Inlagt 13 augusti 2011
Klockan är sex på morgonen, solen på sned över industriområdet. Det är strejk. Beslutet togs på ett möte i går kväll. De som annars skulle ha arbetat under natten, har stannat kvar utanför fabriken.
Strejkvakterna står och pratar utanför porten, andra är på väg tillbaka efter frukost på arbetarfiket som öppnar fem. Nu kommer dagarbetarna för att ta över. Det är kvinnorna som kommer, städarna och dagskiftarna. Några var med på mötet igår kväll, för andra är det som hänt en nyhet. Inte en förvånande nyhet, dock, utan en bekräftelse, diskussionerna har pågått länge.
Allvar i solskenet, och skratt. Nattens män går hem, och dagens kvinnor tar över. De bär thailändska sjalar, etiopiska slöjor, muslimska hucklen. De står strejkvakt, med stolthet.
Jag tänker på bilden av kvinnan, arbetarkvinnan, invandrarkvinnan. Hon är förtryckt och misshandlad. Man skall tycka synd om henne.
Över den bilden lägger sig för alltid denna junimorgon.
En ung arbetskamrat står bredvid mig. Vi två är utsedda att förhandla.
– Titta, vad de är vackra! viskar han. – En dag ska den siste kapitalisten dingla i den siste byråkratens slips!
– Din lilla anarkistjävel, flinar jag.
Vi passerar strejkvakterna och går in genom porten. Vi bär deras styrka med oss in. Vi vet, att vi ska vinna. En tillfällig seger och ett morgonminne.
francesblogg 