RSS

Författararkiv: Admin

Övergrepp mot orten

20150426_160853-1
Körsbärsblom finns inte bara i Kungsträdgården.

Uppdatering 10 februari: Idag skriver även DN om den hotande nedläggningen av Försäkringskassan kontor i Hallunda. Två artiklar i stockholmsdelen:
”Försäkringskassans flytt är en katastrof”
Botkyrka slåss med näbbar och klor

Mitt Hallunda

Jag bor sedan 12 år i Hallunda/Norsborg, som i en hemlig (?) polisrapport räknas upp bland de orter som ska vara särskilt utsatta områden.

Lägg på larmrapporterna från journalister som med innerstadsblick betraktar våra proletära förorter. Det är lätt att få för sig att man måste ha skottsäker väst på sig när man går till affären i Hallunda centrum. Andra människor kanske drar sig för att flytta hit eller ens besöka orten. Därför vill jag tala om att här är det väldigt lugnt för det mesta. Häromdan försökte rånare ge sig på Direktbutiken (som också är vår lokala post), men de togs effektivt omhand av de milda men biffiga grabbarna som jobbar där, androm till skräck och varnagel. Biblioteket i Hallunda är stillsamt och trevligt, inte en tillstymmelse vad jag vet av bus och bråk. De har språkcafé och sagostunder. I Folkets Hus är det alltid aktivitet i salarna. Till en del aktiviteter kommer främst den äldre generation svenne- och finne-arbetarklass som bor här och som jobbat på industrier i södra Stockholm. Till andra, t.ex. sådant som invandrarorganisationerna ordnar, kommer främst ungdomar och familjer. Och till en del är det blandad kompott.

Säkert förekommer här organiserad brottslighet som är osynlig för mig, men inte värre än i storföretagen. Bådadera borde stoppas. Det finns idioter, t.ex. de som kör rally med mopeder på gångvägarna. Någon gång brinner bilar. Ofta hänger ynglingar utanför tunnelbanan och i sofforna i centrumfiket tills centrum stänger klockan 21, men jag har peppar peppar inte hört talas om några övergrepp där. Själv har jag inte råkat ut för något värre överfall än att ungar kommer rusande i centrum och attackkramar under fältropet Mormor! (De kommer ihåg mig från att jag var klassmormor och hade mattestuga i deras skola för ett par år sen.) Ytterst sällan blir jag bestulen på någon grönsak från min puttenuttiga köksträdgård på uteplatsen som hör till lägenheten. Lilla hucklegumman som kom och plockade av mitt persiljeöverflöd i somras, lämnade i gengäld nybakat bröd. Okej, detta är mina högst subjektiva upplevelser, men de kan väl duga likaväl som de tillfälliga journalistbesökens rapporter.

Det kan säkert ändå finnas skäl att kalla Hallunda/Norsborg ett särskilt utsatt område. Med ett särskilt utsatt område menar polisen ”Ett område med så mycket problem att det kräver insatser från alla myndigheter för att komma tillrätta med dem”.

Men så bra då (ironi) att både arbetsförmedlingen och försäkringskassan planerar att flytta härifrån.

Hallunda Centrum dräneras på samhällsnärvaro och service

Flera banker har stängt sina kontor här (inte tillräckligt penningstarka kunder, gissningsvis), istället har pantbanken flyttat in. Arbetsförmedlingen i Hallunda är alltid full av köande förhoppningsfulla (?) arbetssökande. Jag vet, för under den period när jag själv var arbetslös var vi ett gäng som träffades där en gång i veckan, hängde vid datorerna och utbytte råd och tips, och den som behövde stöd kunde få sällskap in till handläggaren. Nu planerar AF att stänga kontoret i Hallunda, fast här säkert finns en stor andel arbetssökande som har lättare att förstå och göra sig förstådda öga mot öga än via nät och telefon. I Servicekontoret i Hallunda samsas försäkringskassan, pensionsmyndigheten och skatteverket i sammanhängande lokaler. Det är ofta en lång, slingrande kö utanför och i dörren står en vakt och organiserar insläppet, han släpper in fem personer i taget. Nu är det på g att stänga servicekontoret , och det verkar vara just för att det är så många som kommer dit.

Kanske det är integration, att osynliggöra köerna genom att stänga de ställen som människor köar till? Nej, jag kallar det övergrepp mot vår ort, nedmonteringen av service, av samhällsnärvaro.

Facebookgrupp: Vi vill ha försäkringskassan kvar i Hallunda #svikinteförorten

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 februari, 2016 i 145 Norra B

 

Sluta LJUG om jobb för nyanlända!

annie_loof En representant för lönedumparmaffian.

SPRID DETTA SOM JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT TJATA OM.

De där möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN! De heter Nystartsjobb och Instegsjobb. Att låtsas som de inte finns, är att ljuga.

Men nu är det inte Lööf & co jag är mest förbannad på utan det är deras MOTdebattörer och även journalister, som inte har gjort ett gnutta research så att de kan ställa frågan om varför inte de existerande ”första jobb”-konstruktionerna duger.

Nystartsjobb
Om du som arbetsgivare anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag. Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr. Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Instegsjobb
Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Nystartsjobb och Instegsjobb innebär alltså att den nyanlände får en normal lön, vilket förhoppningsvis ska vara en lön att leva på, men att arbetsgivaren inte behöver ha normala kostnader. Obs att det finns fler subventioner som kan användas (se länk längre ner), här valde jag de två som tydligast nämner nyanlända.

Varför duger då inte Nystartsjobb och Instegsjobb för Lööf & co? Jo för att egentligen är det inte  i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökande klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.

Från och med nu räknar jag varje reporter som tar upp ”förstajobbet för nyanlända” som inkompetent om hen inte tar upp frågan om varför inte de existerande Nystartsjobben och Instegsjobben duger.  Detsamma gäller varje politiker, oavsett om hen är för eller mot Lööfs och arbetsgivarnas lönedumparkamp.

SPRID för fasen det här!

 

Uppdatering 6 feb: idag skriver DN Rätt att bråka om lönerna, och nämner faktiskt Instegsjobb, men utan att nämna den avgörande skillnaden mellan lönesubvention och sänkt lön: Lönesubventionen ger inte sänkt inkomst för den arbetande.

 

Här finns ett tidigare blogginlägg  om olika möjligheter för arbetsgivare att få bidrag vid anställning av unga, nyanlända och andra som anses stå långt från arbetsmarknaden: Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Det här har också, i högsta grad, med saken att göra: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

 

 
8 kommentarer

Publicerat av på 5 februari, 2016 i Arbetslivet - Blandat, Hur det ligger till

 

Låt oss icke hundsfotteras!

Vad sägs om att bli rejält utskälld – och, hoppas jag, uppmuntrad – av en bageriarbetare? Nej, det är inte jag som skäller. Det är Fritjov Flodkvist, år 1914. ”Ni arbetare” skriver Flodkvist, men han var som sagt bageriarbetare, så det är sina egna han vänder sig till.

Bageri Uppsala Industriminnes
Bilden är från utställning hos Uppsala Industriminnesförening

Man blir förbannad

Jämt och ständigt återkommer såväl i arbetartidningar som i samspråk man å man emellan klagovisorna om brutal och hänsynslös behandling, sparkningar, prickningar, svarta listor och hundsfotteringar av alla möjliga och omöjliga arter – rent ut sagt ett makalöst oefterrättlighetssystem. Men varav kommer sig allt detta?

Ännu har väl ej någon så enfaldig tanke uppstått i en proletärhjärna, att våra arbetsgivare av egen inre drift och omtanke om oss skall fråga oss, om vi vill ha det så eller så? Utan om en reglering på ett eller annat vis skett, har en påtryckning eller maktförflyttning först gjort sig gällande. Därför finns det ej något som låter så djävligt som just detta jämmer, ty vad göres för att få bort den rådande gå-på-taktiken och utsvettningssystemet? Platt intet!

För mig kvarstår inget annat, än att arbetarklassen gärna kan ha som den har det; den har inget annat förtjänat. Just på den grund att den ej själv avskakar sig kopplet, utan jämt överlåter detta åt andra. Ja, jag vill erinra om ett gammalt gott ordspråk som lyder: ”Hjälp dig själv”. Skulle ni arbetare ej ta fasta på det litet mera än hittills varit fallet? Lär er värdesätta ert eget jag, så skall strax därigenom mycket vara vunnet, ty själv är bästa drängen, och resultatet blir, om man själv gör det, bättre än genom ombud, och det skall visa sig gott och hålla streck i praktiken.

Ett ofrånkomligt faktum är att mot brutaliteter och trakasserier av arbetsgivare, verkmästare, förmän av vad skrot och korn som helst, går lätt att reagera, och även att få förhållandena ordnade, lika lätt som att säga eller skriva det. Det kommer endast ett litet moment emellan: att skall någon bättring mot oefterrättlighetssystemet bli till praktisk verksamhet och nytta, så – gör det själv och det genast, gå ej och vänta och tro som det står i psalmen ”Min egen kraft ej hjälpa kan”, ty då går det åt helvete.

Det är egendomligt att ni arbetare själva kan underskatta er så gränslöst och känna er så kraftlösa. Skäms ni ej något? Huru? Eller på vilken väg menar ni er komma till något bättre om ni ej själva tar i ett tag för ”Sverges vattvälling” som det så vackert heter; det är ej så svårt som det ser ut. Låt dem som det intresserar, slåss om teorier, doktriner, F- och undervattensbåtar, det har vi för tillfället ingen praktisk nytta av. Vi ska tänka på det som ligger oss närmast, och det är strid mot godtycklighetssystemet. Och en sak som ligger så i öppen dag, är att vi ej på något eller minsta vis behöver – på eller utom arbetsplatserna – låta oss hundsfotteras av vilka flåbusar till s. k. överordnade som helst, utan ge svar som svider, och det så godtycket skall försvinna och aldrig återkomma. Det tycks mig som om medlet till detta skulle ligga inom varje arbetares tankesfär, och även komma till obligatorisk användning i stället för dessa jämt och ständigt återkommande förbannade klagovisorna.

Fritjov Flodkvist 1914

I vilket sammanhang skrevs denna arga text? Jag har bett en i saken kunnigare kamrat, Erik Bohman, att kommentera:

Texten härovan kommer från tidningen Brand, nr 23 år 1914. Några år tidigare, 1909, hade arbetarklassen förlorat den största konflikten på svensk arbetsmarknad någonsin. Storstrejken. Arbetsgivarna firade sin seger med att äntligen få styra och ställa som de ville på sina företag. Fackligt aktiva fick inte bara sparken, de fick prickade betyg och sattes upp på listor som skickades mellan chefer över hela landet. Fick åka från stad till stad på jakt efter arbete. Fick överallt nej. Oerhört många flyttade till USA och Brasilien för att komma undan förföljelsen. De som fick komma tillbaka till sina jobb visste hur nära det var till dörren för den som sa vad hon tyckte, blev sjuk eller uttryckte socialistiska åsikter.

Så det är inte så konstigt att Flodkvist var förbannad. Men han var inte förbannad över hur chefer och kungar betedde sig. Det är klart att de styr och ställer om de kan. Nej, Fritjof var förbannad på arbetskamraterna. Över mycket gnäll och lite verkstad. Över att så få ens vågade säga: Nej, det här är fan inte okej! Över att alla så snabbt glömt att när vi som jobbar inte vill det längre så står allt still. Närmast tyckte han att arbetarna borde ta upp striden mot ”godtycklighetssystemet”. Alltså arbetsgivarnas trakasserier, orättvisa uppsägningar, omplaceringar, nedbemanningar. Kommer vi åt det kan vi börja snacka om de större sakerna igen.
Flodkvist blev bönhörd så långt att arbetarklassen under flera decennier på 1900-talet tillkämpade sig förbättringar på arbetsplatserna. Idag känns texten väldigt aktuell. Vi behöver återta vårt kollektiva självförtroende och märka att vi kan sätta stopp för hundsfotterande flåbusar.

Erik Bohman 2016

Fritjov Flodkvist
Bageriarbetare. Invald i Ungsocialistiska partiets centralkommitté 1915.
Senare socialdemokrat och stadsfullmäktiges ordförande i Eskilstuna.

LITEN ORDLISTA
hundsfottering = typ orättvis uppläxning, utskällning.
oefterrättlighetssystem = typ hopplöst, orättvist, oacceptabelt system.
F-båt, undervattensbåt = överklassen hade stora insamlingar och politiska möten för att köpa vapen och fordon åt militärmakten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 februari, 2016 i Arbetslivet - Blandat, Gästbloggare

 

Om att förhandla duktigt

taihand

Idag för sex år sen skrev jag på Facebook  om hur metallklubben på Volvo i Göteborg skött LAS-förhandlingarna i samband med stora varsel på fabriken.
Lyfter hit den texten därför att den konkret visar på det som föregått att flera stora fackförbund nu är inne och nosar på att lydigt släppa turordningsreglerna centralt.

Det är viktigt att fackligt och politiskt aktiva förstår hur det går till. Arbetsgivarna förstår, alltför väl.

Så här skrev jag på facebook den 4 januari 2010:

Om att förhandla duktigt

Såg första delen av dokumentären Kraschen på Svt.
Ordföranden för Volvos metallklubb Olle Ludvigsson uttalar sig om turordningsförhandlingarna och säger ungefär att ”längre anställningstid ger förtur och det har vi fått igenom på de flesta ställen men självklart inte överallt”. Dvs. han försöker ge intrycket att i de fall som längre anställningstid givit förtur så är det duktiga metallklubbens förtjänst. Men det är ju precis tvärtom. Lagen (LAS) säger att längre anställningstid ger förtur. Det facket på Volvo har gjort är att gå med på undantag från turordningsreglerna – hundratals undantag.

En annan facklig företrädare yttrar sig. ”Företaget har gjort en massa undantag” säger han beklagande. Han borde ha sagt ”Vi har gått med på en massa undantag”. Företaget hade nämligen inte kunnat göra alla dessa undantag utan fackets godkännande.

Metallklubbens insatser i turordningsförhandlingarna på Volvo ger också ett intressant perspektiv på en artikel i Dagens Arbete ” Facket har glömt använda MBL”

Paula Thunberg Bertolone från IF Metalls förbundskontor säger i artikeln att det är för lite förhandlingar på arbetsplatserna. Det sker inte ens om så viktiga frågor som när bemanningsföretag tas in.

Men då är frågan: vad ska man säga om Metallklubben på Volvo? Vad skulle Paula Thunberg Bertolone säga om deras insatser? Är det ett exempel på en lokal klubb som är duktig på att förhandla?

Jamenvisst, Olle Ludvigsson är ju en framstående facklig företrädare! ”Rösta i EU valet och kryssa Olle Ludvigsson (S). Olle har både förmågan och kunskapen om hur Sveriges industri och dess villkor påverkas av besluten i EU. Han vet vad kollektivavtal och schyssta arbetsvillkor har för värde.” (Citat från facebookgruppen Olle Ludvigsson till EU.)

Men det hade varit bättre om Metallklubben på Volvo inte hade förhandlat alls. För då hade företaget varit tvungna att följa LAS. Och jag vet eftersom jag varit med och förhandlat vid flera nedskärningar och nedläggningar, att det finns få saker som människor tar så illa vid sig av, som avvikelser från turordning. Om vi som förhandlade på Stockholmsbagarn hade suttit med företaget, utan insyn, och godkänt undantag, då hade vi aldrig förhandlat mer. Snarare hade vi blivit nedkastade i degstörtarna av skitsura arbetskamrater och kommit ut skivade i formbrödsslicern två våningar längre ner.

Fast.
I och för sig.
Om alla klubbar förhandlade lika ”duktigt” som metallklubben på Volvo skulle det inte tas in så många bemanningsföretag. För det skulle inte behövas. Turordningsreglerna skulle inte betyda något och alla arbetare skulle sitta osäkert trots fasta anställningar. Företagen skulle kunna göra precis som de ville. Med fackets hjälp.

Så långt mitt facebookinlägg från 2010.

Var Volvos metallklubb piskad att släppa på turordningsreglerna? Naturligtvis inte. Det kan nämnas att en jämförelsevis liten klubb, som den för Lerniaanställda på Volvo, ett par år senare höll på turordningsreglerna vid uppsägningar av bemanningsanställda på fabriken. Det går att förhandla duktigt på riktigt, om man bestämmer sig för att klubben ska företräda medlemmarna och deras rättigheter gentemot företaget, inte tvärtom.

Turordningsreglerna kan släppas centralt antingen genom att man i kollektivavtal friskriver företagen från lagens regler utan att lokala förhandlingar krävs, eller genom att verka för att själva lagen ändras.
(När man släppte lös visstidsanställningarna gjorde man först det ena – ändrade i kollektivavtalen – och sen det andra – ändrade lagen.)
Men det föregås alltså av att man släpper på reglerna ute på  arbetsplatserna, och av att det kan ske utan att de berörda arbetarkollektiven ryter ifrån. Arbetsgivarna testar ständigt på arbetsplatserna vad vi och våra fackliga företrädare accepterar.

 

Avgå 2015! men tack för modig kamp

2015-2016Avgå, 2015!! var min sammanfattning på nyårsafton av ett på många sätt och för många människor förskräckligt år.

Just därför blev jag glad då jag läste en helt annan sammanfattning av 2015 som en vän skrev på Facebook. Jag bad att få publicera den här.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Jag skulle kunna skriva om allt de hemska som hänt detta året som nu tar slut både här i Biskopsgården eller Göteborg men också Sverige och världen. Men känner att vi behöver inga mer påminnelser om alla misslyckanden. Inga foton på döda barn eller exempel på fruktansvärda politiska beslut flyttar fram våra positioner. Hade exempel, recensioner, argument eller debatter förbättrat läget så hade vi kommit långt nu, eftersom det flödat över oss hela året och jag är inte oskyldig till floden på något sätt. Exempel på hur man gör rätt är det som behövs. Hur man organiserar sig och vinner är det vi behöver exempel på och nyheter om, att sprida och ta efter.

Därför vill jag istället skriva om hur slaktarna på Scan med sin fackförening lyckades i stort sett att få bort all inhyrning genom att attackera företagets varumärke tills företaget gick med på ett bra lokalt avtal. Om hur tyska bilarbetare genom sin fackförening IG metall fått igenom ett internationellt ramavtal på VW som begränsar både antalet inhyrda hos Scania i Södertälje och hur länge man får vara inhyrd, så att kamrater till mig snart kommer bli fastanställda. Jag vill också påminna om Göteborgs buss- och spårvagnschaufförer som tillsammans räddade en arbetskamrat som blev misshandlad av biljettkontrollanter och hotad med uppsägning. De valde att högljutt protestera tillsammans med allmänheten och även hota med att inte släppa på kontrollanter på sina bussar och spårvagnar. Företaget backade och fick be om ursäkt i media och även kompensera den misshandlade och hotade chauffören. Göteborgs hamnarbetare drog tillbaka strejkhot under julen efter att arbetsgivaren gått med på deras krav om bl.a. att inte kraftigt höja veckoarbetstiden på deras scheman och att man även kommer att erbjuda de personer som har förtur- eller företrädesrätt en förlängning av visstidsanställningen. Det finns många andra små vinster på grund av kollektiv styrka på arbetsplatser som jag inte har med för att jag inte känner till alla eller kan få med alla i denna status.

Runt om i Sverige fortsatte den växande och imponerande antirasistiska gräsrotsrörelsen för lokal sammanhållning som ibland kallas för tillsammansskapet att växa och organisera nya gamla och unga medborgare i orter på landsbygd och I städer. I år organiserade tusentals människor ett värdigt flyktingmottagande utan lön eller medel från kommun eller stat när flyktingströmmarna började öka.

I Norge genom fördes en omfattande politisk strejk mot regeringen och i Finland avslutades en stor poststrejk nyligen. Världens största strejk gick av stapeln i år i Indien där över 150 miljoner arbetare strejkade, i Turkiet strejkade bilarbetarna. I USA genomfördes den största strejken i oljebranschen på 30 år, den resulterade i hårdare säkerhetsregler i en bransch där det varit höga olyckstal och dödstal. I USA fortsatte en fungerande gräsrotsrörelse för högre lägstalöner ”fight for 15” även i år och miljoner arbetare runt om i USA har fått höjda löner på grund av att arbetare gått ihop och strejkat och protesterat mot företag och politiker.

Politiska, ekonomiska och väpnade kamper för arbetare och demokrati har förts och vunnits både i Göteborg, Sverige och i världen detta året. Den modiga befolkningen i Kobane drev ut IS-fascisterna. I Turkiet lyckades det hjältemodiga partiet HDP komma in parlamentet och hålla sig kvar där trots att det utlystes ett nytt val och över 400 av deras partilokaler förstördes och många av deras medlemmar fängslades och mördades.  Vänsterrörelsens Podemos framgångar i spanska valet…  och en modig flyktingfamilj som jag lärt känna fick sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd efter en kamp på över 9 år på flykt i Sverige.

Det finns folk som säger att inget går att förändra – lyssna aldrig på dom för de skyr inga medel och de hade fel även detta året. Som ett sista exempel på lyckad kamp för arbetare och demokrati så kommer här ett tal från den modiga lokalbefolkningen i Dorotea i Västerbottens län, som ockuperade sin sjukstuga för att få behålla sin akutvård. Efter över tre år så vann dom. Här är Ingrids segertal från Dorotea. Så God jul och Gott Nytt År eller ”ser sala te piroz be” som de kurdiska hjältarna i det multietniska och socialistiska folkförsvaret YPG/YPJ skulle säga.

Tack för lånet av denna text och god fortsättning på kampåret 2016 önskar jag er alla!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 januari, 2016 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Strejker bland stockholmspendelns städare

pendel.jpgISS är företaget som har hand om städningen av pendeltågen i Stockholm. Nu har det gjorts en ny upphandling, som har vunnits av MTR.  ISS är fullt medvetna om att SL:s beslut är överklagat av SJ och att det i vilket fall är övergång av verksamhet som gäller. Ändå vill ISS säga upp all sin personal.

Det har lett till spontana strejker bland de anställda städarna.

ISS agerande kan innebära att de anställdas tillsvidareanställning går upp i rök inför övergången av verksamhet, så att övergångsreglerna i praktiken sätts ur spel. ”För en ny arbetsgivare är det självklart en våt dröm att kunna välja vilka man vill ha bland personalen och till vilka anställningsvillkor”, som SEKOs pendelklubbs styrelse skriver.

”Möjligen är detta en medveten provokation som ISS/Almega vill ha prövad i Arbetsdomstolen”, skriver de också.

Det stämmer säkert, och jag tror inte det är bara i AD som arbetsgivarna vill ha saken prövad. De prövar framför allt vad de kan göra mot anställda, utan att det blir ”vilda” strejker eller andra kännbara motaktioner. Funkar det, så kommer samma sak att genomföras på andra ställen, av andra arbetsgivare. Arbetsgivarna kan klasskamp, och det är så de gör framsteg: Tryck mot lagars och anständighets gränser, kliv över, testa. Går det så går det, och då kan de sprida framstegen och komma vidare.

Därför är det mycket bra att städarna reagerar och man kan hoppas på, för deras och alla lönearbetares skull, att det händer mer. Tyvärr räcker det inte med ”snälla” protester och opinionsbildning. Det visar t.ex. händelserna i en annan tåganknuten konflikt för några år sen (2012). Då var det SJ AB som, då de tog tillbaka städning från Trafficare, vägrade ta över alla anställda. De gjorde ett urval och uteslöt bland annat äldre och fackligt aktiva. Arbetarna och facket kämpade med demonstrationer och förhandlingar, men det räckte inte. Jag skrev om den striden bland annat här: Moppstopp.

Läs pendelklubbens uttalande om den aktuella situationen: ISS vill säga upp all sin personal på Pendeln !

 

Och vem du än är och var du än jobbar… LÄS PÅ i Slutsnackat och Om strejker, rätt vad det är får du nytta av andras erfarenheter av strejk och andra kampmetoder.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 december, 2015 i Arbetslivet - Tåg

 

Mitt folk II

Kan arbetsplatskamp verkligen vara något viktigt, något att bry sig om, i tider av krig och flykt, stängda gränser och fascistiska rörelser? Ja, arbetsplatskampen är viktigare än någonsin.

Ett samhälle med skärpt utsugning ger hårdare arbetsplatser, många arbetslösa, rädsla och missnöje. Vad ska gro därur – splittring eller kamp?

Arbetare med vanliga fördomar och vanligt missnöje och numera vanliga SD-sympatier, de är mitt folk, en del av mitt folk. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. Arbetare av alla ursprung och hudfärger är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen, mitt folk. Arbetare som borde hålla ihop.

En arbetarrörelse värd namnet erbjuder gemenskap och kamp. När t.ex. de svenska lastbilschaufförerna drabbas hårt av lönedumpningen i åkerinäringen, så har det oerhört stor betydelse att de vänder sig mot de orättvisa villkoren, inte mot de utländska chaufförerna.

lastbilar

Sådana handlingar betyder mer än sådan opinionsbildning, som mest ger applåder från kompisar.

Saker hänger ihop.
”Flyktingkrisen” är inte vår kris, den är de flyendes kris.
Men vi har ett sedan åratal försvagat samhälle. Fortfarande ett starkt samhälle jämfört med många andra, men  förebyggande underhåll och marginaler saknas på enskilda arbetsplatser och i samhället i stort. Det har jag och andra larmat om, också i åratal.

Att t.ex. socialarbetare, vårdpersonal, skolpersonal går på knäna, och/eller ser att de inte räcker till, att saker går fel, är inget som började hösten 2015. Det är lätt att bli tippad över kanten. Jag hörde någon säga ”Hur kan de klaga på lite övertid när andra drunknar!” Jag tror det är fel attityd. Det är de som inte klagar, de som bara biter ihop och ”gör sitt bästa”, som förr eller senare går i väggen. (Det händer för övrigt även bland volontärer.)

Så även ur den synvinkeln är arbetsplatskampen urviktig. Det finns pengar, det finns inte minst enorma vinster. /Ex: Vinsten på barn och gamla: 30 miljarder./ Men det räcker inte att hämta pengarna ur pengabingen. De måste omvandlas till förebyggande underhåll och marginaler – mer människor, konkreta resurser. Det kräver kamp. Det är de som arbetar, som vet vad som behövs. Bland annat vet de, att de behöver vara fler – dvs att de arbetslösa egentligen är arbetskamrater som saknas. Snacka inte om utanförskap, snacka om klassamhälle.

De där borgarnassarna som beskrivs i DN idag, de ”intellektuella” (vilket verkar vara en överdrift – småborgare och akademiker är sällan så intellektuella som de och andra tror), de är inte mitt folk. Naturligtvis inte SD-ledarna heller. Desto viktigare att inte ”gemenskap” mellan de där typerna och delar av mitt folk får växa. Vi måste ha en strategi, och den handlar om att hålla samman på klasskampens grund. Stora ord men de ryms i alla små, viktiga handlingar. Kämpa tillsammans.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2015 i Arbetslivet - Blandat, Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: