RSS

Synen på arbete

(Ett stycke ur blogginlägget Kampen och ofarliggörandet)

Inom vänstergrupperingarna finns olika syn på hur man ska se på att vara arbetare och att arbeta. Från att man ska vara stolt proletär till att man ska hata arbetet. Jag tror att alla påbud när det gäller sådana saker är ett misstag, det är livsstilspolitik. Om man bedömer det som händer på en arbetsplats, eller andra arbetare, efter hur väl det/de passar in i den livsstil som man som vänsterperson för tillfället bekänner sig till, då kommer man att missa en hel del kamppotential och förmodligen ha en splittrande effekt på kollektivet.

Motsättningen mellan arbete och kapital är objektiv, den finns där även om chefen är progressiv och arbetsledaren snor med sig halva företaget hem och arbetaren är kristdemokrat. Motsättningen hänger inte på om människor gillar eller hatar att bygga bilar eller sköta gamlingar eller köra buss.

Det finns få människor som avskyr varje minut av sitt arbetsliv. Det finns få som älskar varje minut. De flesta har blandade känslor. I stället för att ha åsikter om vad man ska känna ger det kanske mer att uppmärksamma den dialektik som finns i arbetet.

Det störde mig när en del bagare på min arbetsplats inte ville genomföra en övertidsblockad därför att ”man lämnar inte en jäsande deg”. Vilken unken gammal lojalitet som stod i vägen för vår berättigade kamp! tyckte jag. Med rätta, för det stod faktiskt i vägen. Men samma bagare kunde utan tvekan strejka, visade det sig. Det där med den jäsande degen hade egentligen inget med lojalitet mot arbetsgivaren att göra. Det var något annat, som hade två sidor och kunde vara både drivkraft och hinder.

Striderna på en arbetsplats handlar oftast om våra egna arbets- och livsvillkor – lön, arbetstider, anställning, arbetsmiljö. Det förekommer också att ett arbetarkollektiv tar strid för ”kvalitet” i meningen att man vägrar göra ett dåligt jobb – t.ex. dålig vård eller dåligt bröd. Man bryr sig mer om vårdtagarna eller brödätarna än om företagets profitkrav. Det är inte arbetaren och företaget som är vi, det är arbetaren och ”konsumenten” som är vi – subjektet. Då handlar det inte om arbetsmoral utan om klasståndpunkt och om makten över produktionsmedlen. Potentialen i sådana strider, och sprängkraften i den dialektiska motsättningen mellan olika sorters strider, ska man inte underskatta.

 

Kommentarer inaktiverade.

 
%d bloggare gillar detta: