RSS

Kategoriarkiv: Arbetslöshet – Hur och varför

Blanda inte ihop arbetslösheten med de arbetslösa

rekrytering2014a
/Bild från feb 2014 då Af av misstag råkade kalla 61000 arbetslösa stockholmare till samma rekryteringsträff. Kaos uppstod och polis tillkallades./

Det finns idag 493 000 arbetslösa personer i Sverige.

Det finns idag 42 071 lediga jobb i arbetsförmedlingens platsbank.

Det finns alltså drygt tio gånger fler arbetslösa personer än lediga jobb.

Om man vill prata om arbetslösheten, så är det helt oväsentligt att prata om de arbetslösa, deras kompetens, deras arbetsvilja, deras ersättning etc. Observera: helt oväsentligt. Har inte med saken att göra. Om alla lediga jobb skulle besättas med arbetslösa idag, så skulle det fortfarande finnas 450 000 arbetslösa kvar. Fyrahundrafemtiotusen. Och noll lediga jobb.

Det finns säkert en hel del lediga jobb som inte läggs ut på arbetsförmedlingen, så man får ta den siffran med en nypa salt – men faktum kvarstår: Antalet arbetslösa är många gånger fler än antalet lediga jobb, och om alla lediga jobb skulle besättas så skulle det finnas många många arbetslösa kvar.

Om man vill prata om arbetslösheten, så måste man vända blicken från de arbetslösa och i stället granska hur det ser ut på arbetsplatserna. Det är nämligen där den strukturella arbetslösheten skapas, genom generell underbemanning.
Jag talar då inte om när det fattas folk för att ingen med rätt kompetens finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, berörs ofta inte med ett ord när det pratas arbetslöshet. De förslag som läggs fram, t.ex. att arbetslösa ska kunna få omskolning till lediga jobb, är självklara saker som lika gärna kan föreslås av arbetsgivare som av fackföreningar, men som inte minskar den avsiktliga underbemanningen.

Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. (Arbetslösheten är idag 8%) Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Därför finns det inte med i valutspelen, varken från Reinfeldt eller Löfven.

Den här texten är till stor del kopierad från ett inlägg från 2012 (Fem punkter och ett svart hål). Och mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslöshet – Hur och varför (i menyn t.h.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 26 juli, 2014 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

Inte arbetslös men lönlös

Jag vill gärna att du ska läsa ett brev som arbetslöse Robert Hedberg idag har skrivit till arbetsförmedlingen i sin hemkommun. ”Arbetslöse” Robert Hedberg borde det stå. För Robert är uppenbarligen inte arbetslös. Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är riktig anställning och riktig lön som saknas. Så är det med mycket av den s.k. arbetslösheten.

Ett brev om sommaren 2014 i en Sveriges många kommuner. Du har redan läst eller hört många liknande berättelser förut, om du haft ögon och öron öppna. En armé av lönlösa arbetare arbetar på tiotusentals arbetsplatser och det är en av flera metoder för lönedumpning på arbetsmarknaden.

Så här skriver Robert:

Är det meningen att vi som är i fas3 ska bli de kuggar som gör att semestern fungerar inom kommunen?

Vi som är i fas3 på kommunen har körkort vilket utnyttjas friskt av kommunen för att köra timanställda och bidragsanställda. Nu i semestertider kommer vi även ta över sysslorna som fastanställd personal brukar göra för att lösa semesterproblematiken åt kommunen.

Borde inte kommunen anställa semestervikarier istället för att använda fas3?

Borde inte denna kontroll av missbruk ligga hos AF?

I stället för att ni hela tiden säger att vi ska anmäla felaktigheter fast det ibland leder till avstängning för oss själva eftersom vi anses vara besvärliga? Själv anser jag att kommunen borde anställa oss fas3′or under semestern ifall de nu ska lösa personalbristen med oss. Eller så får man inte utnyttja körkorten hos fas3′or för att lösa personalproblemen hos den anställda personalen.

Inte nog med att man gör normala arbetsuppgifter hela dagarna utan lön, nu ska man även lösa semesterproblematiken i kommunen.

Det är en sak att jag sysselsätts, och en helt annan att man blir en av kuggarna som är nödvändig för att det dagliga arbetet ska fungera utan att någon tänker anställa någon, utan de bara utnyttjar systemet för att tjäna pengar åt kommunen.

Jag kan inte tvinga kommunala anordnare att anställa personal, men AF kan se till att neka kommunerna gratisarbetare när kommunen enbart utnyttjar situationen vilket verkar vara fallet i Mellerud där jag är sysselsatt.

Eller tycker man på AF att det är rätt att vi med körkort ska agera chaufförer inom kommunal verksamhet åt anställd personal?

Själv anser jag att AF eller AME faktiskt kolla upp hur fas3′or används inom den kommunala regin, och där felaktigheter hittas kräva att kommunen anställer personerna eller med omedelbar verkan bryta samarbetet.

Så långt Robert. De frågor han ställer till AF tycker jag att vi också ska ställa till varandra som arbetare med och utan anställning, arbetskamrater, fackligt aktiva. Hur kan det här tillåtas? Att vi har mage att prata fint om kollektivavtal och lika lön för lika arbete medan detta pågår, det är skamligt. Det är dags att organisera de ”arbetslösa”.

kollektivavtal_loftet ehhh… va?

Läs gärna även Konsekvensen av ett brutet löfte här på bloggen och andra inlägg i kategorin Arbetslöshet – hur och varför (hittas i menyn till höger)

 

En spännande höst på arbetsförmedlingen

Handläggarna och den direkta aktionen

En artikel på Aftonbladet berättar att handläggare på arbetsförmedlingen tycker att en viss regel om bestraffning av arbetslösa är för sträng. Det gäller regeln att man blir avregistrerad och fråntagen sin a-kassa direkt om man missar ett planerat möte eller annan aktivitet på af. ”Reglerna har både av oss, men även av andra, setts som väldigt hårda” säger en handläggare. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen kollade 1446 fall och det visade sig att i 76% av fallen struntade handläggarna i att avregistrera den arbetssökande.

Vad är detta? Om jag får vara fräck nog att jämföra handläggarnas agerande med sånt som kan hända på en annan random arbetsplats (ett lager, en restaurangkök, ett vårdboende) så skulle jag kalla tillvägagångssättet för en typ av direkt aktion. Man hoppar över (eller ger upp) argumentationen och gör helt enkelt som man vill, vilket ofta är vettigare än regelverket som chefer långt från verkligheten monterat upp.

Handläggarna är förmodligen medvetna om att antalet arbetslösa är betydligt högre än antalet lediga jobb (även om de inte säger det till den arbetssökande) och att man inte gör saken bättre genom att hålla de arbetslösa i strypkoppel. Dessutom handlar det säkert om handläggarnas egen arbetsbörda och vad de vill prioritera.
Förståeligt då att de helt enkelt hoppar över avregistreringen (76% av gångerna) och säger till den arbetssökande: Du har missat ett möte, det var inte bra, se till att komma på den här nya tiden nu, så jag slipper avregistrera dig så du förlorar ersättning.
Gott så.

Men vad händer nu då?

Nu mildras regeln som handläggarna tycker är för sträng. Den arbetssökande blir inte avstängd direkt vid en första miss utan får en varning. Sen trappas straffet upp i fyra steg. Samtidigt skärps och utökas kontrollsystemet. Det är redan så att de arbetslösa lämnar in rapporter om sina jobbsök varje månad. Från och med oktober ska de bland annat rapportera mycket mer detaljerat om hur när och var de söker jobb, i särskilda formulär. Vilket naturligtvis också ökar arbetsbördan på handläggarna (och datasystemen).

Det ska bli intressant att se vilka direkta aktioner som detta leder till!

galen_vid_datorn

Här är några (anonymiserade) inlägg från ett forum för arbetslösa:

En arbetslös:
Har varit på af idag och handläggaren sa att de var allvarligt oroade hur det skulle gå…var kaos redan nu innan det ens startat. De har på mitt af över hundra ”kunder” per handläggare som ska kolla alla rapporter och de anställer ingen ny personal för detta samt att handlingsplanerna skall (enligt nya direktiv från ovan) uppdateras en gång i månaden för de ska vara aktuella och utvärderas med rapporten. Samt att de ska hinna med övriga arbetsuppgifter de har. Ja jag är inte direkt avundsjuk på deras sits. Samtidigt som jag undrar hur det kan bli korrekta bedömningar med den arbetsbördan.

En annan arbetslös:
Har också varit på AF idag. Arbetsförmedlare dignar under bördan av nya arbetsuppgifter. De befarar att datasystemet ska krascha då alla ska lämna in aktivitetsrapporter via af´s hemsida. Redan nu får de varningstexter på skärmen om att systemet är segt. De befarar också att deras hälsa ska ta skada p gr av meningslösa uppgifter de måste göra genom dessa ökade kontroller. Snart ska alla nyanlända, alla i aktivitetsgarantins alla faser registreras och lämna in aktivitetsrapporter. Det är tiden fram till november som i första hand avgör om af´s datasystem klarar av all denna trafik. Om den gör det så kan tiden runt december bli avgörande för om det ska bli ytterligare förändringar i hanteringen av arbetslösas påtvingade rapportering. Personal på af hoppas att dessa regler om aktivitetsrapportering kommer att ändras. Vi får se hur det blir. Ska handlingsplanen uppdateras 1 gång mån, då hinner inte platsförmedlarna att göra annat än sitta vid datorn. Jag börjar nu ana ett mörker som närmar sig alla inskrivna i aktivitetsgarantin. Mer krav på aktivitet ska nog åläggas dessa, då Af inte längre förmår klara av detta själv.

En tredje arbetslös:
Inom ett år kommer vi ha en fullständigt havererad myndighetsstat där arbetsförmedlingen och försäkringskassan inte kommer vara kapabla att fullfölja regeringens direktiv. Det i sin tur innebär att ersättningar återigen kommer försenas ytterligare och all dokumentation kommer samlas på hög. För även om nya tjänster inom dessa myndigheter tillsätts så kommer verksamheten gå på knäna. Arbetslösa och sjuka kommer få betala det högsta priset (som vanligt).

Läs mer här på bloggen i kategorin Arbetslöshet – Hur och varför. T.ex. det här: Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2013 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

Konsekvensen av ett brutet löfte

Fas 3-jobb får inte innehålla ”ordinarie arbetsuppgifter”, så har reglerna varit. Men reglerna har inte följts. Många fas-treor har gjort ett ”riktigt jobb”, men inte fått lön och andra normala rättigheter.

Som sagt, reglerna har inte följts. Vilket vi hade kunnat göra något åt, om de arbetslösa och de i Fas 3 (som har bytt namn till ”sysselsättningsfasen”) organiserades aktivt av fackföreningarna, och om facken hade stoppat sådana flagranta brott mot kollektivavtalet. För det finns ju ett facklig löfte, eller hur?

 
 
Vad blir konsekvensen när vi inte håller på regler som faktiskt finns? Hur gick det när vi inte höll på reglerna om fast anställning? Hur går det när vi inte håller på turordningsreglerna?

Svar: Reglerna mjukas upp och försvinner.

I konsekvensens namn har alltså fas 3-reglerna ändrats. Numera, fick jag veta på arbetsförmedlingen i förra veckan, får det vara ordinarie arbetsuppgifter. Utan lön och andra normala rättigheter. Så, vad sägs om lite aktiv facklig organisering nu då? Fast det är sent påtänkt att knäppa hängslena när man redan har tappat brallorna.

 
 
taihand

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

/ur LO:s skrift Kollektivavtalet – det skrivna löftet av Ingemar Göransson och Anna Holmgren

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 februari, 2013 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

De arbetslösas skitiga skugga

Det är skitigt på Sveriges sjukhus.

Artikel i DN 2012-12-11
Artikel i DN 2012-12-12

Skiten ligger i hörnen som kvarglömda skuggor av människor som går arbetslösa fast deras arbete behövs. Vore de människorna där, så skulle det inte vara skitigt. För det är inte människorna som är skitiga, det är deras frånvaro. Som är. Skit.

skugga

Jag ska upprepa mig (det är inte första gången). Så här skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 20 november 2011:

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 december, 2012 i Arbetslöshet - Hur och varför

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 

Fem punkter och ett svart hål

I Dalarnas Tidning skriver Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO, och Hans Svedberg, ordförande LO-distriktet Dalarna och Gävleborg, en artikel med rubriken Fem punkter mot arbetslösheten.

Vilka är då dessa punkter? Det handlar som vanligt om att göra de arbetslösa mer anställningsbara (samt ännu lite fler subventionerade jobb).
Jag säger inte att vart och ett av dessa förslag är felaktigt. Det är klart att om det verkligen saknas utbildat folk inom en viss yrkeskategori så bör det finnas möjligheter att omskola sig till de jobben. Det är en fråga som arbetsgivarna borde driva. Det är inget av dessa fem LO-förslag som inte arbetsgivarsidan lika gärna kan driva. Finns det verkligen inget annat perspektiv? Jo, det finns – de arbetandes perspektiv.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, nämligen underbemanningen på arbetsplatserna, berörs inte med ett ord. Jag talar då alltså inte om när det fattas folk för att ingen med den kompetensen finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Särskilt djupt gapar detta svarta hål i just LOs förslag. Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Kan det vara därför den frågan inte nämns i LO-företrädarnas förslag?

Mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslöshet – Hur och varför.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2012 i Arbetslöshet - Hur och varför

 
 
%d bloggare gillar detta: