RSS

2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

21 Nov

21 nov 2012

Här kommer en uppföljare på mitt blogginlägg Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?. Jag ska fortsätta med resonemanget kring hur såna processer går till, och om den process som pågår just nu.

Vad jag ville peka på i berättelsen om visstideriet, är att förändringar av arbetsrätten dimper inte ned uppifrån. Det börjar alltid på arbetsplatserna.

Så gick det till även då det var arbetarklassen som kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.  Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare.

Ett exempel: Semester

1938 beslutade riksdagen om två veckors semester varje år för alla. Det var inte en idé som fötts i huvudet på snälla politiker, utan det hade föregåtts av att en del fackförbund lyckats förhandla fram semester inom sin bransch. Det hade i sin tur föregåtts av att man lyckats förhandla fram ledighet lokalt på många arbetsplatser. Genom kollektivavtalet spreds denna förmån till alla i branschen.

Lagen slog fast det som förhandlats in i kollektivavtalen och gjorde att alla löntagare fick del av det. Lagen har sen förbättrats steg för steg, tre veckor år 1951, fyra veckor 1963, fem veckor 1978. Kollektivavtalen har hela tiden legat före utvecklingen av lagen. Man har fått igenom längre semester än i lagen. I nästa steg har ökningen kommit in även i lagen. Fortfarande är det så att i de flesta kollektivavtal är semesterreglerna lite bättre än lagens regler. Semesterlagen säger att semesterersättningen ska vara 12% på det man tjänat under ett år, kollektivavtalet kan säga t.ex. 13,2%. En del avtal har längre semester än 5 veckor för äldre. Osv.

Generella förbättringar

Saltsjöbadsavtalet 1938 föregicks av att det var flest strejker i Sverige av alla länder i Europa. Bråkstakarna – de kämpande arbetarna – gav förhandlarna makt. Saltsjöbadsavtalet medförde reformer samt ett relativt lugn på arbetsplatserna – på gott och ont.

Kolugnt blev det dock inte. Det blev ungefär lika mycket strejker i Sverige som i övriga Europa.  Varje betydande reformvåg i vårt land sedan dess har föregåtts av en strejkvåg. Det betyder inte att en strejk i sig alltid ger en positiv effekt. Men när det är gott om strejker och andra brott mot samförståndet, så är det toppen på ett isberg av kollektiv rörelse på arbetsplatserna. (Ursäkta konstig bild – hur ser ett isberg av kollektiv rörelse ut?) Denna rörelse tvingar fram förbättringar.

Åt andra hållet

Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

När man fått ner antalet fast anställda till minsta möjliga, vad blev då nästa etapp? Jo, att ha färre fast anställda än minsta möjliga – genom att använda bemanningsföretag.

Ett annat exempel är när arbetsgivarna klagar på hur besvärligt det är med turordningsreglerna i LAS. Sanningen är inte att de verkligen har stora problem med turordningen, utan tvärtom, att facken och arbetarkollektiven väldigt ofta accepterar avsteg från reglerna. Arbetsgivarna pressar mot lagens gränser, ibland på ett rent vidrigt sätt, som då man sparkar trotjänare, utan att det blir alltför hårda motreaktioner.

Ta uppsägningarna på Volvo Personvagnar i Göteborg år 2008, där cheferna fick bestämma i stort sett ensidigt vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna. Möjligen fick de betala något för det i förhandlingarna med facket. Men konsekvensen blir, när man på många ställen släpper reglerna, att arbetsgivarna får blodad tand. Varför ska de behöva ha kvar något motstånd alls, på något ställe? Varför ska de behöva ge något i gengäld vid förhandlingar om turordning? Så långt gånget kan det bli fråga om att slå fast framgångarna genom ändringar i kollektivavtal eller lag.

Och nu: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja,  vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna)  kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på detta, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Det känns inte kul att sia om sådana tråkiga saker.  Men det jag vill ha sagt är något med positivt syfte: Glo inte uppåt. Det är inte där förändringarna börjar. Det är inte där kampen pågår. Det är på din arbetsplats.

Uppdatering 7 nov 2015: Hur ”flyktingvågen utnyttjas i klasskampsvågen”.

Relaterat:
Om SAS i DN: Brott mot svenska modellen
Unionens tidning Kollega: Krisavtal på gång inom SSAB

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 november, 2012 i Arbetslivet - Blandat, Hur det ligger till

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: