RSS

Månadsarkiv: december 2015

Strejker bland stockholmspendelns städare

pendel.jpg26 december 2015. ISS är företaget som har hand om städningen av pendeltågen i Stockholm. Nu har det gjorts en ny upphandling, som har vunnits av MTR.  ISS är fullt medvetna om att SL:s beslut är överklagat av SJ och att det i vilket fall är övergång av verksamhet som gäller. Ändå vill ISS säga upp all sin personal.

Det har lett till spontana strejker bland de anställda städarna.

ISS agerande kan innebära att de anställdas tillsvidareanställning går upp i rök inför övergången av verksamhet, så att övergångsreglerna i praktiken sätts ur spel. ”För en ny arbetsgivare är det självklart en våt dröm att kunna välja vilka man vill ha bland personalen och till vilka anställningsvillkor”, som SEKOs pendelklubbs styrelse skriver.

”Möjligen är detta en medveten provokation som ISS/Almega vill ha prövad i Arbetsdomstolen”, skriver de också.

Det stämmer säkert, och jag tror inte det är bara i AD som arbetsgivarna vill ha saken prövad. De prövar framför allt vad de kan göra mot anställda, utan att det blir ”vilda” strejker eller andra kännbara motaktioner. Funkar det, så kommer samma sak att genomföras på andra ställen, av andra arbetsgivare. Arbetsgivarna kan klasskamp, och det är så de gör framsteg: Tryck mot lagars och anständighets gränser, kliv över, testa. Går det så går det, och då kan de sprida framstegen och komma vidare.

Därför är det mycket bra att städarna reagerar och man kan hoppas på, för deras och alla lönearbetares skull, att det händer mer. Tyvärr räcker det inte med ”snälla” protester och opinionsbildning. Det visar t.ex. händelserna i en annan tåganknuten konflikt för några år sen (2012). Då var det SJ AB som, då de tog tillbaka städning från Trafficare, vägrade ta över alla anställda. De gjorde ett urval och uteslöt bland annat äldre och fackligt aktiva. Arbetarna och facket kämpade med demonstrationer och förhandlingar, men det räckte inte. Jag skrev om den striden bland annat här: Moppstopp.

Läs pendelklubbens uttalande om den aktuella situationen: ISS vill säga upp all sin personal på Pendeln !

Uppdatering 14 februari 2016: Här kan du läsa hur det gick för städarna som strejkade. Städare & postisar strejkade och vann

 

Och vem du än är och var du än jobbar… LÄS PÅ i Slutsnackat och Om strejker, rätt vad det är får du nytta av andras erfarenheter av strejk och andra kampmetoder.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 december, 2015 i Arbetslivet - Tåg

 

Mitt folk II

Kan arbetsplatskamp verkligen vara något viktigt, något att bry sig om, i tider av krig och flykt, stängda gränser och fascistiska rörelser? Ja, arbetsplatskampen är viktigare än någonsin.

Ett samhälle med skärpt utsugning ger hårdare arbetsplatser, många arbetslösa, rädsla och missnöje. Vad ska gro därur – splittring eller kamp?

Arbetare med vanliga fördomar och vanligt missnöje och numera vanliga SD-sympatier, de är mitt folk, en del av mitt folk. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. Arbetare av alla ursprung och hudfärger är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen, mitt folk. Arbetare som borde hålla ihop.

En arbetarrörelse värd namnet erbjuder gemenskap och kamp. När t.ex. de svenska lastbilschaufförerna drabbas hårt av lönedumpningen i åkerinäringen, så har det oerhört stor betydelse att de vänder sig mot de orättvisa villkoren, inte mot de utländska chaufförerna.

lastbilar

Sådana handlingar betyder mer än sådan opinionsbildning, som mest ger applåder från kompisar.

Saker hänger ihop.
”Flyktingkrisen” är inte vår kris, den är de flyendes kris.
Men vi har ett sedan åratal försvagat samhälle. Fortfarande ett starkt samhälle jämfört med många andra, men  förebyggande underhåll och marginaler saknas på enskilda arbetsplatser och i samhället i stort. Det har jag och andra larmat om, också i åratal.

Att t.ex. socialarbetare, vårdpersonal, skolpersonal går på knäna, och/eller ser att de inte räcker till, att saker går fel, är inget som började hösten 2015. Det är lätt att bli tippad över kanten. Jag hörde någon säga ”Hur kan de klaga på lite övertid när andra drunknar!” Jag tror det är fel attityd. Det är de som inte klagar, de som bara biter ihop och ”gör sitt bästa”, som förr eller senare går i väggen. (Det händer för övrigt även bland volontärer.)

Så även ur den synvinkeln är arbetsplatskampen urviktig. Det finns pengar, det finns inte minst enorma vinster. /Ex: Vinsten på barn och gamla: 30 miljarder./ Men det räcker inte att hämta pengarna ur pengabingen. De måste omvandlas till förebyggande underhåll och marginaler – mer människor, konkreta resurser. Det kräver kamp. Det är de som arbetar, som vet vad som behövs. Bland annat vet de, att de behöver vara fler – dvs att de arbetslösa egentligen är arbetskamrater som saknas. Snacka inte om utanförskap, snacka om klassamhälle.

De där borgarnassarna som beskrivs i DN idag, de ”intellektuella” (vilket verkar vara en överdrift – småborgare och akademiker är sällan så intellektuella som de och andra tror), de är inte mitt folk. Naturligtvis inte SD-ledarna heller. Desto viktigare att inte ”gemenskap” mellan de där typerna och delar av mitt folk får växa. Vi måste ha en strategi, och den handlar om att hålla samman på klasskampens grund. Stora ord men de ryms i alla små, viktiga handlingar. Kämpa tillsammans.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2015 i Arbetslivet - Blandat, Hur det ligger till

 

Fras in, Las ut

Jaså, också Kommunals ordförande är inne på att även i regelverket sälja ut det som facken redan i stor utsträckning släppt efter på ute på arbetsplatserna, nämligen turordningsreglerna.
Precis som Metall och Handels varit på gång med fast det bromsats upp (tillfälligt?) av medlemsprotester.

Citerar DN idag:
Den kontroversiella planen att byta bort LAS ”sist in först ut” mot mer arbetsgivarfinansierad fortbildning har nått ända in i regeringskansliet. Den plockas upp av framtidsministerns analysgrupp, som i dag rapporterar till regeringen.  ..//…
Gruppen ”Arbetet i framtiden” efterlyser en bred reform för livslångt lärande, med finansiering från både staten och arbetsgivarna, framhåller fackförbundet Kommunals ledare Annelie Nordström // …

 

Mer arbetsgivarfinansierad fortbildning, my ass. Eller kyss mig därbak som det heter på svenska. Det är ju inget som kan ersätta turordningsregler.
Däremot vore det bra om arbetsgivarna såg till att på plats finansiera behövlig vidareutbildning av de anställda istället för att slänga ut dem och skylla på att deras kompetens inte längre räcker.

 

Citerar mig själv:
När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att man vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

” – I praktiken hindrar ju inte LAS arbetsgivaren från att välja, man hittar alltid vägar att bli av med de man vill bli av med” säger Kommunals ordförande. Ja det tror f-n, när facken alldeles för ofta står till tjänst med att underlätta i stället för att sätta stopp. Och när arbetarkollektiven accepterar det.

 

livefterdetta_nyberg  Bild: Robert Nyberg
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2015 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Ett anspråkslöst förslag

sedlar

7 december 2015

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka. Vi struntar i löneökning i år. Vi vill istället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet.

Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret.

Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.

De centrala avtalsförhandlingarna är sedan länge byteshandel. Lönepåslagen har vi fått i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera. Så släpptes t.ex. det fria visstideriet in i kollektivavtalen innan det sedan (som en följd av detta) släpptes in i Lagen om anställningsskydd.

Ökad flexibilitet innebär att din chef har mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv har mindre.

Ökad flexibilitet innebär att arbetsgivarna kan få arbetsuppgifterna gjorda på färre arbetstimmar. Om de bara måste ha folk inne exakt när de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningstrygghet, så minskar lönekostnaderna. Att färre gör fleras jobb, att rädsla får arbetare att inte hålla på sina rättigheter, att scheman försämrats så att folk blir tröttare och ”inte orkar bråka” osv – allt sådant hjälper upp profiten.

Det enda sättet att få förbättringar utan att betala med försämringar som i längden är värre, är att vi kämpar på arbetsplatserna. Det är först när arbetsgivarna inte får saker och ting gjorda under försämrade förhållanden, som en annan situation kan uppstå. Då kommer de också att be facken om hjälp att göra något åt saken. Istället för att som idag lugnt invänta löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill, i andra änden – på arbetsplatserna.

 

Och så vill jag passa på att berätta att antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen nu är fullföljd med den fjärde delen Om strejker (öppnas i nytt fönster/flik). Present till arg eller ledsen arbetskamrat?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 december, 2015 i Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: