RSS

Kategoriarkiv: Folkrörelsestrategi

Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Varsågoda, en föreläsning i två delar om folkrörelse på arbetsplatsen. De två delarna är vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså. Obs att det INTE är samma föreläsning som den om avtal och lagar (länk till den finns längst ner i inlägget.)

Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.
Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan jobba för att använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati.

Jag planerar också att göra en del 3 om olika kampmetoder. Men det kommer att dröja ett tag, sticker emellan med ett skrivjobb som blivit liggande för länge.

Får man?

I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått ett par frågor om tystnadsplikt*. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Här kommer en kommentar till det.

Inget hysch-hysch!

Information stannar ofta i en begränsad krets. I klubbstyrelsen eller kamratgänget. Om man ska få kollektiv styrka så måste man sträva efter att informationen når alla. Förutom möten och pausprat är det bra med skriftlig information, allt från en lapp på toalettdörren till en ambitiös arbetsplatstidning. Man kan alltid sträva efter att hela kollektivet ska veta allt som klubbstyrelsen (skyddsombudet, kontaktombudet) vet.
”Tystnadsplikt” i samband med förhandlingar godtas alltför ofta! Det händer att en fackklubb går ut och informerar först när förhandlingar är klara.(Eller inte alls.) Men varför ska det accepteras? Arbetsgivarnas förhandlare går givetvis tillbaka och rådgör med sina uppdragsgivare hela tiden under förhandlingarnas gång. Lika självklart bör det vara att fackliga förhandlare går tillbaka till sina uppdragsgivare – medlemmarna – under förhandlingarnas gång. ”Så här är läget. Ska vi backa, kompromissa eller stå på oss?”

Hysch-hysch kring turordningslistor är typiskt en sån grej som bara arbetsgivaren har glädje av. Upp med listan på väggen! Personnummer kan man ta bort men hur länge arbetskamraterna har varit anställda är rimligen ingen hemlighet.

Mitt råd är helt enkelt att alltid informera löpande och öppet, så att alla vänjer sig vid det, både medlemmar och chefer. Cheferna kommer att sura om dom inte är vana vid det, likaså kan det bli sura miner första gångerna ni talar om att nu måste vi ajournera (dvs göra uppehåll i förhandlingarna) och gå tillbaka till medlemmarna för att diskutera eller för att få den här uppgörelsen godkänd! Men dom får väl vänja sig att det är slut med hysch-hysch.

Tystnadsplikt i lagreglerna

Om företaget verkligen vill ha tystnadsplikt i en fråga, så kan dom begära förhandling om det. Det räcker alltså inte att dom säger ”nu håller vi tyst om det här” eller bara förutsätter att det ska vara tyst. Förhandlingen om tystnadsplikt kan genomföras i samband med förhandlingen om sakfrågan eller vid ett separat möte. Men för att det ska finnas skäl till tystnadsplikt så ska det handla om ”risk för väsentlig skada för part eller annan” om det kommer ut, det kan t.ex. handla om försäljning/köp av företag eller anbudsgivning. Men vanliga saker som lokala förhandlingar oftast handlar om, som lönesystem och förmåner, arbetstider osv. finns det inte skäl att belägga med tystnadsplikt.
Om man inte kommer överens vid en förhandling om tystnadsplikt så kan företaget ta frågan till domstol. Så länge tystnadsplikten förhandlas råder tystnadsplikt…  såvida inte företaget borde ha förstått att det inte är en tystnadspliktsfråga! ”Är kravet obefogat och har parten insett eller bort inse detta, föreligger dock ej tystnadsplikt” står det i MBL. (Reglerna om förhandling om tystnadsplikt hittar du i §§ 21, 22 och 56 i Medbestämmandelagen.)

Men personfrågor då?

Man pladdrar naturligtvis inte om arbetskamraters personliga problem. Men vad är en personfråga? Om någon hålls som timmis fast hen behövs på heltid, då är det inte en personfråga. Arbetskamraterna kan samla ihop sig och säga till att de vill att hen ska bli anställd på riktigt.
Även rehabfrågor kan vara mer än personfrågor. Här är ett exempel från ett bussgarage:
En chaufför kan inte längre köra buss på heltid, av hälsoskäl. Fackklubben anser att det finns andra arbetsuppgifter som hen kan fylla ut sin arbetstid med. Företaget säger att inget av förslagen funkar så de måste tyvärr säga upp den anställde. Det finns flera anställda i samma sits som företaget säkert också skulle vilja säga upp. Klubben kallar till medlemsmöte (med den drabbade medlemmens godkännande) för att diskutera åtgärder. Det kommer säkert mycket oväntat för arbetsgivaren. För så GÖR man ju inte, kallar till medlemsmöte i en personfråga!
Dagen efter att kallelse till medlemsmöte gått ut, så hittar företaget plötsligt en lösning för den drabbade medlemmen. Blotta risken för kollektivt agerande och solidaritet löste den ”personfrågan”.

• obs att när jag skriver om tystnadsplikt här så tar jag inte upp sitsen för fackliga som sitter i bolagsstyrelser och får information där, dom omfattas av särskilda regler. Inte heller om sådana sekretessregler som gäller när det handlar om patienter, klienter osv. Utan jag avser vanlig information och förhandling på arbetsplatsen.

Slutkläm

Passar på att tipsa om senaste numret av tidskriften Clarté.  Temat för numret är Arbetarrörelser och där finns artiklar av Hans Isaksson, Johanna Palm, Mikael Nyberg, Emil Boss, Roy Karlsson, Daria Bogdanska med flera. Kan beställas här.

I numret finns också en intervju med mig som järnvägaren Erik Bohman har gjort.

Intervjun avslutas med följande slutkläm, som får bli slutkläm även här. Det handlar om att hälsa en ny arbetskamrat välkommen.

När facket är en folkrörelse på arbetsplatsen så kommer den som skriver in en ny medlem att tala om att vi har en fackförening här, för att ingen ska behöva gå med sänkt huvud utan alla ska kunna gå upp med hakan och helst näsan i vädret. Vi förväntar oss att du är med och skyddar dina arbetskamrater och en rimlig arbetsbörda, och dina arbetskamrater ska göra detsamma för dig. Alla för alla.

 BÖCKERNA – och fler föreläsningar

Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) + en del andra texter hittar ni här:
fokrorelselinjen.wordpress.com

En annan föreläsning – om avtal och lagar.
Jag har tidigare lagt upp en annan youtube-föreläsning i tre delar om sådana rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Också den är avsedd att kunna förstås även av personer som inte är så insatta (ännu). Dina rättigheter på jobbet..

 
 

Köket under jorden

tangentbord2

Varför så tyst på bloggen. Jo, jag håller på och jobbar med en bok. Arbetsnamnet på boken är Köket under jorden eller Köket under jorden och andra spännande arbetsplatser och analyser 2001-2020.

”Köket” blir en uppföljare på min textsamling Folk och andra bullar, som kom ut år 2001. Den boken är slutsåld, men texterna kan hittas här om någon är nyfiken.

Så nu sysslar jag med textbearbetning och framförallt gallring i Köket. Jag har väldigt mycket skrivet från de två senaste decennierna, som jag skulle vilja ha med i boken. Men jag gillar korta och koncisa böcker. Kompromissen får bli en rimligt kort och tjock bok. Några tappra provläsare har fått tillgång till materialet och ska om möjligt hjälpa mig med gallringen.

I pauserna från Köket joxar jag, som redaktör, med en till bok, Hopsnackat PLUS. Antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen består av fyra pocketböcker: Hopsnackat och fördjupningarna Hopskrivet, Slutsnackat och Om strejker. Tanken är att när nuvarande upplagor av dessa böcker tar slut så ska vi inte trycka flera. Istället kan det bli en samlingsvolym, Hopsnackat PLUS, som ska innehålla det mesta ur Hopsnackat plus ett urval berättelser från de tre fördjupningarna.

 
 

Till dig som är lite bakom

Nu vänder jag mig till dig som är lite bakom. Och då menar jag INTE lite korkad, utan att du helt enkelt inte vill stå längst fram i rampljuset.

På ett möte kanske du oftast sitter tyst medan de vanliga storsnackarna gafflar på som vanligt. Eller du kanske säger något, men du vill inte ta på dig något fackligt uppdrag eller vara den som framför något till chefen. Du kanske tycker det är jobbigt när det blir ”bråk” med en chef. Även om du också egentligen har ett och annat att säga till chefen så drar du dig för att verkligen säga det. Det finns andra som pratar bättre, eller åtminstone hellre, tycker du. Någon gång kanske du verkligen har tänkt säga ifrån om något men när det var dags så blev du liksom stum.

Känner du igen dig, helt och hållet eller lite grann? Du är inte ensam, det finns nog fler som känner som du än det finns storsnackare.

Om du bara visste, hur viktig du är.

För det första

de som står där framme och framför något från er till chefen, kanske inte älskar det alla dar i veckan. De kan ha tagit på sig det för att det är viktigt och ingen annan ville. Så visa att de har stöd. Du kanske ändå kan säga ”Jag håller med”. Eller ”Vi tycker så allihop” om ni har försnackat. Om du blir stum, nicka i alla fall när någon säger det du håller med om! Skaka på huvudet om chefen säger något dumt. Även om du inte är längst fram så påverkar du stämningen i rummet.

För det andra

det är inte alltid bästa grejen att någon/några få talar för er alla. Det blir så lätt en slags teater. Chefen blir lätt van vid att en ”facklig” eller annan storsnackare säger emot och tjafsar. Vi kan kalla storsnackaren för Frances, så behöver ingen annan ta illa upp. Chefen är så van vid att Frasse säger emot så det betyder liksom inget. Alla vet att Frasse gafflar men det blir inte så mycket mer, hon gnäller ju jämt. Så det kan betyda MER om du visar vad du tycker än när Frasse gör det. Allra bäst är det om ni kan visa att hela gänget är överens.

För det tredje

det finns saker du kan göra som inte innebär att du måste ställa dig upp och pladdra. Till exempel när det gäller de här två grejerna som jag tycker borde funka på alla arbetsplatser:

1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.

2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss.

När det gäller 1) så kanske ni kan göra något annat än att prata. Om chefen är taskig mot någon som framför sånt som är viktigt för er på ett möte, så kan ni kanske helt enkelt gå därifrån. Bara som ett exempel.

Och nummer 2) kräver heller inga tjusiga tal. Utan att ni helt enkelt låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än ni egentligen hinner med. ”Helt enkelt”? nej enkelt är det inte alltid. Men det är banne mig inte svårare än att springa så man blir sjuk och ändå knappt hinna med det som ska göras.

När det gäller sånt så är dina handlingar lika viktiga som alla andras, det är just att alla ställer upp som är grejen.

Viktigt

Du behöver inte tycka detsamma som andra om en massa saker. Du behöver inte ha samma åsiktspåse för att vara viktig. Ta det fråga för fråga. Är det en viktig sak för många av er på jobbet, som ni vill göra något åt, så försök vara med du också. Det kan vara avgörande för att ni ska lyckas.

Vilka som står längst fram eller lite bakom kan ändras med tiden och situationen. Frasse kan gå i väggen och måste dra sig tillbaka i månader eller år. Tysta personer, som du, kan komma igång och plötsligt, eller så småningom, hamna där framme. Men det här handlar om att du är betydelsefull var du än står, även lite bakom. De andra är också viktiga, även de som inte är dina bästa kompisar. Kollektivet är viktigt, och det är ingen grå klump utan det är du och dina arbetskamrater, precis så där olika som ni är.

 

I förra inlägget vände jag mig till Frassarna: Du som är facklig, kan du få gänget att hålla ihop?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 november, 2019 i Folkrörelsestrategi

 

Du som är facklig – kan du få gänget att hålla ihop?

Jag skrev den 1 oktober om ”två normala grejer” som helst skulle vara normala på alla arbetsplatser. Tar upp dom igen:

1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.

2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss. Att vi låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än vi egentligen hinner med.

Detta är försvarsstrategier. Egentligen bör vi inte bara försvara oss utan kämpa för förbättringar. Men om chefer kan angripa och straffa enskilda utan att arbetskamraterna stoppar det, och om arbetstakten kan skruvas upp, då pressas vi tillbaka. Då kan vi inte kämpa för för förbättringar, oavsett vad som sägs på nivåer ovanför våra arbetsplatser. Om vi går att skrämma och stressa, så urholkas rättigheterna så att de inte finns i praktiken, och med tiden kan rättigheterna också plockas bort ut lagar och avtal.

Det vore klokt att försöka uppnå de där två målen, på så många arbetsplatser som möjligt. Alla som tycker att det låter bra kan jobba för det, även om de inte har ett fackligt uppdrag. Men det står absolut inte motsättning till det övriga fackliga. Tvärtom.

Du som har ett fackligt uppdrag, litet eller stort, fundera en stund på vad det skulle betyda om ni på arbetsplatsen kunde klara av 1 och 2. Hur skulle det påverka ditt uppdrag? Hur skulle det påverka styrkeförhållandena på arbetsplatserna i stort? Om du är t.ex. kontaktombud eller skyddsombud så blir det betydligt lättare om arbetskamraterna hjälper till att säga ifrån om saker. Att det inte bara är du som säger nåt på APT. Att det inte blir så att du eller er organisation protesterar mot en ökning av kraven på arbetsplatsen men arbetskamraterna ändå accepterar att hoppa över sina raster.

Och visst skulle det vara ett lyft om folk agerade självständigt och chefen kontaktar dig för att be om hjälp att lösa situationen istället för att du måste jaga chefen?

Om du skriver in/välkomnar nya arbetskamrater/medlemmar, kan du tala om för dem att nu räknar vi med att du hjälper till med 1 och 2. Ta det som en självklarhet. Fackförening betyder att man håller ihop och tillsammans håller på sina rättigheter och rimligheter.

Inte bara fackliga företrädare kan hälsa nya välkomna med en sådan liten predikan. Uppmana dina arbetskamrater/medlemmar att i sin tur inviga nyanställda – oavsett anställningsform – i denna fackliga anda.

(Inom parentes så tror jag att tendensen att unga inte går med i facket, skulle vända om vi ställde upp såna målsättningar som 1 och 2 och talade om det.)

Berätta om de rättigheter som faktiskt finns. Ta t.ex. arbetstidslagens paragrafer om rast och paus. Vet alla på arbetsplatsen om att det står i lagen att de ska ha både rast och pauser? Ibland är det inte rättigheter som saknas, utan kunskap och vana att hålla ihop och hålla på rättigheterna.

Var kan du sätta upp information? På anslagstavlan? På muggen? Har ni gemensamma pauser, så kanske ni kan vika några minuter en gång i veckan för att prata om någon rättighet så att ni är säkra på att alla vet. Kan du skriva ut ett ”veckans tips” och dela ut? Vänd dig direkt till arbetskamraterna så att alla förstår. Nästa steg: Hur gör vi för att hålla på detta?

Strategin bör vara att utgå ifrån att arbetskamraterna/gänget på jobbet kan använda och utveckla kollektiv styrka, även om det nu känns långt borta. Det kommer att kräva olika taktik på olika sorters arbetsplatser, beroende på bransch, grad av läskighet hos chefer, sammansättning av kollektivet osv. Om ni har osäkra anställningar – desto viktigare att försöka hålla ihop!

Hur ska ni nå varandra så att alla får veta om någon blivit felaktigt behandlad? Hur märker ni om arbetstakten är på g att skruvas upp? Ska någon sluta och blir inte ersatt? Kan ni snacka i förväg om hur ni ska göra?

Du som facklig aktivist eller ni i snackgänget/SO-gänget/ styrelsen/sektionen etc kan ställa upp som en målsättning att 1 och 2 ska funka där du jobbar eller på arbetsplatser ni företräder. Vad kan du och dina fackliga kollegor göra för att komma närmare målet? När och hur kan ni diskutera det? Kan det fackliga arbetet läggas upp på sätt som skulle göra det naturligare för arbetskamraterna/medlemmarna att agera självständigt enligt målsättningen?

Jag är medveten om många svårigheter och invändningar, som du kanske genast tänker på, men kan inte skriva om allt på en gång. Jag är också medveten om möjligheterna, de finns.

Om 1 och 2 redan funkar på din arbetsplats eller på någon arbetsplats du känner till – vad beror det på, hur gör ni/dom? Hur kan ni sprida era erfarenheter?

Passar på att tipsa om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, finns gratis för nedladdning.  Börja med Hopsnackat.

Kämpa på, 1 och 2!

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 november, 2019 i Folkrörelsestrategi

 

Etiketter: , ,

Två normala grejer

Låt oss säga att det skulle se ut så här i arbetslivet, att det här vore två normala grejer:

1) Arbetskamrater ställer upp för varandra, alla för alla.

Om någon har varit timmis jättelänge fast hen alltid behövs, så går vi tillsammans till chefen och säger: vi behöver hen och vi vill att hon får fast.
Om någon blir obefogat utskälld av en chef, så skäller vi gemensamt tillbaka.
Om någon blir riktigt illa behandlad eller obefogat får sparken, så sätter vi oss.

2) Det går inte att öka stress och press, för vi ökar inte takten.

Det funkar inte att lägga på fler arbetsuppgifter än vad som är rimligt. Det funkar inte att skära ner på folk, då folk behövs. För vi låter helt enkelt bli att öka arbetstakten, hoppa över pauser, jobba på ett farligt sätt osv. Vi jobbar vidare på det rimliga sättet, oavsett vad cheferna hotar med, och vi stöttar varandra i detta.

Om så vore?

Om detta vore normen, det normala, hur skulle det påverka styrkeförhållandena i arbetslivet?

Kan vi komma dit? Hur skulle det gå till på din arbetsplats att komma dit? (Om ni redan är där, bra för er. Då är det viktigt att ni sprider era erfarenheter. Och hör gärna av er med tips och trix till hopsnackat@gmail.com)

Hur skulle detta kunna bli det normala på hundratusentals arbetsplatser? Hur skulle vi kunna sprida tanken att det är möjligt, erfarenheter av hur man gör i praktiken?

Fundera på detta. ”Diskutera i smågrupper” brukar man skriva för att vara lustig, men vafasen diskutera gärna i smågrupper. Jag återkommer.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 oktober, 2019 i Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Kan vi göra så?

De anställda på en arbetsplats klagade i media på att ”chefen har trakasserat oss i tio år”! Hur är detta möjligt? Det enda rimliga, mänskligt sett, vore väl att de anställda redan för flera år sen hade samlat ihop sig, gått tillsammans in till chefen och sagt: Nu är det slut på ditt oacceptabla beteende!
Kan vi göra så? Klart vi kan.

Arbetsgivare har under två-tre decennier vågat göra allt mer sådant som fått oss att utbrista: Så där kan ni väl ändå inte göra! Men dom gör det. Mycket som varit otänkbart har idag blivit normaliserat. Normaliseringen på arbetsplatserna blir sedan förändringar av avtal och lagar.

Arbetsgivarna arbetar strategiskt. De tänjer envist på reglerna och vad som varit praxis. Funkar det på några arbetsplatser till exempel att göra avsteg från tidigare överenskommelser och avtal eller att köra över den lokala fackklubben eller att strunta i de anställdas välbefinnande, så sprids detta vidare till fler arbetsplatser i branschen. Att pressa på mot befintliga regler och vad som passar sig och testa att kliva över gränserna – detta är strategi. Det är i princip samma strategi som arbetarrörelsen använde sig av då vi kämpade till oss förbättringar. Idag är det arbetsgivarna som gör det, och som förstår att förändring av styrkeförhållandena måste grundas på arbetsplatserna.

Om arbetarrörelsen inte har en offensiv strategi för ökad styrka, så försämras istället våra villkor steg för steg. Så har det varit länge, men det behöver inte vara så. Det finns många duktiga fackliga aktivister, många som kämpar med att bevaka arbetsmiljö och arbetskamraters rättigheter. Men det krävs också en strategi som utgår från att vi är en folkrörelse på arbetsplatserna, på varenda arbetsplats. Att vi kan ta för oss och att vi inte skräms av frågan om vad som passar sig. Vi kan göra det som behöver göras.

Men var ska vi börja? Återkommer snart med ett konkret förslag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Fem korta om facket

Av flera skäl har jag inte skrivit på bloggen på länge. Ett av skälen är att jag tycker att jag blir tjatig. Det mesta jag tycker är viktigt att säga, och de flesta analyser jag gjort, har jag redan sagt och gjort flera gånger om.

Nu ska jag i alla fall försöka återuppta tjatet. Och då börjar jag med att bevisa vad jag nyss sa om tjat. Fem korta om facket skrev jag för över tjugo år sen, och dessa grundläggande erfarenheter av fackliga frågor och arbetsplatskamp har jag ofta återkommit till och tjatat om sedan dess.

Den första versionen refuserades av livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel (dvs dåvarande redaktören ville inte publicera artikeln). Denna version publicerades 1998 i LO-tidningen (nuvarande Arbetet), och senare 2001 i min textsamling Folk och andra bullar. (Den pocketboken är slutsåld, men finns att läsa här.)

Månadens ombud

Medlemmarna vill inte. Medlemmarna kommer inte. Medlemmarna orkar inte. Medlemmarna bryr sig inte. Varenda facklig förträdare kan ge exempel. Och gör det. Ofta. Men om man tillräckligt envist utgår ifrån att alla arbetskamrater vill och kan vara fackligt aktiva, så får man också sådana exempel att ge. Läs mig ordagrant: Jag säger ALLA arbetskamrater och jag tror att det är just det ordvalet som är avgörande.

För några år sen utsåg vi alla våra medlemmar till kontaktombud i Livsklubben. Arbetskamraterna delades in i grupper om ungefär 12, och sen fick var och en i gruppen turas om att vara ombud för de andra en månad i taget. Det fungerade. Det var mycket få som inte ställde upp. Folk som ”aldrig skulle ta på sig ett fackligt uppdrag” gjorde det, och tyckte det var kul, eftersom det gällde alla.

Vi gav upp försöket efter några år, framför allt därför att arbetsplatsens många olika arbetstider försvårade för oss att samla ”månadens kontaktombud” för att diskutera med dem och höra vad de hade att förmedla från arbetskamraterna. Vi lyckades inte utveckla det hela och ombudens uppgifter blev för ensidiga, mest att ge information från klubbstyrelsen till arbetskamraterna, alltför sällan tvärtom.

Men att vi gav upp berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet! Och är det inte det som egentligen är det fackliga problemet? För medlemmarna kan. Och vill. Det vet vi, eftersom vi har provat, och det gjorde vi rätt i.

Sjal och tofs  *)

När jag skriver in nya medlemmar på jobbet, så möter jag många olika sorters människor. Kvinnor i sjal och killar med hårdrockartofs. Arbetsmyror och slöfockar. Blyga eritreaner och stolta norrmän. F.d. gruvarbetare och f.d. småföretagare, tavelmålare och blivande hjärnkirurger. Till dem alla säger jag: Välkommen till arbetarklassen. Där har jag alltid varit, svarar några, andra skrattar förvånat. Men alla förstår budskapet: Här är det våra gemensamma villkor som gäller, och vår solidaritet.

Jag är kvinna. Jag har mer gemensamt med en manlig arbetskamrat än med en kvinnlig chef eller aktieägare. Jag kräver av min manliga arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig än med en manlig chef eller aktieägare.

Jag är svensk. Jag har mer gemensamt med en turkisk arbetskamrat än med en svensk chef. Jag kräver av min turkiske arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig, en svensk arbetare, än med en turkisk chef.

Jag har aldrig frågat efter en arbetskamrats partipoliska inställning. Jag förutsätter helt enkelt att eftersom vi delar gemensamma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också, nästan alltid.

Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet – då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte detsamma som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varann och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Det här fixar facket!

Vi på bandet blir uppkallade till en chef, som säger: Vi funderar på att byta ut era gemensamma arbetspauser mot avlösning. När vi hör det blir vi mycket ledsna i ögat, för vi vet hur avlösning brukar fungera: inte alls. När det fattas folk, och det gör det, blir avlösaren stående och paus blir det inte.

Men ingen säger nåt.  Till slut tycker jag som facklig företrädare att nånting måste sägas. Då finns det minst två sätt att säga det på.

Jag kan säga: – Om ni vill ta bort våra gemensamma pauser så är det en förhandlingsfråga enligt MBL 11 § eller åtminstone 12. Då ler arbetskamraterna mot mig och tänker: Det här fixar facket. Och med 60% säkerhet räddar vi våra pauser.

Eller också kan jag säga: – Det är inte värt ni rör våra gemensamma pauser för då blir vi ledsna i ögat. Då ler arbetskamraterna mot varann och tänker: Det här fixar vi.  Och med 90% säkerhet räddar vi våra pauser.

Visst ska vi använda oss av lagar och avtal, och det gör vi. Men om vi alltid snackar som om styrkan och avgörandet finns nån annanstans än hos oss själva, så passiviserar och försvagar vi oss själva, som individer och kollektiv.

Jodå

Frallorna kom rasande för fort på en ugnslinje, så att det blev värre jäkt än vanligt vid en maskin i paketeringen. Folk klagade, och klubbstyrelsen tog upp saken i förhandlingar och kommittéer. Vi fick löfte om att saken skulle utredas, men inget hände. Vi gick tillbaka till paketerarna och sa som det var. Då skrev de en lapp. Där stod: Från och med i morrn så jobbar vi inte på den maskinen, om brödet kommer ner för fort. Alla skrev under. Produktionschefen fick lappen. Tio minuter senare var beslut fattat om sänkt hastighet. Och arbetarna påminda om sin egen styrka.

Om nu klubbstyrelsen inte lyckades ordna saken, och paketerarna själva gjorde det på tio minuter – behövs det då ett fack? Näeee… Jodå.

Tänk efter vad som skulle hända om man måste skriva namnlistor och hota med att stoppa jobbet varenda dag i varenda skitfråga. Det skulle vara opraktiskt, om inte annat. Då skulle man snart se till att utse några personer, som kunde framföra krav och förslag och förhandla för arbetskamraterna. Kanske rentav lösa en del frågor i nån sorts samförstånd med företaget. De utsedda personerna måste förstås hela tiden rapportera till arbetskamraterna, som tillsammans avgör vad som ska hända. Behövs det en namnlista, en strid, en kompromiss? Är det dags att nöja sig, att backa eller att kräva mer?

Utan arbetskamraterna skulle de utsedda personerna inte vara nånting. Deras styrka består ju helt och hållet av arbetskamraternas styrka. Det vet de om. Därför kan de göra stor nytta. Och glömmer de var styrkan finns, så kan man ju alltid byta ut dem.

Kort sagt: man skulle bilda ett fack. För det är ju just som såna där utsedda personer, som våra förtroendevalda fungerar. Eller?

Så här och så här

Hur mäter man facklig styrka? Jag funderade på det när vi för många år sen samlade fabrikens städare till ett möte. Någon av dem hade klagat på att det inte fanns någon ordentlig städplan, de blev skickade omkring hur som helst i huset, beroende på städledarens mycket ombytliga humör.

Det var ingen tuff samling proletärer vi drog in i fackrummet. Många var nyanställda. Flera hade aldrig varit med i något fack. De flesta var rädda att ”bråka” för då skulle man säkert åka på den tyngsta städningen nästa dag. Det var svårt att samtala också, det fanns nästan lika många nationaliteter i gruppen som personer, och det var dåligt med svenskkunskaperna. Jo, det fanns en svensk, men han vägrade å andra sidan öppna mun.

Vad säger man? Vi chansade. Vi sa – och visade: Vi har en fackförening här på fabriken. Den har vi för att ingen här ska behöva gå så här: *böjt huvud*. Utan alla ska gå så här: *upp med hakan* och så här *näsan i vädret*.

Alla förstod. Stämningen lättade. Och vi påbörjade en seg men hyfsat segerrik vandring tillsammans: jobba fram och förhandla igenom en städplan. Utbildning. Lönepåslag. Byta städledare… Hakor och näsor lyftes. Och även om individerna i gruppen stegvis byttes ut, så bibehölls och växte en medvetenhet om fackföreningens mål och mening. När klubben många år senare stod inför en mycket allvarlig strid, där företaget ville sparka en stor del av arbetsstyrkan och utplåna våra lokala avtal, så var städarna en av de grupper som klarast förstod vad striden handlade om. Och vi vann.

Jag har inte heller behövt fundera mer – jag vet vad fackets mening är. Det är att ingen av oss ska behöva gå så här. Utan alla så här. Och så här.

M4

*) Uppdatering 18/9: I ursprungstexten använde jag här ordet huckle. Det är ett svenskt ord för huvudduk, som ju har varit ett vanligt kvinnoplagg i Sverige. Det var inte något negativt att använda ordet på 1990-talet. Idag används huckle ofta nedvärderande, vilket jag har blivit påmind om. Därför har jag nu bytt ut det mot sjal. Skulle jag skriva motsvarande text idag, så hade jag skrivit hijab och kepa istället för huckle och hårdrockartofs. Men budskapet Välkommen till arbetarklassen skulle varit detsamma.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Nej, de slåss inte för oss alla

5 aug 2017

Jag har skrivit jättemycket om konflikten i Göteborgs hamn och nu mycket om sopkonflikten i Stockholm. På tiden att jag skriver om striden ur ett annat perspektiv. Kanske ditt? om du inte själv jobbar i hamnen eller som sopgubbe.

Men först något om det unika och det allmängiltiga. Det finns nästan alltid något med en arbetsplatskonflikt som är speciellt, unikt för just den konflikten. Och så finns det alltid en sida av konflikten som är mera allmängiltig.

Unikt och allmängiltigt i hamnkonflikten

När det gäller Göteborgs Hamn så är det på många sätt en speciell situation. Ett majoritetsfack, utanför LO, som sen snart ett halvt sekel har vägrats kollektivavtal men ändå har blivit en respekterad facklig motpart. Unikt. En arbetsgivare i en del av hamnen, med starka ekonomiska och politiska intressen i ryggen, som fått för sig att sätta stopp för den fristående fackföreningens inflytande/styrkeposition, kosta vad det kosta vill. Jag behöver inte här gå in på all mer eller mindre unik skit som det fört med sig, läs vad jag skrivit tidigare eller kolla myriaderna av länkar till tidningsartiklar och debattinlägg i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg.

Men det finns också en allmängiltig sida av konflikten: Utsålda samhällsviktiga verksamheter som försämras under vinstkraven, det finns det gott om. Och unionbustingliknande metoder förekommer brett på svensk arbetsmarknad idag. Företag nonchalerar regler och överenskommelser, försämrar, tipsar varandra om vad de lyckas med, bär sig åt så att det är svårt att avgöra om de är inkompetenta eller smarta, tröttar ut och trycker tillbaka basfacken. APMT är kanske extra inkompetenta eller ovanligt bra på detta alltför vanliga beteende – men jag tror snarare att det är att det blev en öppen strid som gör att eländet syns utåt.

Vanligt är det också att företag, som nu APMT, med olika metoder minskar på andelen anställda med riktiga anställningar för att få en större andel med osäkra anställningar. Det är inget nytt utan har pågått i flera årtionden. Det är en allmängiltig strategi från arbetsgivarnas sida.

Unikt och allmängiltigt i sopkonflikten

När det gäller sopkonflikten så är det speciellt att Stockholms Sopgubbar har en fortfarande levande tradition av att sätta stopp för försämringar och att agera kollektivt över företagsgränserna. Speciella är också de provokationer från RenoNordens sida (inlåsningar av nycklar, kollektivt avskedshot m.m.) som präglat hur konflikten utspelat sig. Och speciella är de konsekvenser som dålig sophämtning får för allmänheten.

Stockholmare, visa stöd för för de kämpande sopgubbarna på lördag 12/4 Medborgarplatsen 14.00 Facebookevent: Manifestation 12/8: Stöd Stockholms Sopgubbar!

Men mycket är allmängiltigt. Att försöka byta ut vana anställda mot nya, som inte kan ställa krav. Att inte inse vad som förloras när man gör sig av med de yrkeskunniga.. Att försöka dumpa villkor, sänka löner, öka arbetsbördan. Att utnyttja att det är fredsplikt när ett ”stort” kollektivavtal är påskrivet, att passa på att i skydd av fredsplikten försämra andra gällande villkor… Det är sånt som många utsätts för på många arbetsplatser. För att inte tala om alla inkompetenta upphandlingar. Upphandlingen av sophämtning i Stockholm är ett praktfullt exempel på det – men inte unikt.

Hur vi ser på dem som kämpar

Ibland väcker kämpande kollektiv avundsjuka. Vilket förstås underblåses av arbetsgivarna. Man pekar och säger: Varför ska dom bråka, dom har det bättre än vi? Ja, kanske det är för att de törs ”bråka” som de har det bättre och kanske ni också skulle kunna få det bättre? Och förresten, har du kollat om det som sprids om dem är sant eller överdrifter och skitsnack?

Men det finns också ett motsatt, positivt utpekande: Det är när man säger: De slåss för oss alla!

Med tanke på hur mycket jag skrivit om de här konflikterna, så behöver jag väl inte förklara att jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma och stödja de strider som faktiskt pågår. Men jag vill framföra en varning. De slåss för oss alla! är förstås ett positivt pepp. Men man måste tänka ett steg längre.

Kommer ni ihåg konflikten på Lagena år 2009? Arbetarna på Lagena tog modigt strid och gick ut i strejk då företaget sa upp fasta anställningar för att byta ut dem mot bemanningsanställningar. Liknande utbyten pågick och pågår på hela arbetsmarknaden. Det växte en tro på att Lagenastriden skulle ändra på den saken, att deras strid skulle leda till att lagar och/eller kollektivavtal skulle ändras på något avgörande sätt. Men om liknande försämringar sker på 10000 arbetsplatser och man tar strid mot det på 1 arbetsplats och inte tar strid mot det på 9999 arbetsplatser, då sitter arbetsgivarna säkert. Det hade behövts att fler följt Lagenaarbetarnas exempel. Det hade behövts 2, 3, många Lagena, en spridning, för att någon riktig förändring skulle tvingas fram.

Så tänk inte att några andra tar din strid åt dig. Alla måste vara med och ta strid mot de allmängiltiga problemen och försämringarna. Stöd dem som kämpar, men glöm inte att det allra bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av.

Hjältar och grodor

De slåss för oss alla! kan också vändas i besvikelse om hjältarna gör ”fel” på något sätt. Men 1 stycke perfekt strid efter regelboken är inte det som saknas idag. Det som saknas är många strider. När många kollektiv tar strid efter sin förmåga spelar det inte så jäkla stor roll om inte allt blir perfekt.

mekaniska grodor 1 - KopiaNi vet såna där mekaniska grodor i ett stånd på ett nöjesfält? De tittar upp ur hål och så ska man banka ner dem. Det går lätt så länge de sticker upp huvudet lite glest här och där. Men när de ploppar upp tätare och tätare, då blir de svåra att slå ned. Nu är ju inte vi mekaniska grodor utan arbetarklass, men bilden är ändå inspirerande tycker jag. Vi ska sticka upp på många ställen.

Strid efter förmåga, ja. Måste inte de som är starkare ta strid för dem som är i en svagare position? Jo, så är det, men det betyder inte att 1 kan ta striden för 9999. Däremot är det så att om många tar strid, kan vi se till att även de svagare grupperna och individerna får del av det vi vinner.

Strid strid strid. Låter det för militant? Ta det inte så. Det viktiga är att vi snackar ihop oss och gör något mer än bara klagar. Att vi står på oss och gör det kollektivt. Att vi inte bara applåderar (eller blir avundsjuka på) dem som kämpar utan att vi också ser de möjligheter som vi faktiskt har, vi och våra egna alldeles underbara vanliga tröga arbetskamrater.

Börja där ni är med det ni kan ta tag i nu. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för tillsammans.

Tidigare på bloggen om de nämnda konflikterna:
Kategorin Arbetslivet – Hamn
Kategorin Arbetslivet – Sopgubbar

Och för att dra nytta av andras erfarenheter på många sorters små och stora arbetsplatser, läs och diskutera berättelserna och tipsen i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien.

Bilden är en reklambild från Gröna Lund

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 augusti, 2017 i Folkrörelsestrategi, Hamn, Sopgubbar

 

Varför måste vi kämpa på arbetsplatserna – och hur?

Idag blir det film.

På en  webbsida, som inte längre används, fanns två videofilmer upplagda, från en föreläsning som jag höll i ABF-huset i Stockholm den 26 september 2009. Jag hade inbjudits av Förbundet Arbetarsolidaritet att hålla föreläsningen, som här är uppdelad i två bitar, ”Allt börjar på arbetsplatserna” och ”Folkrörelselinjen”.

Jag tittade igenom filmerna häromdan och tyckte att de fortfarande håller att titta på, trots bristande kvalitet. Det filmades för intern dokumentation, och de filmer som sen klipptes ihop sparades i låg upplösning. Det jag säger i filmen tycker jag fortfarande är aktuellt. På ett par ställen hänvisar jag till en arbetsplatsstrid som var på tapeten just då, nämligen striden på Lagena. I korthet handlade den striden om att arbetarkollektivet på systembolagets lager Lagena genomförde en vild strejk när företaget ville byta ut fast anställda mot bemanningsanställda.

En sak som ändrats sen 2009 är jag inte så ofta använder ordet ”Folkrörelselinjen” utan oftare säger ”Folkrörelsestrategi” eller bara Folkrörelse på arbetsplatsen – som ju också är namnet på en antologiserie med berättelser från olika arbetsplatser.

Den webbadress som syns i slutet av filmerna, är inte aktuell längre. Den aktuella adressen är folkrorelselinjen.wordpress.com.

.

 

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 december, 2016 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Det går att stoppa hyvling

hyvel2

Hyvling pågår

Det har pågått hyvling inom handeln i flera år, i flera butikskedjor. Hyvling innebär att man minskar de anställdas veckoarbetstid. Heltidare blir deltidare, och deltidare får gå ner ytterligare i tid. Oftast är det inget som märkts utåt. Men de anställda som har fått sämre ekonomi, har märkt det.

De fackliga förhandlingarna har oftast syftat till att försöka få företagen att hyvla lite mindre. ”Om ni tittar på vårt förslag så ser ni att ni inte behöver hyvla lika många timmar”. Alla heltider försvinner, men några får lite fler timmar kvar på deltiderna.

Men fackförbundet Handels har också gått till AD (Arbetsdomstolen) flera gånger för att försöka få stopp på hyvlingarna genom att hänvisa till olika lagparagrafer. Det har inte gått så bra. Den senaste tvisten har fått uppmärksamhet på grund av en illavarslande dom i AD häromdagen.

En butik hade skurit ner på 11 anställdas veckoarbetstid. Handels hävdade att man då i praktiken sade upp de personerna, för att sedan anställa dem på nytt med lägre sysselsättningsgrad. Facket krävde skadestånd för att arbetsgivaren varken följde turordningsregler eller betalade uppsägningslöner. Men AD gav företaget rätt.

Tidningen Arbetet: Hyvling okej enligt Arbetsdomstolen

Det går att stoppa hyvling!

Men lyssna nu. Det finns butiker där hyvlingar har stoppats. Inte av arbetsdomstolen utan av hopsnackade arbetskamrater.

I en butik vägrade alla heltidsanställda att skriva på de nya anställningsavtalen. Heltidarna vägrade därför att deltidarna vägrade. Och deltidarna vägrade därför att timmisarna vägrade, trots att cheferna hotade: om ni inte skriver på måste vi sparka någon. Och timmisarna svarade: det är en smäll vi är beredda att ta, tack så mycket. De hade snackat ihop sig, och de längst bak backade upp dem längst fram. En del timanställningar försvann, men det blev inga hyvlingar.

I en annan butik fanns en nystartad klubb med aktiva medlemmar. Där plockade de fram hur butiken faktiskt sköttes, vilka som faktiskt jobbade, vilka timmar och med vad osv. Plus att de inte förhandlade utan bara sa ”Nej! Vi kommer aldrig komma överens om det här!”
Det visade sig att chefens bild var så långt från verkligheten att företaget avbröt förhandlingarna och drog tillbaka hela förslaget.

I en tredje butik hade de en utdragen strid för att få schema, med en massa möten, hopsnack och olika aktioner. Chefen gick hela tiden och hotade ”efter sommaren blir det hyvlingar”, ”det blir dyrt att följa avtalet som ni kräver, det leder till hyvlingar och neddragningar”. De anställda skrev ett gemensamt brev till butikskedjans regionchef samt drev på facket att lägga krav på att utreda arbetsmiljön på hela arbetsplatsen. Chefen fick gå och den nya nämnde aldrig något om hyvlingar. De fick andra problem sen med den nya chefen, men hyvlingarna stoppades.

I en fjärde butik var det rättså många anställda som tappat hoppet. De hade haft en klubb som runnit ut i sanden. Men nu var de på g igen, höll på att snacka ihop sig om olika saker och utsåg förtroendevalda. När chefen började tala om hyvling blev mullret så högt att chefen slutade tala om hyvling.

Jag säger inte att varje sådan strid kan vinnas eller att alla problem på en arbetsplats försvinner för att man en gång tagit strid. Men de här vanns, genom kollektivt agerande . Observera att NEJ är också en strategi. Är det fräckt? Inte fräckare än det arbetsgivarna håller på med. Men det måste sägas nej kollektivt, av alla eller nästan alla. En eller två som säger nej gör ingen skillnad.

Åt andra hållet

I en femte, nystartad butik, arbetade alla deltid redan från början. Där snackade de ihop sig och några av dem med minst timmar lyckades få upp sina tider på kontrakten.

Ävenså i en sjätte, där många hade väldigt få timmar per vecka på sina kontrakt. De lyckades få upp dem till halvtid eller 75%. De använde sig av LAS §25a, som handlar just om deltidares förtur till fler timmar. Där var det de som stod längst bak, med minst timmar, som snackade ihop sig och drev på. Sen bildade de fackklubb….

Var en maktfaktor

Ta initiativet tillsammans! Var en maktfaktor på arbetsplatsen. Driv på, gå inte och gnäll bara utan snacka ihop er och försök få det bättre. Visst, det kan också leda till problem. Men det är ju inte så att försiktighet och tystnad har gjort det bättre för oss på jobben, eller hur?

Ligger det i luften att cheferna har försämringsplaner? T.ex. ett sämre schema? Sitt inte still och vänta på det. Snacka ihop er och försök pussla ihop ett bättre schema än det ni redan har, istället. Ta upp det med cheferna – helst innan de kommer med sitt försämringsförslag! och säg, nu vill vi ha bättre scheman. Har ni kollektivavtal och klubb så har ni rätt att begära förhandling om vad ni vill, i princip (MBL 10§). Men har ni inte de formella rättigheterna så finns det ändå inget som hindrar att ni ”förhandlar” med cheferna. Det viktiga är att det framgår att ni har snackat ihop er och är överens. Ta fram de stränga minerna!

Allvarligt talat

Till er som är fackligt och/eller politiskt aktiva: Ta folkrörelse på arbetsplatsen på allvar. Det spelar ingen roll vad det kallas, men arbetsplatsorganisering är vad som krävs, på riktigt. Det är inte så att det finns något annat sätt, som är kraftfullare och att folkrörelsestrategi är något slags myspys i kanten. Överbyggnaden har inga egna fötter och kan i längden aldrig vara starkare än fotfolket.

Blogginlägg från 2011: Överbyggnaden har inga egna fötter.

När det gäller inrättningar som Arbetsdomstolen, Arbetsmiljöinspektionen etc, så ska de ska tolka lagar och regler och på det sättet mäkla mellan parter med olika intressen. Sådana inrättningar kan aldrig ersätta vår egen kamp. Tvärtom. När vi blir svagare, så tar dessa inrättningar oftare sämre beslut. Styrkeförhållandena avspeglas i institutionerna likaväl som i centrala förhandlingar och i lagstiftningen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 2 december, 2016 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kamp lönar sig, LAS

 

Gärna ett fack – bara det inte är starkt

Hamnen 2016-1Hamnfyrans medlemmar i APM-terminalen i Göteborgs hamn har genomfört två dygnslånga strejker den 26:e och den 28:e april. Eftersom konflikten kvarstår har Hamn4an varslat om två nya punktstrejker den 17:e respektive 24:e maj.

Vad handlar konflikten om? Hamnföretaget APM har i strid med lagar o avtal dragit ut på information ang semesterutläggning – en fråga som efter de genomförda strejkerna tycks ha lösts – och genomfört smygförändringar som retat upp hamnarbetarna. Och kanske mest oacceptabelt: APM vill styra över Hamnfyrans interna arbetssätt och hur de lägger upp sitt förhandlingsarbete. De vill lägga sig i sådant som hur många personer, och vilka, som Hamnfyran skickar till förhandlingar, sätta stopp för att förhandlarna informerar medlemmarna etc. /Se länkar sist i inlägget/

Inga jämförelser i övrigt, men jag kan inte låta bli att påminna mig om hur stämningen blev vid förhandlingsbordet när Livsklubben på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn började använda nya (och nygamla) metoder. Det var sånt som vi långt senare började kalla folkrörelselinjen men som till att börja med helt enkelt var försök att bli en starkare och för medlemmarna användbar fackklubb.

Företagsledningen hade varit van vid att kunna kalla in klubben, oftast bara klubbordföranden, och framföra vad de ville. Det kanske blev diskussion bakom stängda dörrar, kanske klubbrepresentanten ryckte lite i kopplet, och sen kom man överens. Då var det klubbstyrelsens uppgift att gå ut och ”förankra” beslutet hos medlemmarna – oavsett om det var något bra eller något dåligt för dem.

Vi började anpassa förhandlingsdelegation efter behov, började ta med berörda medlemmar, folk som visste hur det verkligen fungerade i olika sakfrågor, folk som var berörda av schemaändringar etc. Representanter för olika avdelningar/yrkesgrupper utsågs av dem själva, ofta turades man om att delta tillsammans med de vana förhandlarna från klubbstyrelsen.

Vi begärde förhandling i frågor där vi ville ha igenom förbättringar, gick inte bara och väntade på försämringsförslag att protestera mot.

Vi ajournerade förhandlingar för att gå tillbaka och diskutera med medlemmarna när någon ny situation uppstått. Medlemmarna skulle diskutera läget och bedöma om vi skulle backa, kompromissa, stå på oss, ta strid… Och cheferna ba: Ni kan väl inte gå ut och informera era medlemmar under PÅGÅENDE FÖRHANDLING!

Samtidigt var det ju självklart för dem att om vi kom med t.ex. ett nytt förslag, så skulle de kunna koppla tillbaka till sina högre chefer för att diskutera saken. Och då var det ingen som sa: Men ni kan väl inte gå ut och informera högre chefer under PÅGÅENDE FÖRHANDLING???

Det ansågs självklart att det kunde de. Och vi tyckte det var lika självklart att vi skulle kunna gå till vår högre instans – medlemmarna. Likaså att ett avtal inte var överenskommet förrän medlemmarna sagt sitt i en omröstning. Har ni inte mandat? frågade cheferna. Jo, vi har mandat att tillfråga våra medlemmar om den här överenskommelsen är ok. Och det är för övrigt inte er sak.

I korthet kan man väl säga att vi började förutsätta att vid förhandlingsbordet skulle vi vara en självständig motpart, representerande ett beslutande kollektiv, inte en hund i ledband.

Helt rimliga saker kan man tycka. Men vad det egentligen handlade om, och som gav oro i magen hos cheferna, var att vi genom dessa helt rimliga metoder blev starka, och därför blev det en del motstånd från företagets sida. Men de vande sig och anpassade sig. ”Ja det här måste väl ni gå ut till era medlemmar med – kan vi ses igen på torsdag” – blev en vanlig replik från chefernas sida. Därmed inte sagt att det inte blev konflikter, det blev det, men inte ofta om våra interna sätt att sköta det fackliga.

Inga jämförelser i övrigt som sagt. I vårt fall handlade det om förnyade fackliga metoder, som satte myror i huvudet på förvånade chefer. I hamnen handlar det tvärtom om en fackförening med långvarig tradition av medlemsdemokrati jämt och stridsberedskap när det behövs – och relativt nya chefer som inte vill finna sig i sakernas tillstånd.

Sådana chefer är inte unika. En hel del företag är i dagens läge bortskämda med inga eller relativt svaga fackliga motparter, som de kan behandla som underställda även vid förhandlingsbordet. Och andra företag snyftar: Varför ska just VI ha en så besvärlig (läs stark) motpart.

Vi vill gärna ha en fackligt motpart! enligt arbetsmarknadens regler! försäkrar de flesta chefer. Men vad de inte vill ha om de kan slippa, är en stark facklig motpart och allra minst en folkrörelse på arbetsplatsen. Låt dem inte slippa. Stå på er hamnfyran.

Hamnen 2016 -2

2016-04-28 Uttalande från Hamn4an avseende konflikten på APM Terminals i Göteborg

2016-05-08 Öppet brev till hamnintressenter inför vecka 19

UPPDATERING 2016-05-17: Pressmeddelande från Hamn4an: Strejk på APM Terminals i Göteborg idag
Jag förutsätter att alla som snyftat till Yarden (boken och filmen som utspelas i en annan svensk hamn) nu ger sitt fulla stöd till kämpande hamnarbetare!

 
 

Alla för alla

En för alla…

Claes Melkersson är en ung och engagerad arbetare, som blev omplacerad då han gjorde det han skulle som skyddsombud under bygget av Mall of Scandinavia.

melkersson

Svt: Varnade för farlig arbetsmiljö – fick sluta

Tidningen Arbetarskydd: Mall of Scandinavia: Omplacerat skyddsombud hyllas nu som hjälte

Claes framträdde modigt i Uppdrag Granskning och hyllas nu som en hjälte. Han är värd allt beröm han får. Men den här historien som Claes berättar är inte unik. Inte alls. Det händer hela tiden, skyddsombud och andra fackligt aktiva omplaceras, utsätts för falska anklagelser, sparkas, svartlistas, tystas eller bortmanövreras på olika sätt. Hela tiden i alla branscher. Ibland får de aktivt stöd av sina fackförbund, ibland är stödet svagt eller uteblir helt. Får de stöd så leder det sällan till att de får sitt jobb tillbaka, blir det något så blir det skadestånd.

…alla för en…

Det här är något som borde höra till vardagssamtalet på alla arbetsplatser, därför att det enda som kan ändra på saken är att arbetskamraterna, arbetarkollektivet, säger: En för alla, alla för en. Och då räcker det inte med namninsamling eller protestgrupp på facebook. Vi måste använda det enda maktmedel vi har: att det är vi som gör jobbet. Eller inte gör det. Vi måste vara beredda på att ta strid för varandra när det behövs, och vi måste göra det gemensamt, därför att det är bara så vi har makt.

Det betyder inte att varje sådan strid kommer att vinnas. Men jag kan lova att behovet av att ta såna strider skulle minska drastiskt, om vi är beredda att ta dem. Om det händer oftare att arbetarkollektiven agerar, så kommer de antifackliga uppsägningarna och omplaceringarna att bli färre. Att de idag förekommer ofta beror på att arbetsgivarna kan vara relativt säkra på att det inte blir någon kraftfull motreaktion. När de bedömer vad de ska våga göra, så borde vår kollektiva styrka ligga i den ena vågskålen. Vi väger tungt.

…alla för alla

Detta om stöd för våra fackliga ombud och förtroendevalda.

Och så det verkligt viktiga: Hur det ser ut på arbetsplatserna kan vi inte låta hänga på enskilda fackliga företrädare. Det är bra att det finns eldsjälar, men det räcker inte. Alla måste bidra till brasan. Fackförening – det betyder inte enstaka hjältar som kan kastas ut eller sliter ut sig själva. Fackförening betyder arbetare som förenar sig och kämpar för sina gemensamma intressen. Även om vi väljer företrädare och fördelar arbetsuppgifter, även om våra personliga förmågor är olika, så hänger vår styrka i slutändan på att vi lyckas funka som en folkrörelse på varje liten och stor arbetsplats. Det är en gemensam uppgift att se till att ingen ska behöva gå med böjt huvud. Är det svårt på grund av olika anställningsformer, olika arbetsgivare, olika språk? Desto viktigare.

/skrivet 23 april 2016/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 april, 2016 i Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Jag bryter min bloggtystnad med Slutsnackat

20150422_175146

Oj vad tyst det var här då. Jag har nog glömt den här bloggen ett tag. Eller snarare så tänker jag numera oftast, när jag får någon klok(?) tanke i huvudet: Det där har jag redan skrivit om. För det mesta som händer i arbetslivet är upprepningar och motsättningarna i samhället är ständigt desamma. Det känns tjatigt att tjata…

…och så är det ju det att jag har varit nergrävd i arbetet med del 3 av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Det arbetet har av olika skäl varit väldigt segdraget. Men det insamlade materialet – berättelser och intervjuer – räcker å andra sidan och blir över för det lilla format som jag har valt för bokserien. Små böcker ska det vara. De ska få rum i fickan på en overall eller städrock. De ska inte skrämma bort någon som är ovan läsare. De ska vara enkla att diskret glömma kvar på ett fikarumsbord. Storleken har betydelse. Så de berättelser  som handlar om erfarenheter av s.k. vilda strejker, har jag lagt undan i en hög för sig. De blir del 4 av bokserien, som förhoppningsvis trycks i höst

Men nu är vi alltså äntligen klara med del 3, Slutsnackat. Vi trycker också nya upplagor av del 2, Hopskrivet och del 1, Hopsnackat. Bokserien är ett ideellt projekt. Varken jag som redaktör eller de andra skribenter och illustratörer som medverkar i boken får pröjs för det. Eventuellt överskott går tillbaka för tryckning av nya böcker.

Om tryckeriet håller vad de lovar, kommer Slutsnackat från trycket på fredag. I övermorgon alltså, 24 april 2015. Då kan jag ha med några nytryckta ex till årets manifestation för sjuksköterskestudenternas lönekamp: Inte under 25K kl 17.00 på Mariatorget i Stockholm /Facebookevent/. Jag är inbjuden som en av talarna där. I Slutsnackat berättar sjuksköterskestudenter från Uppsala, Umeå, Stockholm, Lund och Kalmar om sina erfarenheter av lönekampen, och en sjuksköterska berättar om den kollektiva uppsägningen på barnintensiven i Lund. Så det vore roligt att kunna vifta med de första exemplaren bland de blivande sjuksköterskorna på Mariatorget!

Men det handlar förstås inte enbart om sjuksköterskor. Boken innehåller berättelser från många yrkesområden. Den gemensamma nämnaren för berättelserna är att det är sanna historier om arbetarkollektivet som maktfaktor. Brevbärare och tågvärdar berättar om hur de kommer fram till att sätta stopp för övertidsarbete. Sopgubbar följer regler till punkt och pricka så att chefen sliter sitt hår. Personliga assistenter sätter ner foten för att få månadslön. Deltidare och visstidare tar täten i striden för ett hotat helgtillägg. Timanställda vårdbiträden tackar nej till kortare arbetspass. Bemanningsanställda charkarbetare säger Solidarnosc! Och så finns det en urskruvad saftblandare, tio kilo gömd blandfärs, nästan en ockupation, en uppviglande tomte och den stora kjolstriden.

Det kommer att bli boksläpp med presentationer av Slutsnackat i Norrköping 25 april, Stockholm 5 maj (endast häng), Malmö 7 maj, Göteborg 12 maj och Gävle 27 maj. Mer om detta på folkrorelselinjen.wordpress.com där du också hittar annan info om bokserien.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 april, 2015 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Vården

 

Vi ses i morgon!

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41

Tid: 16.45 – 18.00 lördag 23 november

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
robertnyberg_strejkar
Teckning: Robert Nyberg

 

Missa inte sommar-rean

Skaffa lite sommarläsning – under juni är det reapris på Hopsnackat och Hopskrivet!

Hopsnackat innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Det handlar om hundar på lagret, surströmming och bingostrejk. Kuktillägg, audition för timmisar och julvörten som fick stanna på kajen. Underpresterande kockar, unisona sopgubbar, fnissande bagare, ilskna vårdarbetare och chaufförer som tröttnar på trasiga bussar. Vikarier, praktikanter och amu-elever som inte tar skit. Bilbyggarnas rastmöten, städarna som driver alla andra framför sig och månadens fackpampar. Grabbarna som rör om på motorverkstan, blixten som vägrar övertid och fackstugor i pausrummen. Läs om människor som snackar ihop sig och gör något åt saken. Läs om folkrörelse på arbetsplatsen.

Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, tågvärdarna som blev pingviner.
De ca tjugo personer som har nappat på uppmaningen: Berätta om en arbetsplatstidning eller något annat skriftligt som har haft betydelse för er som kollektiv! berättar från bagerier, metallindustrier, brevbärarkontor, bussgarage, tåg och tågverkstäder och från organisering av sjuksköterskestudenter, bemanningsanställda och arbetslösa.

Nu får du två böcker för 100 kronor – porto ingår. Kolla HÄR! (öppnas i nytt fönster/flik)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 juni, 2013 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan

 

Limpan, Rosen & Bellman viglar upp.

Du har väl inte missat att Hopsnackat blir teater?

repetition 2013-02-17

– Det är ett jävla rövarbolag det här, skum skit hela tiden! Sopgubben Rosen är förbannad. (Repetitionsbild)

En timslång föreställning med sopgubbarna Limpan, Rosen & Bellman och deras historier om sopbils-karavan, bingostrejk, kuktillägg, rastmöten, hundar på lagret, inställda bussar, kris i restaurangköket, städarna som stod längst bak och julvörten som fick stanna på kajen.
Det handlar om att snacka ihop sig med sina arbetskamrater – bli uppviglad och glad!

repetition 2013-03-10

Så fick vi då till slut en fläkt… Segerglädje på lagret. (Repetitionsbild)

Några av berättelserna i boken Hopsnackat har blivit en teaterpjäs med samma namn. Och nu ska den ut på turné! Den spelas i Stockholm den 2, 3 och 14 maj, i Norrköping den 7 maj och i Uppsala den 8 maj.
Information om boken (och bokserien som den ingår i), föreställningarna, biljettbokning med mera kan du hitta på bloggen folkrorelselinjen.wordpress.com.
Där kan du också hitta information om hur du ska göra om du vill att Hopsnackat ska spelas i din stad eller för din förening. Det behövs ingen teaterscen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 april, 2013 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Sopgubbar

 

Hopsnackat hopskrivet slutsnackat – ett föredrag

Igår var jag i Malmö och pratade på bokcaféet Amaltheas socialistiska litteraturfestival, som pågått under hela veckändan. Jag talade om arbetsplatskamp och om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen som jag är redaktör för.

Föredragen streamades och går fortfarande att se på ABF Play. Bilden är ingen höjdare (mörk) men det går bra att höra vad vi säger i alla fall.

Här finns den första halvtimmen av mitt föredrag.

Och här finns den andra halvtimmen. Observera att det har blivit en liten lucka mellan de två delarna. Det som händer i luckan, och som inte hörs, är att jag börjar prata om den kommande tredje boken i serien av ”folkrörelse på arbetsplatsen” – Strejkskolan eller Slutsnackat. När del 2 av inspelningen börjar är det alltså den boken jag pratar om.

På Amaltheas blogg finns länkar till alla föredrag och andra programpunkter under veckändan.

Fredagens föredrag kan du hitta länkar till här.
Lyckliga i alla sina dagar – Nina Björk
Jenny Wrangborg läser dikter

Lördagens här.
Klass och litteratur med Liv Strömqvist och Sara Granér
Litteratur som klasspolitik – Magnus Nilsson
Hopsnackat, hopskrivet, slutsnackat – Frances Tuuloskorpi
Arbetsplatsrapporter som ansiktslös arbetarlitteratur – panelsamtal
Att skriva skönlitterärt om arbete och klass – Henrik Johansson (tyvärr streamades inte slutet av föredraget)
Högläsning med Dotterbolaget

Söndagens här.
Deltagänget & aktivistdokumentation – Salka Sandén
Att skildra klass på teaterscenen – Teater Fryshuset
Varat & varan (då och nu) – Kajsa Ekis Ekman
‘Död åt arbetslinjen – länge leve arbete’ – Paula Mulinari
Feministiskt skrivande med Malmös feministiska nätverk

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 april, 2013 i Folkrörelsestrategi

 

Äta sova dö eller kämpa tillsammans.

Har du sett filmen Äta Sova Dö? I så fall rekommenderar jag att du även ser filmen Fackklubb 459 – Sista striden på Bagarn.

ata_sova_do_affisch    fackklubb459_affisch

Fackklubb 459 är en dokumentärfilm. Grundmaterialet är många många timmars film som togs, natt och dag, under år 2003 på Bagarn – brödfabriken Stockholmsbagarn – året innan arbetsplatsen lades ner. Allt är äkta och utan några arrangerade scener, men filmen har en regissör, Susanna Edwards. Den som väljer vad som ska klippas ihop av ett stort filmmaterial till en 90 minuters film präglar naturligtvis slutresultatet. Jag har lite synpunkter på urvalet, jag tycker t.ex. att det är onödigt stort fokus på mig (jag var klubbordförande på fabriken). Men många som sett filmen har tröstat mig med att man ändå ser tydligt att det är det kollektiva agerandet och sammanhållningen på arbetsplatsen som är vår styrka.

Jag känner igen mig när jag ser Äta Sova Dö. Typen av arbetsplats, miljön i en livsmedelsindustri. Sammansättningen av människor, den stora andelen invandrare, alla språken, de roliga och speciella individerna.

Det jag inte känner igen mig i är situationen som uppstår när uppsägningshoten kommer. Hur individerna står ensamma i Äta Sova Dö, hur den stackars klubbordföranden går runt i lokalen som en lieman och plockar ut en och en av de stackars arbetskamrater som blivit utvalda att få sparken.
Vi på Bagarn hade turordordningslistan på väggen, diskuterade och röstade om hur vi skulle göra, slogs tillsammans för bättre villkor och nya jobb. Och vann mycket. Vi var inte någon annan sorts människor än de som porträtteras i Äta Sova Dö. Men vi hade vanor, metoder för att använda vår kollektiva styrka, som kom till nytta även i en ”hopplös” situation.

Fackklubb 459 fick positiva recensioner när den kom år 2004, men väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet.
Det har hänt en del sedan 2004 – nu talar man mer om klass, och om hur det ser ut på arbetsplatserna, i det s.k. offentliga samtalet. Fackklubb 459 borde, precis som Äta Sova Dö, kunna komma till sin rätt. Idag.

Det kan födas många intressanta tankar och diskussioner om mänsklig sammanhållning, möjlig styrka och fackliga metoder om man ser båda dessa filmer och deras likheter och skillnader.

Fackklubb 459 kan man köpa på nätet, t.ex. genom Folkets Dvd.
Man kan även få tag på den via hopsnackat (at) bredband.net
Filmen finns också att se på Youtube, dock uppdelad i 10 avsnitt. Här hittar du det första avsnittet.

 

Kom, vi ska gå tillsammans!

På teve diskuterades: Hur kan det komma sig att så många LO-medlemmar säger sig hålla på Sverigedemokraterna?

En socialdemokrat ska svara på frågan, och säger att det är konstigt eftersom sverigedemokraterna har en antifacklig agenda. När han blir ombedd att ge ett exempel så säger han: Ja de vill ju t.ex. att akassan ska bli en obligatorisk försäkring i stället för en facklig.

Men allvarligt! Tycker du att det är ett bra exempel på en antifacklig agenda? Är det en fråga som vanliga arbetare/arbetslösa uppfattar som en vattendelare i klasskampen, i sina liv? Hur långt från verkligheten kan man befinna sig egentligen? Jag har då aldrig hört några andra än välskolade fackliga/politiska aktivister och politruker engagera sig i frågan om obligatorisk akassa.

Fatta: Det handlar inte om att peka på ord och tro att folk bryr sig. Det handlar om att gå tillbaka, att vi går till våra kamrater – suraste halvrassegubben i fikarumshörnet och tanten i muslimsk hijab och den timanställda snorungen – och säger till dem alla tre, var och en för sig och tillsammans: Kom, vi ska gå tillsammans. Vi ska ta tag i det problem som vi har på den här arbetsplatsen, det här att vi inte får vår övertidsersättning, det här att arbetsledaren jävlas, det här att det är för kallt här, det här att vi ska hinna med mer och mer: Kom vi går tillsammans, jag vill att du ska vara med, och han ska också vara med, och hon, annars går det inte bra.

Fatta det, socialdemokrat. Och fatta det, du som är radikal och vill tala om för folk vart vi ska i framtiden. Lägg av med pekandet, du pekar ändå ut i tomma luften. Det är att vi går tillbaka till varandra, hämtar varandra, som är riktningen. Det är det som säger vart vi ska.

Hur ska man kunna tänka sig ett samhälle för alla, ett samhälle som ska klara av, och ta tillvara, alla våra olikheter, om man inte ens har fått erfarenhet av att vi kan hålla ihop på jobbet? Om det man har erfarenhet av är svikande företrädare där framme och politiker som står i rutan och pratar om annat?

 

Möten på Bagarn 2000 (2)
Bild från möte med paketeringens nattskift på Stockholmsbagarn. Foto: jag

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 december, 2012 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Malligt presenterat

Idag vill jag malligt presentera (eller proudly present som di säger) den första texten i projektet Hopskrivet, som jag är redaktör för. Hopskrivet är del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Dvs uppföljaren till Del 1, Hopsnackat.

Hopskrivet består både av bloggtexter och av en pappersbok som släpps på lördag den 1 december.

För att läsa den första bloggtexten, författad av signaturen M, på Hopskrivet-temat får man hoppa över till Folkrörelselinjens blogg, varsågod: Vägra leva på knä!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 november, 2012 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan

 

Om att kämpa tillsammans, 13 oktober

Om du vill komma och höra mig snacka om hur man kan utveckla och använda kollektiv styrka tillsammans med sina rara/orara arbetskamrater, så går det bra på lördag den 13 oktober kl 14 i ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) i samband med utdelningen av priset Arbetare till arbetare 2012 från Förbundet Arbetarsolidaritet. Läs mer här.
Facebookevent här.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 oktober, 2012 i Folkrörelsestrategi

 

De svårorganiserade organiserar sig

 Initiativtagare till det fackliga nätverket.

Arbetare som är anställda av bemanningsföretaget Lernia i Göteborg har själva dragit igång ett fackligt nätverk ”eftersom det är vår enda möjlighet att vara säkra på att vi får allt som vi idag redan har rätt till och för att kunna kämpa oss till bättre villkor”. De har tidigare inte haft någon fackklubb att snacka ihop sig i, även om de varit fackmedlemmar.

Ett mycket bra initiativ underifrån. Det är svårt att organisera bemanningsanställda av en rad olika skäl. Vilka ska bättre kunna göra nåt åt saken än de själva?

Nu har det färska nätverket mindre trevliga saker att ta i. Volvo i Göteborg drar ner på produktionen och gör sig av med ca 280 bemanningsanställda. Jäkligt bra att man då ser till att informera arbetskamraterna om vilka regler som gäller i samband med uppsägningar och vilka rättigheter man har.

Ett exempel är raden om rätt till företräde till återanställning, som ska finnas på en skriftlig uppsägning. Det händer att en chef kryssar i NEJ-rutan trots att arbetaren egentligen har rätt till återanställning. Och arbetaren kanske tänker att Jaha, så är det väl då.

Man kan inte ens säga ifrån när chefen sätter kryss i fel ruta, om man inte vet sina rättigheter. Och det är inte medfött att känna till dem, sånt måste vi berätta för varann. Det gör man i lernias fackliga nätverk.

Här är nätverkets blogg!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 september, 2012 i Folkrörelsestrategi, Osäkra anställningar

 

Samtidigt på en annan blogg

Jag vill gärna tipsa om den här bloggen: Folkrörelselinjen.wordpress.com

Där finns både nya och äldre berättelser om att snacka ihop sig med sina arbetskamrater.

Ny berättelse idag: Samtidigt i Skärholmen – om brevbärare som håller rastmöten.

Du kan också hitta Hopsnackat som både ljudbok och e-bok för fri nedladdning.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 augusti, 2012 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Posten

 

En folkrörelselinje i vården

Jag har skrivit flera gånger om sjuksköterskestudenterna i Stockholm som snackat ihop sig och vägrar ta jobb som sjuksköterskor för mindre än 24000 kr i månaden.

Nu mullrar det över hela landet. Här är några exempel.

Sjuksköterskestudenter i Umeå sluter upp för höjda ingångslöner.

Löneupproret sprider sig bland unga sjuksköterskor i Sverige.

Biomedicinska analytiker i Göteborg kräver 24000 i ingångslön.

Sjuksköterskorna på hjärtkliniken vid Gävle sjukhus jobbar inga frivilliga extrapass så länge lönerna inte höjs.

Barnmorskorna i Halland startar löneuppror.

Dessa exempel är hämtade från Vårdförbundets tidning Vårdfokus.
Vårdförbundet har länge haft en mycket säregen inställning till fackets uppgift i lönekampen. De sluter nollavtal och räknar med att medlemmarna ska klara sin löneutveckling genom individuella lönesamtal.
Det enda positiva med den inställningen (ur min utomstående synvinkel) är nog att den föder sin motsats. Behovet av kollektiv mobilisering, att snacka ihop sig och ta strid tillsammans, har vuxit sig allt starkare. Och säkert ser också många aktiva inom förbundet med glädje på det som händer.

Två grundstenar i den strategi som kallas folkrörelselinjen är
1) Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för
2) När de som står längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig

Sjuksköterskestudenternas strid tycker jag är en bekräftelse på styrkan i en sådan strategi. När de tvingar fram högre löner är det inte genom att be om det utan genom att slåss för det.
Som nyutexaminerade står de på sätt och vis ”längst bak” – vem kunde tro att de skulle kunna ha något att säga till om? Men deras tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse.

Hopskrivet, nästa bok i serien Folkrörelse på arbetsplatsen (uppföljaren till Hopsnackat) kommer att innehålla ett avsnitt om hur sjuksköterskestudenterna organiserat sin strid. Jag tror att även andra yrkesgrupper kan inspireras av det.

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
 

Tipp tapp tipp tapp

För några veckor sen damp det ner ett mail genom skorstenen från Nils Tomte, som ville informera om nissarnas julkampanj – att sprida Hopsnackat som julklapp. Under december kommer nissarna att tassa tipp tapp tipp tapp till sina fikarum eller omklädningsrum på jobbet och lägga julklappen där så att någon glad kan hitta den. Eller nån annanstans: på caféet, biblioteket, busstationen, puben…
Alla som vill kan vara nissar, enligt nissarna!

Så här gör nissarna: De laddar ner Hopsnackat (gratis) från folkrorelselinjen.nu och bränner den till cd-r-skiva. Slår in skivan i presentpapper, tillsammans med en lapp där det står: God jul önskar Nissarna, nissarnas.wordpress.com. Skriver utanpå paketet t.ex. God Jul – först till kvarn eller God Jul önskar en okänd välgörare.
På samma sätt kan man förstås göra med pappersboken om man har ett eller flera ex att ge bort.

De som fått denna hemliga julklapp kan gå in på nissarnas hemsida och berätta vad de tyckte om julklappen och bidra med egna berättelser om kamp och sammanhållning på jobbet. (Nissarna länkar även till folkrorelselinjen.nu, men är ett fristående tomteinitiativ.)

Det roligaste med att vara redaktör…
för Hopsnackat är två saker:

Roligt:
Att fler ska använda och utveckla sin kollektiva styrka på arbetsplatserna. Och att kunna ge ett litet bidrag till det, inte genom paroller och teorier om hur det borde vara, utan genom att sprida erfarenheter – tack vare alla skribenterna, både vana och ovana skrivare, som berättade om hopsnack på sina arbetsplatser. Och Anna som tecknade och Martin som formgav.

Roligt:
Nissar och andra som tar egna initiativ och som sprider boken vidare i olika former.
Alla inläsarna, både proffs och amatörer, som läste in berättelserna till ljudboksversionen av Hopsnackat. Tundell Salmson Audio som ställde upp med proffstudio och tekniker utan kostnad för oss. (Ljudboken finns alltså för gratis nedladdning på folkrorelselinjen.nu).
Teaterproducenten som vill producera Hopsnackatteater att spelas på arbetsplatser och i andra samlingslokaler. (Det vet vi inte än om det blir av.)
Och nu senast, ett par grabbar som går på e-boks-kurs och vill göra en e-boksversion av Hopsnackat som slutprojekt. E-boken ska man sen kunna ladda ner från folkrorelselinjen.nu precis som man kan göra med ljudboken.

Alla som hjälpt till med spridningen av pappersboken. Både de som köpt den själva och de klubbar, föreningar, studieorganisatörer och allmänna entusiaster som spritt den vidare. Från seko-klubben i tunnelbanan som köpte 400 ex som julklapp till sina medlemmar till målarfackets studiecirkel med åtta deltagare i Göteborg. Och alla andra.

Hopsnackat köps nästan inte alls via vanliga kanaler som nätbokhandlar.
Det är spridning underifrån, från hand till hand, som dominerar. Hopsnackat är en bruksbok för vardagen. Ur den synvinkeln tror jag att den lilla pappersboken fortfarande är allra viktigast – lätt ha med sig, att bläddra i tillsammans och visa andra. En fördel med försäljningen av pappersboken är förstås också att säljer vi några buntar till så är tryckkostnaden täckt, en julklapp även det.

Till oss alla från oss alla: Tack för att vi bidrar till uppvigling och hopsnack på många arbetsplatser, det kan vara bland det viktigaste vi gjort på den här sidan jul!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 1 december, 2011 i Folkrörelsestrategi

 

Då blir chefen nervös

Del 10 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Den 13 september 2007 bildades äntligen ortsklubben inom Livs Stockholmsavdelning. De som kom på mötet för att vara med och bilda klubben var dels arbetare från åtta små arbetsplatser utan egen fackklubb, dels arbetslösa livsmedlemmar. De allra flesta var nya ansikten för mig.

För många var det nog deras första fackmöte, och vi hann prata om flera olika saker som deltagarna undrade över. Det visade sig att många inte vet vad de har rätt till. Ett exempel: En del betalar egen hemförsäkring hos Folksam fast de har försäkring genom Livs. De fick veta att de ska ha pengar tillbaka. Såna besked ger alltid glada miner.

En annan sak som gjorde oss glada:
Bland mötesdeltagarna fanns ett gäng asiatiska tjejer, som alla kom från samma arbetsplats, där de jobbade med att tillverka pastasallader. De berättade att fast företaget har kollektivavtal så hade arbetarna inte fått lönehöjningen som de skulle fått den 1 april 2007. Det fanns andra problem också, övertidsarbete nästan varje dag till exempel.
Men när tjejerna i förväg meddelade sin chef att de alla skulle gå på fackmöte, så de kunde inte jobba över den 13 september, så sa han inte emot. Tvärtom – han lovade genast att de ska få sin löneförhöjning.

Det visar hur viktigt det är att försöka hålla ihop och agera tillsammans även på en liten arbetsplats. Hade det bara varit en person som sagt att hon inte kunde jobba över för att hon skulle gå på fackmöte, så hade chefen kanske tjafsat med henne eller försökt få de andra arbetarna att att vända sig emot henne.
Men när nästan alla anställda går på fackmöte blir chefen nervös.

Vi utsåg en liten interimstyrelse som skulle hålla i ortsklubbens verksamhet fram till ordinarie årsmöte. Tre personer utsågs – det var jag, en annan arbetslös kvinna och en kille som jobbade hos en färdigmatstillverkare. Båda dessa var nya bekantskaper för mig. Vi bestämde att ha ett första planeringsmöte den 29 september.

(Tidigare inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger. Hur det gick sen för ortsklubben kommer jag att berätta i annat sammanhang.)

 

Klaga där uppe – stöd här nere

När en yrkesgrupp tar strid kan det ibland drabba ”allmänheten”. Tänk strejk eller annan aktion inom kommunaltrafiken eller vården eller handeln, eller som när sopgubbarna eller, just nu, brevbärarna följer regelboken och vägrar stressa.

Allmänheten kallas ofta i detta sammanhang tredje man. ”Tråkigt att detta ska drabba tredje man”, säger man. Jag tror att man ska tänka annorlunda: De som tar strid för sina intressen är förste man. Vi, allmänheten, är också förste man. För det är ju vi som också är bussförarna, vårdarbetarna, affärsbiträdena, sopgubbarna och brevbärarna. När vi tar strid om något kan effekterna drabba oss själva, men det är också i vårt eget intresse att striden tas.

Betyder det att man ska tänka: jag solidariserar mig – därför klagar jag inte på att jag blir drabbad? Nej, det tror jag är fel tänkt. Man ska klaga! Ordentligt! Men inte på de stridande, utan på de ansvariga för den situation som har pressat fram striden.

Ta t.ex. brevbärarnas pågående Jobba rätt-aktion. Om posten kommer sent, skäll inte på brevbäraren – men skäll på posten. Försök nå så högt upp i organisationen du kan med dina klagomål. Det är det bästa stödet du kan ge brevbärarna. Eller i en motsvarande situation: bussförarna, vårdarbetarna osv.

Om du är med i en organisation eller grupp som vill visa sitt stöd i en strid – glöm då inte den delen. Uppmana alla i organisationen att klaga på effekterna av striden – på rätt nivå.

Sen kan man också visa sitt stöd genom t.ex. stöduttalanden till de stridande. Då ska man tänka tvärtom mot när man klagar. Man ska nå så långt ner som möjligt, direkt till de arbetare som genomför striden. För att fortsätta att ta brevbärare som exempel: Skicka gärna stöduttalanden till deras organisation, men sätt också t.ex. en ”Heja postisar – Jobba Rätt!”-lapp på din brevlåda.

Uppdatering 2013-06-19: Inlägget ovan skrev jag den 20 september 2011, i samband med brevbärarnas ”Jobba Rätt”-kampanj. Idag den 19 juni 2013 sprids det igen, högaktuellt med anledning av bussförarstrejken som brutit ut idag, och spårstrejken som ev. bryter ut i morgon. Här finns dagens inlägg ang busstrejken: Provanställ arbetsgivarna.

Uppdatering 2014-06-01: Inlägget aktualiseras igen på grund av den strejk på Öresundstågen som bryter ut i natt därför att Veolia sagt upp 250 anställda och vill tvinga dem att söka sina egna jobb till sämre och otrygga villkor. Fackförbundet Seko har lagt fram lösningsförslag men Veolia vägrar lyssna. Berörda arbetare har själva mobiliserat för strejk och Seko har varslat.

Uppdatering 2017-07-11. Inlägget aktuellt igen på grund av strejk i sopsvängen.  När soporna ligger kvar – klaga uppåt!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 september, 2011 i Folkrörelsestrategi, Posten

 

En folkrörelselinje i facket

Ursprungligen en föreläsning som jag höll i februari 1996 för fackligt aktiva från olika klubbar i Stockholm. Texten finns redan på folkrorelselinjen.wordpress.com men den får vara med här också.

Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande det vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. (Not: Striden 1995, som bland annat innehöll en s.k. vild strejk, innebar att vi lyckades stoppa en stor nedskärning samt försämring av våra lokala avtal, trots hot om nedläggning av arbetsplatsen.) Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något – ”det är såna tider”. Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!

Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång tid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.

Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare – och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder facklubben har vågat lita på den styrkan, har vi haft framgång. När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna, har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.

Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse – det är en folkrörelselinje! Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.

Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker:

Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
Vi använder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte – enkät – möte – omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hänger på dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommelserna, det behöver jag väl inte förklara.

Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar: Vad vill ni ha? så kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga – är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav – men vi höjer medvetenheten om att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ”de som tycker som jag” eller ”de mest medvetna”. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ”längst fram” och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ”längst bak” i rörelse – då driver de alla andra framför sig.
Utgå ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar.

Ta med folk det gäller i förhandlingar.
När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet. Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det kör ihop sig.
På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen några gånger. Men när vi säger att vi går till ”högre instans”, då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
Sjävklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den. Får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer.

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ”det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker”. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv. När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten – även om vi verkat eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.

Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik att dras in i ”fackvärlden”.
Vi pratar ibland om ”passiviserande kursverksamhet”. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat! Det finns en risk att man dras in i värld för sig – kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet. ”Facket” blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Man får inte förväxla fackvärlden med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Sammanfattningsvis – vi försöker göra facket till en kämpande organisation.
Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.
Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid. Även om det är svårt ibland så är det enkla saker – det är bröd och solidaritet.

————————————————————

Kommentar år 2011: ”Folkrörelselinjen” är alltså metoder för att att använda och utveckla den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Det är naturligtvis inget nytt påfund, och var inte något nytt år 1996 heller. Däremot saknas ofta sådana erfarenheter i fackliga utbildningar och i politiska diskussioner om förhållanden i arbetslivet.
Våra erfarenheter från Bagarn väckte intresse hos andra arbetare och metoderna har sedan prövats och utvecklats på olika sorters arbetsplatser med olika förutsättningar. Bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen är ett försök att samla dessa och liknande erfarenheter.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 augusti, 2011 i Folkrörelsestrategi, Stockholmsbagarn

 
 
%d bloggare gillar detta: