RSS

Strejkrättsutredningen – Svenskt Näringslivs dubbelprojekt

17 Maj

Regeringens strejkrättsutredning skulle redovisats den 31 maj, men har skjutits upp till midsommar. Påminner mig osökt om chefsstrategierna på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn. Nedskärningsplaner och andra otrevligheter råkade ofta komma lagom till semestrarna då det var sämre möjligheter för arbetarna att snacka ihop sig. Fast det gjorde vi ändå.

Länge var det alltför tyst om strejkrättsutredningen. Men nu mullrar det. Allt fler fackföreningar på olika nivåer säger ifrån. Tvärfackliga nätverk tar initiativ. Du hittar info hos Nätverket försvara strejkrätten.

fc3b6rsvara-strejkrc3a4tten.jpg

Förbundet Arbetarsolidaritet har lagt upp en aktuell lista: Försvara strejkrätten du också.

I nr 1/2018 av tidskriften Clarté har jag skrivit en artikel med rubriken Högt spel i hamnen och underrubriken Rättigheter vi inte nyttjar rinner oss ur händerna. Hamnkonflikten en förevändning för att attackera strejkrätten. Stora delar av artikeln består av sånt som jag skrivit tidigare här på bloggen. Men jag lägger ändå upp den här också.

Högt spel i hamnen

Svenskt Näringsliv har, med regeringen som hjälpreda, ett storstilat dubbelprojekt på gång. Dels att åstadkomma inskränkningar i strejkrätten, vilket har varit en målsättning länge. Dels att skylla detta på, och helst ta kål på, en självständig fackförening, Svenska Hamnarbetarförbundet.

Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att försämringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Att försvaga turordningsreglerna i LAS är ett annat arbetsgivarönskemål som behandlas av politikerna och arbetsmarknadens parter. Det är bäddat för det sedan länge eftersom fack och arbetarkollektiv ofta inte håller hårt på turordningsreglerna ute på arbetsplatserna. När vi inte håller hårt på en rättighet, får vi räkna med att den tas bort eller försämras. Det vi släpper rinner oss ur händerna.

Hur är det då med strejkrätten? Facken använder idag väldigt sällan stridsåtgärder, eller någon aktiv strategi över huvud taget. Trots ökade vinster på lönernas och arbetsmiljöns bekostnad, trots ökad prekarisering och allt mer spridda antifackliga metoder, tar vi sällan till våra maktmedel.

Ta en sån sak som hyvling, att arbetsgivare godtyckligt skär ned på anställdas arbetstidsmått. Ett uppenbart angrepp på anställningstryggheten, och ett fräckt nonchalerande av arbetande människor och deras livsvillkor. Vad borde facken göra mot detta? Understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser förstås. Och under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder för att få in ett stopp för hyvling i kollektivavtalen. Facken i de branscher som inte drabbats direkt kan bistå med sympatiåtgärder. Det är den svenska modellen. Men ingen fackförening har tagit skarp strid. Följaktligen har inte heller några sympatiåtgärder begärts. Strejkrätten används inte, trots ett uppenbart behov. Då är det guldläge att börja montera ner den. Och man kan skylla på undantaget, ”den pågående konflikten i Göteborgs hamn”. Som inte pågår.

Regeringen tillsatte i maj 2017 en utredning om strejkrätten. Den ska vara klar i maj 2018. Länge var det väldigt tyst om utredningen – trots att alla LO-förbundens ledningar, utom IF Metalls, på direkt fråga svarar att de inte tycker att inskränkningar av strejkrätten är en bra idé. Men allt fler talar nu om vad konsekvenserna blir om arbetsgivarna kan välja ett fack de vill skriva avtal med och därmed stoppa andra fackföreningar. Det öppnar för osund konkurrens mellan LO-förbund, där stora, svaga fack med urholkade avtal (läs IF Metall) kommer att kunna tränga undan mer stridbara fackföreningar. Det öppnar också för tillkomsten av små gula fack, som kan vara arbetsgivarstyrda men ändå spärra stridsrätten för seriösa fackföreningar. Kommer LO-förbunden att svälja ett förslag som ser ut att bara kunna drabba Hamn? Det vore naivt.

Utredningen rör inte bara begränsningar av stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal. Den ska också undersöka möjligheten att begränsa stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal. Vad kan det  betyda?

I Göteborgs hamn har konflikten inte handlat om villkor i kollektivavtal. APM Terminals ställde till problem i sin del av hamnen, containerterminalen, genom okunniga och ogenomtänkta beslut. Företaget började också använda unionbustingmetoder, behandla de anställda och deras fackföreningar illa, nonchalera lagar, avtal och tidigare överenskommelser. Hamnarbetarna ville sätta stopp för angreppen. Det var därför punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Den sista strejken under konflikten varade i 8 timmar den 24 januari 2017. Den genomfördes då APM varslat om uppsägningar efter att ensidigt ha sagt upp en överenskommelse om att minst 80 procent av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar, högst 20 procent ska vara behovsanställda. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra en fackförening att ta strid mot brutal nedmontering av anställningstryggheten?

Frågan om kollektivavtal kom upp som en lösning, inte som en konfliktorsak. APM skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med majoritetsfacket Hamn4an, utan med Transport, behöver de inte förhandla med Hamn och respektera dem som fackförening. Hamn4an sa då: Okej, låt oss teckna kollektivavtal, det är på tiden! Det gav ingen lösning. APM är endast ute efter fredsplikt för Hamn4an. Hamn4ankräver i gengäld inflytande på den nivå som ett majoritetsfack med fredsplikt bör ha, lämpligen i detta fall genom ett trepartsavtal. I praktiken har Hamn och Transport under långa perioder fungerat ungefär som en förhandlingskartell i hamnen, det är ingen nyfödd idé.

Så blev det medling, men inte på allvar. Under medlingstiden började APM genomföra sina planerade stora nedskärningar av de fasta anställningarna och försämringar av anställningsvillkoren.

Blåögt av Hamn4an, kan man tycka, att snällt sitta kvar i låtsasmedlingen, medan APM trampade på. Men hamnarbetarna är i en situation där allt de gör och inte gör vänds emot dem. Om de lämnar meningslösa samtal säger man om dem ”Se där, de vill inte komma överens, de vill bara bråka!”. Det påstås vara deras fel om det blir inskränkningar i strejkrätten. När de avstår från stridsåtgärder, när arbetarna sitter still i båten trots ilska och irritation, när Hamn4an tjatar om att de vill hamnen väl, att de vill komma överens, helst igår, så har arbetsgivarsidan tolkat det som svaghetstecken och bevis för att det går bra att stövla på.

Formellt pågår inga stridsåtgärder i hamnen, har inte gjort sedan 30 juni 2017, då APMs lockout avslutades. Då hade företaget utestängt hamnarbetare och kunder från hamnen i sammanlagt 371 produktionstimmar under sex veckor. Fast jag vill ändå kalla det stridsåtgärder när APM säger upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor.

APM slår gång på gång mot sina anställda. I detta är de inte helt unika. Det är vanligare på svenska arbetsplatser att arbetsgivare beter sig aggressivt eller nonchalant, än att facken bråkar. Det är absurt att debatten idag handlar om att disciplinera facken när det är arbetsgivarna som bär sig åt. Regeringens utredning granskar inte aggressiva arbetsgivare.  Inte heller utreder den konsekvenserna av att Sveriges Hamnar med hot om vite nu tvingar sina medlemsföretag att följa APMs dåliga exempel och utestänga Hamnarbetareförbundet från information, förhandlingar och arbetsmiljöarbete.

Att Hamns förtroendevalda fråntas fackliga ledigheter och ersättningar är illa, men det är inte det verkligt giftiga i angreppet. Det allvarligaste  är att hamnarbetarna i praktiken förvägras att låta sig företrädas av den organisation som de själva har valt att organisera sig i, en fackförening som envist håller fast vid medlemsomröstningar och andra demokratiska metoder. Det är ett angrepp på föreningsrätten. Och när utbildade och erfarna skyddsombud fråntas sina rättigheter är det inte bara ett penndrag på ett papper, en formalitet. Ett kollektivt arbetsmiljöarbete i en riskfylld miljö skjuts i sank.

Det är allvarligt. Men det har varit tufft på kajerna förr. Hamnarbetarförbundet överlever detta och ska ha vårt stöd. Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett detta är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida gentemot aggressiva arbetsgivare.

Det pratas om den förträffliga svenska modellen. Men modellen förutsätter en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass, som kan ta strid vid behov. Om modellen verkligen funkar, det kan man inte avgöra av vad som står i avtalen. Det avgörs på arbetsplatserna. Regler som inte följs har inget värde. Arbetsfred kräver att chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, att de inte försöker genomföra brutala försämringar och köra över sina anställda på olika sätt. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, måste respekteras, och de måste själva betrakta sig som en maktfaktor på sin arbetsplats. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Men hur är det nu? Jag skrev i texten Myter i Folk och andra bullar 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vad ska vi göra? Vi kan förhindra att regeringens utredning leder till försämringar av strejkrätt och föreningsrätt. Trots allt är vi många som inser riskerna. Det pågår ett opinionsarbete. Ta upp frågan i din fackförening! Ändringar i LAS eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka, tack vare starka fackliga reaktioner. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men det krävs också en långsiktig strategi. Om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på bakslagen så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats. Det bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för.

I Clarté nr 1-2018 skriver bland andra Mikael Nyberg: Taxi, var god höj!; Erik Bohman: Makt gömmer sig i nyckelknippan; Andreas Nyman: Vägar ur upphandlingseländet; Linnea Garli: Sätta sig i respekt. En facklig bruksanvisning. 
Med flera om mera.

Annonser
 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: