RSS

Ni kommer att glömma äldreomsorgen

08 Maj

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över. Därav min kanske provocerande rubrik på det här inlägget.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.
Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.
Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

En bekant kommenterade att det jag skrev 1996 stämmer precis med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Sant! Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

* Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 maj, 2020 i Blandat, Hur det ligger till, Vården

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: