få ansökningar från dessa personer.
3. Det är tack vare de arbetssökandes förnuftiga ansökningsvägran som arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen.

Artiklar om Carl med databasen:
LO-tidningen: Han byggde egen databas – för att söka alla jobb
DN: Carl får ingen a-kassa – nu ska han söka 62.000 jobb

Annonser
 
3 kommentarer

Publicerat av på 28 februari, 2012 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

Snabbkurs i akasse-försämringar

I Agenda igår talade Fredrik Reinfeldt om akasseförsämringarna som om det enda regeringen ändrat var att kravet på att ha jobbat 70 timmar i månaden höjts till 80 timmar.

Tyvärr tycks inte programledaren ha fördjupat sig i vad som egentligen hände den 1 januari 2007, annars hade hon kunnat pressa honom hårdare. T.ex. kunde man tidigare få akassa medan man söker jobb efter heltidsstudier. Den möjligheten har tagits bort. Beräkningen av akasseersättningen har ändrats, vilket främst drabbar den som har tidsbegränsade anställningar. Etc.

Ytterligare en anledning till att färre får akasseersättning idag är förstås att det blivit mycket dyrare att vara med i akassan. Obs att för att få inkomstrelaterad akassa måste man ha varit medlem i akassan (antingen genom facket eller i Alfa-kassan) ett år. Och för att få gå med i akassan så måste man ha ett jobb.

Här kommer nu en snabbkurs i akasse-försämringar, genom en jämförelse av villkoren FÖRE resp. EFTER 1 JANUARI 2007

Arbetsvillkoret för att få akasse-ersättning

FÖRE
1. Arbetat minst 70 timmar per mån under minst 6 av de senaste 12 månaderna eller
2. Arbetat under minst 450 timmar under en sammanhängande tid av sex kalendermånader. Under var och en av dessa månader skall arbete ha utförts minst 45 timmar

EFTER
1.70 höjs till 80.
2. 450 timmar höjs till 480. 45 timmar höjs till 50.

A-kassa efter studier

FÖRE
Den som studerat på heltid kunde få räkna detta som akassegrundande och sen få akassa medan hen sökte jobb.

EFTER
Möjligheten att få akassa efter studier togs bort.

Akassenivåer

FÖRE
Akasse-ersättningen är 80 % av den tidigare inkomsten. Det finns ett tak på 730 kr per dag under de första 100 dagarna. (Maximal akassa är alltså drygt 16000 kr per månad, före skatt.) Därefter är taket 680 kr per dag.

EFTER
Man börjar på 80%, men taket blir 680 kr per dag redan från början. (Maximal akassa är alltså mindre än 15000 kr i månaden, före skatt.) Nivån sänks sedan stegvis till 65% av tidigare inkomst.

Beräkning av akasse-ersättning

FÖRE
Ersättningen beräknas på vad man haft för inkomst under de senaste 6 månaderna.

EFTER
Ersättningen beräknas på vad man tjänat under de senaste 12 månaderna. Om man t.ex. har jobbat de senaste 6 månaderna och gått arbetslös dessförinnan, så slås inkomsten ut på hela året. Har man tjänat 18000 per månad på jobbet blir resultatet att det räknas som att man tjänat 9000 per månad under året, och akassan blir alltså 80% av det, 7200 kr per månad före skatt.

Akasse-perioder

FÖRE
Efter 300 dagars a-kassa finns möjlighet till ytterligare en 300-dagarsperiod.  Därefter finns möjlighet till ”aktivitetsgaranti”. Då måste man delta i olika aktiviteter för att få akassa.

EFTER
Efter 200 dagar sjunker ersättningen från 80 % till 70 % av inkomsten. Efter 300 dagar kommer man till Jobb- och utvecklingsgarantin. Då sjunker ersättningen till 65 % av tidigare inkomst. För dem som har barn under 18 år sker sänkningen till 65 % efter 450 dagar.

Avgiften till akassan

FÖRE
Akassemedlemmar betalar för sitt medlemsskap ca 90 kr i månaden.

EFTER
Akasse-avgiften höjdes kraftigt. Maximal höjning per medlem 300 kr, alltså från 90 till 390 kr per månad. Avgiften höjdes mest i de förbund som har högst arbetslöshet i sin bransch. Vilket ofta är samma branscher som har mest osäkra anställningar, deltider och låga löner.

Höjningen betalas av de akassemedlemmar som har arbete. Den som går helt arbetslös behöver inte betala höjningen. MEN det räcker att man arbetat en timme under en månad för att man ska bli tvungen att betala den högre avgiften för den månaden. Tufft för timmisar.

Skattereduktionen

FÖRE
Den som betalat akasseavgift fick en skattereduktion (= minskning av skatten) motsvarande 40% av vad man betalat till akassan. Dessutom en skattereduktion motsvarande 25% av resten av fackavgiften.

EFTER
Skattereduktionen togs bort.

PS 6 mars 2012: Ett tillägg till kursen, om begränsningen av deltidsstämpling, som genomfördes 7 april 2008, finns här.

DN-artikel om Reinfeldt och akassan

Relaterat: Mitt blogginlägg från 20 nov 2011: Nu ljuger de i teven igen

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 februari, 2012 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

Varsågoda

Jag får en del erbjudanden om att skriva i olika tidningar och andra publikationer, men brukar tacka nej till det av diverse skäl.
Men det går bra att norpa och återanvända mina blogginlägg. Hittar du någon text här som du tycker passar i din publikation, så ta den och slit den med hälsan. Läs dock först min jättelånga lista med Krav och Regler här!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 februari, 2012 i Ditt och datt

 

Mössa på, socialsekreterare och alla andra!

Uppdatering 11 oktober 2014: Artikel i DN idag Socialsekreterares villkor har försämrats allvarligt.

Ursprungligt inlägg (19 februari 2012)

I en debattinlägg i GP protesterar socialsekreterare mot sin överbelastade arbetssituation och dess konsekvenser:
Vi tvingas utföra ett undermåligt arbete

Liknande protestmuller och nödrop når oss från allt fler yrken och arbetsplatser.

När det gäller yrken som innefattar någon form av myndighetsutövning, som t.ex. socialarbetare, så innebär också ett samhällsklimat med ökande utsugning och klassorättvisor, att arbetsuppgifterna blir alltmer kontrollerande och bestraffande.

Vi märker det som ”klienter” – men vi märker det också på att handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen morrar över hur de blir mera vaktkonstaplar än hjälpare, och socialsekreterare protesterar mot att de inte kan ”utföra ett rättssäkert arbete idag” och att ”enskilda individer inte beviljas insatser efter sina behov”.

Sen kan man fråga sig om det finns NÅGON vanlig yrkesgrupp/arbetsplats som har en vettig bemanning och vettiga arbetsförhållanden idag? Ok, NÅGON finns kanske, men det är mera undantag än regel.

Att man är för lite folk, och att vissa arbetsuppgifter därför inte hinns med, eller blir dåligt gjorda, ligger bakom det mesta av försämringar och elände i samhället. Samt förstås att de som gör jobbet plågas av fysisk och/eller psykisk överbelastning och andra av arbetslöshet.

Låt oss säga att vi skulle bli fler på alla arbetsplatser, att där vi är 9 personer idag skulle vi vara 10 i stället. Då skulle det inte finnas någon arbetslöshet.

Arbetsgivarna försöker ha så få anställda som möjligt, oavsett samhällskonsekvens. Samtidigt som arbetsgivarintressets politiska företrädare pratar om att vi måste jobba mer och längre. Samtidigt som hanteringen av arbetslösa, långsjuka etc visar att det handlar egentligen inte om att vi ska jobba utan att vi ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande” och söka jobb. En trippelparadox som bara kan förklaras med att det är en bibehållen arbetslöshetsnivå som eftersträvas. På så sätt håller man det arbetande folket på plats med mössan i hand.

Mössa på, soc-tanter och alla andra! Det behövs mera muller underifrån, och inte bara muller. Om vi inriktar oss på ”rädde sig den som kan”, att individuellt försöka få bättre lön eller bättre arbetsuppgifter eller behålla jobbet, så motverkar det inte på något sätt den allmänna försämringen. Det krävs folkrörelse på arbetsplatsen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 februari, 2012 i Arbetslivet - Blandat, Hur det ligger till

 

Väldigt främmande samt en hemtjänstkvart

Jag träffade några hemtjänstarbetare. De berättade om en rad problem de har och jag frågade om de hade haft något möte och diskuterat med arbetskamraterna och om någon fackrepresentant varit med.

De svarade att de har bara haft möten då chefen är med och då kan de inte diskutera öppet. Men när facket kommer då? Jamen när facket kommer då är ju chefen alltid med också! säger tjejerna. Va, säger jag, så ska det självklart inte vara! Det är klart ni ska kunna sitta själva med fackrepresentanten.

Nästa gång vi träffas har en av tjejerna ringt till någon i sektionen (Kommunal) och klagat på att chefen får vara med hela tiden varje gång det kommer en fackrepresentant till arbetsplatsen. Fackrepresentanten svarar att tanken att chefen inte ska vara med är väldigt främmande för henne, och ”hur ska vi veta att ni inte vill att chefen ska vara med, om ni inte säger det?”

Är inte detta uppochnervända världen och väldigt främmande ur ett fackligt perspektiv?

Det är fackrepresentantens uppgift att tala om för både medlemmar och chef att självklart ska inte chefen vara med. (Såvida man inte kommer överens om att kalla in chefen för att framföra/diskutera något.) Det är inte alla arbetare som har koll på sådana rättigheter och möjligheter. Fackrepresentanten måste hjälpa till så att medlemmarna kan snacka ihop sig om sina problem och krav, och så att de tillsammans får ”snacka med facket”, utan att chefen lyssnar. Det är för fasen grundläggande.

 

När jag ändå är inne på hemtjänstarbete så vill jag gärna berätta för er som inte jobbar med sånt, hur EN KVART av en hemtjänstares arbetsdag kan se ut:

07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor.
På en kvart, med en gammal människa.
7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 februari, 2012 i Arbetslivet - Blandat

 

Äldre VILL jobba längre och unga VILL INTE ha fasta jobb

Snacket om frivillighet i pensionssystemet – ”Många VILL jobba längre!” – påminner om något som man ofta fick höra då arbetsgivarna lobbade för att få fritt visstidsanställa och slippa fastanställa. Ett envist upprepat argument under den perioden var: ”Ungdomen VILL inte ha fasta jobb! Ungdomen vill röra på sig och pröva nytt!” (Som om det skulle ha förhindrats av att man har ett fast jobb – man kan faktiskt säga upp sig.)

Kommer ni ihåg det?

Arbetsgivarna lyckades i sitt uppsåt genom att driva igenom förändringar först på arbetsplatserna, sen i kollektivavtalen och till slut i LAS. Nu, när verkligheten hunnit ifatt, hör man sällan ”Ungdomen vill inte ha fasta jobb”-argumentet längre. Det var en reklamslogan som dög tills vi fick granska varan – falsk marknadsföring helt enkelt.

Men när det begav sig, var det ett ofta förekommande pladder – och mycket irriterande att höra när man förstod hur utvecklingen skulle komma att se ut. Visst kan det passa med t.ex. ett timjobb när man pluggar, men hur kul är det när resten av livet kommer och det inte går att få något fast?

Sjukpenningförsämringarna salufördes  med reklambudskapet att det skulle bli bättre för de människor som drabbades. ”De långvarigt sjukskrivna VILL tillbaka till arbetslivet! Och nu ska de äntligen få hjälp!” Den hjälpen visade sig främst bestå i att ge dem sämre sjukpenning eller tvinga dem att leva på socialbidrag.

Nu hör vi ett reklambudskap igen: Många VILL jobba längre!

Idag har man som anställd rätt att stanna på jobbet till 67 om man vill – och om inte orken tagit slut eller arbetsgivaren trixat bort en från jobbet redan dessförinnan.

Visst, det finns människor i t.ex. fria och skapande yrken som kan och vill fortsätta tills penseln faller ur handen – men då hindras man å andra sidan sällan av några las-regler om uppsägning vid 67.  Det har liksom ingen relevans i den här diskussionen.

Att sitta kvar i bolagsstyrelser tycks inte heller ha någon 67-års-gräns. Det hör inte heller hit.

I arbetares jobb är det vanligt att man inte orkar till 67 och inte heller till 65. Inom vissa yrken är det snarare regel än undantag att kroppen och orken tar slut i förtid.

Visst, även bland vanliga anställda finns det ändå de som orkar och vill jobba längre. Men nu handlar inte det här om att ge individen rätt att stanna på jobbet efter 67 och att inget annat förändras. Det handlar om ett pensionssystem som urholkas, ”frivilligheten” kommer att ge oss valet mellan en usel pension eller jobba vidare. Välj och svälj.

Det är inte lika för alla, sa Fredrik Reinfeldt. Vad betyder det?

Är tanken att bemanningen ska dubbleras på de tunga och/eller stressiga jobben så att vi vill och orkar jobba längre?

Nehej, inte det.

Är tanken att tänka flexibelt och ge de som jobbar tungt en bra pension från 60 års ålder?

Nehej, inte det. Man ska byta karriär mitt i livet.

, vilka arbetsgivare kommer att vilja ha de f.d. vårdbiträdena och byggnadsarbetarna som omskolar sig mitt i livet – till vad? Är inte de mindre slitsamma jobben redan upptagna av människor som kunde skaffa sig dem redan från början?

För tanken är väl inte att alla medborgare ska göra sin insats i vården eller på bygget i 20 år, för att alla sedan ska kunna byta karriär?

Nehej, tänkte väl det.

Mina tidigare inlägg i pensionsfrågan:  Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten samt Och du är 29 år sa du?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 februari, 2012 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

Etiketter: , ,

Och du är 29 år sa du?

Sedan mitt fasta jobb, som jag haft i 29 år, försvann på grund av fabriksnedläggning, så har jag varvat arbetslöshet med visstidsanställningar, timvik och praktik. I den situationen befinner sig i dagens arbetsliv inte bara de unga utan de flesta som blivit av med ett fast jobb eller inte har haft något. (Fast det märks förstås mest när det gäller de unga, de är ju en hel generation som befinner sig i denna usla sits.)

Under en arbetslöshetsperiod satt jag utan större förhoppningar och letade ställen att söka jobb på. Man svarar ju inte bara på annonser utan försöker på vinst och förlust på andra arbetsplatser också.

Ringde upp ett storkök och drog min ramsa ”Jag har jobbat på bageri i 29 år, men det har lagts ner … blablabla … behöver ni folk?” Den vänliga personalkvinnan svarar att de kan behöva semestervikarier och timvikarier.

Kan jag få komma och presentera mig? frågar jag.

Det ska gå bra, säger hon till min förvåning, och vi bestämmer tid och plats. Samtalet fortsätter.

Personalkvinnan: Och du är 29 år sa du?

Jag: Nej, nej, då hörde du fel. Jag har jobbat på bageri i 29 år. Jag är 58.

Det blir tyst i luren.

Tystnaden säger att personalkvinnan tänker ”Jäklar, en gammal tant, hur ska hon hänga med i tempot”. Men det kan hon ju inte säga högt, så jag får komma i alla fall. Och ser tydligen tillräckligt livskraftig ut för ett vikariat på tre månader, för det är vad jag får, till att börja med.

Det blev faktiskt nästan två års vikarierande i storköket. Tills 1) Sodexo tog över och matlagningen försvann och 2) en bemanningsfirma tog över andra arbetsuppgifter.

Ett tips från coachen till dig som kanske blir tvungen att byta karriär mitt i livet framåt 70-årsåldern, när pensionssystemet försämras: Plocka ut löständerna och prata suddigt, så kanske arbetsgivarn hör fel om din ålder och du får jobb.

  Jag är VISST 29!

Seriöst, det är svårt att få nytt jobb för äldre. Och även om man har jobb kan man bli av med det. Faktum är att det blir allt vanligare att arbetsgivare gör sig av med äldre arbetskraft genom att trixa på olika sätt.

Läs t.ex. här på min blogg om SJ (alla inlägg i kategorin Arbetslivet – Tåg), som la ut sin tågstädning på entreprenad för ett antal år sen. Personalen fick följa med enligt reglerna om övergång av verksamhet. Nu när SJ tar tillbaka städningen i egen regi struntar de i dessa regler, de handplockar och nyrekryterar.  De äldre städarna, trotjänarna, förlorar sina jobb.

Och i de flesta fall där arbetsgivarna (ofta med fackets goda minne) gör avvikelser från turordningsreglerna vid nedskärningar, så hör de äldre till dem som ryker. Icke önskvärda.

Men de äldre gör ur arbetsgivarnas synvinkel nytta i alla fall – som arbetslösa. Det behövs en stor kader av arbetslösa, många sökande till jobben, för att löner och andra villkor ska kunna hållas nere eller försämras. De arbetslösa bidrar på det sättet till högre vinster, och är i högsta grad önskvärda.

Som jag har skrivit om i min förra bloggpost: Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten.

(Även det här inlägget är inspirerat av intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 februari, 2012 i Arbetslöshet - Hur och varför

 
 
%d bloggare gillar detta: