RSS

Kategoriarkiv: Gamla godingar

Arbetstidsförkortning! Arbetsomfördelning!

Den här artikeln skrev jag 1984. Den publicerades i flera olika tidningar och tidskrifter. När jag skrev den så var datoriseringen på väg in i arbetslivet. Hur skulle vi använda de tidsvinster som det skulle leda till?

Nu när jag lägger upp artikeln här på bloggen är det 2014. Trettio år har gått och vi kan fråga oss: Hur blev det? En hel del (om än inte allt) i den här gamla artikeln känns fortfarande aktuellt, så håll till godo.

Bild: Argument år 2014. Bilden är ett montage som jag hittat på nätet.
sextimmar

Om ett litet och förnuftigt land

I ett samhälle där varje jordbruksarbetare (jägare, fiskare) bara kan framställa lite mer mat än det han själv äter upp, måste nästan alla människor arbeta med att framställa mat. Men så snart varje matarbetare kan framställa mat till ett större antal människor, finns det arbetstid över för tillverkning av andra varor.

Om man sedan fortsätter att rationalisera, dvs att minska den arbetstid som behövs för produktionen av bröd, kastruller, strumpor, bilar, radioapparater – vad gör vi då med den arbetstid som ”blir över”?

Vi kan fundera över frågan genom att betrakta en miniatyr – ett litet men förnuftigt land.

Arbetsfördelningen i Det Lilla landet.

Det Lilla Landet har 1400 invånare, varken fler eller färre. 400 av dessa människor är för unga, för gamla eller för sjuka för att arbeta produktivt. Men det gör inget. 800 människor arbetar på heltid med att framställa mat, kläder, bostäder etc åt både sig själva och de andra invånarna i Det Lilla Landet. Alla 1400 får vad de behöver.

En del, särskilt bland de 400 ”icke produktiva” behöver vård, utbildning och hjälp av olika slag. Det får de också. 150 personer ägnar sin arbetstid åt detta. Kvar finns det 50 glada personer som får ligga i för att spela teater, skriva böcker och måla tavlor till sin egen och de andra 1350 människornas förnöjelse.

Tekniken utvecklas

Tekniken utvecklas i detta lilla land. Människorna kommer på metoder att framställa både mat, kläder och hus enklare och snabbare. Till slut behövs det bara 600 heltidsarbetande – mot tidigare 800 – för att producera de nödvändiga varorna åt 1400 människor.

Naturligtvis frågar sig alla invånare i Det Lilla Landet: Vad gör vi nu?

Ska vi låta alla jobba på som tidigare och alltså producera mer mat, kläder och bostäder än vi har användning för? Eller ska vi låta 600 av oss fortsätta att producera och så får de 200 som blir över göra ingenting? Mat, kläder och bostad kan de få i alla fall, för det räcker ju till alla. Fast i så fall bör de förstås be och böna lite först – de jobbar ju faktiskt inte.

Förresten, nu när det går att producera köttbullar och kalsonger snabbare, så borde det väl också gå snabbare att vårda folk. Varför skulle just de 150 som jobbar med det fortsätta att vara lika många? För jämviktens skull borde de också bli färre…

Nya stora möjligheter

Nej då. Så slut i huvet är inte invånarna i Det Lilla Landet. Naturligtvis diskuterar man förnuftiga alternativ. Man diskuterar att förkorta arbetstiden för alla som arbetar. Man diskuterar att utöka antalet som arbetar inom vård och omsorg. Där kan det ju egentligen aldrig finnas för mycket folk.

Man diskuterar om man ska kunna låta fler ägna sig åt kulturellt arbete – eller om det räcker att alla får mer tid för sådant genom kortare arbetstid.

Allt kan hända! Och alla invånare i Det Lilla Landet är glada över sina nya stora möjligheter.

Kortare arbetstid…

Det finns inga grundläggande skillnader mellan Det Lilla Landet och vårt samhälle. Om vi som arbetar fick bestämma skulle vi diskutera förnuftiga alternativ. Om vi som arbetar tungt och på obekväm arbetstid fick bestämma, skulle vi säkert snacka mycket om att arbeta kortare tid varje dag eller varje vecka.

Vi är ju trötta, vi blir fort utslitna. Vi har för lite tid för barnen och orkar ibland med dem dåligt. Få av oss har tid och ork att gå på fackmöten, trots att ingen av oss vill överlåta tänkande och all makt till dem som är aktieägare, politiker eller ombudsmän på heltid.

Och av våra åtta timmars fritid och åtta timmars sömn försvinner mycket tid på bussen och i bilkön. Det gäller förresten inte bara oss som har de tyngsta jobben och de knasigaste arbetstiderna.

Men om vi får kortare arbetstid, hur går det då med lönen?

Använd förnuftet! Om vi kan framställa de varor som behövs på kortare tid, så kan vi givetvis få samma lön som då vi hade en längre men mindre effektiv arbetstid. Lönen, pengarna, motsvarar ju de varor och tjänster vi kan få för dem.

När man för inte så hemskt länge sen demonstrerade för åtta timmars arbetsdag, trodde många att det var en utopi, en omöjlig dröm. Två saker gjorde drömmen verklig: industriproduktionens tekniska utveckling och arbetarklassens kamp för sitt krav.

Nu är sextimmarsdagen möjlig. Om den ska bli verklig beror på om vi som vill ha den kämpar för den.

och omfördelad arbetstid

En förbättrad produktion kan utnyttjas till mer än att korta arbetstiden för var och en av oss. Vi kan också få en lugnare arbetstakt, vi kan göra jobben bättre – och vi kan flytta vår arbetstid dit vi tycker att den behövs.

Det finns ju arbetsuppgifter som det är mycket svårt, ja löjligt, att försöka rationalisera. Dit hör t.ex. vårdjobben. Rationaliseringar inom vården medför nästan alltid sämre vård.

Om vi behöver mindre tid till att producera bullarna och bilarna, så kan mer arbetstid ägnas åt att ta hand om gamla och barn och sjuka människor. Dels genom att vi var och en genom arbetstidsförkortning får mer tid för våra egna ungar och gamla föräldrar, dels genom att fler människor kan jobba inom vården när färre behövs för industriproduktionen.

Om man talar om den offentliga sektorn som ”tärande”, glömmer man bort att om arbetslivet låg i de arbetandes händer skulle det vara naturligt för oss att se till att våra ”överblivna arbetstid” används där den behövs.

Att det finns byråkrati och onödiga uppgifter och överklass inom den offentliga sektorn, liksom inom den privata, är en annan sak. Det är klart att sånt ska bort. Men gubbarna ska vi ta hand om!

Allt går inte fortare

Det finns fler sorters jobb än vården som inte kan rationaliseras. Det är t.ex. konstnärernas arbete, författarnas, skådespelarnas, musikernas. Produktionstiden för en kastrull kanske kan minskas från en timme till tio minuter. Men att skriva en boksida, måla en tavla eller repetera en teaterpjäs kan inte gå fortare och fortare.

Effekten blir att kulturen skenbart blir dyrare och dyrare jämfört med kastrullerna. Men i själva verket är det ju tvärtom. Eftersom det behövs mindre arbetstid till att göra kastruller, så har vi råd med mer arbetstid för kulturen. Både att var och en av oss får mer tid att utveckla våra talanger och intressen genom kortare arbetstid och att vi får bättre råd att hålla oss med folk som har det som jobb.

Allt nytt är inte bra

Vi som arbetar måste urskilja de goda möjligheterna i bättre utvecklad teknik och produktion. Vi måste tänka efter hur vi vill utnyttja dessa möjligheter och börja kämpa för det vi vill.

Vi måste också tänka efter vad vi inte vill. Det finns ju faktiskt även dumma rationaliseringar och all teknik är inte bra för att den är ny. Vi vill ha bort jobb som man får ont i ryggen av för att man lyfter tungt. Men vi vill inte byta ut det mot att få ont i ryggen av att sitta och skava framför en dataskärm. Ont i ryggen gör ont i ryggen lik förbannat.

Vi vill ha bort jobb som man får magsår av för att de är för stressiga. Men vi vill inte byta dem mot jobb som man för magsår av för att de är ensliga och tråkiga. Magsåret svider lik förbannat.

Godare och vackrare

Ny teknik betyder inte heller automatiskt att arbetstiden för att få fram en viss vara kan minskas. Många av oss jobbar på arbetsplatser med dåligt organisation och för få anställda, i ett arbete som är ryckigt och stressigt. Ska man sätta in ny teknik på ett sånt ställe, så ska den användas för att få en lugnare arbetstakt. Eller man kanske behöver tiden för att framställa godare köttbullar och vackrare kalsonger.

Om de som beslutar över andras arbete, och deras ”experter”, har initiativet och alla rationaliseringsvinster hamnar i deras händer, så kommer de att kasta sig över varje tänkbar dataskärm och varje möjlig uppsägning som hungriga hundar.

Om däremot vi som gör jobbet tar initiativet så gör vi helt klart för hundarna att rationaliseringar ska användas till förkortad arbetstid med bibehållen lön, till omfördelning av resurser dit de behövs i samhället och till andra förnuftiga syften. Om hundarna vet att det inte bara är att glufsa i sig så tar de det lite lugnare. Vi slipper en del dumrationaliseringar och kan koncentrera oss på verklig och förnuftig utveckling.

Om vi hade makten

Alltså: Vi som arbetar måste diskutera hur vi skulle utnyttja de nya produktionsmöjligheterna om vi hade makten. Vi har inte makten. Det Lilla Landet finns inte. Men när vi står inför de samhällsförhållanden som gör det förnuftiga omöjligt måste vi ha förnuftet kvar. Vi måste utgå från hur vi egentligen vill ha det och vad som egentligen är möjligt och ställa våra krav utifrån det perspektivet.

Vi kan inte förlita oss på att fackliga och politiska företrädare ska sköta om tankeverksamheten och ställa kraven. Kraven måste komma från oss på arbetsplatserna, inom industrin och vården och från dem av oss som är arbetslösa.

Om det ska bli ett verkligt tryck till exempel för kravet på sex timmars arbetsdag så måste det ställas överallt där vi rör oss. Vi kan ställa det i lokala förhandlingar på jobbet, skriva motioner till avtalskonferenserna och förbundskongresserna, demonstrera för det. Tala om det för dina arbetskamrater. Berätta det för dina barn! Gör det omöjliga möjligt.

/Frances Tuuloskorpi i september 1984

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 augusti, 2014 i Blandat, En artikel från 1984

 

Gemensamt språk är ett klassintresse

Att vi har ett gemensamt språk på arbetsplatserna, vid sidan om alla våra modersmål, är ett klassintresse. Det var nåt som vi tidigt upptäckte på brödfabriken Bagarn.

Med anledning av Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN Vem kan vilja att folk som bor här inte lär sig svenska? vill jag lyfta upp ett äldre inlägg här på bloggen:  En intervju från 1982.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 juni, 2012 i En intervju från 1982

 

En intervju från 1982

Letade efter något i en gammal mapp med tidningsklipp om min tidigare arbetsplats Bagarn, och hittade i stället en intervju med mig själv från 1982, i en tidning som hette Kommunistiska arbetartidningen (tror inte den finns längre).
Det är alltså en nästan trettio år gammal intervju. När den gjordes var ungefär en tredjedel av mina arbetskamrater invandrare. Andelen ökade därefter år från år. Tjugofem år senare var invandrarna minst hälften av inomhusarbetarna. Då var den största invandrargruppen från Eritrea.

Det var lite kul att läsa intervjun så här långt efteråt. Jag tror att den attityd som presenteras i intervjun bidrog till utvecklingen av det starka kollektiv som vi med tiden blev på Bagarn – en för alla, alla för en – och att den därför kan vara av intresse även för andra. Jag har skurit ned lite grann eftersom artikeln är lång, men det mesta är kvar.

————

Svenskar och invandrare: STÄLL KRAV PÅ VARANN!

Rasistiska grupper har blivit mindre ljusskygga. Åtminstone skrivs det mer om dem i pressen. Men hur ser det ut på den vanliga arbetsplatsen? Arbetartidningen träffade Frances Tuuloskorpi, klubbordförande på storbageriet Stockholmsbagarn. I sin lägenhet i nya Hagalund i Solna – ”Blåkulla” i folkmun – ger hon ett lite annorlunda perspektiv på den här frågan.

Berätta om din arbetsplats!

– Jag jobbar på Skogaholms Bröds stockholmsbageri, ”Bagarn” som vi säger. Det är en av Sveriges största brödfabriker med ca 250 arbetare och 50 tjänstemän. De flesta är svenskar. Den största invandrargruppen är jugoslaverna. Sen kommer de spansktalande, finnar, turkar och greker. Sen har vi en del udda från t.ex. arabländer, Thailand, Nepal.
På somrarna har vi många extranställda skolungdomar och många utländska studerande kommer och arbetar.

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är ju inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har ju mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!
Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna. Det är tex. inte så kul för en svensk – eller för en turk – att jobba på en avdelning där alla andra talar serbokroatiska.

Modersmålsundervisning för mina arbetskamraters barn måste jag vara med och kräva – men också att arbetskamraterna ska försöka lära sig svenska ordentligt. Vi ska inte vara mesiga utan ställa gemensamma krav på varann. Svenskarna måste hjälpa invandrade arbetskamrater att lära sig svenska.

Jag skriver ju in de nya medlemmarna i facket. Jag vet att det blir problem, om de inte kan svenska. Det blir svårt att informera och få med dem i kampen. Man kan ju ha tolkar på mötena, men alla måste kunna vara med i det dagliga snacket, det är där det viktiga händer på en arbetsplats. Själv har jag lärt mig lite serbokroatiska. Men alla kan ju inte lära sig alla språk. Svenskan måste vara det gemensamma.

Vad säger invandrarna på ditt jobb i de här frågorna?

– Vi pratar inte mer om rasism än om något annat. Men jag har märkt att precis som det förekommer förakt mot invandrare bland svenskar, så förekommer det bland invandrare förakt mot den svenska arbetarklassen. En del tycker att svenskar är slöa och dumma. Vissa hårt prövade flyktingar från tex. Latinamerika säger: ”Svenska arbetarklassen är lurad och reformistisk”. Det ligger ju nåt i det, men det är ändå en fördom. Vi måste kämpa oss bort från fördomarna och förena oss.

Invandrarna är inte nån likformig grupp. De kommer från olika kulturer. Det finns också klassmässiga skillnader. Det finns tex. invandrare som är här i avsikt att jobba en kortare tid för att kunna bli småföretagare i sitt hemland. Det finns ju även svenskar med den inriktningen. När sånt folk drar sig för att ställa upp på gemensam facklig kamp är det inte fråga om personlig elakhet eller rasolikhet, utan om olika klassintressen. De som inte räknar med att kunna lämna arbetarklassen är stabilare och ofta stridsberedda, oavsett var de kommer ifrån.

Tycker du att rasismen har ökat på senare tid?

– Nej, det tycker jag inte, jag har inte märkt det på jobbet i alla fall. Men faran får inte underskattas.

Hur fackligt/politiskt ledande personer uppträder mot invandrarna på arbetsplatsen har stor betydelse. Attityder sprids.
Inom facket är det viktigt att försöka ordna kontaktombud för alla språkgrupper. Det gör vi. Vi ska försöka få iväg några på facklig tolkutbildning.
I vår klubbstyrelse sitter en finska, en jugoslav, en turk, en grek. Några svenskar får vara med också.

Vill du tillägga något?

– Ja. Man ska inte förneka att man har vissa gemensamma intressen med folk från sin ”egen” kultur, precis som med folk av ens eget kön. Men jag (som är kvinna) har ju mycket mer gemensamt med mina manliga arbetskamrater än med en kvinnlig chef. Man måste se till huvudmotsättningen.

Vad jag menar md småborgerligt trams är uppfattningen att man först måste gilla varann jättemycket – sedan kämpa. Jag var en gång på ett möte om invandrarfrågor här i Hagalund. Då var det en finsk kvinna som sa: ”Vad är egentligen solidaritet? Det är inte vänskap, inte förståelse. Det är att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.” Det tycker jag var bra sagt. Vi måste kämpa ihop. Då blir vi också vänner och kan ha kul ihop.
Däremot ska vi inte försöka förneka invandringens problem. Vi måste som jag sa ställa krav på varann, både svenskar och invandrare. Det tror jag är bästa skölden mot rasism.

Jag ska ta ett exempel. Vi hade en städare från ett latinamerikanskt land. Han kom i bråk med en svensk äldre kvinna och var väldigt oförskämd mot henne. Hon tog förstås åt sig och tyckte att han var ”en jäkla elak utlänning”. Jag skällde ut honom för att han hade en föraktfull stil. Jag skällde lika mycket på honom som jag skulle skällt på en svensk. Det blev en öppning. Den killen blev sen kontaktombud och det blev fart på städarna. Man behöver inte gå på tå, om man visar klart och tydligt att man är ute efter enighet.


Tre av många många möten och diskussioner på Bagarn

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2011 i En intervju från 1982, Stockholmsbagarn

 
 
%d bloggare gillar detta: