RSS

Kategoriarkiv: Kamp lönar sig

2019 – ett år av organisering och kamp

tomtebloss

Idag ger jag ordet till en gästbloggare, en metallarbetare med förmåga att fokusera på sånt vi kan glädja oss åt och inspireras av. Ordet till hen:

Nu är det nyårsafton och bubblet kan få en bitter eftersmak när man tänker på året som gått. Jag vet att det finns mycket detta året som inte gick åt rätt håll. Det kanske bara är förlusterna du hört om? Men, även om det inte är något du läste i tidningen eller såg på tv, så var det väldigt mycket som gick åt rätt håll.

2019 var ett år av organisering och kamp, där vanligt folk utan höga löner eller politiskt inflytande inte bara gjorde motstånd, utan även vann.

Det var året då de italienska hamnarbetarna stängde hamnar för all militär last som skulle till de hemska krig i Jemen som fortsätter att plåga och döda stora delar av befolkningen.

Hemma i Sverige så samlades media, näringslivet, regeringen och väldigt många fackliga ledare och gick ut i ett fullskaligt krig mot hamnarbetarnas fackförening. Planen var att krossa facket genom att lockouta deras medlemmar och ägna sig att smutskasta och sprida lögner om dom och deras organisation. Men hamnarbetarna stod på sig och ett omfattade solidaritetsarbete genomfördes med stora demonstrationer. Över en miljon samlades ihop på några dagar. Efter att hamnarbetarna hotat med att stänga ner hamnarna så kom hamnbolagsdirektörerna krypande med ett kollektivavtal som hamnarbetarna kämpat för i över 40 år.

I Indien fortsatte fackföreningarna att pressa fram förbättringar genom en generalstrejk i början på året som över 200 miljoner arbetare deltog i och som enade många etniska grupper som nationalister försöker hetsa mot varandra. I USA fortsatte lärarnas strejkvåg att spridas i landet. Lärarna i Los Angeles genomförde en stor och lyckad strejk där de vann krav som är olagliga att kräva som t.ex. att minska antalet elever i varje klass. Men kan man fylla centrala LA med 30000 strejkande lärare och lika många sympatisörer så är det lätt för polis och stat att backa.

Piloterna hos SAS strejkade och fick igenom många krav. I Belgrad korkade Uber chaufförerna upp trafiken i protest och i Zagreb fyllde protesterande lärare stadens gator. I Norge ställde Foodora-buden sina cyklar och gick ut strejk för ett kollektivavtal och mycket annat som de vann efter en kort strejk med ett enormt stöd av allmänheten.

I Schweiz stannade landet när en stor del av landets kvinnor gick ut i strejk för jämställda löner och ett slut på diskriminering. I Finland försökte man dumpa några hundra postsorterares löner, vilket ledde till att brevbärare i landet gick ut i strejk. Kort därefter stannade tågen och färjorna mellan Sverige och Finland på grund av sympatistrejker. Strejkerna stoppade lönedumpningsförsöket.

I Berlin försökte man tvinga hyresgäster att privatisera ett hus och göra om det till bostadsrätter. Men eftersom de var organiserade och aktiva i en hyresrättförening så gick de ihop, tog lån och köpte hela huset genom föreningen – och gjorde snabbt om lägenheterna till hyresrätter igen.

I Portugal stängde flera tusen tankbilschaufförer av sina motorer så planen inte kunde lyfta. Trots att regeringen hotade att sätta dem i fängelse och militären försökte bryta strejken genom att köra deras lastbilar så tvingade de igenom många krav som de vann. Ingen fick sparken eller fängslades.

2019 var också året när de inhyrda rumänska migrantarbetarna i Skåne berättade för sina företagsägare att de är med i facket och fick svaret – lämna facket eller åk hem. Detta blev startskottet för arbetarna att bygga upp facklig kraft i ett tillsynes hopplöst läge och med hot om strejk börja kämpa till sig rättigheter. De fick alla medlemmar fastanställda, krävde och fick hundratusentals kronor i uteblivna löner och började arbetet för att förhandla fram lokala avtal.

Detta och väldigt mycket annat hände här hemma och ute i världen det sista året på detta millenniets tiotal utan att det spreds i tv och stora tidningar.

Det finns inget farligare än lögnen om att allt går åt fel håll och att det är omöjligt att förändra det. Så smutsa inte ner dina öron med sådana lögner utan fråga dig själv: om inhyrda migrantarbetare som inte kan språket och flyttas runt i den skånska lantbruket kan snacka ihop sig och vinna – kan inte du och dina arbetskamrater göra det då också?

Jag tror du vet svaret på den frågan och jag hoppas du får ett gött nyår. Festa ikväll men glöm inte att organisera i morgon.

Gott nytt år!

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 december, 2019 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Kunde dom så kan vi

2011-02-14 På väggen (36)

I min hall hänger ett grafiskt blad av Adelyne Cross Eriksson, gjort efter ett av de kända fotografierna från gruvarbetarstrejken för 50 år sedan, 1969.

Efter strejkvågen på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom nya arbetsrättsliga lagar som gav förbättrade villkor och rättigheter för de arbetande.

Efter strejkvåg följer reformvåg, det är sen gammalt. Det gäller även de tidigare reformerna som saltsjöbadsavtalet 1938 ledde fram till. Avtalet och reformerna kom inte för att vi är särskilt snälla och samarbetsvilliga i Sverige, tvärtom. Åren före 1938 var det mer strejker och konflikter på svenska arbetsplatser än i andra europeiska länder. Det gjorde att arbetsgivarna behövde arbetsfred och var villiga att betala för det.

Varje strejk i sig leder inte till seger. Men rörelsen, trycket av engagemang och små och stora stridsåtgärder – inte bara strejker – ute på arbetsplatserna, tvingar fram reformer. Efter 1938 upphörde inte det s.k. vilda strejkandet på svenska arbetsplatser men det kom ner på den europiska nivån.

På 1990-talet blev det alldeles för lugnt och ledsamt på svenska arbetsplatser. Från ca 100 (kända) vilda strejker per år blev det ca 10 per år. Även här gäller att det inte är strejkerna i sig som är det avgörande, utan rörelsen, det tryck och engagemang på många arbetsplatser som leder till att man inte bara suckar och backar utan står på sig. Ibland leder det till en strejk, men strejkerna är bara toppen på isberget.

Under det bedrägliga lugnet som hållit i sig sedan 1990-talet är det arbetsgivarsidan som har stått för trycket. Vi suckar och backar alltför ofta. Det har lett till ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Sådant vi kämpat oss till monteras ner bit för bit.

Kan detta vara i evighet? Tror inte det. Nu hörs inte bara suckar i pausrummen utan också mer högljudda klagomål och protester från arbetsplatserna. Det som vi i för stor utsträckning glömt bort, tappat, är att inte bara ropa för att någon annan ska komma och rädda oss (vem?) utan att snacka ihop oss och agera tillsammans. Sätta stopp. Skydda varandra och inte acceptera att bli pressade in i väggen. Vi behöver skaffa oss sådana vanor igen.

Det är fortfarande vi som gör jobben, och därmed har en starkare maktposition än vi kanske tänker på. Oavsett anställningsform, oavsett typ av arbetsplats. Det är vi som ska sätta press. Kunde dom så kan vi. Men vi har inte den styrkan en och en, utan bara tillsammans.

 

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 december, 2019 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Hamnavtalet i hamn. Och hur har ni det själva?

Den 5 mars 2019 fick Svenska Hamnarbetarförbundet ett kollektivavtal med Sveriges Hamnar. Avtalets löner och andra arbetsvillkor är desamma som står i Sveriges Hamnars avtal med Transport. De villkoren har gällt för alla i hamnen även tidigare. Det är inte det striden har handlat om. Utan om de rättigheter till facklig representation, skyddsarbete, lokala förhandlingar med mera, som följer av att en fackförening är ”avtalsbärande part”. Dessa rättigheter har Hamnarbetarförbundet i praktiken haft i många år, inte tack vare lagparagrafer, utan tack vare den verkliga situationen i hamnarna. Men rättigheterna togs bort. Först av APM i göteborgs containterterminal och sen av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar i alla svenska hamnar. Nu har Hamn fått tillbaka rättigheterna, till priset av fredsplikt.

Läs mer på hamnarbetarförbundets sida: Konflikt för att få till det kollektivavtal som varit förbundets mål sen start

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har dock en egen tolkning av vilka rättigheter som avtalet medför. Den tolkningen skiljer sig från vad som faktiskt står i avtalet. Stötestenen i förhandlingarna har under en längre tid varit att SH (och medlarna) har begärt att Hamn ska skriva under på att det är arbetsgivarnas tolkning som gäller. Vilket Hamn förstås har vägrat göra. Hamn menar nog att det som står i avtalet ska gälla och tolkas av verkligheten (behovet av överenskommelser och fungerande verksamhet i hamnarna) och, om nödvändigt, juridiska bedömningar i AD.

Varför gav sig SH i sista stund och släppte kravet på att facket skulle skriva under på deras tolkning? Huvudorsaken är förstås Hamns envishet. Men dessutom tror jag att SH la krokben för sig själva med sin absurda fridagslockout. Det var en grov chansning som blev en återvändsgränd, när Hamn inte backade utan svarade med ett rejält strejkvarsel. Och det hjälpte till när det visade sig att många utanför Hamn var beredda att ställa upp ekonomiskt och på andra sätt för att stödja dem. Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Se tillbaka på konflikterna med APM Terminals, som föregick den här avtalsstriden. Faktum är att APM vann på att ta till kraftfullare stridsåtgärder än väntat. (Vann åtminstone kortsiktigt – det långsiktiga utfallet har vi inte sett än.) Hamn4an i Göteborg genomförde punktstrejker och övertidsblockader, relativt milda stridsåtgärder mot APMs antifackliga och personalfientliga beteende som försämrade arbetsförhållandena i containerhamnen. APM svarade med en långvarig lockout och stora uppsägningar. Äntligen någon som vågar klämma till Hamn4an ordentligt! tänkte nog en del potentater i Svenskt Näringsliv (och kanske en och annan LO-topp). Sedär, nu är dom stöddiga hamnarbetarna inte så mopsiga!

Och sedan, när Sveriges Hamnar genom sitt dekret till alla sina medlemsföretag befallde att de måste frånta Hamnarbetarförbundet alla deras rättigheter, så var det en liknande ”Kolla vi gör det och vad ska ni göra åt det?”-smäll.

Fridagslockouten var kanske ett försök att återigen smälla till på ett chockerande hårt sätt. Det har ju funkat hittills! Men den smällen slog tillbaka. Äntligen.

84 procent

Beslutet om stridsåtgärder från Hamn sida föregicks av medlemsomröstning.

Har Hamn löst alla problem nu? Tja, det räcker väl att fråga er på alla andra arbetsplatser med kollektivavtal. Funkar allt som det ska? Respekteras du, dina arbetskamrater, er fackförening och ert avtal alltid sådär fint som man ofta hävdar/låtsas att ”den svenska modellen” innebär? Skulle inte tro det, nej.

Så förvänta er inte att allt nu är frid och fröjd i hamnarna (även om man gärna skulle unna alla hamnarbetare en tids lugn och ro) – och ställ inte högre krav på Hamn än på er själva.

Hamn är ett föredöme genom att ha bibehållit mycket av den direkta medlemsdemokrati som andra fackföreningar har släppt för länge sen. Det finns inget som hindrar att ni kör detta på arbetsplatsnivå. DIN arbetsplatsnivå, du och dina arbetskamraters. Finns det inget som hindrar? Där ljög jag nog. Ni kommer att berömmas men också motarbetas och kanske bli svikna uppifrån. Men nu är det faktiskt er tur att snacka ihop er och visa mod. Förändring underifrån pratar många om, men det är något som kräver handling. Och om ni redan handlar, så krävs det att ni sprider era erfarenheter, ge tips till andra om hur man kan börja.

Jag ska försöka återkomma med lite tankar på just det temat: Hur ska vi börja.

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 mars, 2019 i Hamn, Kamp lönar sig

 

Avgå 2016! men tack för modig kamp

tomtebloss

Ett skitår har passerat igen. Först tänker jag på alla dem som dödats, skadats eller tvingats fly undan maktsfärskåta och oljesugna krigsherrar på olika nivåer. Och sen på allt annat elände. Ska man dra något gammalt över 2016 och sig själv? Men precis som vid förra nyåret får en vän mig på bättre tankar, en som har valt att komma ihåg bra saker, som uppmuntrar oss att kämpa vidare. Så det blir hans nyårskrönika som får avsluta årets blogg.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Man skulle kunna tro att 2016 var en riktigt rövigt år för vanliga arbetare och på många sätt så var det också. Inte minst i olika parlament runtom i världen där de krafter som vill förstöra för oss och splittra oss flyttade fram sina positioner. Man kan få känslan att allt går åt helvete och inget går att förändra. Men eftersom den känslan är farligare än både Jimmie Åkesson och arbetsgivarna är tillsammans så kommer här några andra grejer som hände förra året.

Förra året var året då Stockholms taxichaufförer började att göra organiserade demonstrationer genom att föra ett väldigt liv på gator och i media när de bla omringade de byggnader där politiker samlades för att försämra deras villkor och de nådde en del framgångar bl.a. annat i Haninge. Det var även året då hemtjänstpersonal i Gävle reste sig upp tillsammans en kall novembermorgon och hotade med att kollektivt lämna arbetet på stående fot och fick igenom direkta förbättringar. Det var året då den växande fackliga gräsrots rörelse ”fight for 15” i USA lyckades få igenom höjningar av minimumlönen i 21 delstater. Rörelsen består av vanliga arbetare som är timanställda eller inhyrda och har i flera år fört en växande strejk- och demonstrationskampanj i brutalt underläge, med alla arbetsgivare och staten mot sig. Kobane står starkt och den socialistiska federationen växer i Kurdistan trots trots attacker från både Nato och Daesh och trots de fruktansvärda läget i regionen.

Det var även året då Islands kvinnor lämnade sina arbetsplatser, under parollen Lika lön för lika arbete. Det var det året som Hyundai-arbetare strejkade i hela Sydkorea tillsammans med andra bilfabriker. Baka stenungsbageri i Göteborg och Paus Bagarstuga i Västerhaninge försökte neka sina anställda kollektivavtal, med ett kompakt stöd från Göteborgspostens högerkonservativa och arbetarfientliga ledarsida och hela Sveriges borgerlighet. Men trots en väldigt lipande i media och massa liberaler som sprang och stödåt under blockaden så kan vi avsluta detta året med kunskapen om att bägge företagen nu har skrivit på kollektivavtal.

2016 var året då Torslandabor samlades i kyrkan för att organisera mötesplatser med de nyanlända flyktingarna och skapade många möten och vänskapsband mellan de gamla och de nya Torslandaborna i den sociala organisering som fortsätter för en stadsdel som håller ihop mot de vidriga rasistiska gaphalsar som förpestar sammanhållningen. Jo du läste rätt – googla ”Torslanda tillsammans”. Det var även det året då Indiens arbetare organiserade en generalstrejk som enligt många journalister var större än året innan och troligen världens största. En av världens fattigaste arbetarklass stängde alltså av ett av världens folkrikaste länder.

I USA kom en socialistisk kandidat väldigt nära att bli demokraternas presidentkandidat. Nu blev ju inte slutresultatet så bra men han lyftes fram av många olika växande gräsrotsrörelse t.ex. fackföreningar som fortfarande växer och kämpar. Bland annat strejkade 40 000 anställda på företaget Verizon i flera veckor och fick till slut sitt avtal så att alla kunde gå tillbaka till jobbet. En historiskt viktig och ovanlig strejk i USA.

I Finland gick 15 000 demonstranter ut på gatorna under banderollen ”Peli poikki” (nu räcker det) och började vända den rasistiska debatten och svängningen inom den finska politiken. Det finns mycket kvar att göra där men folket började sätta ner foten. 2016 var året då de modiga och militanta Doroteaborna fick inviga sin sjukstuga i Norrland som de ockuperat i tre år för att få behålla. Det var också året då den Polska högern försökte införa totalt abortförbud i landet men eftersom städerna fylldes av enorma demonstrationer när Polens kvinnor intog gatorna i många städer och 60% fattades av den kvinnliga arbetsstyrkan på arbetsplatserna, så fick regeringen backa.

I Sverige gick byggnadsarbetarna ut i strejk bl.a. för att behålla sitt lönesystem. Det fick dom behålla och i städerna samlades olika fackföreningar på olika torg för att vissa sitt stöd under strejken. I slutet av året vägrade pendeltågsstädarna i Stockholm att arbeta när de nya företaget nekade dem att få vinterkläder och sa att de inte längre skulle få göra läkarbesök på arbetstid. Även Idol-deltagarna hotade att gå ut i strejk med musikerförbundet. Hamnarbetarna i Göteborg genomförde en antal punktstrejker mot den nya arbetsgivaren som försöker förstöra både Hamnarbetarförbundet och den nationella strejkrätten. Konflikten fortsätter och har hårdnat sedan dess. Så om du deltar i stödarbetet i de kommande aktionerna så kan du vara med att försvara alla arbetares rätt att strejka.

2016 var året då Victor Jaras mördare dömdes och över en miljon samlades på gatorna i en demonstration mot Syd Koreas arbetarfientliga regering bla organiserat av den periodvis olagliga koreanska fackliga centralorganisationen. Man kan se när de gör ”vågen” med tända ljus i klippet nedanför. Det var också året då brevbäraren Tommy Hinders som arbetat i 40 år fick tillbaka jobbet efter att han sparkades två år innan pension. Han sparkades för att han inte kan ta körkort på grund av sin epilepsi. Anledningen att företaget tvingades att häva uppsägningen var hans arbetskamraters protester som spred sig i Sverige och i media.

Så även ifall saker verkar vara skit på alla fronter så är det inte det överallt och även om farliga människor säger att inget går att förändra så hade de fel detta året också. Precis som de hade fel förra året så kommer de ha fel även nästa år. Så God Jul och Gott Nytt År och glöm inte vi kan aldrig få bättre villkor än de vi är beredda att kämpa för.

Jag stämmer in i slutklämmen: God Jul och Gott Nytt År och glöm inte vi kan aldrig få bättre villkor än de vi är beredda att kämpa för. Mössa på!

Förra årets positiva krönika: Avgå 2015! men tack för modig kamp.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2016 i Blandat, Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Det går att stoppa hyvling

hyvel2

Hyvling pågår

Det har pågått hyvling inom handeln i flera år, i flera butikskedjor. Hyvling innebär att man minskar de anställdas veckoarbetstid. Heltidare blir deltidare, och deltidare får gå ner ytterligare i tid. Oftast är det inget som märkts utåt. Men de anställda som har fått sämre ekonomi, har märkt det.

De fackliga förhandlingarna har oftast syftat till att försöka få företagen att hyvla lite mindre. ”Om ni tittar på vårt förslag så ser ni att ni inte behöver hyvla lika många timmar”. Alla heltider försvinner, men några får lite fler timmar kvar på deltiderna.

Men fackförbundet Handels har också gått till AD (Arbetsdomstolen) flera gånger för att försöka få stopp på hyvlingarna genom att hänvisa till olika lagparagrafer. Det har inte gått så bra. Den senaste tvisten har fått uppmärksamhet på grund av en illavarslande dom i AD häromdagen.

En butik hade skurit ner på 11 anställdas veckoarbetstid. Handels hävdade att man då i praktiken sade upp de personerna, för att sedan anställa dem på nytt med lägre sysselsättningsgrad. Facket krävde skadestånd för att arbetsgivaren varken följde turordningsregler eller betalade uppsägningslöner. Men AD gav företaget rätt.

Tidningen Arbetet: Hyvling okej enligt Arbetsdomstolen

Det går att stoppa hyvling!

Men lyssna nu. Det finns butiker där hyvlingar har stoppats. Inte av arbetsdomstolen utan av hopsnackade arbetskamrater.

I en butik vägrade alla heltidsanställda att skriva på de nya anställningsavtalen. Heltidarna vägrade därför att deltidarna vägrade. Och deltidarna vägrade därför att timmisarna vägrade, trots att cheferna hotade: om ni inte skriver på måste vi sparka någon. Och timmisarna svarade: det är en smäll vi är beredda att ta, tack så mycket. De hade snackat ihop sig, och de längst bak backade upp dem längst fram. En del timanställningar försvann, men det blev inga hyvlingar.

I en annan butik fanns en nystartad klubb med aktiva medlemmar. Där plockade de fram hur butiken faktiskt sköttes, vilka som faktiskt jobbade, vilka timmar och med vad osv. Plus att de inte förhandlade utan bara sa ”Nej! Vi kommer aldrig komma överens om det här!”
Det visade sig att chefens bild var så långt från verkligheten att företaget avbröt förhandlingarna och drog tillbaka hela förslaget.

I en tredje butik hade de en utdragen strid för att få schema, med en massa möten, hopsnack och olika aktioner. Chefen gick hela tiden och hotade ”efter sommaren blir det hyvlingar”, ”det blir dyrt att följa avtalet som ni kräver, det leder till hyvlingar och neddragningar”. De anställda skrev ett gemensamt brev till butikskedjans regionchef samt drev på facket att lägga krav på att utreda arbetsmiljön på hela arbetsplatsen. Chefen fick gå och den nya nämnde aldrig något om hyvlingar. De fick andra problem sen med den nya chefen, men hyvlingarna stoppades.

I en fjärde butik var det rättså många anställda som tappat hoppet. De hade haft en klubb som runnit ut i sanden. Men nu var de på g igen, höll på att snacka ihop sig om olika saker och utsåg förtroendevalda. När chefen började tala om hyvling blev mullret så högt att chefen slutade tala om hyvling.

Jag säger inte att varje sådan strid kan vinnas eller att alla problem på en arbetsplats försvinner för att man en gång tagit strid. Men de här vanns, genom kollektivt agerande . Observera att NEJ är också en strategi. Är det fräckt? Inte fräckare än det arbetsgivarna håller på med. Men det måste sägas nej kollektivt, av alla eller nästan alla. En eller två som säger nej gör ingen skillnad.

Åt andra hållet

I en femte, nystartad butik, arbetade alla deltid redan från början. Där snackade de ihop sig och några av dem med minst timmar lyckades få upp sina tider på kontrakten.

Ävenså i en sjätte, där många hade väldigt få timmar per vecka på sina kontrakt. De lyckades få upp dem till halvtid eller 75%. De använde sig av LAS §25a, som handlar just om deltidares förtur till fler timmar. Där var det de som stod längst bak, med minst timmar, som snackade ihop sig och drev på. Sen bildade de fackklubb….

Var en maktfaktor

Ta initiativet tillsammans! Var en maktfaktor på arbetsplatsen. Driv på, gå inte och gnäll bara utan snacka ihop er och försök få det bättre. Visst, det kan också leda till problem. Men det är ju inte så att försiktighet och tystnad har gjort det bättre för oss på jobben, eller hur?

Ligger det i luften att cheferna har försämringsplaner? T.ex. ett sämre schema? Sitt inte still och vänta på det. Snacka ihop er och försök pussla ihop ett bättre schema än det ni redan har, istället. Ta upp det med cheferna – helst innan de kommer med sitt försämringsförslag! och säg, nu vill vi ha bättre scheman. Har ni kollektivavtal och klubb så har ni rätt att begära förhandling om vad ni vill, i princip (MBL 10§). Men har ni inte de formella rättigheterna så finns det ändå inget som hindrar att ni ”förhandlar” med cheferna. Det viktiga är att det framgår att ni har snackat ihop er och är överens. Ta fram de stränga minerna!

Allvarligt talat

Till er som är fackligt och/eller politiskt aktiva: Ta folkrörelse på arbetsplatsen på allvar. Det spelar ingen roll vad det kallas, men arbetsplatsorganisering är vad som krävs, på riktigt. Det är inte så att det finns något annat sätt, som är kraftfullare och att folkrörelsestrategi är något slags myspys i kanten. Överbyggnaden har inga egna fötter och kan i längden aldrig vara starkare än fotfolket.

Blogginlägg från 2011: Överbyggnaden har inga egna fötter.

När det gäller inrättningar som Arbetsdomstolen, Arbetsmiljöinspektionen etc, så ska de ska tolka lagar och regler och på det sättet mäkla mellan parter med olika intressen. Sådana inrättningar kan aldrig ersätta vår egen kamp. Tvärtom. När vi blir svagare, så tar dessa inrättningar oftare sämre beslut. Styrkeförhållandena avspeglas i institutionerna likaväl som i centrala förhandlingar och i lagstiftningen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 2 december, 2016 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kamp lönar sig, LAS

 

Städare & postisar strejkade och vann

scbIdag på Alla Hjärtans dag vill jag rapportera två saker som visar att kamp lönar sig.

Först en  hjärtevärmande nyhet från Bridgwater, England

Postisar på Bridgwater Royal Mails brevbärarkontor firar segern efter att deras hörselskadade arbetskamrat Andrew Mootoo fått tillbaka jobbet. De har kämpat för detta i två år och striden kulminerade med en 24-timmars vild strejk. Under den långa striden har Mootoo också fått diagnosen MS. Han börjar nu arbeta deltid med skrivbords- och datorjobb och skanning av olevererade paket.

Mootoo sade efter segern: ”Jag vill säga ett stort tack till alla Bridgwater CWU-medlemmar som gick ut i strejk för mig: det var avgörande…. // … Jag är så stolt över vår militanta historia här på Bridgwater!”

Artikel på engelska: NEWS FROM BRIDGWATER: Disabled postman is going back to work!

bridgwatervictory

Och så hur det gick för städarna som jag skrev om den 26 december 2015: Strejker bland stockholmspendelns städare  Ifall någon har missat det.

Det blev spontana strejker bland städarna, då de alla blivit uppsagda av ISS, som har hand om städningen av pendeltågen i Stockholm. Uppsägningarna kom efter en upphandling som vunnits av MTR, ett företag som alltså ska ta över städningen. Uppsägningarna skulle kunna innebära att de städarnas tillsvidareanställningar går upp i rök inför övergången av verksamhet, så att övergångsreglerna i praktiken sätts ur spel. ”För en ny arbetsgivare är det självklart en våt dröm att kunna välja vilka man vill ha bland personalen och till vilka anställningsvillkor” skrev SEKOs pendelklubbs styrelse.

I en intervju i tidningen Arbetaren, Pendeltågsstädare i vild strejk efter varsel  berättar städarnas fackrepresentant Rainer Andersson att han upplevt en ”förändrad ton” från arbetsgivarnas sida:

– De blev skärrade av personalens strejkaktion. De blev byxis, helt enkelt

Och nu är det klart att all personal som arbetar inom pendeltågstrafiken i Stockholm – även städarna – får behålla sina anställningar och anställningsvillkor när de nya arbetsgivarna tar över i december i år. Tidningen Arbetet: Jobben kvar för pendelstädarna

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 februari, 2016 i Kamp lönar sig, Posten, Tåg

 

Avgå 2015! men tack för modig kamp

2015-2016Avgå, 2015!! var min sammanfattning på nyårsafton av ett på många sätt och för många människor förskräckligt år.

Just därför blev jag glad då jag läste en helt annan sammanfattning av 2015 som en vän skrev på Facebook. Jag bad att få publicera den här.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Jag skulle kunna skriva om allt de hemska som hänt detta året som nu tar slut både här i Biskopsgården eller Göteborg men också Sverige och världen. Men känner att vi behöver inga mer påminnelser om alla misslyckanden. Inga foton på döda barn eller exempel på fruktansvärda politiska beslut flyttar fram våra positioner. Hade exempel, recensioner, argument eller debatter förbättrat läget så hade vi kommit långt nu, eftersom det flödat över oss hela året och jag är inte oskyldig till floden på något sätt. Exempel på hur man gör rätt är det som behövs. Hur man organiserar sig och vinner är det vi behöver exempel på och nyheter om, att sprida och ta efter.

Därför vill jag istället skriva om hur slaktarna på Scan med sin fackförening lyckades i stort sett att få bort all inhyrning genom att attackera företagets varumärke tills företaget gick med på ett bra lokalt avtal. Om hur tyska bilarbetare genom sin fackförening IG metall fått igenom ett internationellt ramavtal på VW som begränsar både antalet inhyrda hos Scania i Södertälje och hur länge man får vara inhyrd, så att kamrater till mig snart kommer bli fastanställda. Jag vill också påminna om Göteborgs buss- och spårvagnschaufförer som tillsammans räddade en arbetskamrat som blev misshandlad av biljettkontrollanter och hotad med uppsägning. De valde att högljutt protestera tillsammans med allmänheten och även hota med att inte släppa på kontrollanter på sina bussar och spårvagnar. Företaget backade och fick be om ursäkt i media och även kompensera den misshandlade och hotade chauffören. Göteborgs hamnarbetare drog tillbaka strejkhot under julen efter att arbetsgivaren gått med på deras krav om bl.a. att inte kraftigt höja veckoarbetstiden på deras scheman och att man även kommer att erbjuda de personer som har förtur- eller företrädesrätt en förlängning av visstidsanställningen. Det finns många andra små vinster på grund av kollektiv styrka på arbetsplatser som jag inte har med för att jag inte känner till alla eller kan få med alla i denna status.

Runt om i Sverige fortsatte den växande och imponerande antirasistiska gräsrotsrörelsen för lokal sammanhållning som ibland kallas för tillsammansskapet att växa och organisera nya gamla och unga medborgare i orter på landsbygd och I städer. I år organiserade tusentals människor ett värdigt flyktingmottagande utan lön eller medel från kommun eller stat när flyktingströmmarna började öka.

I Norge genom fördes en omfattande politisk strejk mot regeringen och i Finland avslutades en stor poststrejk nyligen. Världens största strejk gick av stapeln i år i Indien där över 150 miljoner arbetare strejkade, i Turkiet strejkade bilarbetarna. I USA genomfördes den största strejken i oljebranschen på 30 år, den resulterade i hårdare säkerhetsregler i en bransch där det varit höga olyckstal och dödstal. I USA fortsatte en fungerande gräsrotsrörelse för högre lägstalöner ”fight for 15” även i år och miljoner arbetare runt om i USA har fått höjda löner på grund av att arbetare gått ihop och strejkat och protesterat mot företag och politiker.

Politiska, ekonomiska och väpnade kamper för arbetare och demokrati har förts och vunnits både i Göteborg, Sverige och i världen detta året. Den modiga befolkningen i Kobane drev ut IS-fascisterna. I Turkiet lyckades det hjältemodiga partiet HDP komma in parlamentet och hålla sig kvar där trots att det utlystes ett nytt val och över 400 av deras partilokaler förstördes och många av deras medlemmar fängslades och mördades.  Vänsterrörelsens Podemos framgångar i spanska valet…  och en modig flyktingfamilj som jag lärt känna fick sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd efter en kamp på över 9 år på flykt i Sverige.

Det finns folk som säger att inget går att förändra – lyssna aldrig på dom för de skyr inga medel och de hade fel även detta året. Som ett sista exempel på lyckad kamp för arbetare och demokrati så kommer här ett tal från den modiga lokalbefolkningen i Dorotea i Västerbottens län, som ockuperade sin sjukstuga för att få behålla sin akutvård. Efter över tre år så vann dom. Här är Ingrids segertal från Dorotea. Så God jul och Gott Nytt År eller ”ser sala te piroz be” som de kurdiska hjältarna i det multietniska och socialistiska folkförsvaret YPG/YPJ skulle säga.

Tack för lånet av denna text och god fortsättning på kampåret 2016 önskar jag er alla!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 januari, 2016 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

 

Efter tågstrejken – varning för klipp o klistra

oresundstag

Jag skrev min utvärdering av Öresundstågskonflikten i förväg. Det som jag skrev den 11 juni gäller fortfarande: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Nu ska jag titta närmare på uppgörelsen mellan Almega och Seko som strejken ledde fram till och resonera kring skrivningarna i avtalet. (Här kan du kolla de överenskomna avtalsändringarna som pdf.)

Kraven som ställdes av anställda på Öresundstågsbloggen, var att ingen ska sägas upp eller tvingas ner i tjänst. Alla varsel ska dras tillbaka och om Veolia har riktig arbetsbrist får de varsla igen om den.
Så blev det inte. Det står inget i avtalet om att varslen ska tas tillbaka. Men Veolias hårda linje ”vi har rätt att bestämma, facket ska inte lägga sig i hur mycket timanställningar och deltider vi har” har slagits tillbaka. Eftersom avtalet anses vara en framgång så betyder det förmodligen att facket, utifrån sin kunskap om läget före strejken, är säkra på att överenskommelsen kommer att leda rätt. Att Veolia blir tvungna att ta till sig de argument och det förslag till tidsplanering som det lokala facket haft från början.
Hur stor förändring det blir i varsel och anställningsvillkor återstår att se. Det är de anställda på Öresundståg och Kustpilen som i slutändan kan bedöma hur bra det gick.

Hur som helst var strejken – och stödet och sympatiåtgärderna – en efterlängtad reaktion och en broms i den utveckling där arbetsgivarna i åratal har kapat åt sig mer och mer makt över våra liv. Vi ska ta strid på fler ställen. Däremot ska vi vara försiktiga med att försöka klippa och klistra skrivningar från det nya Seko-Almega-avtalet över till andra arbetsplatser och branscher. Varning för det! Även om skrivningarna i avtalet är bra i förhållande till den situation som ledde till strejken, så kan de vara mindre bra, meningslösa eller rent av riskabla, tagna ur sitt sammanhang.

 

Överenskommelsen om tågtrafik driven av Veolia

(Uppdaterat 2014-07-01: Såg först nu att jag vid redigering hade tappat stycket om avsteg från kollektivavtalet. La in det igen.)

Det som står i avtalet är bland annat att antalet arvodister (timanställda) ska hållas på en så låg nivå som möjligt. Man ska gemensamt verka för att användandet av tillfälligt anställda hålls på lägsta möjliga nivå. Dessa skrivningar är ok men liknande utfästelser har gjorts i många avtal utan att det betyder något.

Det konkreta kommer här:
Deltidsanställningarna begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar. Arvodisterna (timanställningarna) begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar.
10 procent sammanlagt alltså. Enligt P O Fällman, Sekos ombudsman, innebär det på Öresundståg 16-19 årsarbetstider, vilket t.o.m. är mindre än de max 40000 timmar facket krävt från början. Det är en kraftig förbättring jämfört med nuläget.
Det står också att Veolia varje månad ska redovisa hur många produktionstimmar som utförts av arvodister. Det är en bra sak om man vill ha koll på de här grejerna.

Går procentreglerna att klippa och klistra till andra avtal? Många branscher behöver en liknande överenskommelse. Men det finns också arbetsplatser och branscher, som inte har så många timmisar/deltidare, så man måste vara försiktig med formuleringarna. Det får inte bli en frisedel för arbetsgivarna att öka andelen timmistimmar och deltidstimmar till 10% om man idag ligger lägre.

Och om du själv räknar på sådana lösningar på en annan arbetsplats, tänk på att deltidare jobbar inte heltid och vanligen inte timanställda heller. Det är liksom det som är grejen. En begränsning till 16-19 årsarbetstider innebär inte en begränsning till 16-19 fysiska personer som har timanställning eller deltidsanställning. 19 årsarbetstider motsvarar exempelvis 38 personer som jobbar halvtid.

Nu till en riskabel punkt i avtalet:
Seko åtar sig att medverka till att uppnå en effektivitet på 96-98% på arbetstidsuttaget.

Den här punkten är förstås inget som Veolia fått släppa till, utan det är vad Seko fått släppa till. För dem som är direkt berörda av det här avtalet är punkten troligen ok. Det lokala facket har nämligen redan före strejken lagt fram schemaförslag med ”hög utnyttjandegrad” dvs effektiva scheman, vilket Veolia inte velat ta till sig . Seko räknar med att kunna uppfylla kravet på effektivitet utifrån sina tidigare förslag.

Men i ett annat sammanhang, ett annat läge, en annan arbetsplats, kan det vara rakt av en given förlust om facket bundit sig för medverka till en viss effektivitetsgrad, utan att det står något om mänskliga arbetsvillkor. Fetvarning. Man måste ha tillräcklig koll och styrka om det inte ska innebära en tvångströja på facket som kan leda till allvarliga försämringar för arbetarna.

Skrivningen att avsteg kan göras från kollektivavtalet, innebär liknande risk om det tolkas som att arbetsgivaren ensidigt kan göra avsteg alt. att facket måste gå med på avsteg.

 

Ändringar i det centrala avtalet (branschavtalet för Spårtrafiken)

Nu till de ändringar i avtalet som gäller inte bara Veolia utan även övriga arbetsgivare inom spårtrafiken, som är med i arbetsgivarorganisationen Almega.

Överenskommelsen stramar upp villkoren för arvodisterna (de timanställda) och det står att branschavtalet i tillämpliga delar gäller även dem. Arvodisterna ska t.ex. få extra ersättning för förskjutet arbete på kort varsel. Det är bra att det åtminstone kostar något när företaget rycker i människors liv och planering hur som helst. Snacka om att röra om i folks redan trasiga s.k. livspussel!

Det står också att om en timmis ska få del av de rättigheter som man har efter ett års anställning (t.ex. företrädesrätt till återanställning), så ska hen ha jobbat 225 arbetsdagar. Det motsvarar antalet verkliga arbetsdagar som en fast anställd har på ett år, men innebär att det tar längre tid för en timanställd än för en fast anställd att uppnå ettårsgränsen. Om en fast anställd deltidare varit anställd i ett år så har hen förtur till nytt jobb, även om hen bara jobbat en dag i veckan. Om det är en timmis som jobbar lika mycket tar det fem år att uppnå gränsen (och man får bara räkna de senaste tre åren). Timanställningen, där man bara räknas som anställd då man är inne och jobbar, är fortfarande diskriminerad i förhållande till en sammanhängande anställning.

Så till den viktigaste punkten, som det har talats mycket om:
Timanställda ska ha en lön beräknad på genomsnittliga förtjänstläget för jämförbar grupp, oavsett anställningstid, hos arbetsgivaren. Dvs det kommer att kosta mer per timme att ha en nyanställd timmis än att ha en nyanställd på sammanhängande anställning.

Inget fel i det, bra att timmisar får högre lön och det kan i bästa fall medföra att fler får säkrare anställningar. Men det är inte på någon sätt en garanti. Det kommer fortfarande att vara mer lönsamt att pressa arbetarna så att man kan använda en ”dyr” timmis i fem timmar i stället för en billigare heltidare i åtta timmar.
Och lönsamheten i att använda osäkert anställda är i stor utsträckning indirekt, genom att människor hålls tysta, arbetarkollektivet splittras och det blir svårare både att hålla på befintliga rättigheter och att slåss för förbättringar. Företagen tjänar väldigt mycket på detta.

Det finns en parallell i bemanningsavtalet, där det anges att bemanningsanställda skall ha samma lön som de direktanställda har på arbetsplatsen. Arbetsgivarna trixar ofta med den här regeln i bemanningsavtalet, t.ex. med vilka man ska jämföra, vilka förmåner som ska räknas in etc. Det krävs rejält med facklig styrka och uppmärksamhet på golvet om man ska kunna bevaka att reglerna följs på rätt sätt.
Det är inte regeln i sig som är dålig. Den är bra. Det dåliga är om man inbillar sig att regeln alltid följs och att den räcker. När regeln för bemanningsanställdas löner kom, så trodde facken att den skulle innebära att företagens vilja att bemanningsanställa skulle minska. Men någon minskning har vi inte sett.

Observera även att det finns en lag som stadgar att visstidanställda och deltidare inte får diskrimineras i förhållande till fast anställda och heltidare. Den lagen kan användas till mycket – om det finns medvetenhet om lagen och mod att stå upp för den! Annars spelar den ingen roll. Rättigheter som människor inte känner till eller inte vågar kräva, de finns inte i praktiken.

Slutsats: Det är bra att man höjer lönen för timanställda. Men tro för all del inte att situationen med osäkra anställningar därmed har ändrats på ett avgörande sätt.

 

Klipp och klistra inte avtalet – men kopiera gärna stridsviljan

Alltså: Uppgiften framöver är inte att försöka få in de där skrivningarna i fler avtal. Uppgiften är att följa tågarbetarnas goda exempel och ta strid på många ställen. Då kan skrivningarna bli bättre. Det är det som händer på många arbetsplatser som förändrar avtal och lagar. Det var så arbetsgivarna luckrade upp anställningstryggheten, de började lokalt på tusentals arbetsplatser. Det är också så vi måste slå tillbaka. Och vi kan använda alla sorters metoder. Läs till exempel NEJ är också en strategi.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 24 juni, 2014 i Kamp lönar sig, Tåg

 

Vi ses i morgon!

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41

Tid: 16.45 – 18.00 lördag 23 november

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
robertnyberg_strejkar
Teckning: Robert Nyberg

 

Smederna på plats igen

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (1)

Smederna har lämnat sin skuggtillvaro i ett förråd och står åter i solen i Eskilstunas centrum.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (2)

Stolta smedvänner: Peder Carlström som drog igång facebookgruppen ”Ge smederna en central placering på Fristadstorget” och Leif Johansson som själv är pensionerad smed.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (3)

En smidesmäster och två släggdrängar från smedjan Sothönorna visade hur hantverkssmide går till.

Detta blogginlägg hamnar i kategorin Kamp lönar sig. Vill du veta varför så läs mina tidigare inlägg om Smederna:
13 maj 2013: Göm inte smederna!
3 juni 2013: Samtidigt i Eskilstuna
19 oktober 2013: Smederna kommer igen på fredag

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Smederna kommer igen på fredag

Smederna, Allan Ebelings skulptur, försvann för några månader sen från Fristadstorget i Eskilstuna. Där hade de stått sedan 1959 som en symbol för ”smestan”.

smederna

Fristadstorget skulle bli nytt och fint. Smederna stoppades undan i ett förråd, i tysthet. Var de skulle hamna kunde ingen svara på. Men inte på Fristadstorget i alla fall. ”Kanske i en rondell” sa någon.

Detta upprörde många Eskilstunabor som tyckte att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats i stan. Och de nöjde sig inte med att muttra vid varsitt köksbord. Det blev en ström av arga insändare, facebookgrupp, strategimöten, skrivelser till kommunen…

Kampen gav resultat. Nu byggs det nya fundamentet för Smederna, nära den tidigare platsen. På fredag den 25 oktober kl 13 ska statyn återinvigas.

Eskilstuna_smedfundament
Foto: Leif Johansson, smed och Eskilstunabo

Tidigare blogginlägg om Smederna:
Göm inte smederna!
Samtidigt i Eskilstuna…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

24000-kampen bryter isen

Stockholms sjuksköterskestudenter har haft framgång med sin kampanj Inte under 24000. (Hur det gått i övriga landet vet jag inte.) Enligt uppgifter från studenterna har 80% av de nyexaminerade nu fått en månadslön på 24000 kr eller mer.

Det är olika kommunala och privata vårdinrättningar som har betalat den begärda lönen. Några av de stora landstingssjukhusen har vägrat, vilket har bidragit till stor sjuksköterskebrist på dessa arbetsplatser. Bland dem Karolinska sjukhuset.

Nu är isen bruten även där. En nyexad sjuksköterska har erbjudits 25000 på Karolinska. Visserligen en person med så lång arbets- och livserfarenhet att hon nog borde fått mer, men ändå ett genombrott. Artikel i Vårdfokus.

Jag har följt 24000-kampen i mer än ett år och skrivit ett antal inlägg om den här på bloggen. Där beskriver jag bland annat varför jag tycker att den är ett bra exempel på folkrörelse-strategi. Alla inläggen finns i kategorin Arbetslivet – vården i kategorilistan till höger.

Vill du veta något direkt från källan om hur stockholmsstudenterna har burit sig åt när det gäller det mest grundläggande, att hitta metoder för sammanhållning och organisering, så läs berättelsen Öppen kamp och hemlig grupp i den nyutkomna antologin Hopskrivet! Mer om boken och hur man får tag på den kan du hitta här (på folkrorelselinjens blogg).

 
1 kommentar

Publicerat av på 10 december, 2012 i Kamp lönar sig, Vården

 

Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort

Hamnarbetare i Göteborg.

28 september 2012

Jag skrev i blogginlägget Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna den 17 september, om den hotande konflikten i hamnarna. Det gällde såväl pengar som rätten till inflytande över arbetstiderna.

Transport varslade om stridsåtgärder tillsammans med Hamnarbetarförbundet. Varslet innebar stopp för all övertid, mertid, nyanställning och inhyrning från kl 00 den 27 september. Det innebär exempelvis att timanställda hamnarbetare inte arbetar.

Hamnarna har sedan gammalt en stor andel timanställda, den s.k. blixtkåren, och en tung bit av stridsåtgärderna föll det alltså på deras lott att genomföra.

I Göteborgs hamn gavs blixtarbetarna ett erbjudande om en visstidsanställning som skulle göra att de kunde jobba under konflikten, men de tackade nej.
– Blixtarbetarna gör en enorm uppoffring. Hamnen är deras enda inkomstkälla. Det är en fantastisk solidaritetshandling att tacka nej och avstå från lön, säger Erik Helgeson i en artikel i Arbetet.

Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetstsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om – att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen strid i alla fall.

I den här konflikten synade hamnarbetsgivarna, men fackförbunden hade bra kort på hand: Eniga och stridsvana arbetare. Så arbetsgivarna insåg snabbt att det inte var någon idé att dra ut på saken.
Redan idag har de backat och accepterat Transports bud.
Alla stridsåtgärder har upphört.

Info på Hamnarbetarförbundets sida.

Jag lägger den här notisen i kategorin Kamp lönar sig.

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 september, 2012 i Hamn, Kamp lönar sig

 

Fackets nio barn

Vad kommer att hända sen, när hundratals osäkert anställda efter en lång och svår strid fått fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan?

Kanske samma sak som hände på Unilevers fabrik i Rahim Yar Khan, där det globala livsmedelsfacket IUL år 2010 drev igenom fasta jobb för kontraktsanställda och tillfällig personal.

Malin Klingzell-Brulin berättar i Mål & Medel: ”Unga arbetare kunde nu börja planera för framtiden och inom en månad hölls 19 bröllop och ett år senare föddes nio barn som i folkmun kom att kallas för IUL-barn.”

De som profiterar på vårt arbete och på vår arbetslöshet, de snackar om flexibilitet, anställningsbarhet, företagsklimat…

Vad det egentligen handlar om är hur vi vill leva.  I Pakistan såväl som i Sverige. Om det bara finns ett NU, en väntan på ett telefonsamtal, en dagslön, ett uppehållstillstånd, en bostad – eller om det finns en framtid i våra liv.

Läs Malins ledare i Mål & Medel.

Läs mitt tidigare inlägg om Kabirwala-arbetarna: Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda .

 
 

Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda

En överenskommelse har nåtts som innebär att hundratals osäkra anställningar kommer att bli fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan. Detta efter en lång och svår konflikt.

Det blir slut på åratal av osäkra anställningar för hundratals arbetare som för första gången kommer att ha trygga jobb och också få möjlighet att utnyttja sina fackliga rättigheter.

”Dom sa att vi inte arbetade för Nestlé” säger Ashaf Butt, ledare i arbetarnas aktionskommitté. Han har själv arbetat i sju år i Kabirwala-fabriken. ”I och med den här överenskommelsen är vi erkända som anställda av Nestlé och kan gå till fabriken som fastanställda arbetare för första gången”.

En annan medlem i aktionskommittén, Sakhawaty, som har arbetat i 10 år på Nestlé, säger ”När vi först ställde krav på fasta jobb sa alla till oss att vi var naiva och att det var omöjligt. Men nu har vi gjort det omöjliga”

Kan arbetarna i Pakistan göra det omöjliga så kan vi. Eller?

Bilden visar en demonstration genomförd i februari i år av the Women Workers Federation i Multan till stöd för Kabirwala-arbetarna.

Källa: IUF

Läs gärna mitt förra blogginlägg Vi är alla de 53 som också handlar om Nestlé-arbetare. Och om oss.

 
 

Vi är alla de 53

Om du läser svenska livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel så vet du att 53 Nestléarbetare spar­kades på ett godtyckligt och hämndlystet sätt efter att ha be­gärt förhandlingar om arbets­villkoren vid Nestlés kaffefabrik i Panjang i Indonesien.

Du vet att IUL-anslutna fack över hela världen samlade 640000 kr till en solidaritetsfond för att de 53 arbetarna och deras familjer skulle hålla ut.
Du vet att en solidaritetstrejk planerades av Nestléarbetare i Brasilien.

Läser du nästa nummer av Mål & Medel så får du också veta att en seger är vunnen: De 53 sparkade Nestléarbetarna har återanställts.
(Jag uppdaterar här med länk när nästa nummer har kommit)

Läser du inte Mål & Medel men svenska dagstidningar har du antagligen inte fått veta något om allt detta. (Rätta mig om jag har fel.)

Vi alla de 53, vi jordklotets miljoner och åter miljoner arbetare, tillverkarna av den enorma varuflod som på gott och ont överflödar världen, tar egendomligt lite plats i media, både i förhållande till vårt antal och vår betydelse. Våra strider likaså. För att inte tala om vår solidaritet och våra segrar.

Bakgrundsartikel i Mål & Medel: – Vi är de 53

Ledare i Mål & Medel: – Nestlé ska veta: – Vi är alla de 53

Not: Bild från IUL-kongressen i maj 2012, publicerad i Mål & Medel. IUL är en internationell facklig samorganisation av fackföreningar för livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda.

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 juni, 2012 i Blandat, Kamp lönar sig

 

En folkrörelselinje i vården

Jag har skrivit flera gånger om sjuksköterskestudenterna i Stockholm som snackat ihop sig och vägrar ta jobb som sjuksköterskor för mindre än 24000 kr i månaden.

Nu mullrar det över hela landet. Här är några exempel.

Sjuksköterskestudenter i Umeå sluter upp för höjda ingångslöner.

Löneupproret sprider sig bland unga sjuksköterskor i Sverige.

Biomedicinska analytiker i Göteborg kräver 24000 i ingångslön.

Sjuksköterskorna på hjärtkliniken vid Gävle sjukhus jobbar inga frivilliga extrapass så länge lönerna inte höjs.

Barnmorskorna i Halland startar löneuppror.

Dessa exempel är hämtade från Vårdförbundets tidning Vårdfokus.
Vårdförbundet har länge haft en mycket säregen inställning till fackets uppgift i lönekampen. De sluter nollavtal och räknar med att medlemmarna ska klara sin löneutveckling genom individuella lönesamtal.
Det enda positiva med den inställningen (ur min utomstående synvinkel) är nog att den föder sin motsats. Behovet av kollektiv mobilisering, att snacka ihop sig och ta strid tillsammans, har vuxit sig allt starkare. Och säkert ser också många aktiva inom förbundet med glädje på det som händer.

Två grundstenar i den strategi som kallas folkrörelselinjen är
1) Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för
2) När de som står längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig

Sjuksköterskestudenternas strid tycker jag är en bekräftelse på styrkan i en sådan strategi. När de tvingar fram högre löner är det inte genom att be om det utan genom att slåss för det.
Som nyutexaminerade står de på sätt och vis ”längst bak” – vem kunde tro att de skulle kunna ha något att säga till om? Men deras tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse.

Hopskrivet, nästa bok i serien Folkrörelse på arbetsplatsen (uppföljaren till Hopsnackat) kommer att innehålla ett avsnitt om hur sjuksköterskestudenterna organiserat sin strid. Jag tror att även andra yrkesgrupper kan inspireras av det.

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
 

Kamp lönade sig i Överum

Hur gick det för de strejkande på fönsterfabriken i Överum, som jag nämnde här på bloggen den 7 november?

Det har varit flera omgångar av strejk och maskning på fabriken, efter att det meddelats att den ska läggas ner. Striden har steg för steg lett till bättre avgångsvillkor för arbetarna.

Stridsåtgärderna har nu upphört efter mötesbeslut, då arbetarna fått ytterligare förbättringar av villkoren:

Nya ”stimulanspengar” på 22 000 kronor per person utan frånvaroavdrag.
Halv produktionsfart med de ordrar som är belagda i fabriken, därefter ledighet med lön.
7000 kronor per person i extra omställningsstöd.
De med kortast uppsägningstid (1-2 mån) får 3 månader.

De 5-10 personer som företaget vill ha kvar efter sista arbetsdag för att montera ner/bort maskiner, får en extra ersättning (ej färdigförhandlad än). Till en början krävde företaget att personal skulle göra det under uppsägningstiden utan extra ersättning under jan-feb.

Kan tyckas att dessa förbättringar av villkoren är ett futtigt plåster på såren när en fabrik läggs ner och arbetarna blir arbetslösa.

Men i en tid då det vanliga är att arbetsgivarna i alla lägen pressar på och kräver mer och mer, så fick vi här se det omvända – att det är arbetarkollektivet som pressar på och kräver mer. Och får det. Det lönar sig att kämpa. Varje påminnelse om det är viktig.

Mer info på : overumsolidaritet

Uppdatering 16 oktober 2014: En utdrag ur en berättelse inifrån fönsterfabriken finns nu att läsa på folkrörelselinjebloggen: Ni har ju för fan tagit jobben ifrån oss!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 november, 2011 i Blandat, Kamp lönar sig

 

Då blir chefen nervös

Del 10 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Den 13 september 2007 bildades äntligen ortsklubben inom Livs Stockholmsavdelning. De som kom på mötet för att vara med och bilda klubben var dels arbetare från åtta små arbetsplatser utan egen fackklubb, dels arbetslösa livsmedlemmar. De allra flesta var nya ansikten för mig.

För många var det nog deras första fackmöte, och vi hann prata om flera olika saker som deltagarna undrade över. Det visade sig att många inte vet vad de har rätt till. Ett exempel: En del betalar egen hemförsäkring hos Folksam fast de har försäkring genom Livs. De fick veta att de ska ha pengar tillbaka. Såna besked ger alltid glada miner.

En annan sak som gjorde oss glada:
Bland mötesdeltagarna fanns ett gäng asiatiska tjejer, som alla kom från samma arbetsplats, där de jobbade med att tillverka pastasallader. De berättade att fast företaget har kollektivavtal så hade arbetarna inte fått lönehöjningen som de skulle fått den 1 april 2007. Det fanns andra problem också, övertidsarbete nästan varje dag till exempel.
Men när tjejerna i förväg meddelade sin chef att de alla skulle gå på fackmöte, så de kunde inte jobba över den 13 september, så sa han inte emot. Tvärtom – han lovade genast att de ska få sin löneförhöjning.

Det visar hur viktigt det är att försöka hålla ihop och agera tillsammans även på en liten arbetsplats. Hade det bara varit en person som sagt att hon inte kunde jobba över för att hon skulle gå på fackmöte, så hade chefen kanske tjafsat med henne eller försökt få de andra arbetarna att att vända sig emot henne.
Men när nästan alla anställda går på fackmöte blir chefen nervös.

Vi utsåg en liten interimstyrelse som skulle hålla i ortsklubbens verksamhet fram till ordinarie årsmöte. Tre personer utsågs – det var jag, en annan arbetslös kvinna och en kille som jobbade hos en färdigmatstillverkare. Båda dessa var nya bekantskaper för mig. Vi bestämde att ha ett första planeringsmöte den 29 september.

(Tidigare inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger. Hur det gick sen för ortsklubben kommer jag att berätta i annat sammanhang.)

 

Solidaritet är ömsesidig

Arbetare vid Maruti Suzuki i Indien gick ut i strejk den 7 oktober 2011, efter att bolaget brutit ett avtal om att erkänna deras fackförening, respektera grundläggande fackliga rättigheter och att återanställa visstidanställda som gått i strejk i solidaritet med fast anställda arbetskamrater under en tidigare strid.

Arbetare på två andra Suzukifabriker i Indien lade också ner verktygen i solidaritet. Sammanlagt 7000 arbetare gick ut i strejk.

Efter två veckors strejk har arbetarna nu vunnit. Suzuki återanställer 1200 visstidsanställda.

Alltså: De visstidsanställda arbetarna deltog i strejken för de grundläggande fackliga rättigheterna. Suzuki lovade att återanställa de visstidsanställda, men de bröt överenskommelsen. Då gick de fast anställda på fabriken – och på ytterligare två Suzukifabriker – ut i strejk för att få tillbaka de visstidsanställda arbetskamraterna.
Så ska det gå till.

Ensidig solidaritet finns inte, då är det välgörenhet (eller maktlystnad). Solidaritet är en ömsesidig sak.

Källa: Labourstart

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 oktober, 2011 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Kan Namibia så kan vi?

Namibias högsta domstol godkände i en dom den 1 december 2008 den nya arbetsrättslagens förbud mot bemanningsföretag och avslog en protest från landets största bemanningsföretag, Africa Personnel Services (APS).

APS protest gällde bestämmelsen ”ingen person får, mot ersättning, anställa en annan i syfte att göra denna person tillgänglig för tredje part med avsikt att utföra arbete åt den tredje parten”. Företaget hävdade att bestämmelsen stred mot grundlagen och dess advokater menade att lagen bröt mot APS’ ”grundläggande” rätt att ”utöva valfritt yrke, profession, verksamhet eller tjänst”.

Domaren i målet påpekar i den skriftliga domen att grundlagens garantier inte automatiskt innebär att all affärsverksamhet är tillåten: ”En person som till exempel ägnar sig åt boskapsstöld, bordellverksamhet, människohandel eller slaveri kan knappast stödja sig på grundlagen med hänvisning till att verksamheten eller handeln är vinst- eller inkomstbringande.”

”Enligt Namibias lag”, fortsätter domaren, ”finns ingen plats för en tredje part i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag anser att denna tredjepartsposition skapar en ohållbar situation utan juridisk grund i vår lagstiftning om anställningsavtal. Som jag ser det är [personaluthyrning] ut- eller inhyrning av människor som om de var boskap.”

Domen mottogs med entusiasm av fackligt aktiva som fyllde domstolsbyggnaden och demonstrerade utanför den. Fackföreningar – bland annat IUL-förbund och centralorganisationer – i många länder arbetar för att stärka lagförbud (till exempel i Ryssland, där det fortfarande är olagligt med bemanningsföretag men personaluthyrningsbranschen lobbar stenhårt för en förändring) och administrativa regelverk som begränsar expansionsmöjligheterna för bemanningsföretag och personaluthyrning.

Den här texten publicerades i Lilla Livstecknet 15 januari 2009. (Lilla Livstecknet var ett fackligt blad för medlemmar i Livs dåvarande ortsklubb i Stockholm, en fackklubb för medlemmar på små arbetsplatser samt arbetslösa.) Fakta från IUL, det internationella livsmedelsfacket.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 oktober, 2011 i Kamp lönar sig, Osäkra anställningar

 

Mormor vs skinnbulor

Idag är det 3 månader sedan min mamma gick bort, 98 år gammal. På minnesstunden för henne berättade ett av hennes barnbarn:
Han hade som grabb stått i en lång busskö med mormor, de skulle upp till Arholma. Ett gäng skrämmande skinheads trängde sig fram i kön – med den starkares rätt. Då höjde mormor rösten och ropade: Släpp fram de här stackars svaga pojkarna, de behöver sittplats! Släpp fram dem! Styrkeförhållandet vändes om i ett nafs. Och skinheadsen stod upp i bussen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 augusti, 2011 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Duell

Han har kommit, uppifrån, för att läxa upp oss. Visa vem som bestämmer. Nu får det vara nog med motstånd.

Rummet är fullt av chefer från alla nivåer. Han sitter längst bort, nära bordsänden. Det är tomt på stolarna mitt emot honom. Ingen vill sätta sig emot den högste.

Jag går igenom rummet, fixerar honom med blicken hela vägen, väljer stolen mitt emot honom. Min kamrat har först slagit sig ner på en stol nära dörren, bredvid de vettskrämda arbetsledarna. Men han reser sig, går genom rummet han också, och sätter sig bredvid mig.

Jag lutar mig framåt en aning. Fixerar. Jag har de strejkande i ryggen, deras ilska. En lugn ilska. Lugnet bottnar i att vi vet att han är onödig men inte vi.

Han har redan bleknat. Rösten är osäker när han säger de bestämda orden uppifrån. Nu lämnar han lucka och jag fyller den. Fyller den med våra ord, nerifrån. Blicken i hans. Han kunde ha avbrutit mig, återfört oss till sin dagordning, men det är försent. Medan jag talar skjuter han stolen bakåt. Han reser sig, backar.

Nu har vi sagt vårt. Vi reser oss. Vi lämnar rummet.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2011 i Kamp lönar sig, Stockholmsbagarn

 

Morgonminne

Klockan är sex på morgonen, solen på sned över industriområdet. Det är strejk. Beslutet togs på ett möte i går kväll. De som annars skulle ha arbetat under natten, har stannat kvar utanför fabriken.

Strejkvakterna står och pratar utanför porten, andra är på väg tillbaka efter frukost på arbetarfiket som öppnar fem. Nu kommer dagarbetarna för att ta över. Det är kvinnorna som kommer, städarna och dagskiftarna. Några var med på mötet igår kväll, för andra är det som hänt en nyhet. Inte en förvånande nyhet, dock, utan en bekräftelse, diskussionerna har pågått länge.

Allvar i solskenet, och skratt. Nattens män går hem, och dagens kvinnor tar över. De bär thailändska sjalar, etiopiska slöjor, muslimska hucklen. De står strejkvakt, med stolthet.
Jag tänker på bilden av kvinnan, arbetarkvinnan, invandrarkvinnan. Hon är förtryckt och misshandlad. Man skall tycka synd om henne.

Över den bilden lägger sig för alltid denna junimorgon.

En ung arbetskamrat står bredvid mig. Vi två är utsedda att förhandla.
– Titta, vad de är vackra! viskar han. – En dag ska den siste kapitalisten dingla i den siste byråkratens slips!
– Din lilla anarkistjävel, flinar jag.

Vi passerar strejkvakterna och går in genom porten. Vi bär deras styrka med oss in. Vi vet, att vi ska vinna. En tillfällig seger och ett morgonminne.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2011 i Kamp lönar sig, Stockholmsbagarn

 
 
%d bloggare gillar detta: