RSS

Kategoriarkiv: Arbetslöshet

Blanda inte ihop arbetslösheten med de arbetslösa

rekrytering2014a
/Bild från feb 2014 då Af av misstag råkade kalla 61000 arbetslösa stockholmare till samma rekryteringsträff. Kaos uppstod och polis tillkallades./

Det finns idag 493 000 arbetslösa personer i Sverige.

Det finns idag 42 071 lediga jobb i arbetsförmedlingens platsbank.

Det finns alltså drygt tio gånger fler arbetslösa personer än lediga jobb.

Om man vill prata om arbetslösheten, så är det helt oväsentligt att prata om de arbetslösa, deras kompetens, deras arbetsvilja, deras ersättning etc. Observera: helt oväsentligt. Har inte med saken att göra. Om alla lediga jobb skulle besättas med arbetslösa idag, så skulle det fortfarande finnas 450 000 arbetslösa kvar. Fyrahundrafemtiotusen. Och noll lediga jobb.

Det finns säkert en hel del lediga jobb som inte läggs ut på arbetsförmedlingen, så man får ta den siffran med en nypa salt – men faktum kvarstår: Antalet arbetslösa är många gånger fler än antalet lediga jobb, och om alla lediga jobb skulle besättas så skulle det finnas många många arbetslösa kvar.

Om man vill prata om arbetslösheten, så måste man vända blicken från de arbetslösa och i stället granska hur det ser ut på arbetsplatserna. Det är nämligen där den strukturella arbetslösheten skapas, genom generell underbemanning.
Jag talar då inte om när det fattas folk för att ingen med rätt kompetens finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, berörs ofta inte med ett ord när det pratas arbetslöshet. De förslag som läggs fram, t.ex. att arbetslösa ska kunna få omskolning till lediga jobb, är självklara saker som lika gärna kan föreslås av arbetsgivare som av fackföreningar, men som inte minskar den avsiktliga underbemanningen.

Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. (Arbetslösheten är idag 8%) Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Därför finns det inte med i valutspelen, varken från Reinfeldt eller Löfven.

Den här texten är till stor del kopierad från ett inlägg från 2012 (Fem punkter och ett svart hål). Och mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet (i menyn t.h.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 26 juli, 2014 i Arbetslöshet

 

Inte arbetslös men lönlös

Jag vill gärna att du ska läsa ett brev som arbetslöse Robert Hedberg idag har skrivit till arbetsförmedlingen i sin hemkommun. ”Arbetslöse” Robert Hedberg borde det stå. För Robert är uppenbarligen inte arbetslös. Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är riktig anställning och riktig lön som saknas. Så är det med mycket av den s.k. arbetslösheten.

Ett brev om sommaren 2014 i en Sveriges många kommuner. Du har redan läst eller hört många liknande berättelser förut, om du haft ögon och öron öppna. En armé av lönlösa arbetare arbetar på tiotusentals arbetsplatser och det är en av flera metoder för lönedumpning på arbetsmarknaden.

Så här skriver Robert:

Är det meningen att vi som är i fas3 ska bli de kuggar som gör att semestern fungerar inom kommunen?

Vi som är i fas3 på kommunen har körkort vilket utnyttjas friskt av kommunen för att köra timanställda och bidragsanställda. Nu i semestertider kommer vi även ta över sysslorna som fastanställd personal brukar göra för att lösa semesterproblematiken åt kommunen.

Borde inte kommunen anställa semestervikarier istället för att använda fas3?

Borde inte denna kontroll av missbruk ligga hos AF?

I stället för att ni hela tiden säger att vi ska anmäla felaktigheter fast det ibland leder till avstängning för oss själva eftersom vi anses vara besvärliga? Själv anser jag att kommunen borde anställa oss fas3′or under semestern ifall de nu ska lösa personalbristen med oss. Eller så får man inte utnyttja körkorten hos fas3′or för att lösa personalproblemen hos den anställda personalen.

Inte nog med att man gör normala arbetsuppgifter hela dagarna utan lön, nu ska man även lösa semesterproblematiken i kommunen.

Det är en sak att jag sysselsätts, och en helt annan att man blir en av kuggarna som är nödvändig för att det dagliga arbetet ska fungera utan att någon tänker anställa någon, utan de bara utnyttjar systemet för att tjäna pengar åt kommunen.

Jag kan inte tvinga kommunala anordnare att anställa personal, men AF kan se till att neka kommunerna gratisarbetare när kommunen enbart utnyttjar situationen vilket verkar vara fallet i Mellerud där jag är sysselsatt.

Eller tycker man på AF att det är rätt att vi med körkort ska agera chaufförer inom kommunal verksamhet åt anställd personal?

Själv anser jag att AF eller AME faktiskt kolla upp hur fas3′or används inom den kommunala regin, och där felaktigheter hittas kräva att kommunen anställer personerna eller med omedelbar verkan bryta samarbetet.

Så långt Robert. De frågor han ställer till AF tycker jag att vi också ska ställa till varandra som arbetare med och utan anställning, arbetskamrater, fackligt aktiva. Hur kan det här tillåtas? Att vi har mage att prata fint om kollektivavtal och lika lön för lika arbete medan detta pågår, det är skamligt. Det är dags att organisera de ”arbetslösa”.

kollektivavtal_loftet ehhh… va?

Läs gärna även Konsekvensen av ett brutet löfte här på bloggen och andra inlägg i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet (hittas i menyn till höger)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juli, 2014 i Arbetslöshet, Gästbloggare

 

En spännande höst på arbetsförmedlingen

Handläggarna och den direkta aktionen

En artikel på Aftonbladet berättar att handläggare på arbetsförmedlingen tycker att en viss regel om bestraffning av arbetslösa är för sträng. Det gäller regeln att man blir avregistrerad och fråntagen sin a-kassa direkt om man missar ett planerat möte eller annan aktivitet på af. ”Reglerna har både av oss, men även av andra, setts som väldigt hårda” säger en handläggare. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen kollade 1446 fall och det visade sig att i 76% av fallen struntade handläggarna i att avregistrera den arbetssökande.

Vad är detta? Om jag får vara fräck nog att jämföra handläggarnas agerande med sånt som kan hända på en annan random arbetsplats (ett lager, en restaurangkök, ett vårdboende) så skulle jag kalla tillvägagångssättet för en typ av direkt aktion. Man hoppar över (eller ger upp) argumentationen och gör helt enkelt som man vill, vilket ofta är vettigare än regelverket som chefer långt från verkligheten monterat upp.

Handläggarna är förmodligen medvetna om att antalet arbetslösa är betydligt högre än antalet lediga jobb (även om de inte säger det till den arbetssökande) och att man inte gör saken bättre genom att hålla de arbetslösa i strypkoppel. Dessutom handlar det säkert om handläggarnas egen arbetsbörda och vad de vill prioritera.
Förståeligt då att de helt enkelt hoppar över avregistreringen (76% av gångerna) och säger till den arbetssökande: Du har missat ett möte, det var inte bra, se till att komma på den här nya tiden nu, så jag slipper avregistrera dig så du förlorar ersättning.
Gott så.

Men vad händer nu då?

Nu mildras regeln som handläggarna tycker är för sträng. Den arbetssökande blir inte avstängd direkt vid en första miss utan får en varning. Sen trappas straffet upp i fyra steg. Samtidigt skärps och utökas kontrollsystemet. Det är redan så att de arbetslösa lämnar in rapporter om sina jobbsök varje månad. Från och med oktober ska de bland annat rapportera mycket mer detaljerat om hur när och var de söker jobb, i särskilda formulär. Vilket naturligtvis också ökar arbetsbördan på handläggarna (och datasystemen).

Det ska bli intressant att se vilka direkta aktioner som detta leder till!

galen_vid_datorn

Här är några (anonymiserade) inlägg från ett forum för arbetslösa:

En arbetslös:
Har varit på af idag och handläggaren sa att de var allvarligt oroade hur det skulle gå…var kaos redan nu innan det ens startat. De har på mitt af över hundra ”kunder” per handläggare som ska kolla alla rapporter och de anställer ingen ny personal för detta samt att handlingsplanerna skall (enligt nya direktiv från ovan) uppdateras en gång i månaden för de ska vara aktuella och utvärderas med rapporten. Samt att de ska hinna med övriga arbetsuppgifter de har. Ja jag är inte direkt avundsjuk på deras sits. Samtidigt som jag undrar hur det kan bli korrekta bedömningar med den arbetsbördan.

En annan arbetslös:
Har också varit på AF idag. Arbetsförmedlare dignar under bördan av nya arbetsuppgifter. De befarar att datasystemet ska krascha då alla ska lämna in aktivitetsrapporter via af´s hemsida. Redan nu får de varningstexter på skärmen om att systemet är segt. De befarar också att deras hälsa ska ta skada p gr av meningslösa uppgifter de måste göra genom dessa ökade kontroller. Snart ska alla nyanlända, alla i aktivitetsgarantins alla faser registreras och lämna in aktivitetsrapporter. Det är tiden fram till november som i första hand avgör om af´s datasystem klarar av all denna trafik. Om den gör det så kan tiden runt december bli avgörande för om det ska bli ytterligare förändringar i hanteringen av arbetslösas påtvingade rapportering. Personal på af hoppas att dessa regler om aktivitetsrapportering kommer att ändras. Vi får se hur det blir. Ska handlingsplanen uppdateras 1 gång mån, då hinner inte platsförmedlarna att göra annat än sitta vid datorn. Jag börjar nu ana ett mörker som närmar sig alla inskrivna i aktivitetsgarantin. Mer krav på aktivitet ska nog åläggas dessa, då Af inte längre förmår klara av detta själv.

En tredje arbetslös:
Inom ett år kommer vi ha en fullständigt havererad myndighetsstat där arbetsförmedlingen och försäkringskassan inte kommer vara kapabla att fullfölja regeringens direktiv. Det i sin tur innebär att ersättningar återigen kommer försenas ytterligare och all dokumentation kommer samlas på hög. För även om nya tjänster inom dessa myndigheter tillsätts så kommer verksamheten gå på knäna. Arbetslösa och sjuka kommer få betala det högsta priset (som vanligt).

Läs mer här på bloggen i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet. T.ex. det här: Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2013 i Arbetslöshet

 

Konsekvensen av ett brutet löfte

Fas 3-jobb får inte innehålla ”ordinarie arbetsuppgifter”, så har reglerna varit. Men reglerna har inte följts. Många fas-treor har gjort ett ”riktigt jobb”, men inte fått lön och andra normala rättigheter.

Som sagt, reglerna har inte följts. Vilket vi hade kunnat göra något åt, om de arbetslösa och de i Fas 3 (som har bytt namn till ”sysselsättningsfasen”) organiserades aktivt av fackföreningarna, och om facken hade stoppat sådana flagranta brott mot kollektivavtalet. För det finns ju ett facklig löfte, eller hur?

 
 
Vad blir konsekvensen när vi inte håller på regler som faktiskt finns? Hur gick det när vi inte höll på reglerna om fast anställning? Hur går det när vi inte håller på turordningsreglerna?

Svar: Reglerna mjukas upp och försvinner.

I konsekvensens namn har alltså fas 3-reglerna ändrats. Numera, fick jag veta på arbetsförmedlingen i förra veckan, får det vara ordinarie arbetsuppgifter. Utan lön och andra normala rättigheter. Så, vad sägs om lite aktiv facklig organisering nu då? Fast det är sent påtänkt att knäppa hängslena när man redan har tappat brallorna.

 
 
taihand

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

/ur LO:s skrift Kollektivavtalet – det skrivna löftet av Ingemar Göransson och Anna Holmgren

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 februari, 2013 i Arbetslöshet

 

De arbetslösas skitiga skugga

Det är skitigt på Sveriges sjukhus.

Artikel i DN 2012-12-11
Artikel i DN 2012-12-12

 

Skiten ligger i hörnen som kvarglömda skuggor av människor som går arbetslösa fast deras arbete behövs. Vore de människorna där, så skulle det inte vara skitigt. För det är inte människorna som är skitiga, det är deras frånvaro. Som är. Skit.

skugga

Jag ska upprepa mig (det är inte första gången). Så här skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 20 november 2011:

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 december, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 
 

Fem punkter och ett svart hål

I Dalarnas Tidning skriver Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO, och Hans Svedberg, ordförande LO-distriktet Dalarna och Gävleborg, en artikel med rubriken Fem punkter mot arbetslösheten.

Vilka är då dessa punkter? Det handlar som vanligt om att göra de arbetslösa mer anställningsbara (samt ännu lite fler subventionerade jobb).
Jag säger inte att vart och ett av dessa förslag är felaktigt. Det är klart att om det verkligen saknas utbildat folk inom en viss yrkeskategori så bör det finnas möjligheter att omskola sig till de jobben. Det är en fråga som arbetsgivarna borde driva. Det är inget av dessa fem LO-förslag som inte arbetsgivarsidan lika gärna kan driva. Finns det verkligen inget annat perspektiv? Jo, det finns – de arbetandes perspektiv.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, nämligen underbemanningen på arbetsplatserna, berörs inte med ett ord. Jag talar då alltså inte om när det fattas folk för att ingen med den kompetensen finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Särskilt djupt gapar detta svarta hål i just LOs förslag. Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Kan det vara därför den frågan inte nämns i LO-företrädarnas förslag?

Mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet.

 

 
4 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2012 i Arbetslöshet

 

Är det inte jag, så är det du.

Jag är förbannat trött på att höra samhällspolitiska diskussioner och förslag som sägs handla om arbetslösheten, men som inriktar sig på de arbetslösa.

Om man daltar med arbetslösa eller trakasserar dem, höjer deras ersättning eller sänker den, gör det ingen skillnad på arbetslösheten. Det gör skillnad på andra viktiga saker, men inte på antalet jobb.

Att lära folk skriva CV eller omskola dem, så att de blir mer anställningsbara, skapar inga jobb. Om en individ blir mer anställningsbar, och kommer längre fram i kön, så är det någon annan som kommer längre bak i kön.

Om jag struntar i att söka ett jobb, så får någon annan det jobbet. Jag struntar inte, jag vill gärna ha ett jobb. Ett vanligt jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Men får jag ett, så påverkar det inte hur många som går arbetslösa. Är det inte jag, så är det du.

Varje politiskt parti eller debattör som diskuterar arbetslöshet utifrån åtgärder för (eller mot) arbetslösa, diskuterar kejsarens nya kläder. Det vill säga ingenting.

Hur många arbetstillfällen det finns beror på helt andra saker. Läs även: Löfven och Andersson letar där det är ljust.

TRE ÅR SENARE: Martin Klepke skriver i tidningen Arbetet 22 maj 2015: Inget samband mellan a-kassa och arbetslöshet. Vilken överraskning.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 september, 2012 i Arbetslöshet

 

Löfven och Andersson letar där det är ljust

Stressad på jobbet.

Arbetslös.

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.
Det finns undantag. Någon säger: Nej det är lugnt hos oss, vi behöver inte vara fler. Å andra sidan säger någon annan: Tio där vi är nio, det räcker inte. Vi borde vara dubbelt så många som vi är idag.

Arbetslösheten är under 10 procent. Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Det där med utbildning är en marginell fråga – de arbetsplatser som inte kräver lång eller akademisk utbildning är minst lika underbemannade som alla andra. Människor saknas där också, och det är inte människornas fel att de inte får vara där de behövs.

De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen. Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa. Konsekvens: Sämre samhälle. Sämre liv för arbetande och arbetslösa. Det är vi, arbetarklassen, som accepterar dessa förhållanden – ur den synvinkeln är det vårt ansvar. Men vårt ansvar är inte att göra oss anställningsbara utan att sätta stopp för den generella underbemanningen, den skärpta utsugningen av människor på arbetsplatserna.

 

 
7 kommentarer

Publicerat av på 17 april, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Tillägg till snabbkursen i akasse-försämringar

I förra veckan skrev jag här en Snabbkurs i akasse-försämringar

Där gick jag kortfattat igenom de ändringar som genomfördes 1 januari 2007, och som förklarar varför färre människor idag är med i akassan och varför färre får ersättning från akassan.

Men kursen behöver kompletteras med ytterligare en viktig försämring som genomfördes senare – den 7 april 2008.

Uppstämpling

FÖRE 7 april 2008
Om du arbetar deltid eller som timmis så att du jobbar en del av en vecka men inte hela veckan, så får du ”stämpla upp”.
Exempel: Du söker heltidsjobb och får ersättning från akassan 5 dagar i veckan. Du får ett extrajobb och jobbar 16 timmar i en vecka. Då får du stämpla upp – du får akassa för 3 dagar den veckan.

EFTER 7 april 2008
Möjligheten att stämpla upp begränsas. Du får använda högst 75 av dina 300 akassedagar till att stämpla upp. När du har använt 75 av dina akassedagar till att stämpla upp, så får du sen akassa bara de veckor då du är helt arbetslös. Då kan det bli en ren ekonomisk förlust att rycka in på tillfälliga jobb. Har du ett deltidsjobb blir du tvungen att antingen säga upp dig eller leva på bara deltidslönen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 mars, 2012 i Arbetslöshet

 

Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

CV_i_papperskorgen

Uppdatering 24 november 2014: Arbetslösa ska slippa meningslöst jobbsökande (DN)

Berättelsen om Carl, 28 februari 2012

Det här är roligt. Arbetslöse Carl, som fått bassning för att han inte sökt tillräckligt många jobb, fixar en databas som automatiskt spottar ut 62 000 ansökningar över hela landet. ”Jag låter datorn skicka iväg mellan 200 och 400 ansökningar i timmen”

Smart kille som verkligen inte borde ha problem att hitta jobb. Och han har redan fått ett erbjudande. Han kan få bli barnpassare i Schweiz.

Men sektionschefen på arbetsförmedlingen i Lund är inte odelat positiv. Han är tveksam till om det vore en bra idé att alla arbetslösa skickade iväg 62 000 ansökningar. ”Det skulle urholka jobbsökandet. Om arbetsgivarna fick 10 000 mejl per dag skulle de inte ens titta på ansökningarna.”

Därmed kommer vi in på ett äkta problem: Krav på arbetsförmedlarna att anvisa många arbeten, krav på den arbetssökande att söka många arbeten – är avsikten att matcha rätt person med rätt jobb, eller är det en disciplinerande åtgärd i största allmänhet?

Att man som arbetslös tvingas söka jobb som man vet att man inte kommer att få och jobb som man vet att man inte passar för, är inte till någon nytta för den arbetssökande och inte heller för någon arbetsgivare.

Arbetsgivare vill visserligen gärna ha många arbetslösa ”där ute” för att kunna hålla nere löner och andra villkor – men de vill inte behöva bläddra igenom tusen olämpliga ansökningar för att hitta den de vill anställa.

Som tur är – för arbetsgivarna – har de flesta arbetssökande såpass förnuft att de inte söker som automatiska databaser.

Falsklarmet: Var tredje arbetslös söker inte jobb!

2008 gick larmet i media: Var tredje arbetslös söker inte jobb!
Det var ett falsklarm.
Rubrikerna orsakades av ett pressmeddelande från Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering:

”En tredjedel av AFs anvisningar till ledig plats söks inte. Det uppger arbetsgivarna i en enkätstudie som IFAU genomfört tillsammans med AF. …
Varje år gör arbetsförmedlingarna cirka 600 000–800 000 anvisningar till lediga jobb. Anvisningar är en service till arbetssökande och arbetsgivare, samt ett sätt att kontrollera sökviljan. En tredjedel av de anvisade jobben söks dock inte, enligt arbetsgivarna.”

Det står alltså INTE i pressmeddelandet att var tredje arbetslös inte söker jobb. Det står att av tre jobb som arbetslösa blir anvisade att söka, så söker de två av jobben men inte alla tre.

Arbetslösa söker massor med jobb utöver de som de eventuellt fått anvisade. Det vanliga är att man en gång i månaden ska redovisa vilka jobb man har sökt. Om det vore så att var tredje arbetslös vägrade göra det, hade det möjligen funnits fog för misstanken att var tredje arbetslös inte söker jobb. Men så var det alltså inte.

Ändå braskade media på med sitt okunniga och lögnaktiga larm. Till och med LO-tidningen (nuvarande Arbetet) hade en notis med rubriken Var tredje arbetslös söker inte jobb! Jag skickade ett inlägg med rättelse, men det togs inte in. LO-tidningen voffade med i det allmänna dumskallet mot arbetslösa. Skäms, LO-tidningen!

Förnuftig ansökningsvägran

Det stod också i IFAUs pressmeddelande: ”Arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen: anvisningarna bedöms oftast som realistiska och drygt en tiondel av dem som söker anvisningarna får det sökta jobbet.”

Det kan man tacka de förnuftiga ansökningsvägrarna för.

Så här går det nämligen till i verkligheten:

Arbetsförmedlingen anvisar f.d. lagerarbetaren Pelle att söka ett ledigt lagerarbete. I platsannonsen ställs krav på truckkort, som Pelle inte har. Det är en vanlig situation, ett vanligt problem med ansvisningarna. AF kollar inte vilka krav som ställs och om den arbetslöse uppfyller kraven. De matchar helt enkelt annonser i lådan ”lagerarbete” med arbetslösa i lådan ”lagerarbetare”.
Men varför anger arbetsgivaren specifika krav i annonsen? Jo, hen vill slippa ansökningar från personer som inte uppfyller dessa krav.
Pelle använder sitt förnuft och söker inte jobbet.

Alltså :
1. De som inte söker ett anvisat jobb vet ofta att de ändå inte kan få just det jobbet.
2. Det är bara ett plus för arbetsgivaren att slippa få ansökningar från dessa personer.
3. Det är tack vare de arbetssökandes förnuftiga ansökningsvägran som arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen.

Artiklar om Carl med databasen:
LO-tidningen: Han byggde egen databas – för att söka alla jobb
DN: Carl får ingen a-kassa – nu ska han söka 62.000 jobb

 
3 kommentarer

Publicerat av på 28 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Snabbkurs i akasse-försämringar

I Agenda igår talade Fredrik Reinfeldt om akasseförsämringarna som om det enda regeringen ändrat var att kravet på att ha jobbat 70 timmar i månaden höjts till 80 timmar.

Tyvärr tycks inte programledaren ha fördjupat sig i vad som egentligen hände den 1 januari 2007, annars hade hon kunnat pressa honom hårdare. T.ex. kunde man tidigare få akassa medan man söker jobb efter heltidsstudier. Den möjligheten har tagits bort. Beräkningen av akasseersättningen har ändrats, vilket främst drabbar den som har tidsbegränsade anställningar. Etc.

Ytterligare en anledning till att färre får akasseersättning idag är förstås att det blivit mycket dyrare att vara med i akassan. Obs att för att få inkomstrelaterad akassa måste man ha varit medlem i akassan (antingen genom facket eller i Alfa-kassan) ett år. Och för att få gå med i akassan så måste man ha ett jobb.

Här kommer nu en snabbkurs i akasse-försämringar, genom en jämförelse av villkoren FÖRE resp. EFTER 1 JANUARI 2007

Arbetsvillkoret för att få akasse-ersättning

FÖRE
1. Arbetat minst 70 timmar per mån under minst 6 av de senaste 12 månaderna eller
2. Arbetat under minst 450 timmar under en sammanhängande tid av sex kalendermånader. Under var och en av dessa månader skall arbete ha utförts minst 45 timmar

EFTER
1.70 höjs till 80.
2. 450 timmar höjs till 480. 45 timmar höjs till 50.

A-kassa efter studier

FÖRE
Den som studerat på heltid kunde få räkna detta som akassegrundande och sen få akassa medan hen sökte jobb.

EFTER
Möjligheten att få akassa efter studier togs bort.

Akassenivåer

FÖRE
Akasse-ersättningen är 80 % av den tidigare inkomsten. Det finns ett tak på 730 kr per dag under de första 100 dagarna. (Maximal akassa är alltså drygt 16000 kr per månad, före skatt.) Därefter är taket 680 kr per dag.

EFTER
Man börjar på 80%, men taket blir 680 kr per dag redan från början. (Maximal akassa är alltså mindre än 15000 kr i månaden, före skatt.) Nivån sänks sedan stegvis till 65% av tidigare inkomst.

Beräkning av akasse-ersättning

FÖRE
Ersättningen beräknas på vad man haft för inkomst under de senaste 6 månaderna.

EFTER
Ersättningen beräknas på vad man tjänat under de senaste 12 månaderna. Om man t.ex. har jobbat de senaste 6 månaderna och gått arbetslös dessförinnan, så slås inkomsten ut på hela året. Har man tjänat 18000 per månad på jobbet blir resultatet att det räknas som att man tjänat 9000 per månad under året, och akassan blir alltså 80% av det, 7200 kr per månad före skatt.

Akasse-perioder

FÖRE
Efter 300 dagars a-kassa finns möjlighet till ytterligare en 300-dagarsperiod.  Därefter finns möjlighet till ”aktivitetsgaranti”. Då måste man delta i olika aktiviteter för att få akassa.

EFTER
Efter 200 dagar sjunker ersättningen från 80 % till 70 % av inkomsten. Efter 300 dagar kommer man till Jobb- och utvecklingsgarantin. Då sjunker ersättningen till 65 % av tidigare inkomst. För dem som har barn under 18 år sker sänkningen till 65 % efter 450 dagar.

Avgiften till akassan

FÖRE
Akassemedlemmar betalar för sitt medlemsskap ca 90 kr i månaden.

EFTER
Akasse-avgiften höjdes kraftigt. Maximal höjning per medlem 300 kr, alltså från 90 till 390 kr per månad. Avgiften höjdes mest i de förbund som har högst arbetslöshet i sin bransch. Vilket ofta är samma branscher som har mest osäkra anställningar, deltider och låga löner.

Höjningen betalas av de akassemedlemmar som har arbete. Den som går helt arbetslös behöver inte betala höjningen. MEN det räcker att man arbetat en timme under en månad för att man ska bli tvungen att betala den högre avgiften för den månaden. Tufft för timmisar.

Skattereduktionen

FÖRE
Den som betalat akasseavgift fick en skattereduktion (= minskning av skatten) motsvarande 40% av vad man betalat till akassan. Dessutom en skattereduktion motsvarande 25% av resten av fackavgiften.

EFTER
Skattereduktionen togs bort.

PS 6 mars 2012: Ett tillägg till kursen, om begränsningen av deltidsstämpling, som genomfördes 7 april 2008, finns här.

DN-artikel om Reinfeldt och akassan

Relaterat: Mitt blogginlägg från 20 nov 2011: Nu ljuger de i teven igen

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Äldre VILL jobba längre och unga VILL INTE ha fasta jobb

Snacket om frivillighet i pensionssystemet – ”Många VILL jobba längre!” – påminner om något som man ofta fick höra då arbetsgivarna lobbade för att få fritt visstidsanställa och slippa fastanställa. Ett envist upprepat argument under den perioden var: ”Ungdomen VILL inte ha fasta jobb! Ungdomen vill röra på sig och pröva nytt!” (Som om det skulle ha förhindrats av att man har ett fast jobb – man kan faktiskt säga upp sig.)

Kommer ni ihåg det?

Arbetsgivarna lyckades i sitt uppsåt genom att driva igenom förändringar först på arbetsplatserna, sen i kollektivavtalen och till slut i LAS. Nu, när verkligheten hunnit ifatt, hör man sällan ”Ungdomen vill inte ha fasta jobb”-argumentet längre. Det var en reklamslogan som dög tills vi fick granska varan – falsk marknadsföring helt enkelt.

Men när det begav sig, var det ett ofta förekommande pladder – och mycket irriterande att höra när man förstod hur utvecklingen skulle komma att se ut. Visst kan det passa med t.ex. ett timjobb när man pluggar, men hur kul är det när resten av livet kommer och det inte går att få något fast?

Sjukpenningförsämringarna salufördes  med reklambudskapet att det skulle bli bättre för de människor som drabbades. ”De långvarigt sjukskrivna VILL tillbaka till arbetslivet! Och nu ska de äntligen få hjälp!” Den hjälpen visade sig främst bestå i att ge dem sämre sjukpenning eller tvinga dem att leva på socialbidrag.

Nu hör vi ett reklambudskap igen: Många VILL jobba längre!

Idag har man som anställd rätt att stanna på jobbet till 67 om man vill – och om inte orken tagit slut eller arbetsgivaren trixat bort en från jobbet redan dessförinnan.

Visst, det finns människor i t.ex. fria och skapande yrken som kan och vill fortsätta tills penseln faller ur handen – men då hindras man å andra sidan sällan av några las-regler om uppsägning vid 67.  Det har liksom ingen relevans i den här diskussionen.

Att sitta kvar i bolagsstyrelser tycks inte heller ha någon 67-års-gräns. Det hör inte heller hit.

I arbetares jobb är det vanligt att man inte orkar till 67 och inte heller till 65. Inom vissa yrken är det snarare regel än undantag att kroppen och orken tar slut i förtid.

Visst, även bland vanliga anställda finns det ändå de som orkar och vill jobba längre. Men nu handlar inte det här om att ge individen rätt att stanna på jobbet efter 67 och att inget annat förändras. Det handlar om ett pensionssystem som urholkas, ”frivilligheten” kommer att ge oss valet mellan en usel pension eller jobba vidare. Välj och svälj.

Det är inte lika för alla, sa Fredrik Reinfeldt. Vad betyder det?

Är tanken att bemanningen ska dubbleras på de tunga och/eller stressiga jobben så att vi vill och orkar jobba längre?

Nehej, inte det.

Är tanken att tänka flexibelt och ge de som jobbar tungt en bra pension från 60 års ålder?

Nehej, inte det. Man ska byta karriär mitt i livet.

, vilka arbetsgivare kommer att vilja ha de f.d. vårdbiträdena och byggnadsarbetarna som omskolar sig mitt i livet – till vad? Är inte de mindre slitsamma jobben redan upptagna av människor som kunde skaffa sig dem redan från början?

För tanken är väl inte att alla medborgare ska göra sin insats i vården eller på bygget i 20 år, för att alla sedan ska kunna byta karriär?

Nehej, tänkte väl det.

Mina tidigare inlägg i pensionsfrågan:  Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten samt Och du är 29 år sa du?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 februari, 2012 i Arbetslöshet, LAS

 

Etiketter: , ,

Och du är 29 år sa du?

Sedan mitt fasta jobb, som jag haft i 29 år, försvann på grund av fabriksnedläggning, så har jag varvat arbetslöshet med visstidsanställningar, timvik och praktik. I den situationen befinner sig i dagens arbetsliv inte bara de unga utan de flesta som blivit av med ett fast jobb eller inte har haft något. (Fast det märks förstås mest när det gäller de unga, de är ju en hel generation som befinner sig i denna usla sits.)

Under en arbetslöshetsperiod satt jag utan större förhoppningar och letade ställen att söka jobb på. Man svarar ju inte bara på annonser utan försöker på vinst och förlust på andra arbetsplatser också.

Ringde upp ett storkök och drog min ramsa ”Jag har jobbat på bageri i 29 år, men det har lagts ner … blablabla … behöver ni folk?” Den vänliga personalkvinnan svarar att de kan behöva semestervikarier och timvikarier.

Kan jag få komma och presentera mig? frågar jag.

Det ska gå bra, säger hon till min förvåning, och vi bestämmer tid och plats. Samtalet fortsätter.

Personalkvinnan: Och du är 29 år sa du?

Jag: Nej, nej, då hörde du fel. Jag har jobbat på bageri i 29 år. Jag är 58.

Det blir tyst i luren.

Tystnaden säger att personalkvinnan tänker ”Jäklar, en gammal tant, hur ska hon hänga med i tempot”. Men det kan hon ju inte säga högt, så jag får komma i alla fall. Och ser tydligen tillräckligt livskraftig ut för ett vikariat på tre månader, för det är vad jag får, till att börja med.

Det blev faktiskt nästan två års vikarierande i storköket. Tills 1) Sodexo tog över och matlagningen försvann och 2) en bemanningsfirma tog över andra arbetsuppgifter.

Ett tips från coachen till dig som kanske blir tvungen att byta karriär mitt i livet framåt 70-årsåldern, när pensionssystemet försämras: Plocka ut löständerna och prata suddigt, så kanske arbetsgivarn hör fel om din ålder och du får jobb.

  Jag är VISST 29!

Seriöst, det är svårt att få nytt jobb för äldre. Och även om man har jobb kan man bli av med det. Faktum är att det blir allt vanligare att arbetsgivare gör sig av med äldre arbetskraft genom att trixa på olika sätt.

Läs t.ex. här på min blogg om SJ (alla inlägg i kategorin Arbetslivet – Tåg), som la ut sin tågstädning på entreprenad för ett antal år sen. Personalen fick följa med enligt reglerna om övergång av verksamhet. Nu när SJ tar tillbaka städningen i egen regi struntar de i dessa regler, de handplockar och nyrekryterar.  De äldre städarna, trotjänarna, förlorar sina jobb.

Och i de flesta fall där arbetsgivarna (ofta med fackets goda minne) gör avvikelser från turordningsreglerna vid nedskärningar, så hör de äldre till dem som ryker. Icke önskvärda.

Men de äldre gör ur arbetsgivarnas synvinkel nytta i alla fall – som arbetslösa. Det behövs en stor kader av arbetslösa, många sökande till jobben, för att löner och andra villkor ska kunna hållas nere eller försämras. De arbetslösa bidrar på det sättet till högre vinster, och är i högsta grad önskvärda.

Som jag har skrivit om i min förra bloggpost: Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten.

(Även det här inlägget är inspirerat av intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten

Ett snabbt inlägg med anledning av bland annat intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN idag.

Vad det egentligen handlar om:

Framöver går stora årskullar i pension från arbetsplatserna. Nya måste anställas. Mindre årskullar står på tur. Färre sökande per jobb. Svårare för arbetsgivarna att lönedumpa, lättare för arbetarklassen att kräva bättre villkor.

Det här är något som arbetsgivarsidans ekonomer oroar sig för.

För att bibehålla tillräcklig arbetslöshet som ger hård konkurrens om jobben och fortsätta att hålla tillbaka arbetarklassen behöver arbetsgivarna
1) att folk jobbar längre (senarelagd pension). Visserligen vill få arbetsgivare ha äldre arbetskraft, men de äldre duger bra som arbetslösa
2) arbetskraftsinvandring.

Visst, det finns fler argument för (och emot) dessa saker, men det här är det huvudsakliga argumentet – som aldrig sägs rakt ut.

Först sjuklingarna och nu pensionärerna. Bilden hittad på facebook.

PS Läs gärna mitt nästa blogginlägg också, det hänger ihop med det här: Och du är 29 år sa du?

 
10 kommentarer

Publicerat av på 7 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 november, 2011 i Arbetslöshet

 

När facket skriver på

På regeringskansliet har äldre, sjuka och fackligt aktiva fått kicken vid nedskärningar, i strid med turordningsreglerna i LAS, Lagen om anställningsskydd. Detta har inte gjorts i strid med det lokala facket. Det lokala facket har skrivit på.

3 minuters klipp från svt play

Det här är inte ovanligt. Tvärtom. T.ex. vid de stora uppsägningarna på Volvo häromåret – cheferna fick i princip bestämma vilka som skulle få gå, utan hänsyn till turordningsreglerna. Facket skrev på.

I en tv-dokumentär om uppsägningarna på Volvo fick man se en facklig representant säga (ungefär) till ledsna och förbannade medlemmar: Ja det är illa att företaget gör så här. Det skorrade falskt. Företaget kan nämligen inte göra så om inte facket har accepterat det. Företaget kan bara be om att få göra avsteg från LAS, det är facket som säger ja eller nej till det.

Det är tillochmed så att om företaget saknar kollektivavtal och inte har ett fack att förhandla med – då kan de inte göra några avsteg alls från turordningsreglerna. Det krävs ett fack, som säger ja och skriver på, för att man ska få göra avsteg. Annars gäller lagen, punkt.

Det har blivit väldigt vanligt, att facken godkänner avvikelser från turordningsreglerna. Det har blivit så vanligt att nästa steg kan bli att turordningsreglerna i LAS försvagas eller tas bort.

Det är inte när vi håller hårt på en arbetsrättsregel, som den tas bort. Det är när vi i praktiken, på många ställen, inte håller på regeln, som följden blir att den tas bort eller ändras i avtal eller lag.

Så var det med fasta anställningar. Så är det nu på gång med turordningsreglerna. Uppluckringen börjar alltid ute på arbetsplatserna. Det är sånt man kan kalla klasskamp, oavsett vilken klass det är som ser till att få som den vill.

 

Läs även: Turordningslistan på väggen!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 september, 2011 i Arbetslöshet, LAS

 

Vad var det vi sa?

Det här är en text från 2006, publicerad i div tidningar, bl.a. Aftonbladet, och på anslagstavlor här och där, eftersom den spreds fritt per mail.

Under 90-talet skedde en hel del konkurser och företagsnedläggningar. Men vad som samtidigt skedde – och har fortsatt ske – var neddragning av bemanningen på i stort sett alla arbetsplatser i Sverige. Nedskärningar, omorganisationer och uppsägningar genomfördes under skydd av krisen. Man hotade med nedläggnings- och konkursrisk även när någon sådan inte fanns.

På alla dessa arbetsplatser varnade vi för konsekvenserna. På en del ställen öppet och stridslystet. På andra ställen hördes varningarna bara som suckar i pausrummen, men de fanns där.

Vi sa: Om ni ska minska bemanningen och vi ändå ska klara arbetsuppgifterna, så kommer fler att bli stressade och fysiskt överansträngda. Sjukfrånvaron kommer att öka.

Vi sa: Om ni tar bort de där tjänsterna, så kommer vi som blir kvar att få ägna åt oss fel saker, och det kommer att göras misstag på grund av sämre samordning.

Vi sa: Om ni genomför den där nedskärningsplanen, så kommer kvalitén att bli sämre på de varor/tjänster som vi producerar. Vi kommer inte att hinna ta hand om de barn som har svårigheter / gallra bort fula limpor / hålla rent på sjukhusgolven / genomföra förebyggande underhåll / plocka bort utgångna varor på hyllorna / korrekturläsa före publicering / laga de trasiga bilarna/bussarna ordentligt / osv. osv.

Alla som varit med om något liknande på sin arbetsplats, kan lägga till sina varningar på denna lista.

Om man påminner sig om vad vi varnade för, så blir samhällsutvecklingen fullkomligt logisk.

Om man – bara som ett räkneexempel – minskar bemanningen från fyra till två vårdare för tjugo åldringar, så blir konsekvenserna:
Två vårdare får ett stressigare arbete.
Två vårdare blir arbetslösa.
(Eftersom de två stressade vårdarna blir sjuka, så får en av de arbetslösa ibland rycka in som timvikarie.)
Tjugo åldringar får sämre vård.
Anhöriga till tjugo åldringar får mer stress och oro i sitt liv.
Ett vårdbolag får högre vinst.

Multiplicera detta med 1000 avdelningar för åldringsvård:
2000 personer får ett stressigare arbete.
2000 personer blir arbetslösa.
(Eftersom de 2000 stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får ett antal av de arbetslösa rycka in som timvikarier.)
20 000 åldringar får sämre vård.
osv.

Multiplicera vidare med alla sorters arbetsplatser: Skolor, daghem, fabriker, restauranger, städfirmor, försäkringskassor, tidningar, sjukhus, affärer…

Varför har sjukligheten ökat? Varför har vården blivit sämre? Varför kraschar maskinerna på den här arbetsplatsen? Varför sjunker kvalitén på så mycket? Varför har det blivit så rörigt här?
Alla dessa frågor kan besvaras med en motfråga: VAD VAR DET VI SA?

Om man inser vad som hänt, så inser man också att uttrycket ”det som är bra för företagen är bra för folket” fullkomligt söndersmulas. Det som händer är något helt annat: Det går bättre för företagen därför att det går sämre för folket. Vinsterna ökar därför att fler är arbetslösa.

Sammanfattningsvis: Effekten av färre arbetande och fler arbetslösa är: högre vinster och sämre samhälle.

Mitt tak är en annans golv.
Min stress på brödfabriken är en annans smaklösa bröd.
Min sjukhusinfektion är en annans arbetslöshet.
Och min arbetslöshet är en annans vinst.

/Frances Tuuloskorpi, i augusti 2006

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 augusti, 2011 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: