RSS

Kategoriarkiv: Kamp lönar sig

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

 

Efter tågstrejken – varning för klipp o klistra

oresundstag

Jag skrev min utvärdering av Öresundstågskonflikten i förväg. Det som jag skrev den 11 juni gäller fortfarande: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Nu ska jag titta närmare på uppgörelsen mellan Almega och Seko som strejken ledde fram till och resonera kring skrivningarna i avtalet. (Här kan du kolla de överenskomna avtalsändringarna som pdf.)

Kraven som ställdes av anställda på Öresundstågsbloggen, var att ingen ska sägas upp eller tvingas ner i tjänst. Alla varsel ska dras tillbaka och om Veolia har riktig arbetsbrist får de varsla igen om den.
Så blev det inte. Det står inget i avtalet om att varslen ska tas tillbaka. Men Veolias hårda linje ”vi har rätt att bestämma, facket ska inte lägga sig i hur mycket timanställningar och deltider vi har” har slagits tillbaka. Eftersom avtalet anses vara en framgång så betyder det förmodligen att facket, utifrån sin kunskap om läget före strejken, är säkra på att överenskommelsen kommer att leda rätt. Att Veolia blir tvungna att ta till sig de argument och det förslag till tidsplanering som det lokala facket haft från början.
Hur stor förändring det blir i varsel och anställningsvillkor återstår att se. Det är de anställda på Öresundståg och Kustpilen som i slutändan kan bedöma hur bra det gick.

Hur som helst var strejken – och stödet och sympatiåtgärderna – en efterlängtad reaktion och en broms i den utveckling där arbetsgivarna i åratal har kapat åt sig mer och mer makt över våra liv. Vi ska ta strid på fler ställen. Däremot ska vi vara försiktiga med att försöka klippa och klistra skrivningar från det nya Seko-Almega-avtalet över till andra arbetsplatser och branscher. Varning för det! Även om skrivningarna i avtalet är bra i förhållande till den situation som ledde till strejken, så kan de vara mindre bra, meningslösa eller rent av riskabla, tagna ur sitt sammanhang.

 

Överenskommelsen om tågtrafik driven av Veolia

(Uppdaterat 2014-07-01: Såg först nu att jag vid redigering hade tappat stycket om avsteg från kollektivavtalet. La in det igen.)

Det som står i avtalet är bland annat att antalet arvodister (timanställda) ska hållas på en så låg nivå som möjligt. Man ska gemensamt verka för att användandet av tillfälligt anställda hålls på lägsta möjliga nivå. Dessa skrivningar är ok men liknande utfästelser har gjorts i många avtal utan att det betyder något.

Det konkreta kommer här:
Deltidsanställningarna begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar. Arvodisterna (timanställningarna) begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar.
10 procent sammanlagt alltså. Enligt P O Fällman, Sekos ombudsman, innebär det på Öresundståg 16-19 årsarbetstider, vilket t.o.m. är mindre än de max 40000 timmar facket krävt från början. Det är en kraftig förbättring jämfört med nuläget.
Det står också att Veolia varje månad ska redovisa hur många produktionstimmar som utförts av arvodister. Det är en bra sak om man vill ha koll på de här grejerna.

Går procentreglerna att klippa och klistra till andra avtal? Många branscher behöver en liknande överenskommelse. Men det finns också arbetsplatser och branscher, som inte har så många timmisar/deltidare, så man måste vara försiktig med formuleringarna. Det får inte bli en frisedel för arbetsgivarna att öka andelen timmistimmar och deltidstimmar till 10% om man idag ligger lägre.

Och om du själv räknar på sådana lösningar på en annan arbetsplats, tänk på att deltidare jobbar inte heltid och vanligen inte timanställda heller. Det är liksom det som är grejen. En begränsning till 16-19 årsarbetstider innebär inte en begränsning till 16-19 fysiska personer som har timanställning eller deltidsanställning. 19 årsarbetstider motsvarar exempelvis 38 personer som jobbar halvtid.

Nu till en riskabel punkt i avtalet:
Seko åtar sig att medverka till att uppnå en effektivitet på 96-98% på arbetstidsuttaget.

Den här punkten är förstås inget som Veolia fått släppa till, utan det är vad Seko fått släppa till. För dem som är direkt berörda av det här avtalet är punkten troligen ok. Det lokala facket har nämligen redan före strejken lagt fram schemaförslag med ”hög utnyttjandegrad” dvs effektiva scheman, vilket Veolia inte velat ta till sig . Seko räknar med att kunna uppfylla kravet på effektivitet utifrån sina tidigare förslag.

Men i ett annat sammanhang, ett annat läge, en annan arbetsplats, kan det vara rakt av en given förlust om facket bundit sig för medverka till en viss effektivitetsgrad, utan att det står något om mänskliga arbetsvillkor. Fetvarning. Man måste ha tillräcklig koll och styrka om det inte ska innebära en tvångströja på facket som kan leda till allvarliga försämringar för arbetarna.

Skrivningen att avsteg kan göras från kollektivavtalet, innebär liknande risk om det tolkas som att arbetsgivaren ensidigt kan göra avsteg alt. att facket måste gå med på avsteg.

 

Ändringar i det centrala avtalet (branschavtalet för Spårtrafiken)

Nu till de ändringar i avtalet som gäller inte bara Veolia utan även övriga arbetsgivare inom spårtrafiken, som är med i arbetsgivarorganisationen Almega.

Överenskommelsen stramar upp villkoren för arvodisterna (de timanställda) och det står att branschavtalet i tillämpliga delar gäller även dem. Arvodisterna ska t.ex. få extra ersättning för förskjutet arbete på kort varsel. Det är bra att det åtminstone kostar något när företaget rycker i människors liv och planering hur som helst. Snacka om att röra om i folks redan trasiga s.k. livspussel!

Det står också att om en timmis ska få del av de rättigheter som man har efter ett års anställning (t.ex. företrädesrätt till återanställning), så ska hen ha jobbat 225 arbetsdagar. Det motsvarar antalet verkliga arbetsdagar som en fast anställd har på ett år, men innebär att det tar längre tid för en timanställd än för en fast anställd att uppnå ettårsgränsen. Om en fast anställd deltidare varit anställd i ett år så har hen förtur till nytt jobb, även om hen bara jobbat en dag i veckan. Om det är en timmis som jobbar lika mycket tar det fem år att uppnå gränsen (och man får bara räkna de senaste tre åren). Timanställningen, där man bara räknas som anställd då man är inne och jobbar, är fortfarande diskriminerad i förhållande till en sammanhängande anställning.

Så till den viktigaste punkten, som det har talats mycket om:
Timanställda ska ha en lön beräknad på genomsnittliga förtjänstläget för jämförbar grupp, oavsett anställningstid, hos arbetsgivaren. Dvs det kommer att kosta mer per timme att ha en nyanställd timmis än att ha en nyanställd på sammanhängande anställning.

Inget fel i det, bra att timmisar får högre lön och det kan i bästa fall medföra att fler får säkrare anställningar. Men det är inte på någon sätt en garanti. Det kommer fortfarande att vara mer lönsamt att pressa arbetarna så att man kan använda en ”dyr” timmis i fem timmar i stället för en billigare heltidare i åtta timmar.
Och lönsamheten i att använda osäkert anställda är i stor utsträckning indirekt, genom att människor hålls tysta, arbetarkollektivet splittras och det blir svårare både att hålla på befintliga rättigheter och att slåss för förbättringar. Företagen tjänar väldigt mycket på detta.

Det finns en parallell i bemanningsavtalet, där det anges att bemanningsanställda skall ha samma lön som de direktanställda har på arbetsplatsen. Arbetsgivarna trixar ofta med den här regeln i bemanningsavtalet, t.ex. med vilka man ska jämföra, vilka förmåner som ska räknas in etc. Det krävs rejält med facklig styrka och uppmärksamhet på golvet om man ska kunna bevaka att reglerna följs på rätt sätt.
Det är inte regeln i sig som är dålig. Den är bra. Det dåliga är om man inbillar sig att regeln alltid följs och att den räcker. När regeln för bemanningsanställdas löner kom, så trodde facken att den skulle innebära att företagens vilja att bemanningsanställa skulle minska. Men någon minskning har vi inte sett.

Observera även att det finns en lag som stadgar att visstidanställda och deltidare inte får diskrimineras i förhållande till fast anställda och heltidare. Den lagen kan användas till mycket – om det finns medvetenhet om lagen och mod att stå upp för den! Annars spelar den ingen roll. Rättigheter som människor inte känner till eller inte vågar kräva, de finns inte i praktiken.

Slutsats: Det är bra att man höjer lönen för timanställda. Men tro för all del inte att situationen med osäkra anställningar därmed har ändrats på ett avgörande sätt.

 

Klipp och klistra inte avtalet – men kopiera gärna stridsviljan

Alltså: Uppgiften framöver är inte att försöka få in de där skrivningarna i fler avtal. Uppgiften är att följa tågarbetarnas goda exempel och ta strid på många ställen. Då kan skrivningarna bli bättre. Det är det som händer på många arbetsplatser som förändrar avtal och lagar. Det var så arbetsgivarna luckrade upp anställningstryggheten, de började lokalt på tusentals arbetsplatser. Det är också så vi måste slå tillbaka. Och vi kan använda alla sorters metoder. Läs till exempel NEJ är också en strategi.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 24 juni, 2014 i Kamp lönar sig, Tåg

 

Vi ses i morgon!

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41

Tid: 16.45 – 18.00 lördag 23 november

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
robertnyberg_strejkar
Teckning: Robert Nyberg

 

Smederna på plats igen

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (1)

Smederna har lämnat sin skuggtillvaro i ett förråd och står åter i solen i Eskilstunas centrum.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (2)

Stolta smedvänner: Peder Carlström som drog igång facebookgruppen ”Ge smederna en central placering på Fristadstorget” och Leif Johansson som själv är pensionerad smed.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (3)

En smidesmäster och två släggdrängar från smedjan Sothönorna visade hur hantverkssmide går till.

Detta blogginlägg hamnar i kategorin Kamp lönar sig. Vill du veta varför så läs mina tidigare inlägg om Smederna:
13 maj 2013: Göm inte smederna!
3 juni 2013: Samtidigt i Eskilstuna
19 oktober 2013: Smederna kommer igen på fredag

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Smederna kommer igen på fredag

Smederna, Allan Ebelings skulptur, försvann för några månader sen från Fristadstorget i Eskilstuna. Där hade de stått sedan 1959 som en symbol för ”smestan”.

smederna

Fristadstorget skulle bli nytt och fint. Smederna stoppades undan i ett förråd, i tysthet. Var de skulle hamna kunde ingen svara på. Men inte på Fristadstorget i alla fall. ”Kanske i en rondell” sa någon.

Detta upprörde många Eskilstunabor som tyckte att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats i stan. Och de nöjde sig inte med att muttra vid varsitt köksbord. Det blev en ström av arga insändare, facebookgrupp, strategimöten, skrivelser till kommunen…

Kampen gav resultat. Nu byggs det nya fundamentet för Smederna, nära den tidigare platsen. På fredag den 25 oktober kl 13 ska statyn återinvigas.

Eskilstuna_smedfundament
Foto: Leif Johansson, smed och Eskilstunabo

Tidigare blogginlägg om Smederna:
Göm inte smederna!
Samtidigt i Eskilstuna…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

24000-kampen bryter isen

Stockholms sjuksköterskestudenter har haft framgång med sin kampanj Inte under 24000. (Hur det gått i övriga landet vet jag inte.) Enligt uppgifter från studenterna har 80% av de nyexaminerade nu fått en månadslön på 24000 kr eller mer.

Det är olika kommunala och privata vårdinrättningar som har betalat den begärda lönen. Några av de stora landstingssjukhusen har vägrat, vilket har bidragit till stor sjuksköterskebrist på dessa arbetsplatser. Bland dem Karolinska sjukhuset.

Nu är isen bruten även där. En nyexad sjuksköterska har erbjudits 25000 på Karolinska. Visserligen en person med så lång arbets- och livserfarenhet att hon nog borde fått mer, men ändå ett genombrott. Artikel i Vårdfokus.

Jag har följt 24000-kampen i mer än ett år och skrivit ett antal inlägg om den här på bloggen. Där beskriver jag bland annat varför jag tycker att den är ett bra exempel på folkrörelse-strategi. Alla inläggen finns i kategorin Arbetslivet – vården i kategorilistan till höger.

Vill du veta något direkt från källan om hur stockholmsstudenterna har burit sig åt när det gäller det mest grundläggande, att hitta metoder för sammanhållning och organisering, så läs berättelsen Öppen kamp och hemlig grupp i den nyutkomna antologin Hopskrivet! Mer om boken och hur man får tag på den kan du hitta här (på folkrorelselinjens blogg).

 
1 kommentar

Publicerat av på 10 december, 2012 i Kamp lönar sig, Vården

 

Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort

Hamnarbetare i Göteborg.

28 september 2012

Jag skrev i blogginlägget Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna den 17 september, om den hotande konflikten i hamnarna. Det gällde såväl pengar som rätten till inflytande över arbetstiderna.

Transport varslade om stridsåtgärder tillsammans med Hamnarbetarförbundet. Varslet innebar stopp för all övertid, mertid, nyanställning och inhyrning från kl 00 den 27 september. Det innebär exempelvis att timanställda hamnarbetare inte arbetar.

Hamnarna har sedan gammalt en stor andel timanställda, den s.k. blixtkåren, och en tung bit av stridsåtgärderna föll det alltså på deras lott att genomföra.

I Göteborgs hamn gavs blixtarbetarna ett erbjudande om en visstidsanställning som skulle göra att de kunde jobba under konflikten, men de tackade nej.
– Blixtarbetarna gör en enorm uppoffring. Hamnen är deras enda inkomstkälla. Det är en fantastisk solidaritetshandling att tacka nej och avstå från lön, säger Erik Helgeson i en artikel i Arbetet.

Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetstsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om – att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen strid i alla fall.

I den här konflikten synade hamnarbetsgivarna, men fackförbunden hade bra kort på hand: Eniga och stridsvana arbetare. Så arbetsgivarna insåg snabbt att det inte var någon idé att dra ut på saken.
Redan idag har de backat och accepterat Transports bud.
Alla stridsåtgärder har upphört.

Info på Hamnarbetarförbundets sida.

Jag lägger den här notisen i kategorin Kamp lönar sig.

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 september, 2012 i Hamn, Kamp lönar sig

 
 
%d bloggare gillar detta: