RSS

Författararkiv: Admin

Hellre tio hål i örat än ett i huvudet

SJkamrater

“Eva ska inte känna sig ensam” sa arbetskamraterna. (Artikel i SEKO-tidningen.)

Det här handlar om tågvärden Eva och om hennes arbetskamrater och om SJ som silar mygg (örhängen) och sväljer kameler (tågpersonalens stressiga och ibland farliga arbetsmiljö). Eva blev omplacerad och hotad med uppsägning från jobbet på grund av att hon har för många örhängen. Hon har arbetat som tågvärd i 14 år, med örhängen, och utan anmärkningar på sitt arbete.  Men nu skulle tydligen någon chef, som inte har något bättre för sig, visa sig på styva linan. Vilket förstås betyder att fler SJ-anställda kan bli jagade för petitesser om inte arbetarkollektivet – och gärna resenärerna – gör klart att det inte är acceptabelt.

Veckan efter att en tågvärd i Malmö knivskurits i halsen och SJ:s ledning talade fint om att ta hand om sin personal, hände detta med Eva. Inte så klokt tänkt av ledningen kanske. Hellre tio hål i örat än ett hål i huvet, som cheferna tycks ha.

Arbetskamraterna reagerade – som sig bör. Tågvärdar och lokförare samlades med Eva utanför centralstationen i Stockholm och meddelade följande:

”Det har inte ens gått en vecka sedan en av våra arbetskamrater blev överfallen med kniv ombord på ett av våra tåg. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Det hade kunnat gå mycket värre. Nu borde alla SJ-chefers fokus ligga på att förhindra att tragedin upprepas. Att se till att vi kan vara trygga på jobbet. Det gör det tydligen inte. Istället letar man fel i hur vi bär uniformen. Vår kollega har inte bara blivit varnad — hon har blivit OMPLACERAD för att hon har mer än en ring i örat. En duktig, skötsam, välklädd tågvärd i Stockholm är alltså avstängd från sina ordinarie arbetsuppgifter för en ynka rings skull, en ring som hon har burit i örat under alla sina FJORTON ÅR på SJ. Och det sker samtidigt som en annan arbetskamrat återhämtar sig efter ett knivhugg i halsen. Det är skrämmande hur man kan sila mygg och svälja elefanter på detta vis. När man blir utpekad på det sätt som vår kollega har blivit är det väldigt lätt att känna sig rädd och ensam. Det ska inte Eva behöva göra. Därför samlades vi för att möta henne när hon skulle infinna sig på jobbet idag. Dels för att visa henne att hon inte är ensam. Vi är många som är stolta över att vara hennes arbetskamrater. Dels för att vår arbetsplats inte ska bli en tyst arbetsplats. Vi ska inte vara rädda på jobbet. Vi ska kunna sträcka på ryggen.

Eva hör hemma med oss ute på tågen — vare sig hon har ett, två eller tusen örhängen!

// Församlade lokförare och tågvärdar.”

sekoprotest

VISA DITT STÖD du också

SJ har nu – förmodligen tack vare arbetarkollektivets och andras reaktioner – krupit halvvägs till korset, de ska se över sitt otidsenliga uniformsreglemente. Artikel i Aftonbladet

Men Eva är fortfarande avstängd från att arbeta på tågen. Du kan visa stöd för Eva och hennes arbetskamrater genom denna namninsamlingSJ AB, ta tillbaka Eva till tågen!

Nu finns även ett facebookevent som heter En god jul för SJs tågvärdar. Med eller utan örhängen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 17 december, 2014 i Arbetslivet - SJ

 

Osäkra er!

På brödfabriken San Remo, där jag jobbade 2004-2006 (efter att Stockholmsbagarn lagts ner) fick vi veta att fast anställda skulle sägas upp och i praktiken bli timmisar istället. Vi blev arga, minst sagt. Vi lyckades stoppa det mesta av just den planen, och så försökte vi ta initiativ till ett visstidsuppror. Några i klubben blev intervjuade av en journalist och en filmfotograf från Svt. Vår klubbordförande Åsa sa -Ja ni i er bransch vet väl också hur det är med visstidsanställningar. När sen intervjusnutten sändes, så avslutades den med att de två Svt-medarbetarna vände kameran mot sig själva och berättade om sina osäkra anställningar. Det var modigt. Jag har ibland undrat hur det gick för de två sen. Media är en av de branscher som var och är hårt plågade av osäkra anställningar.

Idag har bemanningsanställningarna tagit över mycket av de osäkra anställningarna. Och en journalist på Aftonbladet som offentligt tagit upp problemen med bemanningsjobben har blivit omplacerad. Helt uppenbart – för den som är van att se vad som händer i arbetslivet – som ett straff. Arbetskamrater och kollegor protesterar. (Se länkar sist i inlägget.)

En annan händelse jag hörde om så sent som igår är en betrodd timanställd inom vården som från den ena dagen till den andra, efter att ha tagit fackliga initiativ, inte längre är välkommen. Tyvärr inte en ovanlig händelse.

Vi måste agera tillsammans mot sådana trakasserier, som om vi alla vore drabbade, för det är vi. Vad de gör mot en kan de göra mot alla och de kommer att göra det också, om vi inte VI – arbetskamrater, kollektiv – agerar som en maktfaktor på arbetsplatsen. Ibland kan det räcka att tillsammans gå och tala om: Det här accepterar vi inte. Ibland räcker inte det.

Det skulle vara bra om vårt kollektiva agerande vore något som cheferna måste lägga i vågskålen innan de gör något dumt: – Tänk om de alla går hem! Eller gör något annat som ger oss problem.

Arbetsgivarna kan bolla med individer, men hela kollektivet kan de inte klara sig utan.

Jag säger som sopgubben Limpan i pjäsen Hopsnackat: ”De har satt det här i system. De räcker inte att be att de ska rätta till det. De ska inte våga hålla på så här.” Agerar vi som en maktfaktor kan vi vara en maktfaktor. Gör vi det inte så är vi det inte.

Dags för visstidsupprorets paroll igen: Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Och för den gamla En för alla, alla för en.

osäkrade

Journalisten Storm på Aftonbladet efter omplacering

Etc Uppror på Aftonbladet efter omplacering

Arbetet Kritisk journalist på Aftonbladet omplacerad

DN Protest på Aftonbladet efter omplacering av reporter

Dagens Media: DN-klubben backar upp bemanningsupproret

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2014 i Arbetslivet - Osäkra anställningar

 

Självklarheter 1

Skotillverkning i Jinjiang Skotillverkning i Jinjiang, Södra Kina. Foto: AP

Nu ska jag skriva självklarheter. Främst till dig som tror att arbetarklassen inte längre är så viktig. Och till dig som är arbetare och tror att du inte är så viktig.

Se på allt du har närmast omkring dig: Dina kläder, dina skor. Dina sängkläder, dina möbler. Maten. Din mobil, din dator, din tv. Tandborsten. Pennorna. Glasen. Diskbänken. Kylskåpet. Kaklet. Tapeterna.

Arbetare har producerat allt du har. Från att ta upp metallerna ur jorden och odla maten på fälten till att tillverka prylarna, transportera dem till din affär, ta hand om dem på lagret.

Om du kan ha det du behöver utan att själv behöva odla, bygga, tillverka, bära, beror det på att andra gör det åt dig. Om du kan syssla med annat än kroppsarbete beror det på att andra gör det åt dig. Arbetarklassen är ofrånkomligt viktig: För dig.

Det går bra att titta ut genom fönstret också. Hur kan det komma sig att du har ett fönster, om du inte tillverkat det själv? Husen. Gatorna. Cyklarna bilarna tågen flygplanen. Lyktstolparna. Lekplatserna.

Det är lätt absurt att det finns människor som står mitt i den vällande varufloden och säger ”vi lever i ett kunskapssamhälle”. Att delar av samhället kan vara ett kunskapssamhälle beror på att andra delar odlar, bygger, tillverkar och bär. När fabriker stängs i Sverige är det inte för att industriarbetet inte finns längre, utan för att industrialiseringen pågår, växer i stora delar av världen, och produktionen kan flyttas dit där den är för tillfället mest lönsam, liksom också arbetare flyttas runt.

Nu har vi bara tittat på det du har omkring dig, vi kan ju också titta på vad du inte har där. Om det inte ligger gamla och sjuka människor hemma hos dig, vem tar hand om dem?

Arbetsdelningen är bra, tack vare den kan vi göra annat än bara producera mat kläder och skydd mot kylan för oss själva och närmaste familj. Men den är också grunden för klassamhälle och kapitalism. Och för de privilegierades blindhet.

Ja, det talas mycket om privilegier idag. Om att den som är privilegierad ska komma ihåg det och inte döma över sånt hen inte själv har erfarenhet av. Men det språkbruket kan jag säga: Du som inte behöver odla, bygga, tillverka och bära: Tänk över de privilegier du har i förhållande till dem som gör det åt dig. Och påstå inte saker om arbetarklassen. OK, du kan väl få ha åsikter om samhället, även om du inte är kroppsarbetare. Men kom ihåg att när vi ser på dig, så kan vi alltid tänka: Om vi slutar göra det vi gör blir du naken och svälter ihjäl, eller så får du börja tillverka allting själv. Du kan ju börja med att gräva dig en åker eller en liten gruva. Med händerna.

Lugn. Vidgat perspektiv i kommande inlägg. Men tänk på det här först va.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2014 i Hur det ligger till

 

Var finns de för höga lönerna?

Nyberg_krav
Bild: Robert Nyberg förstås.

Alltså var finns de där för höga ingångslönerna? Eller de där för höga lönerna för ”enkla jobb”? Var gömmer sig de där feta kollektivavtalen?

Den högsta inkomst jag haft i mitt liv, var ca 23000 kr (brutto) i månaden. Denna höga inkomst berodde dels på att jag jobbade ständig natt och hade ob alla timmar, dels på att timlönen låg högt över kollektivavtal. Inte för att chefen var bussig eller för att jag var duktigare än nån annan, utan därför att vi under många år hade kämpat på arbetsplatsen för bättre löner och andra villkor. Vi hade fått till ett hyfsat lokalt avtal för alla där.

Livsmedelsarbetareförbundet, som hade kollektivavtalet för vår arbetsplats, har ändå drivit igenom relativt höga löner i kollektivavtalet – om man jämför med många andra förbund. De största och svagaste förbunden (som Metall och Kommunal) har skamligt låga löner i sina kollektivavtal. När det gäller Metall kan man i viss mån ursäkta det med att det historiskt har funnits lokalt starka klubbar som förhandlat fram lokala avtal. Kommunal har inte samma historia.

När jag började på ett nytt jobb år 2008 (storkök, kommunalt) fick jag ca 17000 brutto i månaden. Egentligen skulle jag haft ca 16000 i ingångslön, men fick högre på grund av bussig chef som tyckte att jag som hade trettio års arbetslivserfarenhet skulle få lite extra.

För övrigt tycker jag att alla ska ha en hyfsad lön och har rätt att kämpa för det. Det behövs köksbiträden, det behövs städare. Deras jobb måste göras för att andra ska kunna göra annat. De ska kunna ha ett bra liv oavsett om de är köksbiträden och städare i två år eller fyrtio.

När någon säger ”Vi behöver lägre ingångslöner!” så har ”Vi” hamnat fel. De menar ”Vi vill ha högre vinster!”
Nästa som säger ”för höga ingångslöner” bör få leva på sådan i fem år och sen kan vi snacka.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 september, 2014 i Arbetslivet - Blandat

 

Vi äger orden. Huddinge 11/9

Vi_äger_orden
 
Landsomfattande författarturné inför riksdagsvalet! När hände det senast? Föreningen Arbetarskrivare är på hugget!

”Det land vi ser nu är inte det våra föregångare var med om att bygga. Samhället blir allt mer kallt och cyniskt. Det präglas av djupnande klassklyftor och segregation. Tempot i arbetslivet ökar, vår arbetsmiljö försämras, våra fackföreningar försvagas och det vi äger tillsammans rivs ner.”

Arbetare finns. Någon hämtar dina sopor, bygger ditt hus och tar hand om din gamla mamma. Arbetets författare synliggör den världen och dess villkor, vill påverka och förändra samhället och har dragit på turné inför riksdagsvalet.

ATHENA FARROKHZAD författare
FRANCES TUULOSKORPI arbetarskrivare

Konferencier & samtalsledare: VICTOR ESTBY

Torsdag 11 september 2014, kl 17.00
ABF Huddinge, Kommunalvägen 26, Huddinge.

Ca 500 meters promenad längs Kommunalvägen från Huddinge pendeltågsstation.

 Fritt inträde!

I samarbete med ABF Huddinge.

Välkomna!
www.arbetarskrivare.se

 
 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 september, 2014 i Kultursidan

 

Arbetstidsförkortning! Arbetsomfördelning!

Den här artikeln skrev jag 1984, alltså för 30 år sen. Den publicerades i flera olika tidningar och tidskrifter. När jag skrev den så var datoriseringen på väg in i arbetslivet. Hur skulle vi använda de tidsvinster som det skulle leda till?

Nu är det 2014 och vi kan fråga oss: Hur blev det? En hel del (om än inte allt) i den här gamla artikeln känns fortfarande aktuellt, så håll till godo.

Bild: Argument år 2014. Bilden är ett montage som jag hittat på nätet.
sextimmar

Om ett litet och förnuftigt land

I ett samhälle där varje jordbruksarbetare (jägare, fiskare) bara kan framställa lite mer mat än det han själv äter upp, måste nästan alla människor arbeta med att framställa mat. Men så snart varje matarbetare kan framställa mat till ett större antal människor, finns det arbetstid över för tillverkning av andra varor.

Om man sedan fortsätter att rationalisera, dvs att minska den arbetstid som behövs för produktionen av bröd, kastruller, strumpor, bilar, radioapparater – vad gör vi då med den arbetstid som ”blir över”?

Vi kan fundera över frågan genom att betrakta en miniatyr – ett litet men förnuftigt land.

Arbetsfördelningen i Det Lilla landet.

Det Lilla Landet har 1400 invånare, varken fler eller färre. 400 av dessa människor är för unga, för gamla eller för sjuka för att arbeta produktivt. Men det gör inget. 800 människor arbetar på heltid med att framställa mat, kläder, bostäder etc åt både sig själva och de andra invånarna i Det Lilla Landet. Alla 1400 får vad de behöver.

En del, särskilt bland de 400 ”icke produktiva” behöver vård, utbildning och hjälp av olika slag. Det får de också. 150 personer ägnar sin arbetstid åt detta. Kvar finns det 50 glada personer som får ligga i för att spela teater, skriva böcker och måla tavlor till sin egen och de andra 1350 människornas förnöjelse.

Tekniken utvecklas

Tekniken utvecklas i detta lilla land. Människorna kommer på metoder att framställa både mat, kläder och hus enklare och snabbare. Till slut behövs det bara 600 heltidsarbetande – mot tidigare 800 – för att producera de nödvändiga varorna åt 1400 människor.

Naturligtvis frågar sig alla invånare i Det Lilla Landet: Vad gör vi nu?

Ska vi låta alla jobba på som tidigare och alltså producera mer mat, kläder och bostäder än vi har användning för? Eller ska vi låta 600 av oss fortsätta att producera och så får de 200 som blir över göra ingenting? Mat, kläder och bostad kan de få i alla fall, för det räcker ju till alla. Fast i så fall bör de förstås be och böna lite först – de jobbar ju faktiskt inte.

Förresten, nu när det går att producera köttbullar och kalsonger snabbare, så borde det väl också gå snabbare att vårda folk. Varför skulle just de 150 som jobbar med det fortsätta att vara lika många? För jämviktens skull borde de också bli färre…

Nya stora möjligheter

Nej då. Så slut i huvet är inte invånarna i Det Lilla Landet. Naturligtvis diskuterar man förnuftiga alternativ. Man diskuterar att förkorta arbetstiden för alla som arbetar. Man diskuterar att utöka antalet som arbetar inom vården så att de gamla och sjuka får fler att hålla i handen. Till det kan det ju egentligen aldrig finnas för mycket folk.

Man diskuterar om man ska kunna låta fler ägna sig åt kulturellt arbete – eller om det räcker att alla får mer tid för sådant genom kortare arbetstid.

Allt kan hända! Och alla invånare i Det Lilla Landet är glada över sina nya stora möjligheter.

Kortare arbetstid…

Det finns inga grundläggande skillnader mellan Det Lilla Landet och vårt samhälle. Om vi som arbetar fick bestämma skulle vi diskutera förnuftiga alternativ. Om vi som arbetar tungt och på obekväm arbetstid fick bestämma, skulle vi säkert snacka mycket om att arbeta kortare tid varje dag eller varje vecka.

Vi är ju trötta, vi blir fort utslitna. Vi har för lite tid för barnen och orkar ibland med dem dåligt. Få av oss har tid och ork att gå på fackmöten, trots att ingen av oss vill överlåta tänkande och all makt till dem som är aktieägare, politiker eller ombudsmän på heltid.

Och av våra åtta timmars fritid och åtta timmars sömn försvinner mycket tid på bussen och i bilkön. Det gäller förresten inte bara oss som har de tyngsta jobben och de knasigaste arbetstiderna.

Men om vi får kortare arbetstid, hur går det då med lönen?

Använd förnuftet! Om vi kan framställa de varor som behövs på kortare tid, så kan vi givetvis få samma lön som då vi hade en längre men mindre effektiv arbetstid. Lönen, pengarna, motsvarar ju de varor och tjänster vi kan få för dem.

När man för inte så hemskt länge sen demonstrerade för åtta timmars arbetsdag, trodde många att det var en utopi, en omöjlig dröm. Två saker gjorde drömmen verklig. Å ena sidan industriproduktionens tekniska utveckling. Å andra sidan arbetarklassens kamp för sitt krav.

Nu är sextimmarsdagen möjlig. Om den ska bli verklig beror på om vi som vill ha den kämpar för den.

och omfördelad arbetstid

En förbättrad produktion kan utnyttjas till mer än att korta arbetstiden för var och en av oss. Vi kan också få en lugnare arbetstakt, vi kan göra jobben bättre – och vi kan flytta vår arbetstid dit vi tycker att den behövs.

Det finns ju arbetsuppgifter som det är mycket svårt, ja löjligt, att försöka rationalisera. Dit hör t.ex. vårdjobben. Rationaliseringar inom vården medför nästan alltid sämre vård.

Om vi behöver mindre tid till att producera bullarna och bilarna, så kan mer arbetstid ägnas åt att ta hand om gamla och barn och sjuka människor. Dels genom att vi var och en genom arbetstidsförkortning får mer tid för våra egna ungar och gamla farsgubbar, dels genom att fler människor kan jobba inom vården när färre behövs för industriproduktionen.

Om man talar om den offentliga sektorn som ”tärande”, glömmer man bort att om arbetslivet låg i de arbetandes händer skulle det vara naturligt för oss att se till att våra ”överblivna arbetstid” används där den behövs.

Att det finns byråkrati och onödiga uppgifter och överklass inom den offentliga sektorn, liksom inom den privata, är en annan sak. Det är klart att sånt ska bort. Men gubbarna ska vi ta hand om!

Allt går inte fortare

Det finns fler sorters jobb än vården som inte kan rationaliseras. Det är t.ex. konstnärernas arbete, författarnas, skådespelarnas, musikernas. Produktionstiden för en kastrull kanske kan minskas från en timme till tio minuter. Men att skriva en boksida, måla en tavla eller repetera en teaterpjäs kan inte gå fortare och fortare.

Effekten blir att kulturen skenbart blir dyrare och dyrare jämfört med kastrullerna. Men i själva verket är det ju tvärtom. Eftersom det behövs mindre arbetstid till att göra kastruller, så har vi råd med mer arbetstid för kulturen. Både att var och en av oss får mer tid att utveckla våra talanger och intressen genom kortare arbetstid och att vi får bättre råd att hålla oss med folk som har det som jobb.

Allt nytt är inte bra

Vi som arbetar måste urskilja de goda möjligheterna i bättre utvecklad teknik och produktion. Vi måste tänka efter hur vi vill utnyttja dessa möjligheter och börja kämpa för det vi vill.

Vi måste också tänka efter vad vi inte vill. Det finns ju faktiskt även dumma rationaliseringar och all teknik är inte bra för att den är ny. Vi vill ha bort jobb som man får ont i ryggen av för att man lyfter tungt. Men vi vill inte byta ut det mot att få ont i ryggen av att sitta och skava framför en dataskärm. Ont i ryggen gör ont i ryggen lik förbannat.

Vi vill ha bort jobb som man får magsår av för att de är för stressiga. Men vi vill inte byta dem mot jobb som man för magsår av för att de är ensliga och tråkiga. Magsåret svider lik förbannat.

Godare och vackrare

Ny teknik betyder inte heller automatiskt att arbetstiden för att få fram en viss vara kan minskas. Många av oss jobbar på arbetsplatser med dåligt organisation och för få anställda, i ett arbete som är ryckigt och stressigt. Ska man sätta in ny teknik på ett sånt ställe, så ska den användas för att få en lugnare arbetstakt. Eller man kanske behöver tiden för att framställa godare köttbullar och vackrare kalsonger.

Om de som beslutar över andras arbete, och deras ”experter”, har initiativet och alla rationaliseringsvinster hamnar i deras händer, så kommer de att kasta sig över varje tänkbar dataskärm och varje möjlig uppsägning som hungriga hundar.

Om däremot vi som gör jobbet tar initiativet så gör vi helt klart för hundarna att rationaliseringar ska användas till förkortad arbetstid med bibehållen lön, till omfördelning av resurser dit de behövs i samhället och till andra förnuftiga syften. Om hundarna vet att det inte bara är att glufsa i sig så tar de det lite lugnare. Vi slipper en del dumrationaliseringar och kan koncentrera oss på verklig och förnuftig utveckling.

Om vi hade makten

Alltså: Vi som arbetar måste diskutera hur vi skulle utnyttja de nya produktionsmöjligheterna om vi hade makten. Vi har inte makten. Det Lilla Landet finns inte. Men när vi står inför de samhällsförhållanden som gör det förnuftiga omöjligt måste vi ha förnuftet kvar. Vi måste utgå från hur vi egentligen vill ha det och vad som egentligen är möjligt och ställa våra krav utifrån det perspektivet.

Vi kan inte förlita oss på att fackliga och politiska företrädare ska sköta om tankeverksamheten och ställa kraven. Kraven måste komma från oss på arbetsplatserna, inom industrin och vården och från dem av oss som är arbetslösa.

Om det ska bli ett verkligt tryck till exempel för kravet på sex timmars arbetsdag så måste det ställas överallt där vi rör oss. Vi kan ställa det i lokala förhandlingar på jobbet, skriva motioner till avtalskonferenserna och förbundskongresserna, demonstrera för det. Tala om det för dina arbetskamrater. Berätta det för dina barn! Gör det omöjliga möjligt.

/Frances Tuuloskorpi i september 1984

 
 

Bröstbild av arbetslös

Idag blir det en anekdot. Sann.

Efter att brödfabrikerna där jag jobbat i sammanlagt 29 år hade lagts ner, så sökte jag en utbildning till tvätteriarbetare. Arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning hette det, fint ska det vara, och utbildningen bestod till största del av att några tvätterier fick gratisarbetare i sex månader (och vi fick akassa). Det var också tvättericheferna som avgjorde vilka sökande som skulle bli antagna till utbildningen/gratisjobbet.

Blev kallad till intervju på arbetsförmedlingen. Den äldre av de två (manliga) cheferna pratade och frågade, den yngre satt mest och glodde på mig. I brösthöjd. Ovanlig typ, tyckte jag, antingen så uttråkad så han inte orkar lyfta blicken, eller så finner han det nöjsamt att glo i brösthöjd på nån som kunde vara hans morsa, under en anställningsintervju. Ja ok, det finns folk till allt.

Först när jag kom ut efter intervjun så insåg jag att jag hade suttit där med visstidsupprorströjan på mig. Alltså t-shirten med en stooor varningstriangel och texten VISSTIDSUPPRORET! Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Förstod att det nog var jag som var den ovanliga typen. Vem sitter i en sån tröja på en intervju inför en arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning?

Bakgrunden var att vi var några som brukade träffas vissa veckodagar vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Vi snackade, utbytte skvaller, tips och erfarenheter. Folk kunde komma med besvärliga blanketter eller andra bekymmer för att få hjälp och ibland kunde en kamrat få sällskap in till handläggaren, om hen (kamraten, inte handläggaren) behövde stöd. Vi var nog en avvikande företeelse. Hur vanligt är det att folk sitter och snackar och har trevligt och utgör ett eget litet kraftcentrum, typ som det kan vara i ett fikarum på jobbet – men på Arbetsförmedlingen?
Träffarna ingick i verksamhet för arbetslösa livsmedelsarbetare, som vi från brödfabriken tagit initiativ till. Ett av målen med verksamheten var att återuppväcka en klubb för arbetslösa inom Livs. Och för att nya träffdeltagare skulle hitta oss så hörde det till att ha visstidsupprorströjan på sig. Så när jag nu skulle till Af tog jag alltså på den av vana, tydligen utan märkbar tankeverksamhet.

Jag vet inte hur tvättericheferna tolkade min klädsel. Konstigt nog blev jag antagen till utbildningen. Det blev också sex andra arbetslösa, varav två av mina arbetskamrater från brödfabriken.
Vad som sen hände på tvätterierna är en historia för sig. Varifrån visstidsupprorströjorna kom, är en annan historia. Och hur det gick med verksamheten för arbetslösa är en tredje. Kanske det borde bli en bok.

På denna bild syns våra upprorströjor i bröst- och maghöjd.
visstidsupprorstrojor_i_brosthojd

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 augusti, 2014 i Ditt och datt

 
 
%d bloggare gillar detta: