RSS

Kunde dom så kan vi

04 Dec

2011-02-14 På väggen (36)

I min hall hänger ett grafiskt blad av Adelyne Cross Eriksson, gjort efter ett av de kända fotografierna från gruvarbetarstrejken för 50 år sedan, 1969.

Efter strejkvågen på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom nya arbetsrättsliga lagar som gav förbättrade villkor och rättigheter för de arbetande.

Efter strejkvåg följer reformvåg, det är sen gammalt. Det gäller även de tidigare reformerna som saltsjöbadsavtalet 1938 ledde fram till. Avtalet och reformerna kom inte för att vi är särskilt snälla och samarbetsvilliga i Sverige, tvärtom. Åren före 1938 var det mer strejker och konflikter på svenska arbetsplatser än i andra europeiska länder. Det gjorde att arbetsgivarna behövde arbetsfred och var villiga att betala för det.

Varje strejk i sig leder inte till seger. Men rörelsen, trycket av engagemang och små och stora stridsåtgärder – inte bara strejker – ute på arbetsplatserna, tvingar fram reformer. Efter 1938 upphörde inte det s.k. vilda strejkandet på svenska arbetsplatser men det kom ner på den europiska nivån.

På 1990-talet blev det alldeles för lugnt och ledsamt på svenska arbetsplatser. Från ca 100 (kända) vilda strejker per år blev det ca 10 per år. Även här gäller att det inte är strejkerna i sig som är det avgörande, utan rörelsen, det tryck och engagemang på många arbetsplatser som leder till att man inte bara suckar och backar utan står på sig. Ibland leder det till en strejk, men strejkerna är bara toppen på isberget.

Under det bedrägliga lugnet som hållit i sig sedan 1990-talet är det arbetsgivarsidan som har stått för trycket. Vi suckar och backar alltför ofta. Det har lett till ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Sådant vi kämpat oss till monteras ner bit för bit.

Kan detta vara i evighet? Tror inte det. Nu hörs inte bara suckar i pausrummen utan också mer högljudda klagomål och protester från arbetsplatserna. Det som vi i för stor utsträckning glömt bort, tappat, är att inte bara ropa för att någon annan ska komma och rädda oss (vem?) utan att snacka ihop oss och agera tillsammans. Sätta stopp. Skydda varandra och inte acceptera att bli pressade in i väggen. Vi behöver skaffa oss sådana vanor igen.

Det är fortfarande vi som gör jobben, och därmed har en starkare maktposition än vi kanske tänker på. Oavsett anställningsform, oavsett typ av arbetsplats. Det är vi som ska sätta press. Kunde dom så kan vi. Men vi har inte den styrkan en och en, utan bara tillsammans.

 

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 december, 2019 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: