RSS

Kategoriarkiv: Avtalsrörelse

Ett anspråkslöst förslag

sedlar

7 december 2015

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka. Vi struntar i löneökning i år. Vi vill istället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet.

Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret.

Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.

De centrala avtalsförhandlingarna är sedan länge byteshandel. Lönepåslagen har vi fått i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera. Så släpptes t.ex. det fria visstideriet in i kollektivavtalen innan det sedan (som en följd av detta) släpptes in i Lagen om anställningsskydd.

Ökad flexibilitet innebär att din chef har mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv har mindre.

Ökad flexibilitet innebär att arbetsgivarna kan få arbetsuppgifterna gjorda på färre arbetstimmar. Om de bara måste ha folk inne exakt när de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningstrygghet, så minskar lönekostnaderna. Att färre gör fleras jobb, att rädsla får arbetare att inte hålla på sina rättigheter, att scheman försämrats så att folk blir tröttare och ”inte orkar bråka” osv – allt sådant hjälper upp profiten.

Det enda sättet att få förbättringar utan att betala med försämringar som i längden är värre, är att vi kämpar på arbetsplatserna. Det är först när arbetsgivarna inte får saker och ting gjorda under försämrade förhållanden, som en annan situation kan uppstå. Då kommer de också att be facken om hjälp att göra något åt saken. Istället för att som idag lugnt invänta löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill, i andra änden – på arbetsplatserna.

 

Och så vill jag passa på att berätta att antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen nu är fullföljd med den fjärde delen Om strejker (öppnas i nytt fönster/flik). Present till arg eller ledsen arbetskamrat?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 december, 2015 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 

Det går ett spöke genom Scania

Ur dagens fackliga information till Scaniaanställda: ”Scania har idag meddelat att marknadsefterfrågan gått ned och att produktionstakten kommer att sänkas med 20% i Europa och 10-15 % globalt. Till följd av detta tänker Scania minska personalstyrkan med ca 300 personer i Södertälje. De som berörs är visstidsanställda vars anställning kommer att avslutas efter att den pågående anställningsperioden löpt ut. Inga tillsvidareanställda berörs i dagsläget.”

Ska vi tala om dagsläget? I dagsläget är det ett ständigt tryck på de anställda på Scania att ställa upp på övertidsarbete. Flera avdelningar dras med underbemanning. Varenda anställd behövs i överkant, inklusive de visstidsanställda.

Låt mig gissa vad det här egentligen handlar om. Det är också ett dagsläge: De stundande förhandlingarna om nya löneavtal. Det är en klassiker att när det är dags för löneförhandlingar så går det väldigt väldigt dåligt för företaget. Det är ett sätt att dämpa arbetarnas krav på bättre löner och andra villkor.
Så har det varit i alla tider, oavsett världsläge, bilkris och klimatkris. Jag är ganska övertygad om att löneförhandlingarna spökar den här gången också.

När IFMetall 2009 ingick det s.k. 80%-avtalet där arbetarna på grund av ”krisen” skulle gå ner i arbetstid och betala en del av detta genom sänkt inkomst – då fanns det avdelningar på Scania som var tvungna att gå upp i flerskift för att klara produktionen. Samtidigt ökade pressen på att hinna med vad som måste hinnas med, trots nedskuren arbetstid. Efter en tid kunde en glad företagsledning meddela: Vi får nu lika mycket gjort på fyra dagar som förut på fem!
Så stod det till med den arbetsbristen, åtminstone på Scania.

Artikel i DN: Scania minskar produktionstakten

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 oktober, 2011 i Avtalsrörelse

 

Ut ur dimman

Den här artikeln skrev jag i februari 2010. Nu (2011) pratas det avtalsrörelse igen, så den får bli återanvänd. (Texten är något kortad i denna version.)

Avtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det. Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser. Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner), arbetstid, anställningsformer. Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades t.ex. in i de flesta kollektivavtal INNAN den skrevs in i LAS.

Dimridå kring byteshandeln. Arbetsgivarna: Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler! Facken: Vi gick med på det för att fler ska få jobb! Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, dvs det blir färre jobb.

Nu flaggas för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

Bemanningsfirmorna då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven?
I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

Allt fler säger: Stoppa bemanningstrixandet! Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställningsotryggheten som vi har att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år (2010) vill de helst ha både mera flexibilitet och 0 kr i löneökning! De känner sig, och ÄR, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

Risken är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill. Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen.

Är det meningslöst att ställa krav på våra förhandlare? Nej, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, så behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

Läs även: Ett anspråkslöst förslag (från 2015)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 september, 2011 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: