RSS

Månadsarkiv: februari 2018

Domen mot sopgubbar uppskjuten igen

Datumet då domen mot Stockholms Sopgubbar meddelas är uppskjutet igen. Först sköts det fram från 7 februari till 28 februari. Nu till den 7 mars.

Varför skjuts domen upp två gånger? Kanske att avslöjandet här på bloggen av ljudfilen från i somras har nått ledamöter i Arbetsdomstolen. Rent juridiskt kan det nog uppstå ett dilemma. Domstolen ska döma efter vad som lagts fram under själva rättegången, inte efter sådant som kommer fram vid sidan om eller efteråt. Å andra sidan är det också domstolens uppgift att söka efter sanningen, vad som verkligen hänt. Kan man då bortse från att ljudfilen avslöjar att företrädare för Reno Norden har ljugit två gånger (minst) – dels vid förhandlingen den 6 juli, dels i arbetsdomstolen i december? Dessutom finns det ingen juridisk möjlighet att överklaga en dom i Arbetsdomstolen, så det gäller verkligen att det blir rätt från början.

Kanske att den situationen kräver extra eftertanke och diskussion mellan domstolens ledamöter.

Detta är funderingar från min sida – det dubbla uppskjutandet kan ju också bero på ren tidsbrist eller sjukfrånvaro.

Här finns mitt blogginlägg från 25 januari, då jag la upp ljudfilen och en utskrift av vad som sägs: Reno ljög för Arbetsdomstolen.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 februari, 2018 i Arbetslivet - Sopgubbar

 

Vadå svenska modellen?

Det pratas mycket om ”den svenska modellen”, om dess förträfflighet och om hoten mot den.

Det som missas är att arbetsgivarna i stor och ökande utsträckning redan har lämnat den svenska modellen eller undergräver den sedan länge. Det är den saken som borde diskuteras.

Modellen byggde på en maktbalans, som i sin tur vilade på att vi haft en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass. Utifrån det kunde förbättringar slås fast i kollektivavtal och lagar. Men om modellen verkligen funkar, det kan man inte mäta på regelnivån, det som står i paragraferna. Det måste mätas på arbetsplatserna.

Funkar den svenska modellen, så måste arbetsgivare ha respekt för anställda. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, försöka genomföra försämringar eller köra över folk på olika sätt, om de vill ha arbetsfred. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, är en maktfaktor på sin arbetsplats. Det är den svenska modellen, när den fungerar. Men hur är det nu?

Jag skrev i texten Myter i ”Folk och andra bullar” 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vi backar sedan årtionden, är det den svenska modellen?

Ett aktuellt exempel: Skulle arbetsgivare våga köra med hyvling på en arbetsmarknad som präglas av den svenska modellen, om den modellen betyder arbetsfred? Nej. Och om arbetsgivare ändå gjorde så, skulle fackföreningar acceptera det? Nej, de skulle understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser, och de skulle under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder, om så krävs för att få stopp på hyvlandet. Det skulle vara den svenska modellen. Det är i sådant den har sin grund, och det är sådant som ger/gav en smula balans i ett kapitalistiskt samhälle.

Ett annat aktuellt exempel: Ett aggressivt, internationellt unionbusting-företag som APMT i Göteborgs containerterminal, ett företag som också genom inkompetens och lomhördhet ställer till med ständiga problem i produktionen, ska det accepteras i den svenska modellen? Ska det hållas om ryggen? Är det de som försöker stå upp mot sådana företag, som ska ifrågasättas? Är det den svenska modellen?

Jag tänkte på detta när jag i förra veckan satt i arbetsdomstolen och lyssnade på tre dagars rättegång, där parterna var Sveriges Hamnar å ena sidan och 25 hamnarbetare + Hamn4an å andra sidan.

Skadestånd pga diskussion

Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds de alltså av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:

Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in, Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.

Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.

Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning!
Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.

APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”

Vadå svenska modellen?

Dom faller 4 april 2018 kl 11.00.

————————————————————————

Passar på att hälsa till göteborgare att jag är inbjuden av Allt åt Alla i Göteborg att delta i ett samtal med Peter Annerback, Hamn4ans ordförande, på onsdag den 14 februari kl 18. Plats: Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg
Facebookevent: Försvara strejkrätten – Hur gör vi? Samtal med Frances och Hamn4an + Mat

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 februari, 2018 i Arbetslivet - Hamn, Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: