RSS

Kategoriarkiv: Hur det ligger till

Gräns

På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk (tyckte stockholmarna). Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Detta är en historia som har upprepat sig om och om igen sedan dess, inte bara i Sverige utan i princip i hela världen. Människor har alltid migrerat, av tvång eller efter behov – egna behov eller andras. Så snacka aldrig om arbetarklass som något som är skilt från ”utlänningar”. Arbetarklassen har alltid varit blandad, under hela industrialismens historia.

Jag skrev om dalfolket och stockholmarna på en diskussionssida på nätet 1998, och sen kom den texten med, under rubriken Gräns, i Folk och andra bullar 2001. Här är artikeln i sin helhet.

Gräns (1998)

På sista tiden har jag läst en del i tidningarna om hur våra städer och bostadsområden är delade. Invandrarna i de grå husen på ena sidan järnvägen eller motorvägen, svenskarna i villorna på andra sidan. Man kan nästan få ett intryck av att en sådan uppdelning är något nytt, något som uppstått på grund av de senaste årtiondenas invandring. Att det är den som delar vårt samhälle.

Men något nytt är det sannerligen inte. Den där gränsen mellan ”invandrare och svenskar” är i grunden en gräns mellan klasser. Folk bodde uppdelade i de gamla brukssamhällena, för att inte tala om i de feodala samhällena.

Gränsen finns i alla sorters samhällen. I och för sig kan den se olika ut. I Addis Abeba, Etiopien, ligger t.ex. de välbärgades villor insprängda i de fattiga områdena. Fast då med höga murar kring huset, ofta vakthundar och anställda nattvakter.
Det kan vara en märklig känsla att stiga ut genom dörren i det ”fina” husets mur och direkt befinna sig i ”slummen”… Ungefär som om det skulle ligga Djursholmsvillor mellan husen i Norsborg (eller Rosengård, eller…).

Klasserna, dvs. grupper av människor som, på grund av sitt sätt att försörja sig, har olika villkor, finns där oavsett hur gränsen utformas. Och de finns där oavsett om människor vandrar in eller ut. Men det har alltid varit så att de som kommit vandrande, t.ex. för arbete, till största delen har hamnat i ”de grå husen”.
Före dagens invandrare var det greker och jugoslaver, dessförinnan var det finnar och norrlänningar…
På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk. Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Det sker en sammansmältning, därför att människor har en tendens att anpassa sig och också att knyta vänskap- och kärleksband trots olikheter.

Gränsen mellan klasserna är mera bestående än kulturella motsättningar mellan folk av olika ursprung. Men de hänger ihop: strävan att utjämna olikheter mellan klasser, har en bieffekt: den utjämnar även de kulturella och etniska motsättningarna mellan människor. Medan en utveckling som ökar klasskillnaderna också skärper motsättningarna mellan människor av olika ursprung.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 december, 2019 i 145 Norra B, Hur det ligger till

 

Haveri och kaos?

I inlägget Det är rumpan på tåget vi ser skrev jag (1 december) om hotande försämringar av anställningsskyddet. Regeringen har givit direktiv till en utredning, samtidigt pågår fackliga förhandlingar om samma försämringar ”för annars blir det lagstiftning”.

Jag citerade Gunnar Westin som skrev i Sekotidningen: ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

Och så skrev jag att tror att jag har ett svar på frågan om tystnaden: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Men vad är det som har hänt nu då? Nu har flera fackförbundsordföringar hoppat av förhandlingarna och det framgår att de anser att det som pågår är just oacceptabelt.

LO-tidningen: Total spricka i LO efter las-förhandlingar: ”Haveri och kaos”

Det som hänt är att topparna i LO, PTK och SN (Svenskt Näringsliv) diskuterar något som inte ens är utsagt i utredningsdirektiven utan hämtat direkt från Svenskt Näringslivs egen önskelista. Det handlar om att ta bort kravet på saklig grund när någon blir uppsagd. Alltså smaka på det: Arbetsgivarna ska få sparka fast anställda utan att ha en saklig grund för det. Det är inte något som fackledningarna redan accepterar. Att peta på saklig grund, det är ett för långt kliv, och då blir det reaktioner.

Visst, tåget är på väg ditåt. Bemanningsanställda kan få kicken för att det inhyrande företaget säger: hen vill vi inte ha, och då kan bemanningsföretaget i sin tur säga: sorry men vi har inget annat uppdrag att erbjuda dig = arbetsbrist. Visstidsanställda ryker ofta precis innan de uppnått tidgränsen då de har förtur till fortsatt anställning eller skulle blivit automatiskt fastanställda. Dvs de blir utlasade istället för inlasade. Osv.

Men att göra alla lika osäkert anställda är fortfarande inte en ”lösning” som accepteras. I alla fall inte av just dessa förbund.

Vad som också retat upp de förbund som hoppat av är att förhandlingar tydligen pågått mellan LO-ledningen och SN utan att dessa förbund haft möjlighet att påverka eller ens blivit informerade. Plötsligt ställs de inför en utveckling som redan gått för långt.

Kanske att LO-ledningen trodde att de skulle kunna göra på samma sätt som de gjorde med strejkrätten: Ställa förbunden inför en färdig överenskommelse, som de – med undantag för IfMetalls ledning och kanske några till – inte varit med och diskuterat. Det accepterades då och tanken var väl att det skulle accepteras nu också.

Haveri och kaos, skriver LO-tidningen. Det kan det gott få bli. Det är bra om avhoppen får stöd från fackmedlemmarna, från avdelningar/sektioner/klubbar. Vad det här leder till – om det är teater eller allvar, om förbunden kryper tillbaka, om det blir ett omtag på förhandlingarna eller om de läggs på is ett tag, det återstår att se. Oavsett, så tror jag tyvärr inte att sprickan betyder att att vi kommer att få förbättringar av anställningsskyddet i stället för försämringar. Sådana är inte styrkeförhållandena i arbetslivet.

Därför är det fortfarande rumpan på tåget vi ser, även om det nu förhoppningsvis bromsar in för att det gick för fort. Vill vi ändra på tågets riktning, så måste vi ändra på styrkeförhållandena, skapa tryck på arbetsplatserna. Och då menar jag tryck direkt mot arbetsgivarna. Så länge de kan skrämma folk till tystnad och så länge de kan pressa mer och mer jobb ur de anställda, så länge är vi i förödmjukande underläge. Det går att ändra på. Det finns trots allt massor av folk ute på arbetsplatserna som är fullt kapabla att stå på sig bättre om det är det vi satsar på.

Uppdatering 16 december. Tidningen Arbetet: Efter avhoppen: Åtta LO-förbund förhandlar vidare

Uppdatering 17 december. Nu luktar det verkligen illa. Kommunalarbetaren: Så gick det till när LO fortsatte förhandla om LAS

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Kunde dom så kan vi

2011-02-14 På väggen (36)

I min hall hänger ett grafiskt blad av Adelyne Cross Eriksson, gjort efter ett av de kända fotografierna från gruvarbetarstrejken för 50 år sedan, 1969.

Efter strejkvågen på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom nya arbetsrättsliga lagar som gav förbättrade villkor och rättigheter för de arbetande.

Efter strejkvåg följer reformvåg, det är sen gammalt. Det gäller även de tidigare reformerna som saltsjöbadsavtalet 1938 ledde fram till. Avtalet och reformerna kom inte för att vi är särskilt snälla och samarbetsvilliga i Sverige, tvärtom. Åren före 1938 var det mer strejker och konflikter på svenska arbetsplatser än i andra europeiska länder. Det gjorde att arbetsgivarna behövde arbetsfred och var villiga att betala för det.

Varje strejk i sig leder inte till seger. Men rörelsen, trycket av engagemang och små och stora stridsåtgärder – inte bara strejker – ute på arbetsplatserna, tvingar fram reformer. Efter 1938 upphörde inte det s.k. vilda strejkandet på svenska arbetsplatser men det kom ner på den europiska nivån.

På 1990-talet blev det alldeles för lugnt och ledsamt på svenska arbetsplatser. Från ca 100 (kända) vilda strejker per år blev det ca 10 per år. Även här gäller att det inte är strejkerna i sig som är det avgörande, utan rörelsen, det tryck och engagemang på många arbetsplatser som leder till att man inte bara suckar och backar utan står på sig. Ibland leder det till en strejk, men strejkerna är bara toppen på isberget.

Under det bedrägliga lugnet som hållit i sig sedan 1990-talet är det arbetsgivarsidan som har stått för trycket. Vi suckar och backar alltför ofta. Det har lett till ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Sådant vi kämpat oss till monteras ner bit för bit.

Kan detta vara i evighet? Tror inte det. Nu hörs inte bara suckar i pausrummen utan också mer högljudda klagomål och protester från arbetsplatserna. Det som vi i för stor utsträckning glömt bort, tappat, är att inte bara ropa för att någon annan ska komma och rädda oss (vem?) utan att snacka ihop oss och agera tillsammans. Sätta stopp. Skydda varandra och inte acceptera att bli pressade in i väggen. Vi behöver skaffa oss sådana vanor igen.

Det är fortfarande vi som gör jobben, och därmed har en starkare maktposition än vi kanske tänker på. Oavsett anställningsform, oavsett typ av arbetsplats. Det är vi som ska sätta press. Kunde dom så kan vi. Men vi har inte den styrkan en och en, utan bara tillsammans.

 

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 december, 2019 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Det är rumpan på tåget vi ser

Bra och tydligt i Seko-tidningen om regeringens uppdrag till utredningen om LAS. ”Facken måste kämpa för att rädda anställnings­tryggheten”

Gunnar Westin skriver bland annat ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

På den frågan tror jag att jag har ett svar: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Ute på arbetsplatserna har arbetsgivarna redan till hälften lyckats genomföra förändringen, genom att trycka på mot regler och förflytta gränser. Facken – och arbetarkollektiven – accepterar detta, antingen genom att deala (dvs ”komma överens” om överträdelserna) eller genom att inte protestera när företagen överskrider reglerna på egen hand. Detta har blivit alldeles för vanligt. Man dealar eller accepterar undantag från turordningsreglerna och omplaceringsreglerna (dvs personer, ofta trotjänare, som egentligen borde fått behålla jobbet, får kicken). Man gör förlikningar när företagen säger upp personer olagligt och avser att köpa ut dem genom LAS §39, så att de slipper ta vägen över AD. Dvs underlättar.

Det är inte något osynligt som pågår. Jag har skrivit om sådant i flera år och om hur det leder till att LAS-regler försvinner eller försvagas genom lag eller avtal. Det är en framgångsrik arbetsgivarstrategi. De försvagningar som vi tillåter på arbetsplatserna når till sist till regelverken – vilket då drabbar även de arbetsplatser och olika fackliga nivåer som förmått hålla på sig.

Jag måste säga att jag är trött på att vi alltid ska ligga minst tio år efter. Det är sent påtänkt att skrika stopp när det är rumpan på tåget vi ser. Klart att jag tycker att vi ändå ska protestera. Men kanske vi också borde se oss om efter vad det är som NU försvagas på våra arbetsplatser och där man kommer att nå fram till att ändra i lagar och avtal om några år.

Hur är det t.ex. med regler om arbetstid, som rast och paus, övertid etc? Där släpper vi redan efter alldeles för mycket, och fortsätter vi att göra det, då kan ni ger er fan på att förr eller senare börjar man också peta i DET regelverket. Och då ska vi upprört protestera? Sent påtänkt, igen.

Det som händer på arbetsplatserna, på din arbetsplats, avgör vad som händer framöver på den högre fackliga och politiska nivån. Avgörande är alltså att arbetskamraterna, medlemmarna, får veta sina rättigheter ute på arbetsplatserna och att vi kollektivt håller på rättigheter och rimligheter istället för att deala ner dem i avloppet. Det är inget konstigt, det är ändå många som försöker göra så – t.ex. är hela Folkrörelse på arbetsplatsen-serien full av positiva exempel. Det måste bara bli fler.

 

Fortsättning om LAS-förhandlingarna: Haveri och kaos?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

”En hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan”

Jag ska fortsätta skriva om folkrörelsestrategi, men sticker emellan med ett inlägg om arbetsgivarstrategi.

Tjänstemannafacket PTK har i september 2019 kommit med en rapport som bygger på en undersökning (utförd av Novus). Trygga tjänstemän vågar utvecklas – En rapport om hur turordningsregler tillämpas i praktiken (pdf) 

”Den här rapporten visar att fack och arbetsgivare nästan alltid kommer överens, samt att avtalsturlistor används med en hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan.”

Rapporten säger att i 90% av fallen kom fack och arbetsgivare överens om vilka som ska sägas upp. Dvs det gjordes en avtalsturlista med avvikelser från LAS (Lagen om anställningsskydd). Avtalsturlistan innebär att någon eller några blir uppsagda trots att de enligt lagen skulle fått stanna.
Det betyder att i endast 10% av fallen följdes turordningsreglerna i LAS.

OBS: Turordningsreglerna i LAS säger att den som jobbat längre får behålla sin anställning, under förutsättning att hen har tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter hen då hamnar på. Ett kompetenskrav är alltså redan inskrivet i LAS. En icke-ingenjör får inte stanna om det betyder att hen hamnar på arbetsuppgifter där det krävs ingenjörsutbildning. För sådant behövs alltså inte en avtalsturlista. Så det måste funnits andra skäl till avvikelserna.

Undersökningen här gällde alltså tjänstemannajobb. Hur ser det ut på LO-sidan? Helt klart är att det har blivit mycket vanligt att man dealar om turordning (eller inte reagerar/protesterar om företaget frångår turordningsreglerna utan förhandling).

Att det är lätt att komma överens om avtalsturlistor används ofta som argument av den fackliga sidan för att det inte behöver lättas på reglerna i LAS. Vi kommer ju överens ändå.

Men då lurar vi oss själva. För arbetsgivarsidan är detta, att det har blivit lätt att komma överens, ett skäl FÖR att ändra i lagen. De tillämpar bergsklättrarstrategin*. De vill slå fast i paragrafer det som de redan fått att fungera i praktiken. Då kan de också få igenom sin vilja även på de (få?) arbetsplatser där fack och anställda inte är lika medgörliga. Och sen kan de ta sig vidare med nya ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Vilket i de flesta fall betyder att bit för bit plocka bort de reformer för de arbetandes bästa, som arbetarkollektiven och arbetarrörelsen kämpat sig till under 1900-talet.

*Bergsklättrar-strategin – häv dig upp till en ny punkt, förankra dig där, så att du kan ta dig vidare.

Några tidigare inlägg på bloggen kring dessa frågor, som inte direkt är nya…

19 januari 2019: Turordning och TEMPO

4 januari 2016: Om att förhandla duktigt

14 december 2015: Fras in, Las ut

14 december 2012: Turordningslistan på väggen

22 september 2011: När facket skriver på

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Kan vi göra så?

De anställda på en arbetsplats klagade i media på att ”chefen har trakasserat oss i tio år”! Hur är detta möjligt? Det enda rimliga, mänskligt sett, vore väl att de anställda redan för flera år sen hade samlat ihop sig, gått tillsammans in till chefen och sagt: Nu är det slut på ditt oacceptabla beteende!
Kan vi göra så? Klart vi kan.

Arbetsgivare har under två-tre decennier vågat göra allt mer sådant som fått oss att utbrista: Så där kan ni väl ändå inte göra! Men dom gör det. Mycket som varit otänkbart har idag blivit normaliserat. Normaliseringen på arbetsplatserna blir sedan förändringar av avtal och lagar.

Arbetsgivarna arbetar strategiskt. De tänjer envist på reglerna och vad som varit praxis. Funkar det på några arbetsplatser till exempel att göra avsteg från tidigare överenskommelser och avtal eller att köra över den lokala fackklubben eller att strunta i de anställdas välbefinnande, så sprids detta vidare till fler arbetsplatser i branschen. Att pressa på mot befintliga regler och vad som passar sig och testa att kliva över gränserna – detta är strategi. Det är i princip samma strategi som arbetarrörelsen använde sig av då vi kämpade till oss förbättringar. Idag är det arbetsgivarna som gör det, och som förstår att förändring av styrkeförhållandena måste grundas på arbetsplatserna.

Om arbetarrörelsen inte har en offensiv strategi för ökad styrka, så försämras istället våra villkor steg för steg. Så har det varit länge, men det behöver inte vara så. Det finns många duktiga fackliga aktivister, många som kämpar med att bevaka arbetsmiljö och arbetskamraters rättigheter. Men det krävs också en strategi som utgår från att vi är en folkrörelse på arbetsplatserna, på varenda arbetsplats. Att vi kan ta för oss och att vi inte skräms av frågan om vad som passar sig. Vi kan göra det som behöver göras.

Men var ska vi börja? Återkommer snart med ett konkret förslag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Fem korta om facket

Av flera skäl har jag inte skrivit på bloggen på länge. Ett av skälen är att jag tycker att jag blir tjatig. Det mesta jag tycker är viktigt att säga, och de flesta analyser jag gjort, har jag redan sagt och gjort flera gånger om.

Nu ska jag i alla fall försöka återuppta tjatet. Och då börjar jag med att bevisa vad jag nyss sa om tjat. Fem korta om facket skrev jag för över tjugo år sen, och dessa grundläggande erfarenheter av fackliga frågor och arbetsplatskamp har jag ofta återkommit till och tjatat om sedan dess.

Den första versionen refuserades av livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel (dvs dåvarande redaktören ville inte publicera artikeln). Denna version publicerades 1998 i LO-tidningen (nuvarande Arbetet), och senare 2001 i min textsamling Folk och andra bullar. (Den pocketboken är slutsåld, men finns att läsa här.)

Månadens ombud

Medlemmarna vill inte. Medlemmarna kommer inte. Medlemmarna orkar inte. Medlemmarna bryr sig inte. Varenda facklig förträdare kan ge exempel. Och gör det. Ofta. Men om man tillräckligt envist utgår ifrån att alla arbetskamrater vill och kan vara fackligt aktiva, så får man också sådana exempel att ge. Läs mig ordagrant: Jag säger ALLA arbetskamrater och jag tror att det är just det ordvalet som är avgörande.

För några år sen utsåg vi alla våra medlemmar till kontaktombud i Livsklubben. Arbetskamraterna delades in i grupper om ungefär 12, och sen fick var och en i gruppen turas om att vara ombud för de andra en månad i taget. Det fungerade. Det var mycket få som inte ställde upp. Folk som ”aldrig skulle ta på sig ett fackligt uppdrag” gjorde det, och tyckte det var kul, eftersom det gällde alla.

Vi gav upp försöket efter några år, framför allt därför att arbetsplatsens många olika arbetstider försvårade för oss att samla ”månadens kontaktombud” för att diskutera med dem och höra vad de hade att förmedla från arbetskamraterna. Vi lyckades inte utveckla det hela och ombudens uppgifter blev för ensidiga, mest att ge information från klubbstyrelsen till arbetskamraterna, alltför sällan tvärtom.

Men att vi gav upp berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet! Och är det inte det som egentligen är det fackliga problemet? För medlemmarna kan. Och vill. Det vet vi, eftersom vi har provat, och det gjorde vi rätt i.

Sjal och tofs  *)

När jag skriver in nya medlemmar på jobbet, så möter jag många olika sorters människor. Kvinnor i sjal och killar med hårdrockartofs. Arbetsmyror och slöfockar. Blyga eritreaner och stolta norrmän. F.d. gruvarbetare och f.d. småföretagare, tavelmålare och blivande hjärnkirurger. Till dem alla säger jag: Välkommen till arbetarklassen. Där har jag alltid varit, svarar några, andra skrattar förvånat. Men alla förstår budskapet: Här är det våra gemensamma villkor som gäller, och vår solidaritet.

Jag är kvinna. Jag har mer gemensamt med en manlig arbetskamrat än med en kvinnlig chef eller aktieägare. Jag kräver av min manliga arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig än med en manlig chef eller aktieägare.

Jag är svensk. Jag har mer gemensamt med en turkisk arbetskamrat än med en svensk chef. Jag kräver av min turkiske arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig, en svensk arbetare, än med en turkisk chef.

Jag har aldrig frågat efter en arbetskamrats partipoliska inställning. Jag förutsätter helt enkelt att eftersom vi delar gemensamma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också, nästan alltid.

Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet – då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte detsamma som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varann och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Det här fixar facket!

Vi på bandet blir uppkallade till en chef, som säger: Vi funderar på att byta ut era gemensamma arbetspauser mot avlösning. När vi hör det blir vi mycket ledsna i ögat, för vi vet hur avlösning brukar fungera: inte alls. När det fattas folk, och det gör det, blir avlösaren stående och paus blir det inte.

Men ingen säger nåt.  Till slut tycker jag som facklig företrädare att nånting måste sägas. Då finns det minst två sätt att säga det på.

Jag kan säga: – Om ni vill ta bort våra gemensamma pauser så är det en förhandlingsfråga enligt MBL 11 § eller åtminstone 12. Då ler arbetskamraterna mot mig och tänker: Det här fixar facket. Och med 60% säkerhet räddar vi våra pauser.

Eller också kan jag säga: – Det är inte värt ni rör våra gemensamma pauser för då blir vi ledsna i ögat. Då ler arbetskamraterna mot varann och tänker: Det här fixar vi.  Och med 90% säkerhet räddar vi våra pauser.

Visst ska vi använda oss av lagar och avtal, och det gör vi. Men om vi alltid snackar som om styrkan och avgörandet finns nån annanstans än hos oss själva, så passiviserar och försvagar vi oss själva, som individer och kollektiv.

Jodå

Frallorna kom rasande för fort på en ugnslinje, så att det blev värre jäkt än vanligt vid en maskin i paketeringen. Folk klagade, och klubbstyrelsen tog upp saken i förhandlingar och kommittéer. Vi fick löfte om att saken skulle utredas, men inget hände. Vi gick tillbaka till paketerarna och sa som det var. Då skrev de en lapp. Där stod: Från och med i morrn så jobbar vi inte på den maskinen, om brödet kommer ner för fort. Alla skrev under. Produktionschefen fick lappen. Tio minuter senare var beslut fattat om sänkt hastighet. Och arbetarna påminda om sin egen styrka.

Om nu klubbstyrelsen inte lyckades ordna saken, och paketerarna själva gjorde det på tio minuter – behövs det då ett fack? Näeee… Jodå.

Tänk efter vad som skulle hända om man måste skriva namnlistor och hota med att stoppa jobbet varenda dag i varenda skitfråga. Det skulle vara opraktiskt, om inte annat. Då skulle man snart se till att utse några personer, som kunde framföra krav och förslag och förhandla för arbetskamraterna. Kanske rentav lösa en del frågor i nån sorts samförstånd med företaget. De utsedda personerna måste förstås hela tiden rapportera till arbetskamraterna, som tillsammans avgör vad som ska hända. Behövs det en namnlista, en strid, en kompromiss? Är det dags att nöja sig, att backa eller att kräva mer?

Utan arbetskamraterna skulle de utsedda personerna inte vara nånting. Deras styrka består ju helt och hållet av arbetskamraternas styrka. Det vet de om. Därför kan de göra stor nytta. Och glömmer de var styrkan finns, så kan man ju alltid byta ut dem.

Kort sagt: man skulle bilda ett fack. För det är ju just som såna där utsedda personer, som våra förtroendevalda fungerar. Eller?

Så här och så här

Hur mäter man facklig styrka? Jag funderade på det när vi för många år sen samlade fabrikens städare till ett möte. Någon av dem hade klagat på att det inte fanns någon ordentlig städplan, de blev skickade omkring hur som helst i huset, beroende på städledarens mycket ombytliga humör.

Det var ingen tuff samling proletärer vi drog in i fackrummet. Många var nyanställda. Flera hade aldrig varit med i något fack. De flesta var rädda att ”bråka” för då skulle man säkert åka på den tyngsta städningen nästa dag. Det var svårt att samtala också, det fanns nästan lika många nationaliteter i gruppen som personer, och det var dåligt med svenskkunskaperna. Jo, det fanns en svensk, men han vägrade å andra sidan öppna mun.

Vad säger man? Vi chansade. Vi sa – och visade: Vi har en fackförening här på fabriken. Den har vi för att ingen här ska behöva gå så här: *böjt huvud*. Utan alla ska gå så här: *upp med hakan* och så här *näsan i vädret*.

Alla förstod. Stämningen lättade. Och vi påbörjade en seg men hyfsat segerrik vandring tillsammans: jobba fram och förhandla igenom en städplan. Utbildning. Lönepåslag. Byta städledare… Hakor och näsor lyftes. Och även om individerna i gruppen stegvis byttes ut, så bibehölls och växte en medvetenhet om fackföreningens mål och mening. När klubben många år senare stod inför en mycket allvarlig strid, där företaget ville sparka en stor del av arbetsstyrkan och utplåna våra lokala avtal, så var städarna en av de grupper som klarast förstod vad striden handlade om. Och vi vann.

Jag har inte heller behövt fundera mer – jag vet vad fackets mening är. Det är att ingen av oss ska behöva gå så här. Utan alla så här. Och så här.

M4

*) Uppdatering 18/9: I ursprungstexten använde jag här ordet huckle. Det är ett svenskt ord för huvudduk, som ju har varit ett vanligt kvinnoplagg i Sverige. Det var inte något negativt att använda ordet på 1990-talet. Idag används huckle ofta nedvärderande, vilket jag har blivit påmind om. Därför har jag nu bytt ut det mot sjal. Skulle jag skriva motsvarande text idag, så hade jag skrivit hijab och kepa istället för huckle och hårdrockartofs. Men budskapet Välkommen till arbetarklassen skulle varit detsamma.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: