RSS

Författararkiv: Admin

Gärna ett fack – bara det inte är starkt

Hamnen 2016-1Hamnfyrans medlemmar i APM-terminalen i Göteborgs hamn har genomfört två dygnslånga strejker den 26:e och den 28:e april. Eftersom konflikten kvarstår har Hamn4an varslat om två nya punktstrejker den 17:e respektive 24:e maj.

Vad handlar konflikten om? Hamnföretaget APM har i strid med lagar o avtal dragit ut på information ang semesterutläggning – en fråga som efter de genomförda strejkerna tycks ha lösts – och genomfört smygförändringar som retat upp hamnarbetarna. Och kanske mest oacceptabelt: APM vill styra över Hamnfyrans interna arbetssätt och hur de lägger upp sitt förhandlingsarbete. De vill lägga sig i sådant som hur många personer, och vilka, som Hamnfyran skickar till förhandlingar, sätta stopp för att förhandlarna informerar medlemmarna etc. /Se länkar sist i inlägget/

Inga jämförelser i övrigt, men jag kan inte låta bli att påminna mig om hur stämningen blev vid förhandlingsbordet när Livsklubben på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn började använda nya (och nygamla) metoder. Det var sånt som vi långt senare började kalla folkrörelselinjen men som till att börja med helt enkelt var försök att bli en starkare och för medlemmarna användbar fackklubb.

Företagsledningen hade varit van vid att kunna kalla in klubben, oftast bara klubbordföranden, och framföra vad de ville. Det kanske blev diskussion bakom stängda dörrar, kanske klubbrepresentanten ryckte lite i kopplet, och sen kom man överens. Då var det klubbstyrelsens uppgift att gå ut och ”förankra” beslutet hos medlemmarna – oavsett om det var något bra eller något dåligt för dem.

Vi började anpassa förhandlingsdelegation efter behov, började ta med berörda medlemmar, folk som visste hur det verkligen fungerade i olika sakfrågor, folk som var berörda av schemaändringar etc. Representanter för olika avdelningar/yrkesgrupper utsågs av dem själva, ofta turades man om att delta tillsammans med de vana förhandlarna från klubbstyrelsen.

Vi begärde förhandling i frågor där vi ville ha igenom förbättringar, gick inte bara och väntade på försämringsförslag att protestera mot.

Vi ajournerade förhandlingar för att gå tillbaka och diskutera med medlemmarna när någon ny situation uppstått. Medlemmarna skulle diskutera läget och bedöma om vi skulle backa, kompromissa, stå på oss, ta strid… Och cheferna ba: Ni kan väl inte gå ut och informera era medlemmar under PÅGÅENDE FÖRHANDLING!

Samtidigt var det ju självklart för dem att om vi kom med t.ex. ett nytt förslag, så skulle de kunna koppla tillbaka till sina högre chefer för att diskutera saken. Och då var det ingen som sa: Men ni kan väl inte gå ut och informera högre chefer under PÅGÅENDE FÖRHANDLING???

Det ansågs självklart att det kunde de. Och vi tyckte det var lika självklart att vi skulle kunna gå till vår högre instans – medlemmarna. Likaså att ett avtal inte var överenskommet förrän medlemmarna sagt sitt i en omröstning. Har ni inte mandat? frågade cheferna. Jo, vi har mandat att tillfråga våra medlemmar om den här överenskommelsen är ok. Och det är för övrigt inte er sak.

I korthet kan man väl säga att vi började förutsätta att vid förhandlingsbordet skulle vi vara en självständig motpart, representerande ett beslutande kollektiv, inte en hund i ledband.

Helt rimliga saker kan man tycka. Men vad det egentligen handlade om, och som gav oro i magen hos cheferna, var att vi genom dessa helt rimliga metoder blev starka, och därför blev det en del motstånd från företagets sida. Men de vande sig och anpassade sig. ”Ja det här måste väl ni gå ut till era medlemmar med – kan vi ses igen på torsdag” – blev en vanlig replik från chefernas sida. Därmed inte sagt att det inte blev konflikter, det blev det, men inte ofta om våra interna sätt att sköta det fackliga.

Inga jämförelser i övrigt som sagt. I vårt fall handlade det om förnyade fackliga metoder, som satte myror i huvudet på förvånade chefer. I hamnen handlar det tvärtom om en fackförening med långvarig tradition av medlemsdemokrati jämt och stridsberedskap när det behövs – och relativt nya chefer som inte vill finna sig i sakernas tillstånd.

Sådana chefer är inte unika. En hel del företag är i dagens läge bortskämda med inga eller relativt svaga fackliga motparter, som de kan behandla som underställda även vid förhandlingsbordet. Och andra företag snyftar: Varför ska just VI ha en så besvärlig (läs stark) motpart.

Vi vill gärna ha en fackligt motpart! enligt arbetsmarknadens regler! försäkrar de flesta chefer. Men vad de inte vill ha om de kan slippa, är en stark facklig motpart och allra minst en folkrörelse på arbetsplatsen. Låt dem inte slippa. Stå på er hamnfyran.

Hamnen 2016 -2

2016-04-28 Uttalande från Hamn4an avseende konflikten på APM Terminals i Göteborg

2016-05-08 Öppet brev till hamnintressenter inför vecka 19

UPPDATERING 2015-05-17: Pressmeddelande från Hamn4an: Strejk på APM Terminals i Göteborg idag
Jag förutsätter att alla som snyftat till Yarden (boken och filmen som utspelas i en annan svensk hamn) nu ger sitt fulla stöd till kämpande hamnarbetare!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 maj, 2016 i Arbetslivet - Blandat

 

Taxiförarnas uppror

20160428_100202-1

Missnöjesaktioner

Taxichaufförer i Stockholm har i år vid flera tillfällen kört i kortege genom stan för att protestera mot orimliga arbetsvillkor. De berättar om hur de arbetar 12-13 timmar om dagen 6-7 dagar i veckan för att få en rimlig inkomst. Förutom de synliga kortegerna pågår också andra missnöjesyttringar – många sätter bilen på ”paus” när protesterna pågår eller vid andra överenskomna tider, vägrar köra helt enkelt. Detta är något som minskar inkomsterna för taxibolagen – men också för chaufförerna själva, precis som det brukar vara vid en strejk. Någon olovlig strejk är det dock inte fråga om i detta fall. Dels eftersom de berörda förarna inte arbetar under kollektivavtal, dels för att de faktiskt bestämmer själva när de ska köra, även om de kan få problem om de nekar körningar. Själva föredrar de att säga ”missnöjesaktion”.

Hur som helst – de protesterande har insett att det räcker inte att stå vid stolpen och gnälla. De kan inte få något annat än vad de är beredda att kämpa för. Och det räcker inte heller med en enstaka aktion. Det krävs upprepning och kanske upptrappning.

Aktion 17 maj 2016

 

Det här är kallelsen till nästa aktion, den 17 maj. Till skillnad från de tidigare kortegerna genom stan kommer chaufförer nu att samlas vid Landstingshuset på Hantverkargatan 45 i Stockholm. Där finns inte så mycket plats att stå med bilar, så de kommer att samåka från Bromma. De har valt att samlas vid Landstingshuset för att landstingsfullmäktige ska ha möte och vänsterpartiet kommer att lämna in en motion om att riva upp avtalet med Taxi 020 och Kurir om färdtjänst i Stockholms län.

Färdtjänstkunder och andra som stöder taxiförarnas kamp för rimliga villkor är välkomna att sluta upp. Kom kl 11.30 till baksidan av Landstingshuset, där politikerna går och ut och in.

För färdjänstkunderna kan det förstås bli ett problem att ta sig dit! Men du som åker färdtjänst, tala gärna med någon chaufför i förväg om att bli upphämtad!

Alla kan också stödja taxichaufförernas kamp genom att skriva på denna namninsamling: RIV UPP SLAVAVTALET I FÄRDTJÄNSTEN!

Taxiklubben

Initiativen till aktionerna kommer från föreningen Taxiklubben, som samlar både anställda förare och åkare, f-skattarna. (Mer om detta längre ner.) Avsikten är att vara en samlingspunkt i kampen för gemensamma intressen. Kraven är kollektivavtal, förbättrade arbetsvillkor och specifikt att avtalen mellan Stockholms Läns Landsting och Taxi 020 och Kurir, med dumpad ersättning för färdtjänstkörningar, ska rivas upp.

Taxiklubben är inte en konkurrerande organisation till Transport, som endast organiserar anställda chaufförer. Taxiklubben uppmanar de anställda chaufförerna att också organisera sig fackligt i Transport.

Jag har varit med på några möten med aktiva i Taxiklubben och är imponerad av engagemanget och envisheten och framgångarna hos ett gäng som ofta är trötta efter långa arbetspass och som inte är särskilt organisationsvana men kan sin bransch. Framför allt är de ense om att de inte längre ska vara tysta och att de måste mobilisera sina kollegor. Det är inte alltid lätt att mobilisera ett utspritt kollektiv med olika erfarenheter och åsikter om vad som är bäst att göra och om det är idé att göra något. Det blir bergochdalbana – men det går framåt.

Styrkeförhållandena förändras när förarna börjar agera kollektivt. Det har varit vanligt att chaufförer kallats upp till bolagen för att bli uppläxade, man hotar att klippa deras leg etc. Taxiklubben uppmanar kollegorna att aldrig gå ensamma upp för att bli uppläxade eller hotade, och sådana trakasserier har minskat. Men bolagen försöker förstås behålla greppet på andra sätt – de kallar nu större grupper till ”kurser”.

20160428_100608

Yasser, en av aktivisterna i taxiklubben, talar här till kollegorna på Älvsjömässans parkering vid förra aktionen den 28 april  – Jag vet att ni inte har mycket tid för era familjer, säger han. – Man får välja, betala räkningarna eller vara med sina barn. Är vi tysta så accepterar vi hur det är. Om vi talar turkiska eller arabiska eller svenska, det är samma sak, det uttrycket finns på alla språk: Är vi tysta så accepterar vi.

 

Färdtjänsten

I Stockholm är det bolagen 020 och Kurir, som genom att lägga skamligt låga bud har fått uppdraget att köra färdtjänst vid senaste upphandlingen. Stockholms Läns Landsting (som styrs av allianspartierna) har utan att tveka antagit skambuden, som inte ger utrymme för kollektivavtal och rimliga arbetsvillkor för taxiförarna. Sedan 2011 har en tredjedel av ersättningen försvunnit. Ersättning för färdtjänstkörning var 2011 12,8 kr per km. 2016 är den 8,2 kr per km.

När taxin kör ”vanliga” taxikunder ger det i snitt 11 kr per km till dagskassan. Skoltaxikörningar ger 9 kr per km. Färdtjänstkörningar ger alltså 8,2 kr per km. De kunder som kräver mest omsorg och som det tar längst tid att ta hand om, hjälpa in och ut ur bilen etc, är alltså de som ger minst betalt, samtidigt som landstinget ställer hårda krav på tidspassning. När färdtjänsten fungerar bra kan bolagen få bonus, extrapengar, som tydligen alltid stannar i deras kassa. Medan däremot när det handlar om avdrag, för att tider inte har hållits eller kunder har klagat, dras de pengarna från åkaren.

Det är inte konstigt att förarna inte vill köra färdtjänst och det är inte konstigt att färdtjänstkunder kan känna sig ovälkomna, även om de flesta förare är noga med att inte låta konflikten gå ut över resenärerna. Taxichaufförer och färdtjänstkunder har gemensamma intressen! Både förarna och de som är beroende av färdtjänst måste få rimliga villkor.

Bolag – åkare – anställda förare

Det är inte något enkelt förhållande mellan bolag och anställda i taxibranchen. Till bolagen som har växlar ansluter sig åkare, som i sin tur kan ha anställda förare – men oftast inte har det.

Åkaren är i de allra flesta fall en ensam person som har en bil och en f-skattsedel. Hen får till att börja med betala för att ansluta sig till växeln, för att bilen ska få Taxi 020s gula färg, taxameter, alkokås etc. Inkomsten för reklamen på bilen går till 020. Ca 10000 per månad och bil går till 020 – även om bilen är trasig och står på verkstad. Av dagskassan går 3,6% till 020. Moms ska betalas och av det som blir kvar av dagskassan ska åkaren betala allt kring bilen, drivmedel, försäkringar, avgifter för att stå t.ex. vid centralstation eller Arlanda, sociala avgifter, inkomstskatt etc. En del åkare anställer i sin tur förare, t.ex. för att bilen ska kunna gå dygnet runt. Det finns stora åkare som har flera bilar och flera anställda förare, men de flesta åkarna är ensamma eller har en-två anställda.

Det finns en överetablering. Arbetsförmedlingen har länge använt att betala utbildning till taxiförare som en av sina åtgärder, fast det absolut inte är något bristyrke. Det blir färre arbetslösa på pappret. Men om man inte kan klara sig på en normal arbetstid – är det då ett ”riktigt jobb”?

Bolagen å sin sida får in pengar för varje bil. även om den står still, och de bryr sig inte om att taxichaufförerna får konkurrera om de underbetalda körningarna.

Kollektivavtal

Såna skambud som 020 och Kurir har lagt för att få färdtjänstkörningarna, kan t.ex. Taxi Stockholm, som har kollektivavtal, inte lägga. Samtidigt ska sägas att det gällande kollektivavtalet inte är särskilt bra. Även chaufförer som kör för Taxi Stockholm kan ha alldeles för långa arbetsdagar och arbetsveckor – garantidelen av lönen är låg. Så det räcker inte med kollektivavtal, det måste bli bättre också. För det krävs i sin tur att fler förare organiserar sig fackligt men också att det blir fortsatta aktioner för bättre villkor.

Filmen Taxiklubben

Taxiklubben_film

Denna film rekommenderas varmt! Filmen följer taxichauffören Allonias, initiativtagaren till Taxiklubben, vars envisa och ganska ensamma kamp kostar honom både jobb och familjerelationer. Men sedan filmen spelades in har mycket hänt – fröna har grott.

Filmen visas i Jordbro Kulturhus imorgon onsdag 11 maj kl 19 och har officiell premiär på Zita nu på fredag 13 maj kl 20. För info om om fler visningar i Stockholm och andra städer: Facebookevent

Mer att läsa

Mikael Nyberg: En slavkedja runt halsen

Arbetaren: Taxiresans pris

Arbetet Taxichaufförens kamp ger hopp (om filmen Taxiklubben)

 

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 10 maj, 2016 i Arbetslivet - Taxi

 

Karriärsatsning på uskan

/Den snabbskrivna texten nedan har jag ändrat och lagt till i flera gånger, sedan jag först la upp den./

Idag har Kommunal (fackförbundet) och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting, dvs arbetsgivarna) kommit överens om nytt avtal, med en särskild satsning på utbildade undersköterskor.

Som vanligt är det intressant att jämföra vad fackförbund och arbetsgivarorganisation säger om ett ingånget avtal. Sen måste man ändå titta på själva avtalet och nya eller ändrade formuleringar, för att få veta vad som egentligen är överenskommet.

Eftersom jag inte har tillgång till det nya avtalet ännu, så kan jag nu bara titta på vad parterna har valt att gå ut med.

Kommunal: Avtal med SKL är klart – historisk seger för jämställda löner

SKL: Treårigt framtidsavtal med Kommunal

Kommunal berättar att undersköterskorna i år får en lönehöjning om 1020 kronor per månad. Det gäller förstås heltidsarbete, det blir mindre för deltidarna.

Läser man hos SKL så framgår det att inte alla uskor kommer att få 1020 kr.

Först ska 800 kr i snitt läggas ut på undersköterskekåren. Det finns ingen individgaranti, så det finns inget som hindrar att någon får 0 kr och någon annan långt mer än 800 kr.

Resten av uskahöjningen då, 220 kr? Det ska gå till en ”karriärsatsning” – var fjärde undersköterska ska få en särskild löneökning på 880 kr. Tre av fyra får alltså inget av de slantarna.

Individuella löner är en välkänd och välanvänd splittringsmetod och att redan i avtalet bestämma att en del av höjningen ska gå till var fjärde uska… ?

Jag misstänker att SKL till billigt pris vill kunna lägga fler arbetsuppgifter på karriär-uskorna och därmed minska behovet av sjuksköterskor och lättare stå emot sjuksköterskornas krav på högre löner och bättre arbetsvillkor. Eller möjligen lättare tillmötesgå dem, när de blir tvungna?

Kommunal beskriver uska-satsningen som något de fått igenom utöver märket. SKL säger att kostnaden vägs upp av ”värderade vinster för arbetsgivarna kopplat till bland annat längre avtal, lägre uppräkning av lägstalönerna och förenklade turordningsregler”.

Särskilt intressant blir  att se den exakta formuleringarna när det gäller turordningsreglerna. Dessa har varit hotade länge, framför allt därför att det har blivit så vanligt att facken och arbetarkollektiven accepterar avsteg från turordningsreglerna ute på arbetsplatserna, avsteg som inte alls handlar om ”kompetens”.

Hur avtalet kommer att slå i sin helhet, hur det går med turordningen och vad ”karriär”-inriktningen på satsningen kommer att innebära för individer och kollektiv, det kan man undra – det känns inte tryggt.

Återkommer!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 april, 2016 i Arbetslivet - Kamp i vården

 

Alla för alla

En för alla…

Claes Melkersson är en ung och engagerad arbetare, som blev omplacerad då han gjorde det han skulle som skyddsombud under bygget av Mall of Scandinavia.

melkersson

Svt: Varnade för farlig arbetsmiljö – fick sluta

Tidningen Arbetarskydd: Mall of Scandinavia: Omplacerat skyddsombud hyllas nu som hjälte

Claes framträdde modigt i Uppdrag Granskning och hyllas nu som en hjälte. Han är värd allt beröm han får. Men det viktigaste med den här historien som Claes berättar är att den inte är unik. Inte alls. Det händer hela tiden, skyddsombud och andra fackligt aktiva omplaceras, utsätts för falska anklagelser, sparkas, svartlistas, tystas eller bortmanövreras på olika sätt. Hela tiden i alla branscher. Ibland får de aktivt stöd av sina fackförbund, ibland är stödet svagt eller uteblir helt. Får de stöd så leder det sällan till att de får sitt jobb tillbaka, blir det något så blir det skadestånd.

…alla för en…

Det här är något som borde höra till vardagssamtalet på alla arbetsplatser, därför att det enda som kan ändra på saken är att arbetskamraterna, arbetarkollektivet, säger: En för alla, alla för en. Och då räcker det inte med namninsamling eller protestgrupp på facebook. Vi måste använda det enda maktmedel vi har: att det är vi som gör jobbet. Eller inte gör det. Vi måste vara beredda på att ta strid för varandra när det behövs, och vi måste göra det gemensamt, därför att det är bara så vi har makt.

Det betyder inte att varje sådan strid kommer att vinnas. Men jag kan lova att behovet av att ta såna strider skulle minska drastiskt, om vi är beredda att ta dem. Om det händer oftare att arbetarkollektiven agerar, så kommer de antifackliga uppsägningarna och omplaceringarna att bli färre. Att de idag förekommer ofta beror på att arbetsgivarna kan vara relativt säkra på att det inte blir någon kraftfull motreaktion. När de bedömer vad de ska våga göra, så måste vår kollektiva styrka ligga i den ena vågskålen. Vi väger tungt.

…alla för alla

Detta om stöd för våra fackliga ombud och förtroendevalda.

Och så det verkligt viktiga: Hur det ser ut på arbetsplatserna kan vi inte låta hänga på enskilda fackliga företrädare. Det är bra att det finns eldsjälar, men det räcker inte. Alla måste bidra till brasan. Fackförening – det betyder inte enstaka hjältar som kan kastas ut eller sliter ut sig själva. Fackförening betyder arbetare som förenar sig och kämpar för sina gemensamma intressen. Även om vi väljer företrädare och fördelar arbetsuppgifter, även om våra personliga förmågor är olika, så hänger vår styrka i slutändan på att vi lyckas funka som en folkrörelse på varje liten och stor arbetsplats. Det är en gemensam uppgift att se till att ingen ska behöva gå med böjt huvud. Är det svårt på grund av olika anställningsformer, olika arbetsgivare, olika språk? Desto viktigare.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 april, 2016 i Arbetslivet - Blandat

 

Orten i Fokus: DIN – utställning och tidskrift

Orten i Fokus lanserar tidskriften och utställningen Din i samarbete med Botkyrka konsthall.

Igår var det vernissage.

20160319_140103 Konstnärlig verksamhet pågick under vernissagen.

20160319_141011 Mariama Jobe läste sin text Svart smärta.

De som ställer ut sina verk är både etablerade konstnärer och ungdomar från ett boende för ensamkommande unga i Nacka. Här är de fyra unga vid sina självporträtt.

20160319_142332 Ahmad Jahel från Syrien och Sverige.

20160319_142020 Abbas Jaghoubi från Afghanistan och Sverige.

20160319_141911 Temesgen Bahat från Eritrea och Sverige.

20160319_141802  Abdulkader Taher Yusuf från Somalia och Sverige.

20160319_143815  Ungdomarnas arbetsprocess visas på skärm.

20160319_142723  En lång pojke kramar om en kort dam – Marita Castro som jobbar på boendet i Nacka. Marita berättade att det inte var något större intresse från början för att delta i konstprojektet från ungdomarnas sida. Under processens gång har de blivit mer och mer engagerade.

Utställningen pågår till den 28 augusti 2016 i Konsthallen på Tumba Torg 105.

En artikel i lokaltidningen Södra sidan: De gör ny kulturtidskrift från orten

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 mars, 2016 i 145 Norra B, Kultursidan

 

Hyresstopp?

1978 Hagalund

Hyrorna höjs, trots noll inflation och sänkta räntekostnader. Bostadsföretagen gör en övervinst.

Svt idag: Hyreshöjningar trots kraftigt sänkta räntekostnader

Det är inte bara de privata hyresvärdarna som skor sig på hyresgästerna. De kommunala bostadsföretagen gör ofta en vinst, som i stället för att sparas till kommande renoveringar dras in i kommunens allmänna kassa. Hyresgäster betalar då dubbelt till kommunens budget, både kommunalskatt och pengar via hyran. Och sen när det är renoveringsdags finns inga pengar och det blir både utförsäljningar och kraftigt höjda hyror.

Det kanske är dags att hyresbetalare snackar ihop sig, letar fram hyresstoppbanderollerna eller gör nya, och diskuterar hyresstrejk.

…då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall skrev Strindberg. Fast nu kanske det ska vara då komma vi ner från Blue Hill, från Albyberget, från Flemingsberget eller varifrån det nu kan dåna.

(Bilderna är från Blåkulla/Hagalund/Blue Hill 1978. Foto: Horst Tuuloskorpi)

1978 Blåkullademo

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 mars, 2016 i 145 Norra B, Ditt och datt

 

NEJ det kommer inte att gå fortare att bli fast anställd

party Har blivit fastanställd!

Igår 2 mars 2016 tog riksdagen beslut om en ändring i Lagen om anställningsskydd, som gäller rätten att bli tillsvidareanställd (dvs fast anställd) efter en viss tid av allmän visstidsanställning eller vikariat. Den nya regeln träder i kraft den 1 maj 2016.

Regeln har redan börjat missuppfattas, även av fackförbund och fackförbundstidningar. Många tror att regeln innebär att man kommer att få RÄKNA IHOP olika sorters visstidsanställningar för att snabbare få rätt till fast anställning. Men så är det INTE. Den nya regeln är en luring.

Så här är det:

Hittills har det varit så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Och det kan det fortfarande efter 1 maj 2016. Det enda som ändras är att femårsgränsen tas bort när det gäller allmän visstidsanställning.

Jag vill påstå att ändringen är en skenreform. Man måste låtsas göra något efter EU-kritik mot missbruket av visstidsanställningar i Sverige. Gå inte på den lätta.

Så här skrev regeringen om sin promemoria inför gårdagens lagändring:

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att lagändringen innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning.

Man får räkna ihop olika sorters anställningar när man ska kolla om man varit anställd på samma ställe med högst 6 månaders uppehåll mellan anställningarna. Men det måste fortfarande ingå sammanlagt 2 år av just allmän visstidsanställning för att man ska bli fast.

Och för vikariat så gäller fortfarande att man måste ha varit anställd som vikarie i minst två år under de senaste fem, för att det automatiskt ska bli en fast anställning.

Den enda skillnaden mot nu blir alltså att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.

2016-03-02 Riksdagsbeslut

Alla partier utom SD överens

Alla riksdagspartier röstade för denna synnerligen marginella förbättring utom SD, som tyckte att den innebär ”ytterligare regleringar som sannolikt försvårar rekrytering och anställning” (Citat ur SD-motion)

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Men samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är, kan vara, en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

(Detta blogginlägg innehåller samma info som jag skrev 14 maj 2015: Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar )

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

 
 
 
%d bloggare gillar detta: