RSS

Nej, de slåss inte för oss alla

05 Aug

Jag har skrivit jättemycket om konflikten i Göteborgs hamn och nu mycket om sopkonflikten i Stockholm. På tiden att jag skriver om striden ur ett annat perspektiv. Kanske ditt? om du inte själv jobbar i hamnen eller som sopgubbe.

Men först något om det unika och det allmängiltiga. Det finns nästan alltid något med en arbetsplatskonflikt som är speciellt, unikt för just den konflikten. Och så finns det alltid en sida av konflikten som är mera allmängiltig.

Unikt och allmängiltigt i hamnkonflikten

När det gäller Göteborgs Hamn så är det på många sätt en speciell situation. Ett majoritetsfack, utanför LO, som sen snart ett halvt sekel har vägrats kollektivavtal men ändå har blivit en respekterad facklig motpart. Unikt. En arbetsgivare i en del av hamnen, med starka ekonomiska och politiska intressen i ryggen, som fått för sig att sätta stopp för den fristående fackföreningens inflytande/styrkeposition, kosta vad det kosta vill. Jag behöver inte här gå in på all mer eller mindre unik skit som det fört med sig, läs vad jag skrivit tidigare eller kolla myriaderna av länkar till tidningsartiklar och debattinlägg i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg.

Men det finns också en allmängiltig sida av konflikten: Utsålda samhällsviktiga verksamheter som försämras under vinstkraven, det finns det gott om. Och unionbustingliknande metoder förekommer brett på svensk arbetsmarknad idag. Företag nonchalerar regler och överenskommelser, försämrar, tipsar varandra om vad de lyckas med, bär sig åt så att det är svårt att avgöra om de är inkompetenta eller smarta, tröttar ut och trycker tillbaka basfacken. APMT är kanske extra inkompetenta eller ovanligt bra på detta alltför vanliga beteende – men jag tror snarare att det är att det blev en öppen strid som gör att eländet syns utåt.

Vanligt är det också att företag, som nu APMT, med olika metoder minskar på andelen anställda med riktiga anställningar för att få en större andel med osäkra anställningar. Det är inget nytt utan har pågått i flera årtionden. Det är en allmängiltig strategi från arbetsgivarnas sida.

Unikt och allmängiltigt i sopkonflikten

När det gäller sopkonflikten så är det speciellt att Stockholms Sopgubbar har en fortfarande levande tradition av att sätta stopp för försämringar och att agera kollektivt över företagsgränserna. Speciella är också de provokationer från RenoNordens sida (inlåsningar av nycklar, kollektivt avskedshot m.m.) som präglat hur konflikten utspelat sig. Och speciella är de konsekvenser som dålig sophämtning får för allmänheten.

Stockholmare, visa stöd för för de kämpande sopgubbarna på lördag 12/4 Medborgarplatsen 14.00 Facebookevent: Manifestation 12/8: Stöd Stockholms Sopgubbar!

Men mycket är allmängiltigt. Att försöka byta ut vana anställda mot nya, som inte kan ställa krav. Att inte inse vad som förloras när man gör sig av med de yrkeskunniga.. Att försöka dumpa villkor, sänka löner, öka arbetsbördan. Att utnyttja att det är fredsplikt när ett ”stort” kollektivavtal är påskrivet, att passa på att i skydd av fredsplikten försämra andra gällande villkor… Det är sånt som många utsätts för på många arbetsplatser. För att inte tala om alla inkompetenta upphandlingar. Upphandlingen av sophämtning i Stockholm är ett praktfullt exempel på det – men inte unikt.

Hur vi ser på dem som kämpar

Ibland väcker kämpande kollektiv avundsjuka. Vilket förstås underblåses av arbetsgivarna. Man pekar och säger: Varför ska dom bråka, dom har det bättre än vi? Ja, kanske det är för att de törs ”bråka” som de har det bättre och kanske ni också skulle kunna få det bättre? Och förresten, har du kollat om det som sprids om dem är sant eller överdrifter och skitsnack?

Men det finns också ett motsatt, positivt utpekande: Det är när man säger: De slåss för oss alla!

Med tanke på hur mycket jag skrivit om de här konflikterna, så behöver jag väl inte förklara att jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma och stödja de strider som faktiskt pågår. Men jag vill framföra en varning. De slåss för oss alla! är förstås ett positivt pepp. Men man måste tänka ett steg längre.

Kommer ni ihåg konflikten på Lagena år 2009? Arbetarna på Lagena tog modigt strid och gick ut i strejk då företaget sa upp fasta anställningar för att byta ut dem mot bemanningsanställningar. Liknande utbyten pågick och pågår på hela arbetsmarknaden. Det växte en tro på att Lagenastriden skulle ändra på den saken, att deras strid skulle leda till att lagar och/eller kollektivavtal skulle ändras på något avgörande sätt. Men om liknande försämringar sker på 10000 arbetsplatser och man tar strid mot det på 1 arbetsplats och inte tar strid mot det på 9999 arbetsplatser, då sitter arbetsgivarna säkert. Det hade behövts att fler följt Lagenaarbetarnas exempel. Det hade behövts 2, 3, många Lagena, en spridning, för att någon riktig förändring skulle tvingas fram.

Så tänk inte att några andra tar din strid åt dig. Alla måste vara med och ta strid mot de allmängiltiga problemen och försämringarna. Stöd dem som kämpar, men glöm inte att det allra bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av.

Hjältar och grodor

De slåss för oss alla! kan också vändas i besvikelse om hjältarna gör ”fel” på något sätt. Men 1 stycke perfekt strid efter regelboken är inte det som saknas idag. Det som saknas är många strider. När många kollektiv tar strid efter sin förmåga spelar det inte så jäkla stor roll om inte allt blir perfekt.

mekaniska grodor 1 - KopiaNi vet såna där mekaniska grodor i ett stånd på ett nöjesfält? De tittar upp ur hål och så ska man banka ner dem. Det går lätt så länge de sticker upp huvudet lite glest här och där. Men när de ploppar upp tätare och tätare, då blir de svåra att slå ned. Nu är ju inte vi mekaniska grodor utan arbetarklass, men låt oss ändå lära av dem. Vi ska sticka upp på många ställen.

Strid efter förmåga, ja. Måste inte de som är starkare ta strid för dem som är i en svagare position? Jo, så är det, men det betyder inte att 1 kan ta striden för 9999. Däremot är det så att om många tar strid, kan vi se till att även de svagare grupperna och individerna får del av det vi vinner.

Strid strid strid. Låter det för militant? Ta det inte så. Det viktiga är att vi snackar ihop oss och gör något mer än bara klagar. Att vi står på oss och gör det kollektivt. Att vi inte bara applåderar (eller blir avundsjuka på) dem som kämpar utan att vi också ser de möjligheter som vi faktiskt har, vi och våra egna alldeles underbara vanliga tröga arbetskamrater.

Börja där ni är med det ni kan ta tag i nu. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för tillsammans.

Tidigare på bloggen om de nämnda konflikterna:
Kategorin Arbetslivet – Hamn
Kategorin Arbetslivet – Sopgubbar

Och för att dra nytta av andras erfarenheter på många sorters små och stora arbetsplatser, läs och diskutera berättelserna och tipsen i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien.

Bilden är en reklambild från Gröna Lund

Annonser
 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: