RSS

Författararkiv: Admin

Alienation

Som en förhoppningsvis tillfällig avvikelse ska jag idag diskutera ett begrepp, nämligen begreppet alienation.

Marx

Vad är alienation, som marxistiskt begrepp? Knycker för enkelhetens skull en bit från wikipedia: ”Karl Marx menade att kapitalismen på grund av den arbetsdelning som inträdde med den moderna industrikapitalismen och som fick till följd att den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad (alienerad). Proletariatet alienerades från produkten av sitt arbete, och därmed från själva arbetet. Eftersom Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur när den utspelade sig inom ramen för ett bristsamhälle, ansåg han att denna alienation också ledde till att människor alieneras från sin egen mänsklighet och därmed alla andra människor.”

Random student frågade mig på en diskussionssida för några år sen, förvånat: ”Är alienation inget du, Frances, upplever på brödfabriken”

Nej, faktiskt inte. Jag upplevde något helt annat. När jag började jobba på brödfabriken, så kom jag i direktkontakt med produktionen. Jag fick en helt annan koll på – och närhet till – det mesta. Brödet, ”konsumenten” (= vi själva), produktionsprocessen, kapitalismen, överbyggnaden, hur människor lever, hur vår styrka och svaghet fungerar. Dessutom slapp jag på fabriken den glasvägg av ”lämpligt beteende” som avskärmar människor från varandra i många sammanhang. Så jag kände mig inte avskild från det mänskliga utan tvärtom. Men så kom jag inte heller till fabriken från den förindustriella produktionen – där har jag aldrig varit. Det har inte heller studenten.

I det samhälle som Marx beskriver, i industrialismens barndom, så kom arbetarna till industrin från jordbruk och hantverk, de sätt varpå allt vi behövde producerades.

Även det feodala samhället präglades av klassförhållanden, där överklass levde av andras arbete. Och överklass har alltid varit alienerad. Men i jordbruk och hantverk fanns ett tydligt samband mellan arbete, produkt och behovstillfredställelse. Det var överblickbart. Det är i förhållande till detta, som Marx beskriver fabriksarbetets alienation. Inte i förhållande till random student eller kulturarbetare.

Arbetet flyttade från kolarkojan och smedjan in i fabrikerna. Arbetsprocesserna hackades upp och industriarbetaren fjärmades från den överblickbara produktions och bytesprocessen. Vi slutade slakta hemmavid och flyttade in livsmedelsindustrin. Vi slutade tvätta våra eller husbondens kläder i en isvak och blev i stället arbetare i tvättmaskinsfabriken. Vi slutade väva kläder av ull från egna/andras får och blev spinneriarbetare och klädbutiksbiträden. Från att vi skötte födsel, sjukdom och död hemma blev vi sjukvårdsarbetare, som vårdar människor vi oftast inte hinner lära känna.
Flyttprocessen var förstås på gott och ont. Jag förespråkar inte en tillbakagång utan analyserar en förändring.

Industrialiseringen och arbetsdelningen har fortsatt, omfattar hela världen, och en enorm överbyggnad med arbetsuppgifter endast ägnade åt att upprätthålla det ekonomiska systemet (köp, sälj, bank, reklam) och det knakande samhället (politik, kontroll), har vuxit fram. Där kan vi snacka om alienation. Det alienering som på Marx tid främst berörde en färsk industriarbetarklass, har blivit ett samhällstillstånd, kanske allra mest utanför fabrikerna. Det märks i en utbredd brist på verklighetskontakt. Noll koll.

pengabingen
Jag berättar ibland sagan om folket i Ankeborg som tröttnar på sina trista jobb o småfattiga liv, övermannar von Anka, bryter sig in i pengabingen och delar på pengarna. De får ett badkar var fyllt med pengar, det motsvarar 5 årslöner. Givetvis säger alla upp sig från sina jobb för att kunna förverkliga sina drömmar om romanskrivande, lekande, rosodling och latinstudier. Vad händer sen? Vad gör de när maten i kylskåpet är slut?
Då finns det alltid någon som säger ”gå till affären” och det tar ett tag innan det faktiskt sjunker in att affären är stängd, och att även om man kan plocka till sig de varor som finns kvar där, så tar de slut och det kommer inga nya. Hemma har vi barnen och sjuka moster och gammelfarfar som något stör romanskrivandet. Förskolan, sjukhuset, vårdboendet har stängt. Det finns inga tidningar och inga tv-program, ingen el, det går ingen buss, ingen hämtar soporna. Varför? Alla har sagt upp sig för att förverkliga sina drömmar, remember? Och drömmarna byts mot hunger. Man kan inte få något för pengarna, och då har de inte längre något värde. Det är nämligen arbetet, inte pengarna, som skapar värde.

Att produktionsförhållandena skulle kunna se helt annorlunda ut i ett annat sorts samhälle är en annan sak. Det räcker inte att ta hand om pengarna, för att drömmar ska kunna uppfyllas.
Hur alienerad är man inte, om man aldrig har tänkt på den saken?

I vår tid är de som faktiskt arbetar i den direkta produktionen och reproduktionen, de som tillverkar, bär och vårdar, förmodligen de minst alienerade i det totalalienerade samhället.

  

 

Besläktat inlägg: I en främmande värld.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 maj, 2015 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Busschaufförer, lär av vårdarbetarna!

Med ojämna mellanrum utsätts vissa yrkesgrupper för att tvingas söka sina jobb på nytt efter upphandlingar och ägarbyten. Ibland dessutom till sämre villkor än tidigare, trots att det handlar om samma arbetsuppgifter.

Nu senast i Arbetet: Inga jobblöften till bussförare

Den här osunda ”kulturen” skulle upphöra direkt om alla berörda busschaufförer helt enkelt vägrade söka jobben. Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång, med bibehållna villkor, så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar. Låt det istället bli arbetsgivarna som får uppleva en sådan situation som oviss. Det skulle förändra läget totalt, både kortsiktigt och långsiktigt.

De framgångsrika kampmetoder som växer fram inom vården – kollektiva uppsägningar, kollektiv vägran att ta jobb under en viss nivå –  är något som även andra yrkesgrupper kan lära av och använda sig av på det sätt som passar just dem. Huvudsaken är det kollektiva agerandet och att inse att NEJ är också en strategi.

haveri2

 

Ett Inlägg från 4 juli 2013 om samma grej: Nej är också en strategi.

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 maj, 2015 i Arbetslivet - Blandat

 

Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar

Regeringen har kommit med ett förslag om att ändra i lagen om anställningsskydd, ”för att öka möjligheterna för visstidsanställda att få fast anställning”.

Idag är det så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Så här skriver regeringen om sin promemoria :

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att förslaget innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning. Man kan se lite skriverier i media som antyder att det skulle vara så, men det stämmer alltså inte.

Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.
osäkrade

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här:

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

Regeringens promemoria kan du hitta här.

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

 
 

Jag bryter min bloggtystnad med Slutsnackat

20150422_175146

Oj vad tyst det var här då. Jag har nog glömt den här bloggen ett tag. Eller snarare så tänker jag numera oftast, när jag får någon klok(?) tanke i huvudet: Det där har jag redan skrivit om. För det mesta som händer i arbetslivet är upprepningar och motsättningarna i samhället är ständigt desamma. Det känns tjatigt att tjata…

…och så är det ju det att jag har varit nergrävd i arbetet med del 3 av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Det arbetet har av olika skäl varit väldigt segdraget. Men det insamlade materialet – berättelser och intervjuer – räcker å andra sidan och blir över för det lilla format som jag har valt för bokserien. Små böcker ska det vara. De ska få rum i fickan på en overall eller städrock. De ska inte skrämma bort någon som är ovan läsare. De ska vara enkla att diskret glömma kvar på ett fikarumsbord. Storleken har betydelse. Så de berättelser  som handlar om erfarenheter av s.k. vilda strejker, har jag lagt undan i en hög för sig. De blir del 4 av bokserien, som förhoppningsvis trycks i höst

Men nu är vi alltså äntligen klara med del 3, Slutsnackat. Vi trycker också nya upplagor av del 2, Hopskrivet och del 1, Hopsnackat. Bokserien är ett ideellt projekt. Varken jag som redaktör eller de andra skribenter och illustratörer som medverkar i boken får pröjs för det. Eventuellt överskott går tillbaka för tryckning av nya böcker.

Om tryckeriet håller vad de lovar, kommer Slutsnackat från trycket på fredag. I övermorgon alltså, 24 april 2015. Då kan jag ha med några nytryckta ex till årets manifestation för sjuksköterskestudenternas lönekamp: Inte under 25K kl 17.00 på Mariatorget i Stockholm /Facebookevent/. Jag är inbjuden som en av talarna där. I Slutsnackat berättar sjuksköterskestudenter från Uppsala, Umeå, Stockholm, Lund och Kalmar om sina erfarenheter av lönekampen, och en sjuksköterska berättar om den kollektiva uppsägningen på barnintensiven i Lund. Så det vore roligt att kunna vifta med de första exemplaren bland de blivande sjuksköterskorna på Mariatorget!

Men det handlar förstås inte enbart om sjuksköterskor. Boken innehåller berättelser från många yrkesområden. Den gemensamma nämnaren för berättelserna är att det är sanna historier om arbetarkollektivet som maktfaktor. Brevbärare och tågvärdar berättar om hur de kommer fram till att sätta stopp för övertidsarbete. Sopgubbar följer regler till punkt och pricka så att chefen sliter sitt hår. Personliga assistenter sätter ner foten för att få månadslön. Deltidare och visstidare tar täten i striden för ett hotat helgtillägg. Timanställda vårdbiträden tackar nej till kortare arbetspass. Bemanningsanställda charkarbetare säger Solidarnosc! Och så finns det en urskruvad saftblandare, tio kilo gömd blandfärs, nästan en ockupation, en uppviglande tomte och den stora kjolstriden.

Det kommer att bli boksläpp med presentationer av Slutsnackat i Norrköping 25 april, Stockholm 5 maj (endast häng), Malmö 7 maj, Göteborg 12 maj och Gävle 27 maj. Mer om detta på folkrorelselinjen.wordpress.com där du också hittar annan info om bokserien.

 

Hellre tio hål i örat än ett i huvudet

SJkamrater

“Eva ska inte känna sig ensam” sa arbetskamraterna. (Artikel i SEKO-tidningen.)

Det här handlar om tågvärden Eva och om hennes arbetskamrater och om SJ som silar mygg (örhängen) och sväljer kameler (tågpersonalens stressiga och ibland farliga arbetsmiljö). Eva blev omplacerad och hotad med uppsägning från jobbet på grund av att hon har för många örhängen. Hon har arbetat som tågvärd i 14 år, med örhängen, och utan anmärkningar på sitt arbete.  Men nu skulle tydligen någon chef, som inte har något bättre för sig, visa sig på styva linan. Vilket förstås betyder att fler SJ-anställda kan bli jagade för petitesser om inte arbetarkollektivet – och gärna resenärerna – gör klart att det inte är acceptabelt.

Veckan efter att en tågvärd i Malmö knivskurits i halsen och SJ:s ledning talade fint om att ta hand om sin personal, hände detta med Eva. Inte så klokt tänkt av ledningen kanske. Hellre tio hål i örat än ett hål i huvet, som cheferna tycks ha.

Arbetskamraterna reagerade – som sig bör. Tågvärdar och lokförare samlades med Eva utanför centralstationen i Stockholm och meddelade följande:

”Det har inte ens gått en vecka sedan en av våra arbetskamrater blev överfallen med kniv ombord på ett av våra tåg. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Det hade kunnat gå mycket värre. Nu borde alla SJ-chefers fokus ligga på att förhindra att tragedin upprepas. Att se till att vi kan vara trygga på jobbet. Det gör det tydligen inte. Istället letar man fel i hur vi bär uniformen. Vår kollega har inte bara blivit varnad — hon har blivit OMPLACERAD för att hon har mer än en ring i örat. En duktig, skötsam, välklädd tågvärd i Stockholm är alltså avstängd från sina ordinarie arbetsuppgifter för en ynka rings skull, en ring som hon har burit i örat under alla sina FJORTON ÅR på SJ. Och det sker samtidigt som en annan arbetskamrat återhämtar sig efter ett knivhugg i halsen. Det är skrämmande hur man kan sila mygg och svälja elefanter på detta vis. När man blir utpekad på det sätt som vår kollega har blivit är det väldigt lätt att känna sig rädd och ensam. Det ska inte Eva behöva göra. Därför samlades vi för att möta henne när hon skulle infinna sig på jobbet idag. Dels för att visa henne att hon inte är ensam. Vi är många som är stolta över att vara hennes arbetskamrater. Dels för att vår arbetsplats inte ska bli en tyst arbetsplats. Vi ska inte vara rädda på jobbet. Vi ska kunna sträcka på ryggen.

Eva hör hemma med oss ute på tågen — vare sig hon har ett, två eller tusen örhängen!

// Församlade lokförare och tågvärdar.”

sekoprotest

VISA DITT STÖD du också

SJ har nu – förmodligen tack vare arbetarkollektivets och andras reaktioner – krupit halvvägs till korset, de ska se över sitt otidsenliga uniformsreglemente. Artikel i Aftonbladet

Men Eva är fortfarande avstängd från att arbeta på tågen. Du kan visa stöd för Eva och hennes arbetskamrater genom denna namninsamlingSJ AB, ta tillbaka Eva till tågen!

Nu finns även ett facebookevent som heter En god jul för SJs tågvärdar. Med eller utan örhängen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 17 december, 2014 i Arbetslivet - SJ

 

Osäkra er!

På brödfabriken San Remo, där jag jobbade 2004-2006 (efter att Stockholmsbagarn lagts ner) fick vi veta att fast anställda skulle sägas upp och i praktiken bli timmisar istället. Vi blev arga, minst sagt. Vi lyckades stoppa det mesta av just den planen, och så försökte vi ta initiativ till ett visstidsuppror. Några i klubben blev intervjuade av en journalist och en filmfotograf från Svt. Vår klubbordförande Åsa sa -Ja ni i er bransch vet väl också hur det är med visstidsanställningar. När sen intervjusnutten sändes, så avslutades den med att de två Svt-medarbetarna vände kameran mot sig själva och berättade om sina osäkra anställningar. Det var modigt. Jag har ibland undrat hur det gick för de två sen. Media är en av de branscher som var och är hårt plågade av osäkra anställningar.

Idag har bemanningsanställningarna tagit över mycket av de osäkra anställningarna. Och en journalist på Aftonbladet som offentligt tagit upp problemen med bemanningsjobben har blivit omplacerad. Helt uppenbart – för den som är van att se vad som händer i arbetslivet – som ett straff. Arbetskamrater och kollegor protesterar. (Se länkar sist i inlägget.)

En annan händelse jag hörde om så sent som igår är en betrodd timanställd inom vården som från den ena dagen till den andra, efter att ha tagit fackliga initiativ, inte längre är välkommen. Tyvärr inte en ovanlig händelse.

Vi måste agera tillsammans mot sådana trakasserier, som om vi alla vore drabbade, för det är vi. Vad de gör mot en kan de göra mot alla och de kommer att göra det också, om vi inte VI – arbetskamrater, kollektiv – agerar som en maktfaktor på arbetsplatsen. Ibland kan det räcka att tillsammans gå och tala om: Det här accepterar vi inte. Ibland räcker inte det.

Det skulle vara bra om vårt kollektiva agerande vore något som cheferna måste lägga i vågskålen innan de gör något dumt: – Tänk om de alla går hem! Eller gör något annat som ger oss problem.

Arbetsgivarna kan bolla med individer, men hela kollektivet kan de inte klara sig utan.

Jag säger som sopgubben Limpan i pjäsen Hopsnackat: ”De har satt det här i system. De räcker inte att be att de ska rätta till det. De ska inte våga hålla på så här.” Agerar vi som en maktfaktor kan vi vara en maktfaktor. Gör vi det inte så är vi det inte.

Dags för visstidsupprorets paroll igen: Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Och för den gamla En för alla, alla för en.

osäkrade

Journalisten Storm på Aftonbladet efter omplacering

Etc Uppror på Aftonbladet efter omplacering

Arbetet Kritisk journalist på Aftonbladet omplacerad

DN Protest på Aftonbladet efter omplacering av reporter

Dagens Media: DN-klubben backar upp bemanningsupproret

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2014 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Självklarheter 1

Skotillverkning i Jinjiang Skotillverkning i Jinjiang, Södra Kina. Foto: AP

Nu ska jag skriva självklarheter. Främst till dig som tror att arbetarklassen inte längre är så viktig. Och till dig som är arbetare och tror att du inte är så viktig.

Se på allt du har närmast omkring dig: Dina kläder, dina skor. Dina sängkläder, dina möbler. Maten. Din mobil, din dator, din tv. Tandborsten. Pennorna. Glasen. Diskbänken. Kylskåpet. Kaklet. Tapeterna.

Arbetare har producerat allt du har. Från att ta upp metallerna ur jorden och odla maten på fälten till att tillverka prylarna, transportera dem till din affär, ta hand om dem på lagret.

Om du kan ha det du behöver utan att själv behöva odla, bygga, tillverka, bära, beror det på att andra gör det åt dig. Om du kan syssla med annat än kroppsarbete beror det på att andra gör det åt dig. Arbetarklassen är ofrånkomligt viktig: För dig.

Det går bra att titta ut genom fönstret också. Hur kan det komma sig att du har ett fönster, om du inte tillverkat det själv? Husen. Gatorna. Cyklarna bilarna tågen flygplanen. Lyktstolparna. Lekplatserna.

Det är lätt absurt att det finns människor som står mitt i den vällande varufloden och säger ”vi lever i ett kunskapssamhälle”. Att delar av samhället kan vara ett kunskapssamhälle beror på att andra delar odlar, bygger, tillverkar och bär. När fabriker stängs i Sverige är det inte för att industriarbetet inte finns längre, utan för att industrialiseringen pågår, växer i stora delar av världen, och produktionen kan flyttas dit där den är för tillfället mest lönsam, liksom också arbetare flyttas runt.

Nu har vi bara tittat på det du har omkring dig, vi kan ju också titta på vad du inte har där. Om det inte ligger gamla och sjuka människor hemma hos dig, vem tar hand om dem?

Arbetsdelningen är bra, tack vare den kan vi göra annat än bara producera mat kläder och skydd mot kylan för oss själva och närmaste familj. Men den är också grunden för klassamhälle och kapitalism. Och för de privilegierades blindhet.

Ja, det talas mycket om privilegier idag. Om att den som är privilegierad ska komma ihåg det och inte döma över sånt hen inte själv har erfarenhet av. Men det språkbruket kan jag säga: Du som inte behöver odla, bygga, tillverka och bära: Tänk över de privilegier du har i förhållande till dem som gör det åt dig. Och påstå inte saker om arbetarklassen. OK, du kan väl få ha åsikter om samhället, även om du inte är kroppsarbetare. Men kom ihåg att när vi ser på dig, så kan vi alltid tänka: Om vi slutar göra det vi gör blir du naken och svälter ihjäl, eller så får du börja tillverka allting själv. Du kan ju börja med att gräva dig en åker eller en liten gruva. Med händerna.

Lugn. Vidgat perspektiv i kommande inlägg. Men tänk på det här först va.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2014 i Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: