RSS

Kategoriarkiv: Arbetslivet – Stockholmsbagarn

Gärna ett fack – bara det inte är starkt

Hamnen 2016-1Hamnfyrans medlemmar i APM-terminalen i Göteborgs hamn har genomfört två dygnslånga strejker den 26:e och den 28:e april. Eftersom konflikten kvarstår har Hamn4an varslat om två nya punktstrejker den 17:e respektive 24:e maj.

Vad handlar konflikten om? Hamnföretaget APM har i strid med lagar o avtal dragit ut på information ang semesterutläggning – en fråga som efter de genomförda strejkerna tycks ha lösts – och genomfört smygförändringar som retat upp hamnarbetarna. Och kanske mest oacceptabelt: APM vill styra över Hamnfyrans interna arbetssätt och hur de lägger upp sitt förhandlingsarbete. De vill lägga sig i sådant som hur många personer, och vilka, som Hamnfyran skickar till förhandlingar, sätta stopp för att förhandlarna informerar medlemmarna etc. /Se länkar sist i inlägget/

Inga jämförelser i övrigt, men jag kan inte låta bli att påminna mig om hur stämningen blev vid förhandlingsbordet när Livsklubben på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn började använda nya (och nygamla) metoder. Det var sånt som vi långt senare började kalla folkrörelselinjen men som till att börja med helt enkelt var försök att bli en starkare och för medlemmarna användbar fackklubb.

Företagsledningen hade varit van vid att kunna kalla in klubben, oftast bara klubbordföranden, och framföra vad de ville. Det kanske blev diskussion bakom stängda dörrar, kanske klubbrepresentanten ryckte lite i kopplet, och sen kom man överens. Då var det klubbstyrelsens uppgift att gå ut och ”förankra” beslutet hos medlemmarna – oavsett om det var något bra eller något dåligt för dem.

Vi började anpassa förhandlingsdelegation efter behov, började ta med berörda medlemmar, folk som visste hur det verkligen fungerade i olika sakfrågor, folk som var berörda av schemaändringar etc. Representanter för olika avdelningar/yrkesgrupper utsågs av dem själva, ofta turades man om att delta tillsammans med de vana förhandlarna från klubbstyrelsen.

Vi begärde förhandling i frågor där vi ville ha igenom förbättringar, gick inte bara och väntade på försämringsförslag att protestera mot.

Vi ajournerade förhandlingar för att gå tillbaka och diskutera med medlemmarna när någon ny situation uppstått. Medlemmarna skulle diskutera läget och bedöma om vi skulle backa, kompromissa, stå på oss, ta strid… Och cheferna ba: Ni kan väl inte gå ut och informera era medlemmar under PÅGÅENDE FÖRHANDLING!

Samtidigt var det ju självklart för dem att om vi kom med t.ex. ett nytt förslag, så skulle de kunna koppla tillbaka till sina högre chefer för att diskutera saken. Och då var det ingen som sa: Men ni kan väl inte gå ut och informera högre chefer under PÅGÅENDE FÖRHANDLING???

Det ansågs självklart att det kunde de. Och vi tyckte det var lika självklart att vi skulle kunna gå till vår högre instans – medlemmarna. Likaså att ett avtal inte var överenskommet förrän medlemmarna sagt sitt i en omröstning. Har ni inte mandat? frågade cheferna. Jo, vi har mandat att tillfråga våra medlemmar om den här överenskommelsen är ok. Och det är för övrigt inte er sak.

I korthet kan man väl säga att vi började förutsätta att vid förhandlingsbordet skulle vi vara en självständig motpart, representerande ett beslutande kollektiv, inte en hund i ledband.

Helt rimliga saker kan man tycka. Men vad det egentligen handlade om, och som gav oro i magen hos cheferna, var att vi genom dessa helt rimliga metoder blev starka, och därför blev det en del motstånd från företagets sida. Men de vande sig och anpassade sig. ”Ja det här måste väl ni gå ut till era medlemmar med – kan vi ses igen på torsdag” – blev en vanlig replik från chefernas sida. Därmed inte sagt att det inte blev konflikter, det blev det, men inte ofta om våra interna sätt att sköta det fackliga.

Inga jämförelser i övrigt som sagt. I vårt fall handlade det om förnyade fackliga metoder, som satte myror i huvudet på förvånade chefer. I hamnen handlar det tvärtom om en fackförening med långvarig tradition av medlemsdemokrati jämt och stridsberedskap när det behövs – och relativt nya chefer som inte vill finna sig i sakernas tillstånd.

Sådana chefer är inte unika. En hel del företag är i dagens läge bortskämda med inga eller relativt svaga fackliga motparter, som de kan behandla som underställda även vid förhandlingsbordet. Och andra företag snyftar: Varför ska just VI ha en så besvärlig (läs stark) motpart.

Vi vill gärna ha en fackligt motpart! enligt arbetsmarknadens regler! försäkrar de flesta chefer. Men vad de inte vill ha om de kan slippa, är en stark facklig motpart och allra minst en folkrörelse på arbetsplatsen. Låt dem inte slippa. Stå på er hamnfyran.

Hamnen 2016 -2

2016-04-28 Uttalande från Hamn4an avseende konflikten på APM Terminals i Göteborg

2016-05-08 Öppet brev till hamnintressenter inför vecka 19

UPPDATERING 2016-05-17: Pressmeddelande från Hamn4an: Strejk på APM Terminals i Göteborg idag
Jag förutsätter att alla som snyftat till Yarden (boken och filmen som utspelas i en annan svensk hamn) nu ger sitt fulla stöd till kämpande hamnarbetare!

 

Äta sova dö eller kämpa tillsammans.

Har du sett filmen Äta Sova Dö? I så fall rekommenderar jag att du även ser filmen Fackklubb 459 – Sista striden på Bagarn.

ata_sova_do_affisch    fackklubb459_affisch

Fackklubb 459 är en dokumentärfilm. Grundmaterialet är många många timmars film som togs, natt och dag, under år 2003 på Bagarn – brödfabriken Stockholmsbagarn – året innan arbetsplatsen lades ner. Allt är äkta och utan några arrangerade scener, men filmen har en regissör, Susanna Edwards. Den som väljer vad som ska klippas ihop av ett stort filmmaterial till en 90 minuters film präglar naturligtvis slutresultatet. Jag har lite synpunkter på urvalet, jag tycker t.ex. att det är onödigt stort fokus på mig (jag var klubbordförande på fabriken). Men många som sett filmen har tröstat mig med att man ändå ser tydligt att det är det kollektiva agerandet och sammanhållningen på arbetsplatsen som är vår styrka.

Jag känner igen mig när jag ser Äta Sova Dö. Typen av arbetsplats, miljön i en livsmedelsindustri. Sammansättningen av människor, den stora andelen invandrare, alla språken, de roliga och speciella individerna.

Det jag inte känner igen mig i är situationen som uppstår när uppsägningshoten kommer. Hur individerna står ensamma i Äta Sova Dö, hur den stackars klubbordföranden går runt i lokalen som en lieman och plockar ut en och en av de stackars arbetskamrater som blivit utvalda att få sparken.
Vi på Bagarn hade turordordningslistan på väggen, diskuterade och röstade om hur vi skulle göra, slogs tillsammans för bättre villkor och nya jobb. Och vann mycket. Vi var inte någon annan sorts människor än de som porträtteras i Äta Sova Dö. Men vi hade vanor, metoder för att använda vår kollektiva styrka, som kom till nytta även i en ”hopplös” situation.

Fackklubb 459 fick positiva recensioner när den kom år 2004, men väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet.
Det har hänt en del sedan 2004 – nu talar man mer om klass, och om hur det ser ut på arbetsplatserna, i det s.k. offentliga samtalet. Fackklubb 459 borde, precis som Äta Sova Dö, kunna komma till sin rätt. Idag.

Det kan födas många intressanta tankar och diskussioner om mänsklig sammanhållning, möjlig styrka och fackliga metoder om man ser båda dessa filmer och deras likheter och skillnader.

Fackklubb 459 kan man köpa på nätet, t.ex. genom Folkets Dvd.
Man kan även få tag på den via hopsnackat (at) bredband.net
Filmen finns också att se på Youtube, dock uppdelad i 10 avsnitt. Här hittar du det första avsnittet.

 

Julskinka enligt MBL

Idag, 28 november 2011, blir det facklig kurs om lönekrav. Inte om hur man strider för högre lön utan om en rutinsak: Hur en fackklubb ska göra om en medlem har fått fel på lönen. Tillexempel inte fått ett lönetillägg som är avtalat på arbetsplatsen.

Såna saker hamnar ibland i långbänk. Det tjafsas fram och tillbaka, papper kommer bort, möten skjuts upp, saken glöms eller bollas runt tills ingen orkar bråka om den längre.

Helt onödigt, eftersom det finns en enkel och användbar regel i MBL (Medbestämmandelagen), som lokala fack ofta missar att använda. Det är därför jag tar upp det.

Enligt MBL §35 så har facket tolkningsföreträde i lönetvister. (Alltså den typen av tvister som handlar om att någon inte har fått vad han/hon borde ha enligt gällande avtal.)

Tolkningsföreträdet innebär att när facket meddelat sin tolkning (t.ex. lämnat in ett lönekrav), så måste chefen betala ut pengarna eller begära förhandling om saken. Begär hen inte förhandling, så måste hen enligt lagen betala även om hen anser att kravet är felaktigt. Facket behöver alltså inte jaga chefen, utan kan lugnt avvakta när kravet har lämnats in.

Här är ett exempel:

Eva har jobbat över men inte fått betalt för det.

Klubben skriver till företaget:

Härmed begärs att till vår medlem Eva utbetalas timlön och övertidstillägg för arbete mellan kl 16 och 17 den 28 september 2011, en summa av 150 kr.
Stockholm torsdagen den 31 oktober 2011.

Nu kan tre saker inträffa.

1) Chefen betalar, allt är frid och fröjd.
2) Chefen betalar inte och begär inte heller förhandling. Gå till avsnitt 2 nedan!
3) Chefen begär förhandling. Gå till avsnitt 3 nedan!

Avsnitt 2) Vad händer om chefen varken betalar eller begär förhandling?

Efter att ha givit chefen rimlig tid på sig att meddela att hen tänker betala eller att hen begär förhandling (t.ex. en vecka) så skriver klubben ett nytt brev:

Ni är nu enligt MBL 35§ skyldiga att till vår medlem Eva utbetala summan 150 kr enligt tidigare framställt krav. Från dagens datum utkräves också ränta enligt räntelagen §6.

(Vad betyder ränta enligt räntelagen §6? Jo, det är riksbanksräntan + 8%.)

Nu är det försent för chefen att komma med några skäl till att inte betala ut pengarna. Hen har missat sin chans att förhandla om saken.

Om chefen ändå vägrar att betala, så begär klubben förhandling om brott mot MBL §35, och då är det inte bara lönekravet utan också skadestånd, som det handlar om. (Hur detta går till går jag inte in på här. Klubben kan begära hjälp hos avdelning/förbund.)

Avsnitt 3) Vad händer om chefen begär förhandling?

Vid förhandlingen kan chefen förklara varför hen anser att pengarna inte ska betalas ut. Facket förklarar varför de anser att pengarna ska betalas ut. Antingen kommer man överens om vad som ska betalas ut, eller så är man fortfarande oense.

Om man är oense, så har facket (klubben) fortfarande tolkningsföreträde.

Det betyder att chefen måste betala ut pengarna eller begära central förhandling. Klubben behöver alltså bara tala om (i protokollet eller skriftligt meddelande) att kravet står fast, och sedan avvakta igen.

Om chefen begär central förhandling, så blir det ombudsmännen – en från arbetsgivarorganisationen och en från det fackliga förbundet – som förhandlar om saken.

Återigen så kan förhandlingen antingen leda till att man kommer överens om vad som ska betalas ut, eller att man är oense.

Om man är oense så har facket (förbundet) fortfarande tolkningsföreträde.

Nu har chefen att välja på att betala pengarna (trots att man är oense) eller att stämma facket till AD (Arbetsdomstolen) för felaktigt lönekrav. Då blir det AD som har sista ordet i tvisten.

Det ska bra mycket till för att arbetsgivaren ska gå till AD för att slippa betala 150 kr till Eva, som hen inser att hen egentligen borde betalat för länge sen. Så det troliga är att hen betalar.

Det är smart av lokala klubbar att alltid använda den här rutinen när det gäller lönekrav. Lämna in en begäran – vänta en vecka och meddela sen att nu måste pengarna betalas ut. Inget pladder och jagande därutöver. När arbetsgivaren väl lärt sig vad som gäller när klubben meddelat sin tolkning, så kan det bli ordning och reda.

Eftersom julen närmar sig ska jag också berätta en sann historia om

JULSKINKA enligt MBL

Vår medlem Kalle hade vunnit en julskinka i en tävling som företaget ordnat. Men han var sjuk vid prisutdelningen och sen fick han aldrig skinkan. Någon sa att den hade blivit stulen.

Till slut kom Kalle till klubbexpeditionen och begärde hjälp för han ville ha sin skinka.

Klubben skrev en lapp till företaget och påminde om skinkan, men inget hände. Då skrev vi till företaget:

Ni är nu skyldiga att enligt MBL §35 till vår medlem Kalle utlämna 1 st julskinka. I ränta kräves två prinskorvar.

Rent juridiskt hade vi inte rätt att hänvisa till MBL, för det fanns inget avtal om skinkan, den var en ”ensidigt utlovad förmån”, och då kan man egentligen inte använda tolkningsföreträdet. Men det funkade i alla fall. Företaget överlämnade ett presentkort till en livsmedelsbutik till Kalle och det räckte till både skinka och prinskorvar.

 

En folkrörelselinje i facket

Ursprungligen en föreläsning som jag höll i februari 1996 för fackligt aktiva från olika klubbar i Stockholm. Texten finns redan på folkrorelselinjen.wordpress.com men den får vara med här också.

Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande det vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. (Not: Striden 1995, som bland annat innehöll en s.k. vild strejk, innebar att vi lyckades stoppa en stor nedskärning samt försämring av våra lokala avtal, trots hot om nedläggning av arbetsplatsen.) Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något – ”det är såna tider”. Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!

Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång tid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.

Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare – och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder facklubben har vågat lita på den styrkan, har vi haft framgång. När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna, har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.

Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse – det är en folkrörelselinje! Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.

Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker:

Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
Vi använder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte – enkät – möte – omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hänger på dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommelserna, det behöver jag väl inte förklara.

Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar: Vad vill ni ha? så kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga – är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav – men vi höjer medvetenheten om att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ”de som tycker som jag” eller ”de mest medvetna”. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ”längst fram” och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ”längst bak” i rörelse – då driver de alla andra framför sig.
Utgå ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar.

Ta med folk det gäller i förhandlingar.
När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet. Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det kör ihop sig.
På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen några gånger. Men när vi säger att vi går till ”högre instans”, då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
Sjävklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den. Får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer.

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ”det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker”. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv. När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten – även om vi verkat eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.

Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik att dras in i ”fackvärlden”.
Vi pratar ibland om ”passiviserande kursverksamhet”. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat! Det finns en risk att man dras in i värld för sig – kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet. ”Facket” blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Man får inte förväxla fackvärlden med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Sammanfattningsvis – vi försöker göra facket till en kämpande organisation.
Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.
Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid. Även om det är svårt ibland så är det enkla saker – det är bröd och solidaritet.

————————————————————

Kommentar år 2011: ”Folkrörelselinjen” är alltså metoder för att att använda och utveckla den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Det är naturligtvis inget nytt påfund, och var inte något nytt år 1996 heller. Däremot saknas ofta sådana erfarenheter i fackliga utbildningar och i politiska diskussioner om förhållanden i arbetslivet.
Våra erfarenheter från Bagarn väckte intresse hos andra arbetare och metoderna har sedan prövats och utvecklats på olika sorters arbetsplatser med olika förutsättningar. Bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen är ett försök att samla dessa och liknande erfarenheter.

 

Böcker och stolar förbjudes!

Förbjudet att läsa böcker när man har paus. Tidningar är tillåtna.
En av paketerarna hade fördjupat sig i en bok på sin paus och glömt tiden, så arbetsledaren var tvungen att komma och hämta honom. Därför denna nya käcka ordningsregel. På anslagstavlan i pausrummet satt även en handskriven lapp: I Sverige alla får läsa vad de vil.
Nästa morgon tog jag med mig ett par böcker hemifrån. Det var fler som hade tänkt likadant. Böcker på svenska, finska, spanska och serbokroatiska låg redan utspridda på borden. Livsklubben fixade fram en hylla till varje pausrum och uppmanade alla att fortsätta fylla på vårt spontana arbetsplatsbibliotek.

När trågaren inte släpper iväg alltför veka degar, och maskinskötaren ställer in allting perfekt, så kan de sitta ner och bevaka ugnslinjen. När degen fastnar och det kommer dubbelbitar, då går det inte att sitta.
Det hade varit en lugn natt. Maskinskötaren hade råkat slumra till och hängde som en riktigt vek deg på stolen bredvid ugnen. Givetvis hade platschefen råkat passera just då. Han hade för vana att göra en nattrond ibland, inte alltid helt nykter. Order: Bort med stolarna!
Vi hittade de slängda stolarna i sopcontainern ute vid lagret, plockade upp dem och ställde tillbaka dem på sina platser vid ugnarna.

Sällan tänker man på sånt när man säger ”fackligt arbete”. Men det är en strid som ständigt pågår. En avgörande strid. Om arbetsledare och chefer får härja fritt, då får de blodad tand och kräver lättnader i arbetsrätten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 augusti, 2011 i Arbetslivet - Stockholmsbagarn

 

Uppspikad

Det hade genomförts en förändring som killarna på kaklagret inte gillade. Nilsson spände ögonen i mig och sa: Om klubbstyrelsen har gått med på det här utan att fråga oss så ska vi spika upp dig på väggen!
Klubbstyrelsen hade inte gått med på förändringen, vi visste inte ens om den. (Och lagerkillarna satte stopp för den.) Men det händer faktiskt att man gör fel också, på riktigt. Att man missar att fråga dem det gäller. Glömmer, vimsar till det eller inbillar sig att man redan vet vad folk tycker.
Och då kan man ge sig fan på att det blir fel.
Nu är det två ärrade gerillakrigare från Eritrea som inte skräder orden. Det har blivit fel i en turordningsfråga, och jag är inte vatten värd. Den första känslomässiga reaktionen – man blir lack. Jäkla gnällspikar! Försök själva göra rätt jämt så får ni se hur lätt det är!
Men sen, vid närmare eftertanke: Vad bra! Att de vet sitt värde, att de vet vad som gäller. Att de inte låter sig hejdas av respekt eller auktoritetstro eller vänskapsband. Att de slåss för sin rätt. Att det brinner.
De gånger jag som förtroendevald blivit uppspikad på väggen har varit de allra bästa stunderna. Inte de trevligaste eller tjusigaste men de bästa.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 augusti, 2011 i Arbetslivet - Stockholmsbagarn

 

En intervju från 1982

Letade efter något i en gammal mapp med tidningsklipp om min tidigare arbetsplats Bagarn, och hittade i stället en intervju med mig själv från 1982, i en tidning som hette Kommunistiska arbetartidningen (tror inte den finns längre).
Det är alltså en nästan trettio år gammal intervju. När den gjordes var ungefär en tredjedel av mina arbetskamrater invandrare. Andelen ökade därefter år från år. Tjugofem år senare var invandrarna minst hälften av inomhusarbetarna. Då var den största invandrargruppen från Eritrea.

Det var lite kul att läsa intervjun så här långt efteråt. Jag tror att den attityd som presenteras i intervjun bidrog till utvecklingen av det starka kollektiv som vi med tiden blev på Bagarn – en för alla, alla för en – och att den därför kan vara av intresse även för andra. Jag har skurit ned lite grann eftersom artikeln är lång, men det mesta är kvar.

————

Svenskar och invandrare: STÄLL KRAV PÅ VARANN!

Rasistiska grupper har blivit mindre ljusskygga. Åtminstone skrivs det mer om dem i pressen. Men hur ser det ut på den vanliga arbetsplatsen? Arbetartidningen träffade Frances Tuuloskorpi, klubbordförande på storbageriet Stockholmsbagarn. I sin lägenhet i nya Hagalund i Solna – ”Blåkulla” i folkmun – ger hon ett lite annorlunda perspektiv på den här frågan.

Berätta om din arbetsplats!

– Jag jobbar på Skogaholms Bröds stockholmsbageri, ”Bagarn” som vi säger. Det är en av Sveriges största brödfabriker med ca 250 arbetare och 50 tjänstemän. De flesta är svenskar. Den största invandrargruppen är jugoslaverna. Sen kommer de spansktalande, finnar, turkar och greker. Sen har vi en del udda från t.ex. arabländer, Thailand, Nepal.
På somrarna har vi många extranställda skolungdomar och många utländska studerande kommer och arbetar.

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är ju inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har ju mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!
Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna. Det är tex. inte så kul för en svensk – eller för en turk – att jobba på en avdelning där alla andra talar serbokroatiska.

Modersmålsundervisning för mina arbetskamraters barn måste jag vara med och kräva – men också att arbetskamraterna ska försöka lära sig svenska ordentligt. Vi ska inte vara mesiga utan ställa gemensamma krav på varann. Svenskarna måste hjälpa invandrade arbetskamrater att lära sig svenska.

Jag skriver ju in de nya medlemmarna i facket. Jag vet att det blir problem, om de inte kan svenska. Det blir svårt att informera och få med dem i kampen. Man kan ju ha tolkar på mötena, men alla måste kunna vara med i det dagliga snacket, det är där det viktiga händer på en arbetsplats. Själv har jag lärt mig lite serbokroatiska. Men alla kan ju inte lära sig alla språk. Svenskan måste vara det gemensamma.

Vad säger invandrarna på ditt jobb i de här frågorna?

– Vi pratar inte mer om rasism än om något annat. Men jag har märkt att precis som det förekommer förakt mot invandrare bland svenskar, så förekommer det bland invandrare förakt mot den svenska arbetarklassen. En del tycker att svenskar är slöa och dumma. Vissa hårt prövade flyktingar från tex. Latinamerika säger: ”Svenska arbetarklassen är lurad och reformistisk”. Det ligger ju nåt i det, men det är ändå en fördom. Vi måste kämpa oss bort från fördomarna och förena oss.

Invandrarna är inte nån likformig grupp. De kommer från olika kulturer. Det finns också klassmässiga skillnader. Det finns tex. invandrare som är här i avsikt att jobba en kortare tid för att kunna bli småföretagare i sitt hemland. Det finns ju även svenskar med den inriktningen. När sånt folk drar sig för att ställa upp på gemensam facklig kamp är det inte fråga om personlig elakhet eller rasolikhet, utan om olika klassintressen. De som inte räknar med att kunna lämna arbetarklassen är stabilare och ofta stridsberedda, oavsett var de kommer ifrån.

Tycker du att rasismen har ökat på senare tid?

– Nej, det tycker jag inte, jag har inte märkt det på jobbet i alla fall. Men faran får inte underskattas.

Hur fackligt/politiskt ledande personer uppträder mot invandrarna på arbetsplatsen har stor betydelse. Attityder sprids.
Inom facket är det viktigt att försöka ordna kontaktombud för alla språkgrupper. Det gör vi. Vi ska försöka få iväg några på facklig tolkutbildning.
I vår klubbstyrelse sitter en finska, en jugoslav, en turk, en grek. Några svenskar får vara med också.

Vill du tillägga något?

– Ja. Man ska inte förneka att man har vissa gemensamma intressen med folk från sin ”egen” kultur, precis som med folk av ens eget kön. Men jag (som är kvinna) har ju mycket mer gemensamt med mina manliga arbetskamrater än med en kvinnlig chef. Man måste se till huvudmotsättningen.

Vad jag menar md småborgerligt trams är uppfattningen att man först måste gilla varann jättemycket – sedan kämpa. Jag var en gång på ett möte om invandrarfrågor här i Hagalund. Då var det en finsk kvinna som sa: ”Vad är egentligen solidaritet? Det är inte vänskap, inte förståelse. Det är att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.” Det tycker jag var bra sagt. Vi måste kämpa ihop. Då blir vi också vänner och kan ha kul ihop.
Däremot ska vi inte försöka förneka invandringens problem. Vi måste som jag sa ställa krav på varann, både svenskar och invandrare. Det tror jag är bästa skölden mot rasism.

Jag ska ta ett exempel. Vi hade en städare från ett latinamerikanskt land. Han kom i bråk med en svensk äldre kvinna och var väldigt oförskämd mot henne. Hon tog förstås åt sig och tyckte att han var ”en jäkla elak utlänning”. Jag skällde ut honom för att han hade en föraktfull stil. Jag skällde lika mycket på honom som jag skulle skällt på en svensk. Det blev en öppning. Den killen blev sen kontaktombud och det blev fart på städarna. Man behöver inte gå på tå, om man visar klart och tydligt att man är ute efter enighet.


Tre av många många möten och diskussioner på Bagarn

 
 
%d bloggare gillar detta: