RSS

Kategoriarkiv: Arbetslivet – Hamn

Vadå svenska modellen?

Det pratas mycket om ”den svenska modellen”, om dess förträfflighet och om hoten mot den.

Det som missas är att arbetsgivarna i stor och ökande utsträckning redan har lämnat den svenska modellen eller undergräver den sedan länge. Det är den saken som borde diskuteras.

Modellen byggde på en maktbalans, som i sin tur vilade på att vi haft en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass. Utifrån det kunde förbättringar slås fast i kollektivavtal och lagar. Men om modellen verkligen funkar, det kan man inte mäta på regelnivån, det som står i paragraferna. Det måste mätas på arbetsplatserna.

Funkar den svenska modellen, så måste arbetsgivare ha respekt för anställda. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, försöka genomföra försämringar eller köra över folk på olika sätt, om de vill ha arbetsfred. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, är en maktfaktor på sin arbetsplats. Det är den svenska modellen, när den fungerar. Men hur är det nu?

Jag skrev i texten Myter i ”Folk och andra bullar” 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vi backar sedan årtionden, är det den svenska modellen?

Ett aktuellt exempel: Skulle arbetsgivare våga köra med hyvling på en arbetsmarknad som präglas av den svenska modellen, om den modellen betyder arbetsfred? Nej. Och om arbetsgivare ändå gjorde så, skulle fackföreningar acceptera det? Nej, de skulle understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser, och de skulle under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder, om så krävs för att få stopp på hyvlandet. Det skulle vara den svenska modellen. Det är i sådant den har sin grund, och det är sådant som ger/gav en smula balans i ett kapitalistiskt samhälle.

Ett annat aktuellt exempel: Ett aggressivt, internationellt unionbusting-företag som APMT i Göteborgs containerterminal, ett företag som också genom inkompetens och lomhördhet ställer till med ständiga problem i produktionen, ska det accepteras i den svenska modellen? Ska det hållas om ryggen? Är det de som försöker stå upp mot sådana företag, som ska ifrågasättas? Är det den svenska modellen?

Jag tänkte på detta när jag i förra veckan satt i arbetsdomstolen och lyssnade på tre dagars rättegång, där parterna var Sveriges Hamnar å ena sidan och 25 hamnarbetare + Hamn4an å andra sidan.

Skadestånd pga diskussion

Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds de alltså av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:

Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in, Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.

Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.

Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning!
Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.

APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”

Vadå svenska modellen?

Dom faller 4 april 2018 kl 11.00.

————————————————————————

Passar på att hälsa till göteborgare att jag är inbjuden av Allt åt Alla i Göteborg att delta i ett samtal med Peter Annerback, Hamn4ans ordförande, på onsdag den 14 februari kl 18. Plats: Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg
Facebookevent: Försvara strejkrätten – Hur gör vi? Samtal med Frances och Hamn4an + Mat

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 11 februari, 2018 i Arbetslivet - Hamn, Hur det ligger till

 

Vilka stridsåtgärder ska tillåtas?

Ett inlägg till med anledning av regeringens utredning om strejkrätt. De första två finns här:
9 januari: Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen
12 januari: Inte längre tyst om strejkrätten

Den utredning som regeringen tillsatt, ska undersöka möjligheten att begränsa ”stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal”, som jag skrev om 12 januari. Men de ska också undersöka möjligheten att begränsa ”stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal”. Vad kan det senare betyda??

I Göteborgs hamn var det inte villkor i kollektivavtal, som konflikten mellan hamnarbetarna och APMT handlade om. (Se Bakgrunden sist i detta inlägg.) APMT ställde till problem i hamnen genom okunniga och ogenomtänkta beslut, och när de också började behandla hamnarbetare illa och köra med unionbustingmetoder, så ville hamnarbetarna sätta stopp för det. Det var mot sådant beteende som några punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra sådan strid?

Frågan om kollektivavtal kom upp senare, som en lösningsmöjlighet, inte som en konfliktorsak. APMT skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med Hamn4an, behöver de inte förhandla med dem och respektera dem som fackförening. (Konstig inställning, oavsett avtal, till det fack som majoriteten av de anställda valt att organisera sig i.) Hamn4an sa då: OK, låt oss teckna kollektivavtal!

Men någon lösning ledde det inte till. APMT var endast ute efter fredsplikt för Hamn4an, och Hamn4an ville i så fall få inflytande på den nivå som en majoritetsfackförening med fredsplikt bör ha. Medlingssamtalen som genomfördes handlade i stort sett bara om avtalsfrågan, utan att föra ens den frågan framåt.

Olyckligt nog, tycker jag, så tog det fokus från APMTs beteende. Istället hamnade fokus på två motstridiga anklagelser mot Hamn4an, varav ingendera stämmer.
I: Hamn4an vill bara bråka, så de vill inte ha kollektivavtal!
II: Hamn4an kräver kollektivavtal, det är därför de bråkar!

Medan detta pågick och kollektivet satt still i båten, jobbade APMT på med det de troligtvis var ute efter från början: Att byta ut fast anställda mot bemanningsanställda och därmed splittra och försvaga kollektivet.

När det gäller stridsåtgärder var det APMT som tog till storsläggan, genom sin 6 veckor långa lockout i somras, 19 maj-30 juni. Både hamnarbetare och kunder stängdes ute från containerhamnen eftermiddagar och nätter, totalt över 370 timmar. Detta gjordes som svar på en övertidsblockad, som inte borde ha varit ett stort problem för APMT, eftersom de hävdade att det fanns för många anställda i hamnen. Någon strejk hade Hamn4an inte genomfört sedan en 8-timmars-strejk den 24 januari 2017.

Det var en effektiv stridsåtgärd som arbetsgivarna genomförde med sin lockout och nedstängning av hamnen. Så effektiv att den drabbade hamnverksamheten hårt. I juni 2017 gick volymerna ner med 60 procent jämfört med föregående år.

Nu förekommer inga stridsåtgärder. Har inte gjort sedan APMTs lockout avslutades den 30 juni 2017.

Eller?

Jag vill kalla det stridsåtgärder när APMT fortsätter att säga upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor. Osv.

Men jag antar att det inte är den typen av stridsåtgärder som regeringen är ute efter att sätta stopp för.

Röster från APM Terminals

Hamnarbetarförbundet: Få känner till hur arbetarna i hamnen har behandlats

På Hamnarbetarförbundet sida går det att följa punkt för punkt vad som händer i  APMT-konflikten

Bakgrunden – en påminnelse

De 13 punkter om konflikten som jag skrev den 24 maj 2017:

1. Majoritetsfacket Hamn4an organiserar 85% av hamnarbetarna i Göteborgs hamn. 4an är en avdelning inom Svenska Hamnarbetarförbundet som funnits i Sveriges hamnar sedan 1972.

2. Hamnarbetarförbundet har tidigare sökt inträde i LO, men fick nej därför att Hamns stadgar innehåller regler som LO inte kunde acceptera att ett medlemsförbund har. Citerar Hamns hemsida: ”Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.”

3. Den aktuella konflikten pågår i containerterminalen, den del av Göteborgs hamn som drivs av arbetsgivaren APMT, ett av de företag som tog över olika delar av hamnen då Göteborgs stad sålde ut den. I övriga hamndelar pågår ingen konflikt. Stridsåtgärderna från Hamn4ans sida har bestått i perioder av övertids-, nyanställnings- och inhyrningsblockad samt några punktstrejker, senast en endagsstrejk den 24 januari 2017.

4. Konfliktens bakgrund är att APMT Gothenburg fick en ny ledning som började tillämpa arbetar- och fackfientlig personalpolitik. Det ledde till att Unionen la ner sin klubb, Ledarnas klubb blev passiv och även Transportklubben har vittnat om att det blev svårare att bedriva facklig verksamhet. APMT la sig i interna fackliga frågor, nonchalerade regler i semesterlagen och föräldraledighetslagen etc. Sen meddelade de att Hamns skyddsombud inte längre skulle respekteras som skyddsombud. Sen slutade de förhandla med Hamn4an.

Läs/Lyssna här om hur det började: Unionen lagt ner klubb på APM Terminals (P4 Göteborg).

5. I hamnen har funnits en överenskommelse som kallas 80/20-uppgörelsen. Den innebar att 80% av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar (fasta jobb, vikariat). APMTs VD har sagt i intervju att han inte gillar 80/20-uppgörelsen, utan hellre skulle vilja ha tvärtom. Vilket skulle innebära 20% riktiga anställningar och 80% timmisar eller blixt som de kallas i hamnen. Blixt är för övrigt undantagna från LAS och kan jobba utan riktig anställning hur länge som helst. APMT har ensidigt sagt upp 80/20-uppgörelsen, som alltså inte längre gäller.

6. APMT har i nästa steg varslat om uppsägning av ett stort antal fast anställda och vikarierande hamnarbetare. Nästan alla som blir berörda av uppsägningar är medlemmar i Hamn4an, men Hamn4an förvägras att förhandla och får inte ens se turordningslistan. Misstankar finns om att försöken att bli av med den stridbara Hamn4an har gjorts just för att slippa dem när riktiga anställningar ska göras om till osäkra (se punkt 5).

7. Hamnarbetarna tjänar, oavsett vilket fack de är med i, ca 29000 kr i månaden, plus ev OB och övertid. Inte 50000 som har spritts från arbetsgivarsidan, det är alt facts. Och konflikten har inte i något skede handlat om lön. Hamn4an har ju varit inblandad i förhandlingarna om löner, scheman etc i många år och står bakom de flesta avtal som slutits även om de inte varit undertecknande part.

8. Hamnarbetsgivarna har kollektivavtal med Transport, som är minoritetsfack i hamnarna. Hamnarbetarförbundet har ändå respekterats som fackförening och har deltagit i förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men när nu APMT har satt stopp för detta i containerhamnen, så hänvisar de till att de inte har kollektivavtal med Hamn4an. Därför har båda parter, och medlarna, tagit upp kollektivavtal som en möjlig väg att lösa upp den låsta situationen. Det har alltså inte kommit upp som konfliktfråga, utan snarare lösningsfråga. I sitt senaste varsel om övertidsblockad från 15 maj kräver Hamn kollektivavtal ”eller annan nöjbar lösning”.

9. Det viktiga för APMT när det gäller avtal, är att Hamn4an ska åläggas fredsplikt. Hamn4an å sin sida kräver att få fulla rättigheter som avtalspart, om de ska gå med på fredsplikt. Historiskt har Hamn inte alls varit negativa till kollektivavtal. År 1980 strejkade de i 6 veckor för att få kollektivavtal. De förlorade den striden. Sedan dess har de arbetat utifrån de förutsättningar som de har som icke kollektivavtalsbundet fack. Nu när kollektivavtalsfrågan kommit upp igen, har de varit positiva. Helst vill de ha ett trepartsavtal tillsammans med Transport (inte unikt på svensk arbetsmarknad). Men de har också lagt fram flera andra förslag. Läs här om deras senaste förslag: http://hamn.nu/article/2420/

10. En del saker APMT har gjort är lagbrott, annat inte. Hamn4an har under konfliktens gång fått företaget att rätta till en del av de fel som begåtts. De har också stämt APMT för vissa lagbrott. Lär komma upp i AD någon gång framöver… Men sammantaget handlar konflikten om att stå upp mot unionbusting-metoder. När APMT får en fackförening att helt enkelt ge upp och lägga ner sin lokala klubb eller när de ensidigt säger upp en överenskommelse om att 80% av arbetarna ska ha riktiga anställningar, så är det inget som löses i AD. Hamn4an har valt att inte bara springa efter det framplöjande företaget och säga: Nu gjorde ni fel, nu gjorde ni fel! De har försökt ställa sig framför, sätta ner foten och säga: Sluta hålla på så här! Ur den synvinkeln har stridsåtgärderna varit milda.

11. Den nu pågående övertidsblockaden (15/5-30/6) från Hamn4ans sida borde inte vara ett stort problem för APMT, eftersom det enligt dem är stor övertalighet i hamnen och de har varslat om stora uppsägningar. Men nu har APMT svarat med lockout kvällar och nätter (19/5-30/6). Skift- och nattarbetande hamnarbetare utestängs, och hamnen stängs för kunderna. Det slår långt hårdare mot hamnverksamheten än det som Hamn4an sammanlagt gjort under hela konflikten.

12. Det alla borde inse är att det är APMT som orsakat konflikten. Någon liknande situation finns – än så länge – inte i övriga hamndelar i Göteborg eller andra svenska hamnar där Hamnarbetarförbundet har majoritet och det lunkar på som vanligt med förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men arbetsgivareföreningen Sveriges Hamnar hoppas tydligen på att eländet ska sprida sig, de har uppmanat andra hamnföretag att göra som APMT.

13. Avslutar med en personlig reflektion: Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag med största sannolikhet varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett, så är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida i den här konflikten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 januari, 2018 i Arbetslivet - Hamn

 

Inte längre tyst om strejkrätten

Häromdan skrev jag här på bloggen Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen. Jag fokuserar i det inlägget på hur det generellt går till när våra villkor försämras – eller förbättras. Det börjar på arbetsplatserna. Det rättigheter vi inte använder och försvarar, eller som alltför få använder och försvarar, de kommer förr eller senare att försvagas eller försvinna helt. Det gäller strejkrätten såväl som turordningsregler och annan anställningstrygghet. Detta perspektiv, att det alltid börjar på arbetsplatserna, är något som jag är rätt ensam om att tjata om, så jag ville börja med det.

Men nu ska jag ta upp hotet mot strejkrätten ur ett annat perspektiv – utredningens. Regeringen har alltså tillsatt en utredning om begränsning av strejkrätten, med Hamnkonflikten som anledning. Eller ursäkt. Enligt direktiven ska utredningen redovisa möjligheten till begränsningar i stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal.

I Göteborgs hamn råder en unik situation, med ett majoritetsfack, Hamn4an, som de flesta hamnarbetarna valt att organisera sig i, men som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren. Eftersom Hamn4an inte har kollektivavtal har de inte fredsplikt. Arbetsgivarna (tre olika i de olika hamndelarna) har kollektivavtal med minoritetsfacket Transport. Utredningen är alltså tillsatt för att majoritetsfacket i Göteborgs hamn ska kunna förbjudas använda stridsåtgärder, och arbetsgivaren APMT ostraffat ska kunna behandla sina anställda som skit. Det är illa nog. Men vad skulle det få för konsekvenser på andra delar av arbetsmarknaden?

Vilka gillar ett strejkförbud?

Den 7 november 2017 lyssnade jag på Kurt Junesjö då han höll ett föredrag om strejkrätten och regeringens utredning. Den 9 november hade han också en artikel i Arbetet: ”Strejkrätten är hotad”. Jag skrev samma dag i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg:

Junesjö menar att om utredningen leder till begränsning av stridsåtgärder enligt utredningsdirektivet, så kommer yrkesfacken att stå handfallna när företag ”avtalsshoppar”. Dvs när de skriver avtal med ett fack som har ett svagare (billigare) kollektivavtal, inte med det förbund som enligt LO skulle ha avtalsrätten på området. T.ex. att Metall får skriva avtal för arbetsområden som rätteligen borde höra till Byggnads, Målarna eller Elektrikerna.

Det borde ju LO reagera emot, kan man tycka. Men Junesjö påpekade att ett förbund med billiga avtal, som Metall, kan vinna på avtalsshopping. Vinna vad? Medlemsavgifter förstås. Och Metall har så stort inflytande i LO – och i regeringen – att det leder till tystnad om den här saken.

Junesjö skriver: ”Beställningsjobbet är sannolikt att stora förbund med billiga och urholkade avtal som IF Metall-avtalen, lättare ska kunna lägga under sig bångstyriga och dyrare yrkesförbundens verksamhet som Byggnads, Målarnas eller Elektrikernas.” Det är en allvarlig, och tyvärr motiverad, anklagelse.

Jag menar att det också är stor risk att företag ska välja att skriva avtal med ”fack” som bildas endast för att hålla undan en riktig fackförening, om möjligheten att strida för ett konkurrerande avtal tas bort. Alltså att ett företag sluter ett (uselt) kollektivavtal med ”Jockes fack” som består av företagsägarens/chefens brorson och hans kompisar. Och när detta avtal väl är slutet så kan det ”riktiga” facket inte strida för avtal, även om de har majoriteten av medlemmarna.

Jag tog upp detta igår. Junesjö trodde inte så mycket på framväxten av sådana gula fack. Men, med all respekt, så tror jag det beror på att Junesjö fokuserar på avtalsområden inom verkstad och industri, där t.ex. Metall kan komma ifråga som avtalsslutande och lönedumpande part. Tittar man på mörkare områden av arbetsmarknaden, ta t.ex. stora delar av restaurangbranschen, så är jag övertygad om att gula fack ligger nära till hands.

Men oavsett, illa är det att LO-facken är så tysta. Är det bra med en sån tystnadskultur? Stämmer det som Junesjö hävdar, att LO håller käft när Metall håller käft? Detta trots att Metall – ursäkta, alla kämpande metallare och kvarvarande starka lokala klubbar – är en väldigt svag fackförening i förhållande till sitt medlemsantal, och har urholkade, dåliga kollektivavtal.

Det skrev jag alltså 9 november 2017. Vad har hänt sen dess?  Det är inte längre bara från fackligt aktiva på basplanet, som det hörs protester. Den 23 november kom Pappers uttalande om strejkrätten antaget på förbundsmötet.

3 januari 2018 uttalade sig arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, som på beställning av svenskt näringsliv. Svt Väst: Ylva Johansson: Inskränkning av strejkrätten behövs för att lösa hamnkonflikten i Göteborg

Och Veli-Pekka Säikkälä, IfMetalls avtalssekreterare håller med regeringen den 5 januari på IfMetalls hemsida: Konflikten i Göteborgs hamn måste lösas

Men nu berättar tidningen Arbetaren: 12 av 14 LO-fack emot inskränkt strejkrätt. En mycket intressant artikel!

Man kan väl säga att Junesjös misstankar (och mina) besannas men tystnaden är inte längre kompakt: LOs översta ledning tiger fortfarande, Metalls översta ledning är positiv till utredningen, men nästan alla andra fackförbund inser att begränsningar av strejkrätten inte är en bra ide. Vilket vi får hoppas att de framför till arbetsmarknadsministern.

Jag fortsätter i morgon med röster från APM Terminals och en påminnelse om vad det hela egentligen handlar om. Vilka stridsåtgärder ska tillåtas?

 
1 kommentar

Publicerat av på 12 januari, 2018 i Arbetslivet - Hamn, Hur det ligger till

 

Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen

Svenskt Näringslivs och regeringens förhoppningar om inskränkningar av strejkrätten har inte orsakats av att hamnarbetarna i Göteborg har försökt stå upp mot arbetarfientliga försämringar och unionbusting på sin arbetsplats.

Förhoppningarna kommer av att svensk fackföreningsrörelse numera väldigt sällan använder sig av stridsåtgärder, eller av någon aktiv strategi över huvud taget, för att få stopp för försämringar eller få igenom förbättringar. Trots ökade inkomstklyftor, ökad prekarisering och allt mer spridda unionbustingmetoder, så tar vi sällan till våra maktmedel – tillåtna eller otillåtna. Ta exempelvis en sån sak som hyvling. Dessa klara angrepp på anställningstryggheten, på arbetande människor och deras livsvillkor. Ingen fackförening har tagit skarp strid i avtalslöst tillstånd för att få in stopp för hyvling i kollektivavtalen. Varför inte? Vad har vi strejkrätten till? Är det bara konfliktteater? /Ett anspråkslöst förslag/

I ett läge när facken och arbetarkollektiven INTE använder en rättighet, då tar starka krafter tillfället i akt att försämra eller ta bort den rättigheten. Det är en effektiv strategi.

Men då är det irriterande när det ändå finns arbetargrupper som envisas med att stå på sig och ta strid för vettiga förhållanden på jobbet. Då kan företagen med Svenskt Näringsliv i ryggen satsa massor med stålar på att slå ner dem. De står ivägen för de pågående glassiga framstegen för kapitalet. Det är ur den synvinkeln som hamnarbetarna blir inblandade i strejkrättsfrågan. Och nu utnyttjar man dem genom att tjata om den ”pågående konflikten som måste stoppas” trots att det inte pågår några stridsåtgärder i hamnen. Det som pågår är att fasta anställningar byts mot osäkra, en fungerande arbetsorganisation slås sönder av APMT och folk behandlas som skit. Det lär inte inskränkningar av strejkrätten råda bot på.

Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att förändringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Så var det med visstideriet. Det pressades igenom på arbetsplatserna så långt att det sen blev möjligt att få in i kollektivavtalen och sen i LAS. /Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?/

Jag har skrivit om det förut, men jag tar det igen: Det fanns en tid då arbetarklassen kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg. Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare. Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

Och så som de gör med turordningsreglerna. När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna i Las, så handlar det sällan om kompetens. De vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den. Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT. Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra. Borttagna regler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt.

Att ”lättnader” i dessa regler diskuteras både mellan arbetsmarknadens parter och på partipolitisk nivå beror inte på att facken varit för hårda med att hålla på turordningsreglerna. Nej tvärtom, det beror på att facken och arbetarkollektiven mycket ofta accepterar eller blundar för att turordningsreglerna förbigås. Dags att slå fast detta i ändrat regelverk. /Turordningslistan på väggen/

Eller som Svenskt Näringsliv senaste gnöl: De tycker att fackföreningarna inte ska ha ”monopol” på att utse skyddsombud. Ni tror väl inte att gnölet beror på att fackföreningarna överallt utnyttjar denna självklara rätt? Nej tvärtom, det är idag inte alls ovanligt att chefer i praktiken utser skyddsombud. Och då är det klart att de gärna vill ha detta framsteg fastslaget.

Vi måste lära oss hur det går till. Vi måste förstå att det är ute på arbetsplatserna det händer, det är alltid där det börjar. När det kommer till fastspikning, alltså att de redan försvagade rättigheterna säljs i avtalsförhandlingar eller lagändringar, då är sent påtänkt att börja gnälla.

Sent påtänkt, men vi får försöka ändå. Ändringar i Las eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka tack vare starka fackliga reaktioner. Även om processen fortsätter på arbetsplatserna och bakom stängda dörrar. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på den så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats.

Läs mitt nästa inlägg om hamnen och strejkrätten: Inte längre tyst om strejkrätten

 
1 kommentar

Publicerat av på 9 januari, 2018 i Arbetslivet - Hamn, Hur det ligger till

 

Nej, de slåss inte för oss alla

Jag har skrivit jättemycket om konflikten i Göteborgs hamn och nu mycket om sopkonflikten i Stockholm. På tiden att jag skriver om striden ur ett annat perspektiv. Kanske ditt? om du inte själv jobbar i hamnen eller som sopgubbe.

Men först något om det unika och det allmängiltiga. Det finns nästan alltid något med en arbetsplatskonflikt som är speciellt, unikt för just den konflikten. Och så finns det alltid en sida av konflikten som är mera allmängiltig.

Unikt och allmängiltigt i hamnkonflikten

När det gäller Göteborgs Hamn så är det på många sätt en speciell situation. Ett majoritetsfack, utanför LO, som sen snart ett halvt sekel har vägrats kollektivavtal men ändå har blivit en respekterad facklig motpart. Unikt. En arbetsgivare i en del av hamnen, med starka ekonomiska och politiska intressen i ryggen, som fått för sig att sätta stopp för den fristående fackföreningens inflytande/styrkeposition, kosta vad det kosta vill. Jag behöver inte här gå in på all mer eller mindre unik skit som det fört med sig, läs vad jag skrivit tidigare eller kolla myriaderna av länkar till tidningsartiklar och debattinlägg i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg.

Men det finns också en allmängiltig sida av konflikten: Utsålda samhällsviktiga verksamheter som försämras under vinstkraven, det finns det gott om. Och unionbustingliknande metoder förekommer brett på svensk arbetsmarknad idag. Företag nonchalerar regler och överenskommelser, försämrar, tipsar varandra om vad de lyckas med, bär sig åt så att det är svårt att avgöra om de är inkompetenta eller smarta, tröttar ut och trycker tillbaka basfacken. APMT är kanske extra inkompetenta eller ovanligt bra på detta alltför vanliga beteende – men jag tror snarare att det är att det blev en öppen strid som gör att eländet syns utåt.

Vanligt är det också att företag, som nu APMT, med olika metoder minskar på andelen anställda med riktiga anställningar för att få en större andel med osäkra anställningar. Det är inget nytt utan har pågått i flera årtionden. Det är en allmängiltig strategi från arbetsgivarnas sida.

Unikt och allmängiltigt i sopkonflikten

När det gäller sopkonflikten så är det speciellt att Stockholms Sopgubbar har en fortfarande levande tradition av att sätta stopp för försämringar och att agera kollektivt över företagsgränserna. Speciella är också de provokationer från RenoNordens sida (inlåsningar av nycklar, kollektivt avskedshot m.m.) som präglat hur konflikten utspelat sig. Och speciella är de konsekvenser som dålig sophämtning får för allmänheten.

Stockholmare, visa stöd för för de kämpande sopgubbarna på lördag 12/4 Medborgarplatsen 14.00 Facebookevent: Manifestation 12/8: Stöd Stockholms Sopgubbar!

Men mycket är allmängiltigt. Att försöka byta ut vana anställda mot nya, som inte kan ställa krav. Att inte inse vad som förloras när man gör sig av med de yrkeskunniga.. Att försöka dumpa villkor, sänka löner, öka arbetsbördan. Att utnyttja att det är fredsplikt när ett ”stort” kollektivavtal är påskrivet, att passa på att i skydd av fredsplikten försämra andra gällande villkor… Det är sånt som många utsätts för på många arbetsplatser. För att inte tala om alla inkompetenta upphandlingar. Upphandlingen av sophämtning i Stockholm är ett praktfullt exempel på det – men inte unikt.

Hur vi ser på dem som kämpar

Ibland väcker kämpande kollektiv avundsjuka. Vilket förstås underblåses av arbetsgivarna. Man pekar och säger: Varför ska dom bråka, dom har det bättre än vi? Ja, kanske det är för att de törs ”bråka” som de har det bättre och kanske ni också skulle kunna få det bättre? Och förresten, har du kollat om det som sprids om dem är sant eller överdrifter och skitsnack?

Men det finns också ett motsatt, positivt utpekande: Det är när man säger: De slåss för oss alla!

Med tanke på hur mycket jag skrivit om de här konflikterna, så behöver jag väl inte förklara att jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma och stödja de strider som faktiskt pågår. Men jag vill framföra en varning. De slåss för oss alla! är förstås ett positivt pepp. Men man måste tänka ett steg längre.

Kommer ni ihåg konflikten på Lagena år 2009? Arbetarna på Lagena tog modigt strid och gick ut i strejk då företaget sa upp fasta anställningar för att byta ut dem mot bemanningsanställningar. Liknande utbyten pågick och pågår på hela arbetsmarknaden. Det växte en tro på att Lagenastriden skulle ändra på den saken, att deras strid skulle leda till att lagar och/eller kollektivavtal skulle ändras på något avgörande sätt. Men om liknande försämringar sker på 10000 arbetsplatser och man tar strid mot det på 1 arbetsplats och inte tar strid mot det på 9999 arbetsplatser, då sitter arbetsgivarna säkert. Det hade behövts att fler följt Lagenaarbetarnas exempel. Det hade behövts 2, 3, många Lagena, en spridning, för att någon riktig förändring skulle tvingas fram.

Så tänk inte att några andra tar din strid åt dig. Alla måste vara med och ta strid mot de allmängiltiga problemen och försämringarna. Stöd dem som kämpar, men glöm inte att det allra bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av.

Hjältar och grodor

De slåss för oss alla! kan också vändas i besvikelse om hjältarna gör ”fel” på något sätt. Men 1 stycke perfekt strid efter regelboken är inte det som saknas idag. Det som saknas är många strider. När många kollektiv tar strid efter sin förmåga spelar det inte så jäkla stor roll om inte allt blir perfekt.

mekaniska grodor 1 - KopiaNi vet såna där mekaniska grodor i ett stånd på ett nöjesfält? De tittar upp ur hål och så ska man banka ner dem. Det går lätt så länge de sticker upp huvudet lite glest här och där. Men när de ploppar upp tätare och tätare, då blir de svåra att slå ned. Nu är ju inte vi mekaniska grodor utan arbetarklass, men låt oss ändå lära av dem. Vi ska sticka upp på många ställen.

Strid efter förmåga, ja. Måste inte de som är starkare ta strid för dem som är i en svagare position? Jo, så är det, men det betyder inte att 1 kan ta striden för 9999. Däremot är det så att om många tar strid, kan vi se till att även de svagare grupperna och individerna får del av det vi vinner.

Strid strid strid. Låter det för militant? Ta det inte så. Det viktiga är att vi snackar ihop oss och gör något mer än bara klagar. Att vi står på oss och gör det kollektivt. Att vi inte bara applåderar (eller blir avundsjuka på) dem som kämpar utan att vi också ser de möjligheter som vi faktiskt har, vi och våra egna alldeles underbara vanliga tröga arbetskamrater.

Börja där ni är med det ni kan ta tag i nu. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för tillsammans.

Tidigare på bloggen om de nämnda konflikterna:
Kategorin Arbetslivet – Hamn
Kategorin Arbetslivet – Sopgubbar

Och för att dra nytta av andras erfarenheter på många sorters små och stora arbetsplatser, läs och diskutera berättelserna och tipsen i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien.

Bilden är en reklambild från Gröna Lund

 

Dom som kämpar har det alltid för bra

Jag ska börja med att citera mig själv från facebook 14 juli 2017:

Det finns tydligen arbetargrupper som har det alldeles för bra, och därför ska acceptera försämringar. Som sopgubbar, de ska acceptera sänkt lön och höjd arbetsbelastning. för att de som inte lyfter en säck redan har bestämt hur mycket de ska ha i vinst.

Som hamnarbetare, de ska acceptera att inte längre få företrädas av sin fackförening och att inte längre ha fast jobb. Vadå – kräva att ha en riktig anställning, när så många andra har osäkra jobb?

Hör ni hur det låter?

Jag vill påminna om att det där gnölet om folk som har det alldeles för bra, det hörs inte bara om ”manliga högavlönade arbetargrupper”. När sjuksköterskorna på barnintensiven i Lund sa upp sig kollektivt inför en försämring (se berättelsen Sitt ner i båten i antologin Slutsnackat) , då spred landstingspolitiker lögner om vad de tjänade. De gick ut med siffror som kanske kunde stämma ifall sjuksköterskorna alltid jobbat nästan dygnet runt och det vore julhelger varje månad.

Lögner sprids och avundsjuka underblåses, inte mot dem som har det ”för bra”, utan mot dem som kämpar.

Städarna på pendeltågen i Stockholm, som sägs upp fast de egentligen behövs, därför att ett för lågt anbud har lagts och antagits – om de tar en öppen strid så kommer det att ljugas och gnölas om dem också, tro mig. Även de kommer att ha det ”för bra”.

Vad kan vi göra åt det? Skit i skitsnacket, kämpa och stöd varann.

Här är några uttalande från vårdarbetare nu under sopkonflikten:

Agneta Lenander, sjuksköterska skriver  ”Till alla er som nu gråter krokodiltårar över sjuk- och undersköterskors låga löner när det ni vill bekämpa är de strejkande sopgubbarna vill jag bara säga en sak: sluta med det och sluta använda oss vårdarbetare som ett slagträ i debatten. Om du på allvar hade brytt dig, hade situationen inte sett ut som den gör i dag ” Läs hela artikeln i Etc Sluta använda oss sjuksyrror som ett slagträ i debatten. (Artikeln fanns först i Sydsvenska Dagbladet, men togs av någon anledning bort därifrån. Nu alltså i tidningen Etc istället.)

Nätverket En annan vård är möjlig skriver så här: Vi är vårdpersonal som sedan länge kämpar för en hållbar arbetsmiljö och adekvat löneutveckling över ett helt arbetsliv. Vi stödjer er strid mot lönedumpning och försämringar i arbetsvillkoren. I media ses försök att ställa vårdpersonal och sophämtare mot varandra. Orsaken till orimliga löner inom vården ligger dock inte hos sophämtarna utan hos ansvariga politiker. Det är genom gemensam kamp över yrkesgränser och inte splittring som en förändring är möjlig. Den 3 september kommer landsomfattande vårdprotester äga rum där ni är varmt välkomna att delta.

Från Jordbro Vårdcentral kom detta:  ”Solidariska hälsningar från Jordbro vårdcentral. Vi har diskuterat er kamp mot försämrade arbetsvillkor och lönedumpning och ger vårt fulla stöd. Er strid är exemplariskt för situationen på många arbetsplatser runt om i Sverige. Systemet med upphandlingar och privatiseringar har styckat upp välfärden och gjort många jobb osäkra. Inom vården kämpar personalen sedan länge för högre lön och mot en allt tuffare arbetsmiljö. Ingen hos oss står bakom pratet om att sopgubbarna tjänar för mycket utan vi ser att det är ett sätt att splittra olika yrkesgrupper. Att ni visar att man kan vägra försämrade arbetsvillkor är en inspiration för oss alla. ”

Sidan Höj vårdlönerna – Partipolitiskt obunden sida för alla som tycker att undersköterskor är värda mer respekt! skriver: ”Vi står på sopgubbarnas sida! Just nu försöker politiker och mediernas ledarsidor ställa vårdpersonal mot sopgubbarna. Det är något vi inte ställer upp på. Detta eftersom vi vet att vi inte kommer få det bättre för att andra får det sämre. Vi som kämpar för högre vårdlöner ställer oss helhjärtat på alla strejkande sopgubbars sida. Vi anser att även fler arbetare borde strejka för förändring. Endast gammal hederlig kamp kan åstadkomma förändringar i Sverige.”

Ja, vi måste kämpa, och solidariteten måste vara ömsesidig. Här passar det bra, tycker jag, med den här bilden från min blogg. Det är ett gäng hamnarbetare som är med på sjuksköterskestudenternas ”Inte under 25000”-manifestation den 24 april 2013. Blogginlägget finns här: Fyra bilder och ett tal från 25000-manifestationen. 2013-04-24 ssk-demo (1)

Läget i sopstriden: ”Strejken är över” påstod Stockholms Stad om konflikten på RenoNorden i måndags. Det är sant att det inte strejkas. Men Stockholms Sopgubbar går inte tillbaka till Reno. Det märks på stan. Sopor börjar stinka på många ställen. Klaga på dålig sophämtning, lukt och råttor till Stockholm Vatten: kund@svoa.se . Det börjar även märkas i Malmö att sopgubbarna på Reno där har slutat jobba övertid och följer regelboken istället.

sopor 0720-3Jag har fått in många bilder från överfulla sopkärl och soprum. Här är bara ett exempel.

Mina tidigare inlägg om sopstriden: Du är inte avskedad – du strejkar! och När soporna ligger kvar – klaga uppåt. Mina tidigare inlägg om hamnstriden finns i kategorin Arbetslivet – Hamn

 

13 punkter om konflikten i Göteborgs hamn

lockoutklipp_bred_2

TILL ALLA FACKLIGT AKTIVA OCH ARBETSLIVSINTRESSERADE

Det sprids så mycket konstigt och okunnigt om konflikten i Göteborgs hamn. Bland annat en hel del artiklar där det skrivs om strejken i Göteborgs hamn – fast där inte pågår någon strejk, inte sedan 24 januari då hamnfyran genomförde en endagsstrejk.

Eftersom jag har följt konflikten hyfsat noga så skulle jag vilja bidra med att reda ut några saker.

1. Majoritetsfacket Hamn4an organiserar 85% av hamnarbetarna i Göteborgs hamn. 4an är en avdelning inom Svenska Hamnarbetarförbundet som funnits i Sveriges hamnar sedan 1972.

2. Hamnarbetarförbundet har tidigare sökt inträde i LO, men fick nej därför att Hamns stadgar innehåller regler som LO inte kunde acceptera att ett medlemsförbund har. Citerar Hamns hemsida: ”Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.”

3. Den aktuella konflikten pågår i containerterminalen, den del av Göteborgs hamn som drivs av arbetsgivaren APMT, ett av de företag som tog över olika delar av hamnen då Göteborgs stad sålde ut den. I övriga hamndelar pågår ingen konflikt. Stridsåtgärderna från Hamn4ans sida har bestått i perioder av övertids-, nyanställnings- och inhyrningsblockad samt några punktstrejker, senast en endagsstrejk den 24 januari 2017.

4. Konfliktens bakgrund är att APMT Gothenburg fick en ny ledning som började tillämpa arbetar- och fackfientlig personalpolitik. Det ledde till att Unionen la ner sin klubb, Ledarnas klubb blev passiv och även Transportklubben har vittnat om att det blev svårare att bedriva facklig verksamhet. APMT la sig i interna fackliga frågor, nonchalerade regler i semesterlagen och föräldraledighetslagen etc. Sen meddelade de att Hamns skyddsombud inte längre skulle respekteras som skyddsombud. Sen slutade de förhandla med Hamn4an.
Läs/Lyssna här om hur det började: Unionen lagt ner klubb på APM Terminals (P4 Göteborg).

5. I hamnen har funnits en överenskommelse som kallas 80/20-uppgörelsen. Den innebar att 80% av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar (fasta jobb, vikariat). APMTs VD har sagt i intervju att han inte gillar 80/20-uppgörelsen, utan hellre skulle vilja ha tvärtom. Vilket skulle innebära 20% riktiga anställningar och 80% timmisar eller blixt som de kallas i hamnen. Blixt är för övrigt undantagna från LAS och kan jobba utan riktig anställning hur länge som helst. APMT har ensidigt sagt upp 80/20-uppgörelsen, som alltså inte längre gäller.

6. APMT har i nästa steg varslat om uppsägning av ett stort antal fast anställda och vikarierande hamnarbetare. Nästan alla som blir berörda av uppsägningar är medlemmar i Hamn4an, men Hamn4an förvägras att förhandla och får inte ens se turordningslistan. Misstankar finns om att försöken att bli av med den stridbara Hamn4an har gjorts just för att slippa dem när riktiga anställningar ska göras om till osäkra (se punkt 5).

7. Hamnarbetarna tjänar, oavsett vilket fack de är med i, ca 29000 kr i månaden, plus ev OB och övertid. Inte 50000 som har spritts från arbetsgivarsidan, det är alt facts. Och konflikten har inte i något skede handlat om lön. Hamn4an har ju varit inblandad i förhandlingarna om löner, scheman etc i många år och står bakom de flesta avtal som slutits även om de inte varit undertecknande part.

8. Hamnarbetsgivarna har kollektivavtal med Transport, som är minoritetsfack i hamnarna. Hamnarbetarförbundet har ändå respekterats som fackförening och har deltagit i förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men när nu APMT har satt stopp för detta i containerhamnen, så hänvisar de till att de inte har kollektivavtal med Hamn4an. Därför har båda parter, och medlarna, tagit upp kollektivavtal som en möjlig väg att lösa upp den låsta situationen. Det har alltså inte kommit upp som konfliktfråga, utan snarare lösningsfråga. I sitt senaste varsel om övertidsblockad från 15 maj kräver Hamn kollektivavtal ”eller annan nöjbar lösning”.

9. Det viktiga för APMT när det gäller avtal, är att Hamn4an ska åläggas fredsplikt. Hamn4an å sin sida kräver att få fulla rättigheter som avtalspart, om de ska gå med på fredsplikt. Historiskt har Hamn inte alls varit negativa till kollektivavtal. År 1980 strejkade de i 6 veckor för att få kollektivavtal. De förlorade den striden. Sedan dess har de arbetat utifrån de förutsättningar som de har som icke kollektivavtalsbundet fack. Nu när kollektivavtalsfrågan kommit upp igen, har de varit positiva. Helst vill de ha ett trepartsavtal tillsammans med Transport (inte unikt på svensk arbetsmarknad). Men de har också lagt fram flera andra förslag. Läs här om deras senaste förslag: http://hamn.nu/article/2420/

10. En del saker APMT har gjort är lagbrott, annat inte. Hamn4an har under konfliktens gång fått företaget att rätta till en del av de fel som begåtts. De har också stämt APMT för vissa lagbrott. Lär komma upp i AD någon gång framöver… Men sammantaget handlar konflikten om att stå upp mot unionbusting-metoder. När APMT får en fackförening att helt enkelt ge upp och lägga ner sin lokala klubb eller när de ensidigt säger upp en överenskommelse om att 80% av arbetarna ska ha riktiga anställningar, så är det inget som löses i AD. Hamn4an har valt att inte bara springa efter det framplöjande företaget och säga: Nu gjorde ni fel, nu gjorde ni fel! De har försökt ställa sig framför, sätta ner foten och säga: Sluta hålla på så här! Ur den synvinkeln har stridsåtgärderna varit milda.

11. Den nu pågående övertidsblockaden (15/5-30/6) från Hamn4ans sida borde inte vara ett stort problem för APMT, eftersom det enligt dem är stor övertalighet i hamnen och de har varslat om stora uppsägningar. Men nu har APMT svarat med lockout kvällar och nätter (19/5-30/6). Skift- och nattarbetande hamnarbetare utestängs, och hamnen stängs för kunderna. Det slår långt hårdare mot hamnverksamheten än det som Hamn4an sammanlagt gjort under hela konflikten.

12. Det alla borde inse är att det är APMT som orsakat konflikten. Någon liknande situation finns – än så länge – inte i övriga hamndelar i Göteborg eller andra svenska hamnar där Hamnarbetarförbundet har majoritet och det lunkar på som vanligt med förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men arbetsgivareföreningen Sveriges Hamnar hoppas tydligen på att eländet ska sprida sig, de har uppmanat andra hamnföretag att göra som APMT.

13. Avslutar med en personlig reflektion: Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag med största sannolikhet varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett, så är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida i den här konflikten.

UPPDATERING 20 JUNI 2017. Idag går APMT ut med att de ska varsla ytterligare 160 anställda om uppsägning. Observera att detta sker efter att APMT stängt hamnen 2/3 av dygnet sedan 19 maj. Observera också att konflikten endast gäller containerterminalen. I övriga hamndelar, med andra arbetsgivare än APMT, pågår verksamheten för fullt, utan minsta arbetsbrist, snarare tvärtom.

/Texten har redigerats i vissa stycken sedan jag först la upp den, för att bli tydligare. Jag får frågor och synpunkter och jag rättar/förtydligar när jag märker att det behövs. Så om du citerar texten i något sammanhang, kolla gärna att du har senaste version./

För att följa vad som händer

Alla inlägg jag gjort om konflikten finns i kategorin Arbetslivet – hamn

Hamnarbetarförbundets webbsida: hamn.nu

På Facebook finns Hamn4an och gruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg. Bilden i inlägget kommer från stödgruppen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 maj, 2017 i Arbetslivet - Hamn

 
 
%d bloggare gillar detta: