Den 5 mars 2019 fick Svenska Hamnarbetarförbundet ett kollektivavtal med Sveriges Hamnar. Avtalets löner och andra arbetsvillkor är desamma som står i Sveriges Hamnars avtal med Transport. De villkoren har gällt för alla i hamnen även tidigare. Det är inte det striden har handlat om. Utan om de rättigheter till facklig representation, skyddsarbete, lokala förhandlingar med mera, som följer av att en fackförening är ”avtalsbärande part”. Dessa rättigheter har Hamnarbetarförbundet i praktiken haft i många år, inte tack vare lagparagrafer, utan tack vare den verkliga situationen i hamnarna. Men rättigheterna togs bort. Först av APM i göteborgs containterterminal och sen av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar i alla svenska hamnar. Nu har Hamn fått tillbaka rättigheterna, till priset av fredsplikt.
Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har dock en egen tolkning av vilka rättigheter som avtalet medför. Den tolkningen skiljer sig från vad som faktiskt står i avtalet. Stötestenen i förhandlingarna har under en längre tid varit att SH (och medlarna) har begärt att Hamn ska skriva under på att det är arbetsgivarnas tolkning som gäller. Vilket Hamn förstås har vägrat göra. Hamn menar nog att det som står i avtalet ska gälla och tolkas av verkligheten (behovet av överenskommelser och fungerande verksamhet i hamnarna) och, om nödvändigt, juridiska bedömningar i AD.
Varför gav sig SH i sista stund och släppte kravet på att facket skulle skriva under på deras tolkning? Huvudorsaken är förstås Hamns envishet. Men dessutom tror jag att SH la krokben för sig själva med sin absurda fridagslockout. Det var en grov chansning som blev en återvändsgränd, när Hamn inte backade utan svarade med ett rejält strejkvarsel. Och det hjälpte till när det visade sig att många utanför Hamn var beredda att ställa upp ekonomiskt och på andra sätt för att stödja dem. Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.
Se tillbaka på konflikterna med APM Terminals, som föregick den här avtalsstriden. Faktum är att APM vann på att ta till kraftfullare stridsåtgärder än väntat. (Vann åtminstone kortsiktigt – det långsiktiga utfallet har vi inte sett än.) Hamn4an i Göteborg genomförde punktstrejker och övertidsblockader, relativt milda stridsåtgärder mot APMs antifackliga och personalfientliga beteende som försämrade arbetsförhållandena i containerhamnen. APM svarade med en långvarig lockout och stora uppsägningar. Äntligen någon som vågar klämma till Hamn4an ordentligt! tänkte nog en del potentater i Svenskt Näringsliv (och kanske en och annan LO-topp). Sedär, nu är dom stöddiga hamnarbetarna inte så mopsiga!
Och sedan, när Sveriges Hamnar genom sitt dekret till alla sina medlemsföretag befallde att de måste frånta Hamnarbetarförbundet alla deras rättigheter, så var det en liknande ”Kolla vi gör det och vad ska ni göra åt det?”-smäll.
Fridagslockouten var kanske ett försök att återigen smälla till på ett chockerande hårt sätt. Det har ju funkat hittills! Men den smällen slog tillbaka. Äntligen.
Beslutet om stridsåtgärder från Hamn sida föregicks av medlemsomröstning.
Har Hamn löst alla problem nu? Tja, det räcker väl att fråga er på alla andra arbetsplatser med kollektivavtal. Funkar allt som det ska? Respekteras du, dina arbetskamrater, er fackförening och ert avtal alltid sådär fint som man ofta hävdar/låtsas att ”den svenska modellen” innebär? Skulle inte tro det, nej.
Så förvänta er inte att allt nu är frid och fröjd i hamnarna (även om man gärna skulle unna alla hamnarbetare en tids lugn och ro) – och ställ inte högre krav på Hamn än på er själva.
Hamn är ett föredöme genom att ha bibehållit mycket av den direkta medlemsdemokrati som andra fackföreningar har släppt för länge sen. Det finns inget som hindrar att ni kör detta på arbetsplatsnivå. DIN arbetsplatsnivå, du och dina arbetskamraters. Finns det inget som hindrar? Där ljög jag nog. Ni kommer att berömmas men också motarbetas och kanske bli svikna uppifrån. Men nu är det faktiskt er tur att snacka ihop er och visa mod. Förändring underifrån pratar många om, men det är något som kräver handling. Och om ni redan handlar, så krävs det att ni sprider era erfarenheter, ge tips till andra om hur man kan börja.
Jag ska försöka återkomma med lite tankar på just det temat: Hur ska vi börja.
Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.
När Hamn tackade nej till näsan, så blev Sveriges Hamnar lite lätt desperata, verkar det. Dels påstod de att Hamn tackat nej till ett ”normalt andrahandsavtal”, vilket är ren lögn. Vi vill bara ha ett normalt andraavtal
Dels har de nu varslat om lockout på fridagar (dvs varje arbetares lediga dagar) och ska göra löneavdrag för dessa dagar. I fyra månader fr.o.m. 6 mars ska hamnarbetarna jobba full tid men inte få betalt för det.
Försök fatta vad detta innebär: Du jobbar måndag-fredag och är ledig lördag-söndag enligt schema. Då säger din chef: Du är lockoutad på lördag och söndag så nu drar vi in 2/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.
Så här kan det också bli: Du har ett schema där du jobbar långa dagar, så du jobbar 4 dagar under en vecka och det är full tid enligt ditt schema. Låt säga att du jobbar fredag-lördag-söndag-måndag och sen är ledig tisdag-onsdag-torsdag. Då säger din chef: Du är lockoutad tisdag-onsdag-torsdag så nu drar vi in 3/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.
En del av hamnarbetarna har scheman med långa arbetsdagar, t.ex. att de jobbar sju långa arbetsdagar på två veckor. Dessa arbetare kommer alltså med Sverige Hamnars upplägg att få jobba full tid, men bli av med upp till halva lönen, i fyra månader.
Kan detta vara lagligt?
Knappast.
Det finns rättsfall som tar upp frågan om löneavdrag på fridag. Det finns t.ex. ett fall, där det på en arbetsplats var strejk och lockout under en dag, den 13 december 1993. Arbetsgivarna ville dra lön även för dem som råkade vara lediga denna dag.
AD lät dem göra så, med rättvisa som argument. De menar att strejken och lockouten bör drabba alla lika. AD skriver att annars skulle ”storleken på löneavdragen bland arbetstagarna växla starkt beroende på vilket antal timmar som de skulle ha arbetat under konfliktdagen.” Därför är det ok att man drar samma andel av lönen på alla, närmare bestämt månadslön x 12 : 365.
En rättvisefråga alltså. Men i det här fallet med hamnarbetarna så får ju åtgärden precis motsatt effekt, nämligen att den drabbar helt olika!Beroende på schema drabbas hamnarbetarna olika, från att bli av med 2/7 av sin lön till att bli av med halva lönen.
Oavsett denna orättviseaspekt, så borde det förstås inte vara rimligt att inrikta sig specifikt på fridagslockout i fyra månader. Stöld har aldrig varit en godkänd stridsåtgärd.
OM AD skulle acceptera detta, beware, alla andra fackförbund. En sådan stridsåtgärd kan i så fall användas även mot era medlemmar.
STREJK i hamnarna från 6 mars 2019
Sveriges Hamnar hoppades kanske på att varslet skulle skrämma hamnarbetarna att lägga sig. Det gjorde dom inte. Hamn svarar med strejk. De har varslat om strejk, och blockad av arbetsuppgifterna, i hamnarna runtom i Sverige från och med 6 mars.
Dessutom retar lockouten upp många fler än hamnarbetarna.
På några dagar har hamnarbetarna fått in över en miljon kronor till konfliktkassan. Nu fyller vi på, så att dom som försöker svälta ut hamnarbetarna förstår att motståndet består inte bara av 1300 hamnarbetare utan av något större, som heter solidaritet.
Medlarna har kommit med ett nytt bud i hamnkonflikten. (Ekot: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7156753 ) Hittills, både under den här kollektivavtals-striden och under APM-konflikten, så har medlarbuden genomgående varit desamma som arbetsgivarnas bud, i väldigt genomskinlig förklädnad, typ lösnäsa. Jag tror inte det är bättre denna gång, men OM det är det, så blir jag glatt förvånad.
Mina spekulationer: Lockouterna som omfattar hela dagar och dygn blir mer kostsamma för hamnföretagen och kunderna än Hamnarbetarförbundets punktstrejker, som medför måttligare förseningar. Förhoppningen att hela skulden ska falla på Hamn har troligvis grusats. Men om Hamn nu står fast vid sina strejkvarsel , så kan ju Sveriges Hamnar hoppas på att man åter ska peka på Hamnarbetarförbundet som den skyldiga parten.
Kanske att det också fanns en förhoppning att Hamn skulle vika sig för lockouterna och de kostnader som de medför för hamnarbetarna och deras konfliktkassa. Även denna förhoppning har i så fall grusats eftersom Hamn har fortsatt lägga strejkvarsel.
Jag hoppas att Hamnarbetarförbundet står kvar vid varslen om medlarna fortfarande kräver av dem att de ska acceptera att skriva på en bilaga med strukna rättigheter, till ett ev. kollektivavtal. T.ex. rättigheten att förhandla lokalt för/med sina medlemmar är ju en helt grundläggande sak för facklig verksamhet värd namnet.
Bakom tillbakadragandet av lockoutvarslen ligger säkert att Sveriges Hamnar fått kritik både från kunder (dvs de företag som skickar och tar emot varor via hamnarna) och från en del av sina medlemmar (dvs de lokala hamnföretagen runtom i landet). De flesta hamnföretagen har inte upplevt några större problem i förhållande till Hamnarbetarförbundet och har respekterat dem som facklig motpart fram till att Sveriges Hamnar förbjöd detta. Antar att en del av dem är mindre roade av att bli en bricka i spelet för att försöka krossa Hamnarbetarförbundet och underblåsa kampanjen för försämrad strejkrätt.
Kanske att dessa lokala företag, där en del fortfarande är kommunala företag, t.o.m. är mindre villiga än S-ledningen, regeringen och LO-förbundens toppar att springa Svenskt Näringslivs ärenden?
HAMNARBETARFÖRBUNDETS konfliktkassa:
Swish-nummer 1231321959 (QR-kod se bilden)
Bankgiro direkt till konflikkassan: 177-9750.
Inlagt 28 januari 2020, uppdaterat 7 februari 2020
UPPDATERING 7/2:
Hamnarbetarförbundet har lagt upp en Samlad lista över strejker och lockouter. (Öppnas i nytt fönster/flik). Så nu kan ni hålla koll där. Men eftersom några kanske går in här och tittar så uppdaterar jag februari-listan här också, med de senaste varslen som gäller stridsåtgärder 17-18 februari.
23 januari – 6 februari 2019 – övertidsblockad vid ShoreLink i Piteå, Skellefteå och Luleå: Övertidsblockad, nyanställningsblockad och inhyrningsblockad 23 januari 2019 kl 08.00 – 6 februari 2019 kl 23.59. Lockout 29 januari kl 6.00-23.59
Stöd din lokala hamnarbetare! Det uppskattas att man kommer och hejar på strejkvakterna och deras strejkande/lockoutade arbetskamrater, som brukar stå utanför arbetsplatsen under strejken och ofta även under lockout.
Strejkerna innebär total arbetsnedläggelse, dvs att samtliga Hamnarbetarförbundets medlemmar på den aktuella arbetsplatsen går ut i strejk under den angivna tiden. Lockouterna innebär att hamnarbetarna utestängs från arbetsplatsen av arbetsgivarna. Lockout är alltså arbetsgivarens stridsåtgärd.
Hamnarbetarförbundet kör under denna konflikt i de flesta fall med tvåtimmars punktstrejker och Sveriges Hamnar svarar med lockouter på i genomsnitt över 15 timmar.
Till dig som undrar vad det handlar om. Min mycket korta version:
(Från ett facebookinlägg 26/1)
Svenska Hamnarbetarförbundet, ett medlemsstyrt fackförbund, har i många år varit respekterat som motpart av hamnföretagen runtom i Sverige. De har utbildat skyddsombud och bedrivit arbetsmiljöarbete, de har deltagit i lokala förhandlingar om arbetstider, bemanning och andra villkor. Förtroendevalda har kunnat ta ut facklig tid för att sköta sina uppdrag. Ofta har Hamn och Transport, som också organiserar hamnarbetare, samarbetat lokalt och i praktiken förhandlat tillsammans.
Men detta upphörde då arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar helt enkelt förbjöd sina medlemsföretag att respektera Hamn som motpart. Deras skyddsombud får inte längre göra sitt jobb i den farliga arbetsmiljön, Hamns lokala avdelningar får inte längre företräda sina medlemmar i förhandlingar och inte ha fackliga lokaler på hamnområdet.
Sveriges Hamnar sa: Först fredsplikt, sen kan ni få tillbaka era rättigheter. Och nu strider Hamn för att få kollektivavtal, vilket innebär fredsplikt. De begär inte bättre löner eller andra arbetsvillkor – själva avtalet är i Hamns förslag likalydande med Transports avtal. De vill få tillbaka de fackliga rättigheterna.
Hamn varslar om punktstrejker – helt lagliga – på oftast två timmar i resp hamn. Strejkerna besvaras med lockouter på i snitt 15 timmar, där hamnarbetarna utestängs av arbetsgivarna. Lockout är alltså arbetsgivarens stridsåtgärd, som i det här fallet stänger hamnarna betydligt fler timmar än fackets.
Nu säger Sveriges Hamnar: Kollektivavtal kan ni få och fredsplikt – men ni får ändå inte tillbaka rättigheterna! I det senaste medlarbudet som är i stort sett detsamma som arbetsgivarnas senaste bud, vill de att Hamn ska skriva på att de inte får förhandla lokalt och inte driva brott mot avtalet till arbetsdomstolen. Självklart accepterar inte Hamn detta. Konflikt.
För en grundligare förklaring, kolla hamnarbetarförbundets video: Vad bråkar de om, egentligen?
Åter ett inlägg som jag inte skrivit själv, men som jag hittade på facebook, tyckte var intressant, och vill ge utrymme åt på min blogg. Skribenten vill vara anonym. Hen är läkare, med en LO-facklig bakgrund. Bilden är från ett medlemsmöte i Hamnarbetarförbundets Göteborgsavdelning. En fluga på väggen höll i kameran.
Hamn har funnits i drygt 40 år. Att förbundet lever kvar, trots att man inte har LO-förbundens resurser, trots att man arbetar mer ideellt , trots att man inte har bättre materiella villkor att erbjuda med mera torde ju stämma till eftertanke från LO-förbunden.
* Hur kommer det sig att Hamn inte dött ut av sig självt ?
* Något i deras fackliga principer och basarbete verkar vara så bra att medlemmarna stannar och att förbundet inte självdör, trots de isande arbetsköparvindarna som länge blåst från höger i detta land oavsett regeringar. Kan någon av våra strateger studera fenomenet Hamn?
* Kan vi lära oss något av Hamn?
Men frågorna ställs inte. Nej, istället låtsas man som att det är 1975 i sin nulägesanalys av var den svenska modellen befinner sig. Det är någon märklig psykologisk mekanism högt uppe i systemen.
Detta alltså samtidigt som dom mer vakna förbunden – dit jag faktiskt räknat transport- insett att ”Metallvägen” är fel att gå, insett att man måste börja om underifrån med organizers etc, insett ( för sjuttielfte gången!) att pamperi och lyxresor är direkt fackföreningsskadligt.
Den självklara lösningen hade ju varit att göra som lärarfacken. En förhandlingskartell gentemot arbetsköparna vad gäller centrala kollektivavtalet. Med det upplägget skulle ju Hamn också avväpnas nuvarande begränsade möjligheter att vara ett störningsmoment för den s k svenska modellen. Det kostar att torska i AD så att säga.
Det är märkligt att inte en rad av kritik mot APMT verkar synas hos LO , Transport, Göteborgs stad , Svensk Hamn och hamnarnas kunder ( industrin med flera).
Innan APMT var det förvisso lite speciellt och krångligt i svensk hamnbransch. Men det gick att hantera , godsen rullade, gubbarna fick sina löner, företagen gjorde sina vinster etcetera. alla hade liksom lärt sig att gå runt ”problemet” Hamn. Enter APMT . Som med all rimlighet måste bedömas som ett riskkapitalistbolag som worldwide har unionbusting och avtalsdumpning och prekarisering som affärsidé. APMT gör bort sig genom att inte ha håll koll på läget, en affärsmässig oproffsighet helt enkelt.
Tre enkla självklara lösningar således:
Bort med APMT från svensk arbetsmarknad, dom fixar nämligen inte att anpassa sig.
Eller en avtalskartell precis som lärarna och andra fixat länge
Eller Hamns förslag till medlarna. Som löser alla knutar och införlivar dom i systemet.
Medlarnas ”egna” förslag är nästan en kopia av Sveriges Hamnars och innebär att Hamnarbetarförbundet ska frånsäga sig rätten att tvista om avtalstolkning. Vilket ju är som att köpa saker på rea och frånsäga sig all konsumenträtt. Och därmed gör avtalet skakigt och helt ensidigt lämnar tolkningsrätten till ena parten.
Transport och LO hade ju också kunnat tänka så här: vi sitter på nyckeln till att lösa APMT-jiddret. Prestigeförlusten det skulle innebära att t e x bilda en avtalskartell så att Hamn införlivas i den pacifistiska svenska modellen är ett billigt pris att betala för att helt kunna underkänna grunderna för hela strejksrättstjafset, som dels hotar hela fackföreningsrörelsen, dels har oanade framtida konsekvenser , dels är oklart om det egentligen löser ”problemet” hamnarbetarförbundet.
Genom att säga till regeringen ”kolla nu har vi löst Hamnfacket genom att ta in dom i en avtalskartell som dom accepterar, nu kan ni lägga ner strejkrättsutredningen”, så har /hade LO ett bra läge att flytta fram arbetarklassens positioner. Vilket gudarna ska veta är vad detta land behöver.
Så långt min anonyma skribent. Jag är inte säker på att just hens förslag är de bästa, det är hamnarbetarna själva som måste välja vad de vill kämpa för. Men jag gillar vinkeln: Vad kan vi lära av Hamn?
Lära av varandras erfarenheter, både positiva och negativa , diskutera strategi och taktik är vettigt. Inte bara trampa på av gammal vana.
Stöd din lokala hamnarbetare! Det uppskattas att man kommer och hejar på strejkvakterna och deras strejkande/lockoutade arbetskamrater, som brukar stå utanför arbetsplatsen under strejken och ofta även under lockout.
Vill du veta mer om vad striden gäller, så rekommenderar jag att du lyssnar på den längre intervjun i Sveriges Radio P4 Gävleborg med Johnny Gustafsson och Nils Hedström, två av de strejkande hamnarbetarna i Söderhamn. Hamnarbetare i Söderhamn: Vi vill bestämma över oss själva
Här kommer en lista på de varslade hamnstrejkerna, samt de lockouter som Sveriges Hamnar (arbetsgivarna) svarat med. Med reservation för ev fel och ändringar! (Listan uppdaterad 24/1 kl 04.30.)
Strejkerna innebär total arbetsnedläggelse, dvs att samtliga Hamnarbetarförbundets medlemmar på den aktuella arbetsplatsen går ut i strejk under den angivna tiden.
Lockouterna innebär att hamnarbetarna utestängs från arbetsplatsen av arbetsgivarna.
Som ni ser kör Hamnarbetarförbundet i de flesta fall med tvåtimmars punktstrejker och Sveriges hamnar svarar med lockouter på i genomsnitt över 15 timmar.
23 januari-6 februari 2019 – övertidsblockad vid ShoreLink
ShoreLink AB i Piteå, Skellefteå och Luleå: Övertidsblockad, nyanställningsblockad och inhyrningsblockad 23 januari 2019 kl 08.00 – 6 februari 2019 kl 23.59. Lockout 29 januari kl 6.00-23.59
Mitt första inlägg i den här bloggen om hamnarbetarna och deras situation skrev jag 17/9 2012: Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna. ”Fackföreningarna Transport och Hamnarbetarförbundet tar gemensam strid för att slå tillbaka arbetsgivarsidans försök att frånta hamnarbetarna inflytande över arbetstidens förläggning samt att försämra deras ob-tillägg” stod det bland annat där.
Alla inläggen sedan dess kan hittas i kategorin Arbetslivet – Hamn.
Hamnarbetarförbundet har varslat om punktstrejker i olika svenska hamnar. Kravet är kollektivavtal.
Det här inlägget om stöd till hamnstrejken har inte jag skrivit. Jag hittade det på facebook och det är skrivet av en metallarbetare som vill vara anonym. Jag tycker att det är mycket tänkvärt och bad att få sprida det. Varsågoda!
Saker att tänka på inför den kommande hamnstrejken
Sprid aldrig fiendens propaganda
Arbetsgivarna lägger sjuka summor pengar på små och impopulära ”nyhetssidor”, tidningar och tankesmedjor (lobbyorganisationer) som sprids på facebook. När man kommenterar dessa på facebook så får det en spridning genom att andra ser det man skriver och det kan även uppstå debatt som växer. Om det är stora tidningar som redan har spridning är det en sak men små och oseriösa sidor som ”arbetsmarknadsnytt” är det bäst att lämna till sitt öde.
Ta striden på ditt jobb
Precis som hamnarbetare sagt vid demonstrationer så är det bästa stödet att strida på den egna arbetsplatsen. Hamnarbetarna kan inte stå som en litet omringat fort på en helt förslummad arbetsmarknad och ensamt försvara sånt som alla andra redan förhandlat bort. Samla gärna era arbetskamrater i era lokala fackliga organisationer och skriv stöduttalande men lika viktigt: förhandla inte bort sånt som hamnarbetarna kämpar för.
Lägg krutet på stöd och kamp, inte debatter
Propagandakriget eldas på med groteska summor från arbetsgivarna och debatten kommer bli hysterisk och faktafelen kommer regna över oss. Olika politiker, tidningar, tyckare och de vanliga mellancheferna kommer provocera fram debatter och söka uppmärksamhet. Men då är det viktigt att komma ihåg att den som är bäst organiserad och kan tillföra mest skada på motståndaren är den som vinner, inte den som kan skriva bäst texter till människor som aldrig kommer ändra sig eller jobba på ditt jobb.
Glöm inte vilka det är som kämpar
Den kommande strejken kommer skapa debatter och väldigt många kommer att ha åsikter om den. Både dom som vill hamnarbetarna illa och bland oss andra som stödjer dom. Stora ord från representanter från stora organisationer om regeringar, lagar och stora företag kommer att sägas och skrivas. Men då är det viktigt att inte glömma att konflikten handlar om vanliga arbetare som vill välja hur dom skall företrädas på jobbet, och om deras arbetsmiljö. Det handlar inte om ditt parti eller vilken teoretisk vänstertolkning som är bäst. Människorna det handlar om är bland andra dom som syns i videon här nedanför. (Videon är ifrån början av konflikten.) Stöd dom gärna men utnyttja inte deras kamp. Vi måste ge dom de bredaste stödet dom förtjänar och vill ha.
Jag skrev den 11 februari om en rättegång i Arbetsdomstolen där hamnbolaget APM Terminals i Göteborg krävde 25 hamnarbetare i containterhamnen på 2723 kr vardera i skadestånd för olovlig stridsåtgärd. Vadå svenska modellen?
Idag den 30 maj har AD meddelat sin dom. Det är inte så att AD tar ställning för hamnarbetarna i den konflikt som saken gäller. Men de tycker inte heller att arbetarna ska behöva betala skadestånd till APM. Det är bra. De anställda i containerhamnen har nog med all annan skit som APM utsätter dem och deras fackförening för. Domen, AD 2018 nr 34, hittas på Arbetsdomstolens sida (öppnas i ny flik).
Jag kan tycka att även sopgubbarna på Reno Norden som dömts till skadestånd för olovlig strejk i somras borde fått skadeståndet nedsatt till noll, med tanke på de provokationer de utsattes för. 5000 kr eller 0? Sopgubbarnas skadestånd till RenoNorden.
I och för sig ska man kallt räkna med att Arbetsdomstolen dömer till arbetsgivarens förmån så snart någon säger ”olovligt”. I fallet med hamnarbetarna har AD bestämt sig för att hamnarbetarna betett sig otillåtet, men inte olovligt. En märklig balansgång.
Här är en repris av en del av det som jag skrev den 11 februari efter att ha suttit med i AD och lyssnat till rättegången mot hamnarbetarna.
Skadestånd pga diskussion
Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds APM av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:
Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in. Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.
Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.
Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning.
Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.
APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”
När det gäller skadeståndet fick arbetarna alltså rätt, de har inte strejkat och ska inte betala. Däremot tyckte AD att det var ok att de fått löneavdrag och varningar. Eftersom arbetarna gjort sig skyldiga till ”otillåten arbetsnedläggelse”. Men alltså inte ”olovlig stridsåtgärd”! Ganska märkligt, som sagt. Tror inte jag sett någon sådan dom tidigare.
Något som också är märkligt hände för ett tag sen en annan yrkesgrupp, nämligen järnvägare (lokförare och tågvärdar). Efter en diskussion på ett APT-möte* i februari 2018 avbröts mötet i förtid av cheferna. Det var nämligen jättejättesynd om de gruppchefer som fick höra vad järnvägarna tycker om situationen ute på tågen. Sen fick fyra av mötesdeltagarna ta emot en skriftlig varning av SJ för ”dålig ton”. Snacka om pinsamt… De vägrade skriva på varningen och en av dem sa upp sig på stående fot. Läs mer om det på lokförarklubbens sida: Tala är erinran, tiga är guld (öppnas i ny flik).
Hursomhelst – stå på er på alla sorters arbetsplatser! Oavsett varningar, skadeståndskrav med mera, så är det vi som gör jobbet och vi ska öppna munnen och säga vad vi vet och vad vi tycker. Vi ska inte huka och inte krypa.
*Apt-möte: Arbetsplatsträff, möte mellan anställda och arbetsledare (gruppchef, mellanchef) som hålls mer eller mindre regelbundet på många arbetsplatser.
Regeringens strejkrättsutredning skulle redovisats den 31 maj, men har skjutits upp till midsommar. Påminner mig osökt om chefsstrategierna på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn. Nedskärningsplaner och andra otrevligheter råkade ofta komma lagom till semestrarna då det var sämre möjligheter för arbetarna att snacka ihop sig. Fast det gjorde vi ändå.
Länge var det alltför tyst om strejkrättsutredningen. Men nu mullrar det. Allt fler fackföreningar på olika nivåer säger ifrån. Tvärfackliga nätverk tar initiativ. Du hittar info hos Nätverket försvara strejkrätten.
I nr 1/2018 av tidskriften Clarté har jag skrivit en artikel med rubriken Högt spel i hamnen och underrubriken Rättigheter vi inte nyttjar rinner oss ur händerna. Hamnkonflikten en förevändning för att attackera strejkrätten. Stora delar av artikeln består av sånt som jag skrivit tidigare här på bloggen. Men jag lägger ändå upp den här också.
Högt spel i hamnen
Svenskt Näringsliv har, med regeringen som hjälpreda, ett storstilat dubbelprojekt på gång. Dels att åstadkomma inskränkningar i strejkrätten, vilket har varit en målsättning länge. Dels att skylla detta på, och helst ta kål på, en självständig fackförening, Svenska Hamnarbetarförbundet.
Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att försämringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Att försvaga turordningsreglerna i LAS är ett annat arbetsgivarönskemål som behandlas av politikerna och arbetsmarknadens parter. Det är bäddat för det sedan länge eftersom fack och arbetarkollektiv ofta inte håller hårt på turordningsreglerna ute på arbetsplatserna. När vi inte håller hårt på en rättighet, får vi räkna med att den tas bort eller försämras. Det vi släpper rinner oss ur händerna.
Hur är det då med strejkrätten? Facken använder idag väldigt sällan stridsåtgärder, eller någon aktiv strategi över huvud taget. Trots ökade vinster på lönernas och arbetsmiljöns bekostnad, trots ökad prekarisering och allt mer spridda antifackliga metoder, tar vi sällan till våra maktmedel.
Ta en sån sak som hyvling, att arbetsgivare godtyckligt skär ned på anställdas arbetstidsmått. Ett uppenbart angrepp på anställningstryggheten, och ett fräckt nonchalerande av arbetande människor och deras livsvillkor. Vad borde facken göra mot detta? Understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser förstås. Och under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder för att få in ett stopp för hyvling i kollektivavtalen. Facken i de branscher som inte drabbats direkt kan bistå med sympatiåtgärder. Det är den svenska modellen. Men ingen fackförening har tagit skarp strid. Följaktligen har inte heller några sympatiåtgärder begärts. Strejkrätten används inte, trots ett uppenbart behov. Då är det guldläge att börja montera ner den. Och man kan skylla på undantaget, ”den pågående konflikten i Göteborgs hamn”. Som inte pågår.
Regeringen tillsatte i maj 2017 en utredning om strejkrätten. Den ska vara klar i maj 2018. Länge var det väldigt tyst om utredningen – trots att alla LO-förbundens ledningar, utom IF Metalls, på direkt fråga svarar att de inte tycker att inskränkningar av strejkrätten är en bra idé. Men allt fler talar nu om vad konsekvenserna blir om arbetsgivarna kan välja ett fack de vill skriva avtal med och därmed stoppa andra fackföreningar. Det öppnar för osund konkurrens mellan LO-förbund, där stora, svaga fack med urholkade avtal (läs IF Metall) kommer att kunna tränga undan mer stridbara fackföreningar. Det öppnar också för tillkomsten av små gula fack, som kan vara arbetsgivarstyrda men ändå spärra stridsrätten för seriösa fackföreningar. Kommer LO-förbunden att svälja ett förslag som ser ut att bara kunna drabba Hamn? Det vore naivt.
Utredningen rör inte bara begränsningar av stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal. Den ska också undersöka möjligheten att begränsa stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal. Vad kan det betyda?
I Göteborgs hamn har konflikten inte handlat om villkor i kollektivavtal. APM Terminals ställde till problem i sin del av hamnen, containerterminalen, genom okunniga och ogenomtänkta beslut. Företaget började också använda unionbustingmetoder, behandla de anställda och deras fackföreningar illa, nonchalera lagar, avtal och tidigare överenskommelser. Hamnarbetarna ville sätta stopp för angreppen. Det var därför punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Den sista strejken under konflikten varade i 8 timmar den 24 januari 2017. Den genomfördes då APM varslat om uppsägningar efter att ensidigt ha sagt upp en överenskommelse om att minst 80 procent av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar, högst 20 procent ska vara behovsanställda. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra en fackförening att ta strid mot brutal nedmontering av anställningstryggheten?
Frågan om kollektivavtal kom upp som en lösning, inte som en konfliktorsak. APM skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med majoritetsfacket Hamn4an, utan med Transport, behöver de inte förhandla med Hamn och respektera dem som fackförening. Hamn4an sa då: Okej, låt oss teckna kollektivavtal, det är på tiden! Det gav ingen lösning. APM är endast ute efter fredsplikt för Hamn4an. Hamn4ankräver i gengäld inflytande på den nivå som ett majoritetsfack med fredsplikt bör ha, lämpligen i detta fall genom ett trepartsavtal. I praktiken har Hamn och Transport under långa perioder fungerat ungefär som en förhandlingskartell i hamnen, det är ingen nyfödd idé.
Så blev det medling, men inte på allvar. Under medlingstiden började APM genomföra sina planerade stora nedskärningar av de fasta anställningarna och försämringar av anställningsvillkoren.
Blåögt av Hamn4an, kan man tycka, att snällt sitta kvar i låtsasmedlingen, medan APM trampade på. Men hamnarbetarna är i en situation där allt de gör och inte gör vänds emot dem. Om de lämnar meningslösa samtal säger man om dem ”Se där, de vill inte komma överens, de vill bara bråka!”. Det påstås vara deras fel om det blir inskränkningar i strejkrätten. När de avstår från stridsåtgärder, när arbetarna sitter still i båten trots ilska och irritation, när Hamn4an tjatar om att de vill hamnen väl, att de vill komma överens, helst igår, så har arbetsgivarsidan tolkat det som svaghetstecken och bevis för att det går bra att stövla på.
Formellt pågår inga stridsåtgärder i hamnen, har inte gjort sedan 30 juni 2017, då APMs lockout avslutades. Då hade företaget utestängt hamnarbetare och kunder från hamnen i sammanlagt 371 produktionstimmar under sex veckor. Fast jag vill ändå kalla det stridsåtgärder när APM säger upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor.
APM slår gång på gång mot sina anställda. I detta är de inte helt unika. Det är vanligare på svenska arbetsplatser att arbetsgivare beter sig aggressivt eller nonchalant, än att facken bråkar. Det är absurt att debatten idag handlar om att disciplinera facken när det är arbetsgivarna som bär sig åt. Regeringens utredning granskar inte aggressiva arbetsgivare. Inte heller utreder den konsekvenserna av att Sveriges Hamnar med hot om vite nu tvingar sina medlemsföretag att följa APMs dåliga exempel och utestänga Hamnarbetareförbundet från information, förhandlingar och arbetsmiljöarbete.
Att Hamns förtroendevalda fråntas fackliga ledigheter och ersättningar är illa, men det är inte det verkligt giftiga i angreppet. Det allvarligaste är att hamnarbetarna i praktiken förvägras att låta sig företrädas av den organisation som de själva har valt att organisera sig i, en fackförening som envist håller fast vid medlemsomröstningar och andra demokratiska metoder. Det är ett angrepp på föreningsrätten. Och när utbildade och erfarna skyddsombud fråntas sina rättigheter är det inte bara ett penndrag på ett papper, en formalitet. Ett kollektivt arbetsmiljöarbete i en riskfylld miljö skjuts i sank.
Det är allvarligt. Men det har varit tufft på kajerna förr. Hamnarbetarförbundet överlever detta och ska ha vårt stöd. Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett detta är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida gentemot aggressiva arbetsgivare.
Det pratas om den förträffliga svenska modellen. Men modellen förutsätter en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass, som kan ta strid vid behov. Om modellen verkligen funkar, det kan man inte avgöra av vad som står i avtalen. Det avgörs på arbetsplatserna. Regler som inte följs har inget värde. Arbetsfred kräver att chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, att de inte försöker genomföra brutala försämringar och köra över sina anställda på olika sätt. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, måste respekteras, och de måste själva betrakta sig som en maktfaktor på sin arbetsplats. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Men hur är det nu? Jag skrev i texten Myter i Folk och andra bullar2001:
”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”
Vad ska vi göra? Vi kan förhindra att regeringens utredning leder till försämringar av strejkrätt och föreningsrätt. Trots allt är vi många som inser riskerna. Det pågår ett opinionsarbete. Ta upp frågan i din fackförening! Ändringar i LAS eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka, tack vare starka fackliga reaktioner. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men det krävs också en långsiktig strategi. Om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på bakslagen så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats. Det bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för.
I Clarté nr 1-2018 skriver bland andra Mikael Nyberg: Taxi, var god höj!; Erik Bohman: Makt gömmer sig i nyckelknippan; Andreas Nyman: Vägar ur upphandlingseländet; Linnea Garli: Sätta sig i respekt. En facklig bruksanvisning. Med flera om mera.
Det pratas mycket om ”den svenska modellen”, om dess förträfflighet och om hoten mot den.
Det som missas är att arbetsgivarna i stor och ökande utsträckning redan har lämnat den svenska modellen eller undergräver den sedan länge. Det är den saken som borde diskuteras.
Modellen byggde på en maktbalans, som i sin tur vilade på att vi haft en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass. Utifrån det kunde förbättringar slås fast i kollektivavtal och lagar. Men om modellen verkligen funkar, det kan man inte mäta på regelnivån, det som står i paragraferna. Det måste mätas på arbetsplatserna.
Funkar den svenska modellen, så måste arbetsgivare ha respekt för anställda. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, försöka genomföra försämringar eller köra över folk på olika sätt, om de vill ha arbetsfred. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, är en maktfaktor på sin arbetsplats. Det är den svenska modellen, när den fungerar. Men hur är det nu?
”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”
Vi backar sedan årtionden, är det den svenska modellen?
Ett aktuellt exempel: Skulle arbetsgivare våga köra med hyvling på en arbetsmarknad som präglas av den svenska modellen, om den modellen betyder arbetsfred? Nej. Och om arbetsgivare ändå gjorde så, skulle fackföreningar acceptera det? Nej, de skulle understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser, och de skulle under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder, om så krävs för att få stopp på hyvlandet. Det skulle vara den svenska modellen. Det är i sådant den har sin grund, och det är sådant som ger/gav en smula balans i ett kapitalistiskt samhälle.
Ett annat aktuellt exempel: Ett aggressivt, internationellt unionbusting-företag som APMT i Göteborgs containerterminal, ett företag som också genom inkompetens och lomhördhet ställer till med ständiga problem i produktionen, ska det accepteras i den svenska modellen? Ska det hållas om ryggen? Är det de som försöker stå upp mot sådana företag, som ska ifrågasättas? Är det den svenska modellen?
Jag tänkte på detta när jag i förra veckan satt i arbetsdomstolen och lyssnade på tre dagars rättegång, där parterna var Sveriges Hamnar å ena sidan och 25 hamnarbetare + Hamn4an å andra sidan.
Skadestånd pga diskussion
Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds de alltså av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:
Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in, Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.
Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.
Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning!
Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.
APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”
Vadå svenska modellen?
Dom faller 4 april 2018 kl 11.0030 maj 2018 kl 11.00.
————————————————————————
Passar på att hälsa till göteborgare att jag är inbjuden av Allt åt Alla i Göteborg att delta i ett samtal med Peter Annerback, Hamn4ans ordförande, på onsdag den 14 februari kl 18. Plats: Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg Facebookevent: Försvara strejkrätten – Hur gör vi? Samtal med Frances och Hamn4an + Mat
Den utredning som regeringen tillsatt, ska undersöka möjligheten att begränsa ”stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal”, som jag skrev om 12 januari. Men de ska också undersöka möjligheten att begränsa ”stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal”. Vad kan det senare betyda??
I Göteborgs hamn var det inte villkor i kollektivavtal, som konflikten mellan hamnarbetarna och APMT handlade om. (Se Bakgrunden sist i detta inlägg.) APMT ställde till problem i hamnen genom okunniga och ogenomtänkta beslut, och när de också började behandla hamnarbetare illa och köra med unionbustingmetoder, så ville hamnarbetarna sätta stopp för det. Det var mot sådant beteende som några punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra sådan strid?
Frågan om kollektivavtal kom upp senare, som en lösningsmöjlighet, inte som en konfliktorsak. APMT skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med Hamn4an, behöver de inte förhandla med dem och respektera dem som fackförening. (Konstig inställning, oavsett avtal, till det fack som majoriteten av de anställda valt att organisera sig i.) Hamn4an sa då: OK, låt oss teckna kollektivavtal!
Men någon lösning ledde det inte till. APMT var endast ute efter fredsplikt för Hamn4an, och Hamn4an ville i så fall få inflytande på den nivå som en majoritetsfackförening med fredsplikt bör ha. Medlingssamtalen som genomfördes handlade i stort sett bara om avtalsfrågan, utan att föra ens den frågan framåt.
Olyckligt nog, tycker jag, så tog det fokus från APMTs beteende. Istället hamnade fokus på två motstridiga anklagelser mot Hamn4an, varav ingendera stämmer.
I: Hamn4an vill bara bråka, så de vill inte ha kollektivavtal!
II: Hamn4an kräver kollektivavtal, det är därför de bråkar!
Medan detta pågick och kollektivet satt still i båten, jobbade APMT på med det de troligtvis var ute efter från början: Att byta ut fast anställda mot bemanningsanställda och därmed splittra och försvaga kollektivet.
När det gäller stridsåtgärder var det APMT som tog till storsläggan, genom sin 6 veckor långa lockout i somras, 19 maj-30 juni. Både hamnarbetare och kunder stängdes ute från containerhamnen eftermiddagar och nätter, totalt över 370 timmar. Detta gjordes som svar på en övertidsblockad, som inte borde ha varit ett stort problem för APMT, eftersom de hävdade att det fanns för många anställda i hamnen. Någon strejk hade Hamn4an inte genomfört sedan en 8-timmars-strejk den 24 januari 2017.
Det var en effektiv stridsåtgärd som arbetsgivarna genomförde med sin lockout och nedstängning av hamnen. Så effektiv att den drabbade hamnverksamheten hårt. I juni 2017 gick volymerna ner med 60 procent jämfört med föregående år.
Nu förekommer inga stridsåtgärder. Har inte gjort sedan APMTs lockout avslutades den 30 juni 2017.
Eller?
Jag vill kalla det stridsåtgärder när APMT fortsätter att säga upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor. Osv.
Men jag antar att det inte är den typen av stridsåtgärder som regeringen är ute efter att sätta stopp för.
På Hamnarbetarförbundet sida går det att följa punkt för punkt vad som händer i APMT-konflikten
Bakgrunden – en påminnelse
De 13 punkter om konflikten som jag skrev den 24 maj 2017:
1. Majoritetsfacket Hamn4an organiserar 85% av hamnarbetarna i Göteborgs hamn. 4an är en avdelning inom Svenska Hamnarbetarförbundet som funnits i Sveriges hamnar sedan 1972.
2. Hamnarbetarförbundet har tidigare sökt inträde i LO, men fick nej därför att Hamns stadgar innehåller regler som LO inte kunde acceptera att ett medlemsförbund har. Citerar Hamns hemsida: ”Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.”
3. Den aktuella konflikten pågår i containerterminalen, den del av Göteborgs hamn som drivs av arbetsgivaren APMT, ett av de företag som tog över olika delar av hamnen då Göteborgs stad sålde ut den. I övriga hamndelar pågår ingen konflikt. Stridsåtgärderna från Hamn4ans sida har bestått i perioder av övertids-, nyanställnings- och inhyrningsblockad samt några punktstrejker, senast en endagsstrejk den 24 januari 2017.
4. Konfliktens bakgrund är att APMT Gothenburg fick en ny ledning som började tillämpa arbetar- och fackfientlig personalpolitik. Det ledde till att Unionen la ner sin klubb, Ledarnas klubb blev passiv och även Transportklubben har vittnat om att det blev svårare att bedriva facklig verksamhet. APMT la sig i interna fackliga frågor, nonchalerade regler i semesterlagen och föräldraledighetslagen etc. Sen meddelade de att Hamns skyddsombud inte längre skulle respekteras som skyddsombud. Sen slutade de förhandla med Hamn4an.
5. I hamnen har funnits en överenskommelse som kallas 80/20-uppgörelsen. Den innebar att 80% av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar (fasta jobb, vikariat). APMTs VD har sagt i intervju att han inte gillar 80/20-uppgörelsen, utan hellre skulle vilja ha tvärtom. Vilket skulle innebära 20% riktiga anställningar och 80% timmisar eller blixt som de kallas i hamnen. Blixt är för övrigt undantagna från LAS och kan jobba utan riktig anställning hur länge som helst. APMT har ensidigt sagt upp 80/20-uppgörelsen, som alltså inte längre gäller.
6. APMT har i nästa steg varslat om uppsägning av ett stort antal fast anställda och vikarierande hamnarbetare. Nästan alla som blir berörda av uppsägningar är medlemmar i Hamn4an, men Hamn4an förvägras att förhandla och får inte ens se turordningslistan. Misstankar finns om att försöken att bli av med den stridbara Hamn4an har gjorts just för att slippa dem när riktiga anställningar ska göras om till osäkra (se punkt 5).
7. Hamnarbetarna tjänar, oavsett vilket fack de är med i, ca 29000 kr i månaden, plus ev OB och övertid. Inte 50000 som har spritts från arbetsgivarsidan, det är alt facts. Och konflikten har inte i något skede handlat om lön. Hamn4an har ju varit inblandad i förhandlingarna om löner, scheman etc i många år och står bakom de flesta avtal som slutits även om de inte varit undertecknande part.
8. Hamnarbetsgivarna har kollektivavtal med Transport, som är minoritetsfack i hamnarna. Hamnarbetarförbundet har ändå respekterats som fackförening och har deltagit i förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men när nu APMT har satt stopp för detta i containerhamnen, så hänvisar de till att de inte har kollektivavtal med Hamn4an. Därför har båda parter, och medlarna, tagit upp kollektivavtal som en möjlig väg att lösa upp den låsta situationen. Det har alltså inte kommit upp som konfliktfråga, utan snarare lösningsfråga. I sitt senaste varsel om övertidsblockad från 15 maj kräver Hamn kollektivavtal ”eller annan nöjbar lösning”.
9. Det viktiga för APMT när det gäller avtal, är att Hamn4an ska åläggas fredsplikt. Hamn4an å sin sida kräver att få fulla rättigheter som avtalspart, om de ska gå med på fredsplikt. Historiskt har Hamn inte alls varit negativa till kollektivavtal. År 1980 strejkade de i 6 veckor för att få kollektivavtal. De förlorade den striden. Sedan dess har de arbetat utifrån de förutsättningar som de har som icke kollektivavtalsbundet fack. Nu när kollektivavtalsfrågan kommit upp igen, har de varit positiva. Helst vill de ha ett trepartsavtal tillsammans med Transport (inte unikt på svensk arbetsmarknad). Men de har också lagt fram flera andra förslag. Läs här om deras senaste förslag: http://hamn.nu/article/2420/
10. En del saker APMT har gjort är lagbrott, annat inte. Hamn4an har under konfliktens gång fått företaget att rätta till en del av de fel som begåtts. De har också stämt APMT för vissa lagbrott. Lär komma upp i AD någon gång framöver… Men sammantaget handlar konflikten om att stå upp mot unionbusting-metoder. När APMT får en fackförening att helt enkelt ge upp och lägga ner sin lokala klubb eller när de ensidigt säger upp en överenskommelse om att 80% av arbetarna ska ha riktiga anställningar, så är det inget som löses i AD. Hamn4an har valt att inte bara springa efter det framplöjande företaget och säga: Nu gjorde ni fel, nu gjorde ni fel! De har försökt ställa sig framför, sätta ner foten och säga: Sluta hålla på så här! Ur den synvinkeln har stridsåtgärderna varit milda.
11. Den nu pågående övertidsblockaden (15/5-30/6) från Hamn4ans sida borde inte vara ett stort problem för APMT, eftersom det enligt dem är stor övertalighet i hamnen och de har varslat om stora uppsägningar. Men nu har APMT svarat med lockout kvällar och nätter (19/5-30/6). Skift- och nattarbetande hamnarbetare utestängs, och hamnen stängs för kunderna. Det slår långt hårdare mot hamnverksamheten än det som Hamn4an sammanlagt gjort under hela konflikten.
12. Det alla borde inse är att det är APMT som orsakat konflikten. Någon liknande situation finns – än så länge – inte i övriga hamndelar i Göteborg eller andra svenska hamnar där Hamnarbetarförbundet har majoritet och det lunkar på som vanligt med förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men arbetsgivareföreningen Sveriges Hamnar hoppas tydligen på att eländet ska sprida sig, de har uppmanat andra hamnföretag att göra som APMT.
13. Avslutar med en personlig reflektion: Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag med största sannolikhet varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett, så är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida i den här konflikten.
Häromdan skrev jag här på bloggen Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen. Jag fokuserar i det inlägget på hur det generellt går till när våra villkor försämras – eller förbättras. Det börjar på arbetsplatserna. Det rättigheter vi inte använder och försvarar, eller som alltför få använder och försvarar, de kommer förr eller senare att försvagas eller försvinna helt. Det gäller strejkrätten såväl som turordningsregler och annan anställningstrygghet. Detta perspektiv, att det alltid börjar på arbetsplatserna, är något som jag är rätt ensam om att tjata om, så jag ville börja med det.
Men nu ska jag ta upp hotet mot strejkrätten ur ett annat perspektiv – utredningens. Regeringen har alltså tillsatt en utredning om begränsning av strejkrätten, med Hamnkonflikten som anledning. Eller ursäkt. Enligt direktiven ska utredningen redovisa möjligheten till begränsningar i stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal.
I Göteborgs hamn råder en unik situation, med ett majoritetsfack, Hamn4an, som de flesta hamnarbetarna valt att organisera sig i, men som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren. Eftersom Hamn4an inte har kollektivavtal har de inte fredsplikt. Arbetsgivarna (tre olika i de olika hamndelarna) har kollektivavtal med minoritetsfacket Transport. Utredningen är alltså tillsatt för att majoritetsfacket i Göteborgs hamn ska kunna förbjudas använda stridsåtgärder, och arbetsgivaren APMT ostraffat ska kunna behandla sina anställda som skit. Det är illa nog. Men vad skulle det få för konsekvenser på andra delar av arbetsmarknaden?
Vilka gillar ett strejkförbud?
Den 7 november 2017 lyssnade jag på Kurt Junesjö då han höll ett föredrag om strejkrätten och regeringens utredning. Den 9 november hade han också en artikel i Arbetet: ”Strejkrätten är hotad”. Jag skrev samma dag i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg:
Junesjö menar att om utredningen leder till begränsning av stridsåtgärder enligt utredningsdirektivet, så kommer yrkesfacken att stå handfallna när företag ”avtalsshoppar”. Dvs när de skriver avtal med ett fack som har ett svagare (billigare) kollektivavtal, inte med det förbund som enligt LO skulle ha avtalsrätten på området. T.ex. att Metall får skriva avtal för arbetsområden som rätteligen borde höra till Byggnads, Målarna eller Elektrikerna.
Det borde ju LO reagera emot, kan man tycka. Men Junesjö påpekade att ett förbund med billiga avtal, som Metall, kan vinna på avtalsshopping. Vinna vad? Medlemsavgifter förstås. Och Metall har så stort inflytande i LO – och i regeringen – att det leder till tystnad om den här saken.
Junesjö skriver: ”Beställningsjobbet är sannolikt att stora förbund med billiga och urholkade avtal som IF Metall-avtalen, lättare ska kunna lägga under sig bångstyriga och dyrare yrkesförbundens verksamhet som Byggnads, Målarnas eller Elektrikernas.” Det är en allvarlig, och tyvärr motiverad, anklagelse.
Jag menar att det också är stor risk att företag ska välja att skriva avtal med ”fack” som bildas endast för att hålla undan en riktig fackförening, om möjligheten att strida för ett konkurrerande avtal tas bort. Alltså att ett företag sluter ett (uselt) kollektivavtal med ”Jockes fack” som består av företagsägarens/chefens brorson och hans kompisar. Och när detta avtal väl är slutet så kan det ”riktiga” facket inte strida för avtal, även om de har majoriteten av medlemmarna.
Jag tog upp detta igår. Junesjö trodde inte så mycket på framväxten av sådana gula fack. Men, med all respekt, så tror jag det beror på att Junesjö fokuserar på avtalsområden inom verkstad och industri, där t.ex. Metall kan komma ifråga som avtalsslutande och lönedumpande part. Tittar man på mörkare områden av arbetsmarknaden, ta t.ex. stora delar av restaurangbranschen, så är jag övertygad om att gula fack ligger nära till hands.
Men oavsett, illa är det att LO-facken är så tysta. Är det bra med en sån tystnadskultur? Stämmer det som Junesjö hävdar, att LO håller käft när Metall håller käft? Detta trots att Metall – ursäkta, alla kämpande metallare och kvarvarande starka lokala klubbar – är en väldigt svag fackförening i förhållande till sitt medlemsantal, och har urholkade, dåliga kollektivavtal.
Det skrev jag alltså 9 november 2017. Vad har hänt sen dess? Det är inte längre bara från fackligt aktiva på basplanet, som det hörs protester. Den 23 november kom Pappers uttalande om strejkrätten antaget på förbundsmötet.
Man kan väl säga att Junesjös misstankar (och mina) besannas men tystnaden är inte längre kompakt: LOs översta ledning tiger fortfarande, Metalls översta ledning är positiv till utredningen, men nästan alla andra fackförbund inser att begränsningar av strejkrätten inte är en bra ide. Vilket vi får hoppas att de framför till arbetsmarknadsministern.
Jag fortsätter i morgon med röster från APM Terminals och en påminnelse om vad det hela egentligen handlar om. Vilka stridsåtgärder ska tillåtas?
Svenskt Näringslivs och regeringens förhoppningar om inskränkningar av strejkrätten har inte orsakats av att hamnarbetarna i Göteborg har försökt stå upp mot arbetarfientliga försämringar och unionbusting på sin arbetsplats.
Förhoppningarna kommer av att svensk fackföreningsrörelse numera väldigt sällan använder sig av stridsåtgärder, eller av någon aktiv strategi över huvud taget, för att få stopp för försämringar eller få igenom förbättringar. Trots ökade inkomstklyftor, ökad prekarisering och allt mer spridda unionbustingmetoder, så tar vi sällan till våra maktmedel – tillåtna eller otillåtna. Ta exempelvis en sån sak som hyvling. Dessa klara angrepp på anställningstryggheten, på arbetande människor och deras livsvillkor. Ingen fackförening har tagit skarp strid i avtalslöst tillstånd för att få in stopp för hyvling i kollektivavtalen. Varför inte? Vad har vi strejkrätten till? Är det bara konfliktteater? /Ett anspråkslöst förslag/
I ett läge när facken och arbetarkollektiven INTE använder en rättighet, då tar starka krafter tillfället i akt att försämra eller ta bort den rättigheten. Det är en effektiv strategi.
Men då är det irriterande när det ändå finns arbetargrupper som envisas med att stå på sig och ta strid för vettiga förhållanden på jobbet. Då kan företagen med Svenskt Näringsliv i ryggen satsa massor med stålar på att slå ner dem. De står ivägen för de pågående glassiga framstegen för kapitalet. Det är ur den synvinkeln som hamnarbetarna blir inblandade i strejkrättsfrågan. Och nu utnyttjar man dem genom att tjata om den ”pågående konflikten som måste stoppas” trots att det inte pågår några stridsåtgärder i hamnen. Det som pågår är att fasta anställningar byts mot osäkra, en fungerande arbetsorganisation slås sönder av APMT och folk behandlas som skit. Det lär inte inskränkningar av strejkrätten råda bot på.
Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att förändringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Så var det med visstideriet. Det pressades igenom på arbetsplatserna så långt att det sen blev möjligt att få in i kollektivavtalen och sen i LAS. /Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?/
Jag har skrivit om det förut, men jag tar det igen: Det fanns en tid då arbetarklassen kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg. Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare. Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.
Och så som de gör med turordningsreglerna. När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna i Las, så handlar det sällan om kompetens. De vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den. Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT. Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra. Borttagna regler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt.
Att ”lättnader” i dessa regler diskuteras både mellan arbetsmarknadens parter och på partipolitisk nivå beror inte på att facken varit för hårda med att hålla på turordningsreglerna. Nej tvärtom, det beror på att facken och arbetarkollektiven mycket ofta accepterar eller blundar för att turordningsreglerna förbigås. Dags att slå fast detta i ändrat regelverk. /Turordningslistan på väggen/
Eller som Svenskt Näringsliv senaste gnöl: De tycker att fackföreningarna inte ska ha ”monopol” på att utse skyddsombud. Ni tror väl inte att gnölet beror på att fackföreningarna överallt utnyttjar denna självklara rätt? Nej tvärtom, det är idag inte alls ovanligt att chefer i praktiken utser skyddsombud. Och då är det klart att de gärna vill ha detta framsteg fastslaget.
Vi måste lära oss hur det går till. Vi måste förstå att det är ute på arbetsplatserna det händer, det är alltid där det börjar. När det kommer till fastspikning, alltså att de redan försvagade rättigheterna säljs i avtalsförhandlingar eller lagändringar, då är sent påtänkt att börja gnälla.
Sent påtänkt, men vi får försöka ändå. Ändringar i Las eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka tack vare starka fackliga reaktioner. Även om processen fortsätter på arbetsplatserna och bakom stängda dörrar. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på den så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats.
Jag har skrivit jättemycket om konflikten i Göteborgs hamn och nu mycket om sopkonflikten i Stockholm. På tiden att jag skriver om striden ur ett annat perspektiv. Kanske ditt? om du inte själv jobbar i hamnen eller som sopgubbe.
Men först något om det unika och det allmängiltiga. Det finns nästan alltid något med en arbetsplatskonflikt som är speciellt, unikt för just den konflikten. Och så finns det alltid en sida av konflikten som är mera allmängiltig.
Unikt och allmängiltigt i hamnkonflikten
När det gäller Göteborgs Hamn så är det på många sätt en speciell situation. Ett majoritetsfack, utanför LO, som sen snart ett halvt sekel har vägrats kollektivavtal men ändå har blivit en respekterad facklig motpart. Unikt. En arbetsgivare i en del av hamnen, med starka ekonomiska och politiska intressen i ryggen, som fått för sig att sätta stopp för den fristående fackföreningens inflytande/styrkeposition, kosta vad det kosta vill. Jag behöver inte här gå in på all mer eller mindre unik skit som det fört med sig, läs vad jag skrivit tidigare eller kolla myriaderna av länkar till tidningsartiklar och debattinlägg i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg.
Men det finns också en allmängiltig sida av konflikten: Utsålda samhällsviktiga verksamheter som försämras under vinstkraven, det finns det gott om. Och unionbustingliknande metoder förekommer brett på svensk arbetsmarknad idag. Företag nonchalerar regler och överenskommelser, försämrar, tipsar varandra om vad de lyckas med, bär sig åt så att det är svårt att avgöra om de är inkompetenta eller smarta, tröttar ut och trycker tillbaka basfacken. APMT är kanske extra inkompetenta eller ovanligt bra på detta alltför vanliga beteende – men jag tror snarare att det är att det blev en öppen strid som gör att eländet syns utåt.
Vanligt är det också att företag, som nu APMT, med olika metoder minskar på andelen anställda med riktiga anställningar för att få en större andel med osäkra anställningar. Det är inget nytt utan har pågått i flera årtionden. Det är en allmängiltig strategi från arbetsgivarnas sida.
Unikt och allmängiltigt i sopkonflikten
När det gäller sopkonflikten så är det speciellt att Stockholms Sopgubbar har en fortfarande levande tradition av att sätta stopp för försämringar och att agera kollektivt över företagsgränserna. Speciella är också de provokationer från RenoNordens sida (inlåsningar av nycklar, kollektivt avskedshot m.m.) som präglat hur konflikten utspelat sig. Och speciella är de konsekvenser som dålig sophämtning får för allmänheten.
Men mycket är allmängiltigt. Att försöka byta ut vana anställda mot nya, som inte kan ställa krav. Att inte inse vad som förloras när man gör sig av med de yrkeskunniga.. Att försöka dumpa villkor, sänka löner, öka arbetsbördan. Att utnyttja att det är fredsplikt när ett ”stort” kollektivavtal är påskrivet, att passa på att i skydd av fredsplikten försämra andra gällande villkor… Det är sånt som många utsätts för på många arbetsplatser. För att inte tala om alla inkompetenta upphandlingar. Upphandlingen av sophämtning i Stockholm är ett praktfullt exempel på det – men inte unikt.
Hur vi ser på dem som kämpar
Ibland väcker kämpande kollektiv avundsjuka. Vilket förstås underblåses av arbetsgivarna. Man pekar och säger: Varför ska dom bråka, dom har det bättre än vi? Ja, kanske det är för att de törs ”bråka” som de har det bättre och kanske ni också skulle kunna få det bättre? Och förresten, har du kollat om det som sprids om dem är sant eller överdrifter och skitsnack?
Men det finns också ett motsatt, positivt utpekande: Det är när man säger: De slåss för oss alla!
Med tanke på hur mycket jag skrivit om de här konflikterna, så behöver jag väl inte förklara att jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma och stödja de strider som faktiskt pågår. Men jag vill framföra en varning. De slåss för oss alla! är förstås ett positivt pepp. Men man måste tänka ett steg längre.
Kommer ni ihåg konflikten på Lagena år 2009? Arbetarna på Lagena tog modigt strid och gick ut i strejk då företaget sa upp fasta anställningar för att byta ut dem mot bemanningsanställningar. Liknande utbyten pågick och pågår på hela arbetsmarknaden. Det växte en tro på att Lagenastriden skulle ändra på den saken, att deras strid skulle leda till att lagar och/eller kollektivavtal skulle ändras på något avgörande sätt. Men om liknande försämringar sker på 10000 arbetsplatser och man tar strid mot det på 1 arbetsplats och inte tar strid mot det på 9999 arbetsplatser, då sitter arbetsgivarna säkert. Det hade behövts att fler följt Lagenaarbetarnas exempel. Det hade behövts 2, 3, många Lagena, en spridning, för att någon riktig förändring skulle tvingas fram.
Så tänk inte att några andra tar din strid åt dig. Alla måste vara med och ta strid mot de allmängiltiga problemen och försämringarna. Stöd dem som kämpar, men glöm inte att det allra bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av.
Hjältar och grodor
De slåss för oss alla! kan också vändas i besvikelse om hjältarna gör ”fel” på något sätt. Men 1 stycke perfekt strid efter regelboken är inte det som saknas idag. Det som saknas är många strider. När många kollektiv tar strid efter sin förmåga spelar det inte så jäkla stor roll om inte allt blir perfekt.
Ni vet såna där mekaniska grodor i ett stånd på ett nöjesfält? De tittar upp ur hål och så ska man banka ner dem. Det går lätt så länge de sticker upp huvudet lite glest här och där. Men när de ploppar upp tätare och tätare, då blir de svåra att slå ned. Nu är ju inte vi mekaniska grodor utan arbetarklass, men bilden är ändå inspirerande tycker jag. Vi ska sticka upp på många ställen.
Strid efter förmåga, ja. Måste inte de som är starkare ta strid för dem som är i en svagare position? Jo, så är det, men det betyder inte att 1 kan ta striden för 9999. Däremot är det så att om många tar strid, kan vi se till att även de svagare grupperna och individerna får del av det vi vinner.
Strid strid strid. Låter det för militant? Ta det inte så. Det viktiga är att vi snackar ihop oss och gör något mer än bara klagar. Att vi står på oss och gör det kollektivt. Att vi inte bara applåderar (eller blir avundsjuka på) dem som kämpar utan att vi också ser de möjligheter som vi faktiskt har, vi och våra egna alldeles underbara vanliga tröga arbetskamrater.
Börja där ni är med det ni kan ta tag i nu. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för tillsammans.
Och för att dra nytta av andras erfarenheter på många sorters små och stora arbetsplatser, läs och diskutera berättelserna och tipsen i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien.
Jag ska börja med att citera mig själv från facebook den 14 juli:
Det finns tydligen arbetargrupper som har det alldeles för bra, och därför ska acceptera försämringar. Som sopgubbar, de ska acceptera sänkt lön och höjd arbetsbelastning. för att de som inte lyfter en säck redan har bestämt hur mycket de ska ha i vinst.
Som hamnarbetare, de ska acceptera att inte längre få företrädas av sin fackförening och att inte längre ha fast jobb. Vadå – kräva att ha en riktig anställning, när så många andra har osäkra jobb?
Hör ni hur det låter?
Jag vill påminna om att det där gnölet om folk som har det alldeles för bra, det hörs inte bara om ”manliga högavlönade arbetargrupper”. När sjuksköterskorna på barnintensiven i Lund sa upp sig kollektivt inför en försämring (se berättelsen Sitt ner i båten i antologin Slutsnackat) , då spred landstingspolitiker lögner om vad de tjänade. De gick ut med siffror som kanske kunde stämma ifall sjuksköterskorna alltid jobbat nästan dygnet runt och det vore julhelger varje månad.
Lögner sprids och avundsjuka underblåses, inte mot dem som har det ”för bra”, utan mot dem som kämpar.
Städarna på pendeltågen i Stockholm, som sägs upp fast de egentligen behövs, därför att ett för lågt anbud har lagts och antagits – om de tar en öppen strid så kommer det att ljugas och gnölas om dem också, tro mig. Även de kommer att ha det ”för bra”.
Vad kan vi göra åt det? Skit i skitsnacket, kämpa och stöd varann.
Här är några uttalande från vårdarbetare nu under sopkonflikten:
Agneta Lenander, sjuksköterska skriver ”Till alla er som nu gråter krokodiltårar över sjuk- och undersköterskors låga löner när det ni vill bekämpa är de strejkande sopgubbarna vill jag bara säga en sak: sluta med det och sluta använda oss vårdarbetare som ett slagträ i debatten. Om du på allvar hade brytt dig, hade situationen inte sett ut som den gör i dag ” Läs hela artikeln i Etc Sluta använda oss sjuksyrror som ett slagträ i debatten. (Artikeln fanns först i Sydsvenska Dagbladet, men togs av någon anledning bort därifrån. Nu alltså i tidningen Etc istället.)
Nätverket En annan vård är möjlig skriver så här: Vi är vårdpersonal som sedan länge kämpar för en hållbar arbetsmiljö och adekvat löneutveckling över ett helt arbetsliv. Vi stödjer er strid mot lönedumpning och försämringar i arbetsvillkoren. I media ses försök att ställa vårdpersonal och sophämtare mot varandra. Orsaken till orimliga löner inom vården ligger dock inte hos sophämtarna utan hos ansvariga politiker. Det är genom gemensam kamp över yrkesgränser och inte splittring som en förändring är möjlig. Den 3 september kommer landsomfattande vårdprotester äga rum där ni är varmt välkomna att delta.
Från Jordbro Vårdcentral kom detta: ”Solidariska hälsningar från Jordbro vårdcentral. Vi har diskuterat er kamp mot försämrade arbetsvillkor och lönedumpning och ger vårt fulla stöd. Er strid är exemplariskt för situationen på många arbetsplatser runt om i Sverige. Systemet med upphandlingar och privatiseringar har styckat upp välfärden och gjort många jobb osäkra. Inom vården kämpar personalen sedan länge för högre lön och mot en allt tuffare arbetsmiljö. Ingen hos oss står bakom pratet om att sopgubbarna tjänar för mycket utan vi ser att det är ett sätt att splittra olika yrkesgrupper. Att ni visar att man kan vägra försämrade arbetsvillkor är en inspiration för oss alla. ”
Sidan Höj vårdlönerna – Partipolitiskt obunden sida för alla som tycker att undersköterskor är värda mer respekt! skriver: ”Vi står på sopgubbarnas sida! Just nu försöker politiker och mediernas ledarsidor ställa vårdpersonal mot sopgubbarna. Det är något vi inte ställer upp på. Detta eftersom vi vet att vi inte kommer få det bättre för att andra får det sämre. Vi som kämpar för högre vårdlöner ställer oss helhjärtat på alla strejkande sopgubbars sida. Vi anser att även fler arbetare borde strejka för förändring. Endast gammal hederlig kamp kan åstadkomma förändringar i Sverige.”
Ja, vi måste kämpa, och solidariteten måste vara ömsesidig. Här passar det bra, tycker jag, med den här bilden från min blogg. Det är ett gäng hamnarbetare som är med på sjuksköterskestudenternas ”Inte under 25000”-manifestation den 24 april 2013. Blogginlägget finns här: Fyra bilder och ett tal från 25000-manifestationen.
Läget i sopstriden: ”Strejken är över” påstod Stockholms Stad om konflikten på RenoNorden i måndags. Det är sant att det inte strejkas. Men Stockholms Sopgubbar går inte tillbaka till Reno. Det märks på stan. Sopor börjar stinka på många ställen. Klaga på dålig sophämtning, lukt och råttor till Stockholm Vatten: kund@svoa.se . Det börjar även märkas i Malmö att sopgubbarna på Reno där har slutat jobba övertid och följer regelboken istället.
Jag har fått in många bilder från överfulla sopkärl och soprum. Här är bara ett exempel.
TILL ALLA FACKLIGT AKTIVA OCH ARBETSLIVSINTRESSERADE
Det sprids så mycket konstigt och okunnigt om konflikten i Göteborgs hamn. Bland annat en hel del artiklar där det skrivs om strejken i Göteborgs hamn – fast där inte pågår någon strejk, inte sedan 24 januari då hamnfyran genomförde en endagsstrejk.
Eftersom jag har följt konflikten hyfsat noga så skulle jag vilja bidra med att reda ut några saker.
1. Majoritetsfacket Hamn4an organiserar 85% av hamnarbetarna i Göteborgs hamn. 4an är en avdelning inom Svenska Hamnarbetarförbundet som funnits i Sveriges hamnar sedan 1972.
2. Hamnarbetarförbundet har tidigare sökt inträde i LO, men fick nej därför att Hamns stadgar innehåller regler som LO inte kunde acceptera att ett medlemsförbund har. Citerar Hamns hemsida: ”Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.”
3. Den aktuella konflikten pågår i containerterminalen, den del av Göteborgs hamn som drivs av arbetsgivaren APMT, ett av de företag som tog över olika delar av hamnen då Göteborgs stad sålde ut den. I övriga hamndelar pågår ingen konflikt. Stridsåtgärderna från Hamn4ans sida har bestått i perioder av övertids-, nyanställnings- och inhyrningsblockad samt några punktstrejker, senast en endagsstrejk den 24 januari 2017.
4. Konfliktens bakgrund är att APMT Gothenburg fick en ny ledning som började tillämpa arbetar- och fackfientlig personalpolitik. Det ledde till att Unionen la ner sin klubb, Ledarnas klubb blev passiv och även Transportklubben har vittnat om att det blev svårare att bedriva facklig verksamhet. APMT la sig i interna fackliga frågor, nonchalerade regler i semesterlagen och föräldraledighetslagen etc. Sen meddelade de att Hamns skyddsombud inte längre skulle respekteras som skyddsombud. Sen slutade de förhandla med Hamn4an.
Läs/Lyssna här om hur det började: Unionen lagt ner klubb på APM Terminals (P4 Göteborg).
5. I hamnen har funnits en överenskommelse som kallas 80/20-uppgörelsen. Den innebar att 80% av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar (fasta jobb, vikariat). APMTs VD har sagt i intervju att han inte gillar 80/20-uppgörelsen, utan hellre skulle vilja ha tvärtom. Vilket skulle innebära 20% riktiga anställningar och 80% timmisar eller blixt som de kallas i hamnen. Blixt är för övrigt undantagna från LAS och kan jobba utan riktig anställning hur länge som helst. APMT har ensidigt sagt upp 80/20-uppgörelsen, som alltså inte längre gäller.
6. APMT har i nästa steg varslat om uppsägning av ett stort antal fast anställda och vikarierande hamnarbetare. Nästan alla som blir berörda av uppsägningar är medlemmar i Hamn4an, men Hamn4an förvägras att förhandla och får inte ens se turordningslistan. Misstankar finns om att försöken att bli av med den stridbara Hamn4an har gjorts just för att slippa dem när riktiga anställningar ska göras om till osäkra (se punkt 5).
7. Hamnarbetarna tjänar, oavsett vilket fack de är med i, ca 29000 kr i månaden, plus ev OB och övertid. Inte 50000 som har spritts från arbetsgivarsidan, det är alt facts. Och konflikten har inte i något skede handlat om lön. Hamn4an har ju varit inblandad i förhandlingarna om löner, scheman etc i många år och står bakom de flesta avtal som slutits även om de inte varit undertecknande part.
8. Hamnarbetsgivarna har kollektivavtal med Transport, som är minoritetsfack i hamnarna. Hamnarbetarförbundet har ändå respekterats som fackförening och har deltagit i förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men när nu APMT har satt stopp för detta i containerhamnen, så hänvisar de till att de inte har kollektivavtal med Hamn4an. Därför har båda parter, och medlarna, tagit upp kollektivavtal som en möjlig väg att lösa upp den låsta situationen. Det har alltså inte kommit upp som konfliktfråga, utan snarare lösningsfråga. I sitt senaste varsel om övertidsblockad från 15 maj kräver Hamn kollektivavtal ”eller annan nöjbar lösning”.
9. Det viktiga för APMT när det gäller avtal, är att Hamn4an ska åläggas fredsplikt. Hamn4an å sin sida kräver att få fulla rättigheter som avtalspart, om de ska gå med på fredsplikt. Historiskt har Hamn inte alls varit negativa till kollektivavtal. År 1980 strejkade de i 6 veckor för att få kollektivavtal. De förlorade den striden. Sedan dess har de arbetat utifrån de förutsättningar som de har som icke kollektivavtalsbundet fack. Nu när kollektivavtalsfrågan kommit upp igen, har de varit positiva. Helst vill de ha ett trepartsavtal tillsammans med Transport (inte unikt på svensk arbetsmarknad). Men de har också lagt fram flera andra förslag. Läs här om deras senaste förslag: http://hamn.nu/article/2420/
10. En del saker APMT har gjort är lagbrott, annat inte. Hamn4an har under konfliktens gång fått företaget att rätta till en del av de fel som begåtts. De har också stämt APMT för vissa lagbrott. Lär komma upp i AD någon gång framöver… Men sammantaget handlar konflikten om att stå upp mot unionbusting-metoder. När APMT får en fackförening att helt enkelt ge upp och lägga ner sin lokala klubb eller när de ensidigt säger upp en överenskommelse om att 80% av arbetarna ska ha riktiga anställningar, så är det inget som löses i AD. Hamn4an har valt att inte bara springa efter det framplöjande företaget och säga: Nu gjorde ni fel, nu gjorde ni fel! De har försökt ställa sig framför, sätta ner foten och säga: Sluta hålla på så här! Ur den synvinkeln har stridsåtgärderna varit milda.
11. Den nu pågående övertidsblockaden (15/5-30/6) från Hamn4ans sida borde inte vara ett stort problem för APMT, eftersom det enligt dem är stor övertalighet i hamnen och de har varslat om stora uppsägningar. Men nu har APMT svarat med lockout kvällar och nätter (19/5-30/6). Skift- och nattarbetande hamnarbetare utestängs, och hamnen stängs för kunderna. Det slår långt hårdare mot hamnverksamheten än det som Hamn4an sammanlagt gjort under hela konflikten.
12. Det alla borde inse är att det är APMT som orsakat konflikten. Någon liknande situation finns – än så länge – inte i övriga hamndelar i Göteborg eller andra svenska hamnar där Hamnarbetarförbundet har majoritet och det lunkar på som vanligt med förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men arbetsgivareföreningen Sveriges Hamnar hoppas tydligen på att eländet ska sprida sig, de har uppmanat andra hamnföretag att göra som APMT.
13. Avslutar med en personlig reflektion: Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag med största sannolikhet varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett, så är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida i den här konflikten.
UPPDATERING 20 JUNI 2017. Idag går APMT ut med att de ska varsla ytterligare 160 anställda om uppsägning. Observera att detta sker efter att APMT stängt hamnen 2/3 av dygnet sedan 19 maj. Observera också att konflikten endast gäller containerterminalen. I övriga hamndelar, med andra arbetsgivare än APMT, pågår verksamheten för fullt, utan minsta arbetsbrist, snarare tvärtom.
/Texten har redigerats i vissa stycken sedan jag först la upp den, för att bli tydligare. Jag får frågor och synpunkter och jag rättar/förtydligar när jag märker att det behövs. Så om du citerar texten i något sammanhang, kolla gärna att du har senaste version./
För att följa vad som händer
Alla inlägg jag gjort om konflikten finns i kategorin Arbetslivet – hamn
Bilden visar flygbladsutdelare med banderoll i Göteborg
Det var ett tag sen jag skrev om situationen i Göteborgs hamns containerterminal som drivs av APM Terminals. Utåt sett har inte mycket hänt på ett bra tag. Hamn4an har legat lågt – medlemmarna har givit sin styrelse mandat att varsla om fler punktstrejker, men styrelsen har avvaktat. Övertidsblockad har gällt fram till sista april och en ny sådan är varslad till 15 maj. APMTs varsel om att säga upp ett stort antal fastanställda och vikarier, ligger kvar. Den underförstådda avsikten är att byta ut riktiga anställningar mot osäkra. De vägrar fortfarande förhandla med Hamn4an.
APMT trappar upp
Det som nu har tillkommit är att APMT har varslat om lockout mot alla Hamnarbetarförbundets medlemmar i containerterminalen mellan klockan 16.00 och 07.00 på vardagar 19:e maj till och med den 30:e juni. Hamnarbetare som arbetar skift och natt utestängs alltså från hamnen under dessa tider. APMT skriver i ett pressmeddelande att terminalen kommer att vara stängd på vardagskvällar och nätter under perioden. Hur stridsåtgärderna ska fungera i praktiken tycks de själva inte veta. Klart är i alla fall att deras varsel drabbar hamnen och dess kunder mångdubbelt mer än Hamn4ans hittills vidtagna stridsåtgärder under konflikten. Man kan ana en viss desperation.
En annan sak som kommit fram sen sist, är att arbetsgivarföreningen Sveriges Hamnar har uppmanat sina andra medlemsföretag att följa APMTs exempel och sluta förhandla med Hamn, sluta respektera deras skyddsombud etc. Antagligen är det störande att det i övriga hamndelar i Göteborg och i andra hamnar i landet, lunkar på och fungerar bra med Hamnarbetareförbundet som motpart i praktiken. Hamn är en stark och stridbar fackförening men det är ju inte så att de bråkar i onödan.
Sveriges Hamnar har än så länge inte fått gehör för sin uppmaning. De andra hamnföretagen kanske är kloka nog att inte försätta sig i ett sådant konfliktläge gentemot majoriteten av de anställda.
Som jag skrivit om tidigare: Fackfientliga angrepp och arbetarovänlig personalpolitik leder till motstånd från dem vars arbete hela verksamheten vilar på. Det visar sig både i formella stridsåtgärder och i det dagliga arbetet. Entusiasmen för att göra ”det lilla extra” lär inte vara stor hos dem som mötts av arbetsgivarens långfinger lite för många gånger. Det kan man räkna ut med lillfingret. Men läget i containerhamnen beror också på dåliga beslut som en företagsledning fattar då de inte förstår att lyssna på dom som kan jobbet och vet vilka problem som finns och hur de kan lösas. Problem av den arten orsakades av APMTs ledning redan innan de aktuella konflikterna blossade upp.
Och faktum är att APMT sket i det blå skåpet redan från början genom provokationer och nonchalans mot arbetarkollektivet och dess fackförening. Torka upp och börja om.
För att följa vad som händer
Alla inlägg jag gjort om konflikten finns i kategorin Arbetslivet – hamn
Bilden är från en av punktstrejkerna i november 2016. Strejkvakt och stödjande supportrar vid Port 4, Indiska Oceanen 11 i Göteborgs hamn.
Strejk i APMT-hamnen i Göteborg nu på tisdag 24 januari 2017 kl 12-20. Denna strejk genomförs samtidigt som förhandlingar ska inledas om uppsägning av ett 60-tal hamnarbetare – förhandlingar där Hamn4an vägras företräda sina medlemmar, trots att de organiserar 85% av hamnarbetarna och ännu större andel av de uppsägningshotade.
APMT hävdar alltså att det är arbetsbrist i containerhamnen. Därför är det lite konstigt att de har ringt runt och förlängt anställningarna för visstidare. De skulle slutat sista mars men förlängs nu t.o.m. maj. Så var det med den arbetsbristen…
Så här säger hamnarbetaren Stefan Karlsson om den saken:
”Ok! Dags för en översättning. Det här är vad APMT menar: ‘Vi kan inte använda extrapersonal som vi vill, så de som vi tänkte sparka och använda som extrapersonal måste vi ha kvar på vikariat eftersom vi annars hade varit underbemannade!’ Otroligt självavslöjande och cyniskt. Trots låg omsättning så är den personalstyrka som idag finns ej övertalig, vilket talar för sig själv. Ytterligare ett bevis är att nästan ingen beviljas semester, eftersom produktionen inte tål några bortfall. Och då talar vi om en period långt bortom semesterperioden. Kom igen! Snacka om att skjuta sig i foten, ladda om och sedan skjuta sig i andra foten. Detta börjar ju låta som en parodi på allt vad arbetsplats och ledning handlar om. Någon slags extremt skruvad variant som inte ens Monty Python skulle kunna komma på.”
Och så här säger hamnarbetaren Erik Helgeson om den utdragna konflikten i hamnen:
”Det är vi som lever ledningsbesluten och uppgörelserna. Det är vi som ska vara ”den ökade flexibiliteten”. Det är vi som gör jobben alla andra så gärna har åsikter om, räknar på och reducerar till skit och ingenting.
Det är väl den pusselbiten som fattas hos höjdarna när de ska analysera konflikter – stora som små, formella som informella- på arbetsmarknaden. När de går hem till sitt och börjar uppdatera sitt CV inför ”nya utmaningar”, så står vi kvar och ska förhålla oss till en förändrad verklighet som har konsekvenser för allt – familj, fritid, relationer, barnens förutsättningar, arbetskamraternas hälsa – under lång tid framöver.
Det som inte funkar, funkar fortfarande inte. Även om de är överens om motsatsen. Det vi inte kan acceptera, är fortfarande oacceptabelt. Och de utlovade produktionsmiraklen uteblir även om man skrivit ner kostnaderna och upp arbetsbelastningen på ett nytt papper. Det går inte att piska fram lagarbete och det där lilla extra i en organisation som inte lyssnar eller bryr sig.
När de frågar hur länge vi orkar kämpa är det det jag tänker: Det är lättare att vara uthållig när man faktiskt ska leva med slutresultatet hela vägen till 2050-talet. Vi är rätt ensamma om det runt förhandlingsbordet…”
Om konflikten fortsätter lär det bli fler strejker och internationella stödaktioner. APM Terminals och ägarna Maersk är kända för antifackliga metoder i fler av sina hamnar runtom i världen. Medan Hamn4an å sin sida är kända för att alltid ställa upp när hamnarbetare runtom i världen ber om stöd och sympatiaktioner. Se gärna hälsningarna från hamnarbetare världen över i mitt förra inlägg om hamnen Strid, stöd och mössa i hamnkonflikten.
Följ vad som händer på Hamnarbetarförbundets sida Hamn.nu
På facebook finns gruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg. Det har också bildats en lokal stödgrupp i Göteborg, som inte bara är virtuell utan kan göra mer rejäla insatser. Stödgruppen kan nås via kontaktuppgifter som finns i facebookgruppen, eller via mail till cathholt@gmail.com. Så här presenteras stödgruppen:
Stödgrupp för Hamnarbetarna – Göteborg
Stödgruppen för Hamnarbetarna är en partipolitiskt och fackföreningsobunden grupp som samlar alla som vill arbeta aktivt till stöd för strejken oberoende av parti- eller fackföreningstillhörighet.
Stödgruppen kommer att dela flygblad, samla in pengar, anordna stödfester, dela artiklar och på andra sätt bilda opinion för Hamnarbetarna och deras kamp. Det stöd som Hamnarbetarna efterlyser är det stöd som vi kommer att försöka ge.
Stödgruppen kommer inte att driva någon egen politisk eller facklig linje utan kommer att dela texter och uttalanden från Hamnarbetarnas förbund eller texter som har godkänts av dessa.
Alla mina blogginlägg om konflikten i Göteborgs hamn hittas i kategorin Arbetslivet – Hamn.
Konflikten i Göteborgs hamn – containerhamnen APM Terminals – fortsätter. (Mina tidigare inlägg om konflikten finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.)
Hamn4an har varslat om en ny övertids- inhyrnings- och nyanställningsblockad 6 jan – 28 feb 2017. Planering pågår av nya strejker och globala stödaktioner från Hamns systerfack inom IDC. Nytt medlemsmöte i januari.
Det nya varslet har föregåtts av att Hamn4an, med en dåres envishet (kan man tycka som utomstående) har gjort fler försök att komma till tals med APMT med fredliga metoder. APMT vill uppenbarligen inte ha en fred som innebär respekt för de anställda och deras fackliga organisationer.
APMT har å sin sida varslat om uppsägning av ca 60 hamnarbetare. Det har uppfattats som ett utpressningsvarsel. Alltså avsett att försöka skapa splittring och tvinga igenom att Hamn4an gör eftergifter när det gäller arbetsvillkoren.
APMT har dessutom meddelat att Hamn4an ska uteslutas från att förhandla om dessa uppsägningar av Hamns egna medlemmar! Och så har de enligt uppgift förbjudit hamnarbetarna att bära kläder, kepsar etc med sin fackförenings logga i hamnen. Kort sagt, provokationerna kommer tätt.
Igår 29/12 gjorde ”Eftermiddag i P4 Göteborg” ett bra inslag som bl.a. innehåller intervju med Hamn4ans Peter Annerback. Klicka här så kommer du in på rätt ställe i programmet
Kanske även vi som inte jobbar i hamnen kan visa vad vi tycker om APMTs unionbusting-metoder genom att bära Hamns logga? Klicka på mössorna eller här om du vill komma till sidan där man kan beställa mössa, keps och andra plagg.
Här följer en rad solidaritetshälsningar (upplagda av Hamnarbetarförbundet på Youtube) från hamnarbetare i andra APM-hamnar. Klippen är textade på svenska.
Avslutar med den föreläsning som Hamns ordförande Eskil Rönér höll i ABF-huset o Stockholm i november 2016. Och som vanligt hittar du mer detaljerad info på hamn.nu.
22 november 2016
”Många små skitfrågor egentligen” sa en förtroendevald om de frågor som konflikten i hamnen började med. Han menade inte att frågorna är skitfrågor för berörda medlemmar eller för fackföreningen – utan att det är frågor som i normala fall, t.ex. med tidigare ledning i AMPT-hamnen, hade lösts snabbt och enkelt mellan arbetsgivare och fack.
När semesterbeskeden lämnas först andra veckan i maj, när anställda nekas föräldraledighet i strid med lagen, då är det mycket viktiga frågor för den som drabbas. Det är frågor som en fackförening med självaktning inte kan släppa bara för att arbetsgivaren trilskas. Varför skulle man annars ha en fackförening?
När företaget hindrat Hamn4an från att informera medlemmarna om pågående förhandlingar och att ta med valda representanter från arbetsområden på möten som direkt berör deras vardag, då är det försök att slå tillbaka den fackliga styrkan. Men det slår också tillbaka på företaget. APMT verkar vara en klantig företagsledning, just för att de inte tycker sig behöva lyssna på de anställda. Flaskhalsar och problem i arbetsprocesserna har uppstått helt i onödan. Det drabbar i sin tur de företag som är beroende av hamnen.
Det märktes t.ex. när Svensk Skeppsmäklarförening skrev om konflikten. Naturligtvis gillar de inte strejken – men det är också helt uppenbart att de är irriterade sen länge på APMTs nya ledning i hamnen. GP: Hamnstrejken orsakar stor skada – tvångsmedla.
Tålamod
Utomstående intressenter som dessa vädjade redan i samband med punktstrejkerna i våras om att få en chans att bidra till att lösa konflikten. Vilket ledde till att Hamn tålmodigt under flera månader försökte förhandlingsvägen – igen.
Men APMT vägrade diskutera konstruktiva kompromissförslag, vägrade lämna ett eget förhandlingsbud, vägrade medling. Istället har de ägnat sig åt att i tysthet arbeta fram en ny arbetsmiljöorganisation, där 85% av hamnarbetarna (dvs Hamn4ans medlemmar) inte längre ska få utse skyddsombud. Detta på en arbetsplats med stora skaderisker, där Hamn4an, med sina idag ca 20 skyddsombud, under mer än 40 år har arbetat för en bättre och säkrare arbetsmiljö.
Tålamodet brast. Under förra veckan genomförde Hamn4an en rad punktstrejker i hamnen. Övertidsblockad och blockad mot nyanställningar och bemanningsanställningar inleddes veckan innan och pågår fortfarande.
Lucka i lagen?
Vad gör nu arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar? Försöker de ta APMTs ledning i örat och säga att ni märker väl att Hamn inte ger sig, nu blir det medling, basta!?
Nej, de går ut och driver som sin viktigaste fråga att Hamns möjlighet att lagligen strejka beror på en lucka i lagstiftningen. GP: Hamnstrejken avslöjar en lucka i lagen. De tycker att eftersom APMT har kollektivavtal med Transport (som är minoritetsfack i hamnen) så borde fredsplikt gälla även för Hamn.
Hamn har i åratal önskat kollektivavtal, ett trepartsavtal tillsammans med Transport – en lösning som inte är unik på svensk arbetsmarknad – och skulle i så fall också stå under fredsplikt. Men nu lämnar jag det åt sidan och tittar på vad det skulle innebära för oss alla om ”luckan i lagstiftningen” täpptes igen. Det skulle istället öppna luckan för gula fack, dvs arbetsgivarstyrda fackföreningar:
Allan ❤ Jocke
Arbetsgivare Allan tecknar ett uselt kollektivavtal med Förbundet ”Jockes fack” som består av Allans brorson och några av hans kompisar. Det skulle då innebära att ett annat fack inte får ta till stridsåtgärder mot Allan, även om de har medlemmar, kanske t.o.m. organiserar majoriteten av Allans anställda. Det skulle inte hjälpa om detta andra fack var Transport, HRF, Unionen, Metall… ”Jockes fack” står ivägen. Tycker du att det låter som en hårddragen tanke? Då vet du inte hur det ser ut på dagens arbetsmarknad. Om företagen kan spärra andra fackföreningar genom att skaffa sig gula fack, så kommer det att bli fler gula fack, punkt.
Medan APMT meddelar att de drar in Peter Annerbacks – ordförande i Hamn4an – betalda fackliga tid, retroaktivt(!) från 4 november. Det handlar om facklig tid som tillkom för fyra år sen på dåvarande APMT-ledningens initiativ.
Detta utspel lär inte ta kål på Hamn4an eller få dem att släppa sina helt rimliga krav. Men det säger något om vad APMT håller på med och hur de ser ser på sina anställda och deras organisation, som något man kan köra över. Jag undrar om de förstår vilka de stungit haver? Inte nog med att Hamn är en stark organisation, internationellt har hamnarbetarna ett starkt nätverk som inte brukar dra sig för sympatiåtgärder när så krävs.
Unionbusting
Något kliar i detta. Är APMTs Göteborgsledning bara ett udda, klantigt gäng som borde tas i örat? Eller är deras sätt att blåköra en del av den unionbusting-strategi som i relativ tysthet redan drivs på många andra arbetsplatser?
Som Raymond Staedel, fackligt aktiv arbetare i ett helt annan bransch, livsmedelsindustrin, uttrycker det:
”Det verkar pågå en drive understödd av LI (arbetsgivarorganisationen) med någon typ av ”unionbusting”, det har vi märkt på våra Livsklubbar. Allt ska ifrågasättas. Även sådant som vi tidigare varit överens om med företagen, vill de inte längre kännas vid. Fighten pågår lokalt hela tiden / … / vi på klubbarna ”blöder” av alla ”knivar i ryggen” som LI förser företagen med….”
Detta händer i fler branscher. Att jag tar upp livsmedelsbranchen beror på att ett par av cheferna i APMTs Göteborgs-ledning kommer därifrån. Kanske tycker de att de nu vet hur man gör och vill ta ett kliv till i unionbustingkarriären.
Ur det perspektivet är det som händer i Göteborgs hamn en avgörande strid inte bara för hamnarbetarna utan för alla arbetare och tjänstemän. En signal om att vi måste sätta ner foten, alla våra fötter, när arbetsgivarna med en blandning av nonchalans och aggressivitet försöker trycka oss tillbaka, lite till och lite till.
LYSSNA PÅ LÖRDAG
Vi kan lyssna på och stödja hamnarbetarna, de tar en strid som berör oss alla.
Nu på lördag 26/11 2016 kommer Hamns ordförande Eskil Rönér till Stockholm och berättar om konflikten. Programpunkten heter ”Konflikten på jobbet” och äger rum kl 13.15-14.00 under Socialistiskt Forum i ABF-huset. Läs mer om det här: Konflikten på jobbet – Striden i Göteborgs hamn Facebookevent
14 nov: Konflikten i Göteborgs hamn, som jag skrev om häromveckan i Striden återupptas i Göteborgs hamn, har inte lösts, trots många förhandlingsförsök. Nu går hamnarbetarna ut i strejk. De varslade punktstrejkerna utlöses i morgon tisdag.
Tisdag den 15 november kl. 14:00-18:00
Tisdag den 15 november kl. 22:00-03:00
Onsdag den 16 november kl. 06:00-09:00
Onsdag den 16 november kl. 14:00-18:00
Onsdag den 16 november kl. 22:00-03:00
Torsdag den 17 november kl. 09:00-11:00
Torsdag den 17 november kl. 15:00-18:00
Fredag den 18 november kl. 09:00-11:00
Under perioden är det också blockad i andra svenska hamnar mot att befatta sig med gods som omdirigeras på grund av konflikten.
Det ligger många problem och mycken irritation bakom den aktuella situationen i hamnen. En lång rad störningar och flaskhalsar har uppstått på grund av dåliga beslut från ledningen. APMT-cheferna tror sig ändå om att veta bäst och att de inte behöver lyssna på hamnarbetarna. ”Vi kan lösa skiten men de lyssnar inte utan kör bara över oss, smutskastar och försämrar” sa en av de äldre.
En allvarlig del av konflikten är att APMT-ledningen inte vill respektera Hamns skyddsorganisation med ca 20 valda skyddsombud. Förmodligen en mycket mer kunnig, erfaren och riskmedveten samling än företagsledningen. Plötsligt, efter 4 decennier, utestängs de från att verka för en bra arbetsmiljö.
APMT i Göteborg är en del av ett internationellt företag, som orsakat problem och konflikter även i andra hamnar i andra länder. Förra året tillsatte de en ny ledning i Göteborgs hamn, som har drivit en antifacklig personalpolitik. De utgår från att de inte behöver respektera lagar, avtal, överenskommelser och praxis i hamnen. Det ledde till att tjänstemännens fackliga organisation Unionen la ner sin lokala klubb. Kanske det gav APMT-ledningen blodad tand. Nu har de också fått Transport, som har förhandlat tillsammans med Hamn i de aktuella sakfrågorna, att vika sig och till och med ställa sig emot Hamn under pågående strid.
I Göteborgs hamn är Hamn4an majoritetsfack och organiserar 85% av arbetarna. Minoritetsfacket är en lokal avdelning av Transport. Situationen med fackföreningarna i hamnen är ovanlig, men den är ett faktum sedan mer än 40 år. Under årens lopp har det ofta varit ett bra lokalt samarbete mellan Hamn4an och Transport. Det har bidragit till bra uppgörelser för arbetarna i hamnen. /Läs t.ex. Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort från 2012/ Att Transport nu ställer sig på arbetsgivarens sida mot Hamnarbetarförbundet lär inte gynna någon, utom just arbetsgivaren.
APMT-ledningen har inte varit intresserade av konstruktiva kompromissförslag. De har inte ens lämnat något förhandlingsbud. Kanske tror de att även Hamn ska ge vika i sista stund. Det är ett chickenrace.
”Vi behöver en gång för alla få ett slut på de konflikter som påverkat driften i hamnen sedan 30 år” säger APMT i ett pressmeddelande. Vad de förmodligen menar är ”Vi behöver en gång för alla få slut på det besvärliga inflytande som hamnarbetarna haft över sina arbetsvillkor sedan 30 år”. Förresten borde det stå 44 år, muttrade en tyken hamnarbetare.
Så här står det på Hamnarbetareförbundets hemsida:
”Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.
Förbundets avdelningar är självständiga enheter i vilka medlemmarna bestämmer över sina egna angelägenheter.
I Hamnarbetarförbundet samsas facklig tradition med förnyelse på ett sätt som endast är möjligt i en organisation som enbart består av sina medlemmar och som bygger på medlemmarnas engagemang och delaktighet.”
Det säger något.
Information om konflikten hittar du på www.hamn.nu
Bild från en tidigare konflikt i hamnen (2009), då olika åldersgrupper i hamnen turades om att strejka, för att visa vad som skulle hända om bemanningen drogs ner. Ett ovanligt upplägg. Här är det de yngsta arbetarna som tar sitt strejkpass. Striden var seg och hård men blev framgångsrik.
Svenska Hamnarbetarförbundet, som organiserar 85% av hamnarbetarna i Göteborgs hamn, återupptar stridsåtgärderna från i våras, med nya arbetsnedläggelser, nyanställningsblockad och övertidsblockad i containerhamnen APMT (APM Terminals) från och med den 8:e november.
APMT tror sig tydligen om att kunna göra sig av med hamnarbetarnas rättigheter och vinna över deras fackförening, men så ska det inte bli. Stöd hamnarbetarna!
Garantera fackliga fri- och rättigheter
Hamnarbetarförbundet kräver skriftliga garantier om att de fackliga organisationernas medlemmar framledes fritt ska kunna utse förhandlingsdelegationer och att valda representanter tillåts informera berörda medlemmar om pågående förhandlingar. Inga fler sanktioner mot fackliga företrädare eller angrepp på fackföreningarnas interndemokrati.
Respektera rätten till våra jobb
Hamnarbetarförbundet kräver ett omedelbart stopp på företagets godtyckliga delegering av hamnarbetar- och båtsmannajobb, som hantering av kylcontainrar eller förtöjning av fartyg, till andra yrkesgrupper och avtalsområden.
Respektera ingångna överenskommelser
Hamnarbetarförbundet kräver att de hamnarbetare som utlovats kompensation då de arbetade extraskift vid den senaste schemaomläggningen omedelbart får betalt.
Sluta utnyttja sjuka och äldre blixtanställda för att utpressa hamnarbetarkollektivet
Hamnarbetarförbundet kräver att vår 60-årige medlem, i enlighet med tidigare utfästelser från företaget, omedelbart utbildas för fysiskt lättare arbetsuppgifter. Alla cyniska motkrav på fredsplikt utan kollektivavtal eller försämrade arbetsvillkor för hamnarbetarkollektivet måste upphöra.
Återupprätta det systematiska arbetsmiljöarbetet
Hamnarbetarförbundet kräver skriftliga garantier om att fackföreningens valda skyddsombud framledes kallas till alla riskanalyser och haveriutredningar som inbegriper arbetarkollektivet.
Följ lagar och avtal gällande semester, föräldraledighet och ansökningar om kompledighet
Hamnarbetarförbundet kräver skriftliga garantier om att APMT framledes kommer att hålla sig till gällande tidsgränser och regler i Semesterlagen, Föräldraledighetslagen samt det lokala kollektivavtalet avseende tidbanksavtalet. Den stress som åsamkats hamnarbetarfamiljer det senaste halvåret till följd av försenade besked och lagstridiga avslagsbeslut är oacceptabel.
Vad har hänt?
Under förra året införde den då nytillträdda APMT-ledningen en antifacklig personalpolitik. Svensk lag, arbetsmiljöregler, kollektivavtal och andra överenskommelser åsidosattes. Både tjänstemän och hamnarbetare angreps. Tjänstemännens fackliga organisation Unionen la ner sin klubb i hamnen. En sorglig ”lösning”.
Hamnarbetarna valde att ta konflikten. De genomförde fyra dygnslånga strejker i april och maj 2016. Strejkerna ledde som väntat till stora problem för hamnens kunder som Volvo, H&M och SKF. Fackföreningen ombads av ”utomstående hamnintressenter” som trodde sig kunna bidra till en lösning av konflikten, att frysa kommande konfliktvarsel. De accepterade för att ge utrymme åt nya förhandlingar utan överhängande strejkhot.
Men APMT:s ledning tog inte chansen utan har förblivit helt avvisande till varje form av konstruktiv kompromisslösning och har istället trappat upp med ytterligare provokationer. De har även vägrat medling från den nationella arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Kort sagt: De tror sig om att kunna göra sig av med hamnarbetarnas rättigheter och vinna över deras fackförening.
Därför har Göteborgs hamnarbetare vid medlemsmöte den 27:e oktober 2016 enhälligt beslutat att återuppta konflikten. Förutom de lokala stridsåtgärderna i hamnen förbereder Svenska Hamnarbetarförbundet en landsomfattande blockad mot omdirigerat gods samt ber om internationella sympatiaktioner i andra hamnar mot ägarkoncernen Maersk Group.
Fakta hämtade från Hamnarbetarförbundets sida www.hamn.nu
Hamnfyrans medlemmar i APM-terminalen i Göteborgs hamn har genomfört två dygnslånga strejker den 26:e och den 28:e april. Eftersom konflikten kvarstår har Hamn4an varslat om två nya punktstrejker den 17:e respektive 24:e maj.
Vad handlar konflikten om? Hamnföretaget APM har i strid med lagar o avtal dragit ut på information ang semesterutläggning – en fråga som efter de genomförda strejkerna tycks ha lösts – och genomfört smygförändringar som retat upp hamnarbetarna. Och kanske mest oacceptabelt: APM vill styra över Hamnfyrans interna arbetssätt och hur de lägger upp sitt förhandlingsarbete. De vill lägga sig i sådant som hur många personer, och vilka, som Hamnfyran skickar till förhandlingar, sätta stopp för att förhandlarna informerar medlemmarna etc. /Se länkar sist i inlägget/
Inga jämförelser i övrigt, men jag kan inte låta bli att påminna mig om hur stämningen blev vid förhandlingsbordet när Livsklubben på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn började använda nya (och nygamla) metoder. Det var sånt som vi långt senare började kalla folkrörelselinjen men som till att börja med helt enkelt var försök att bli en starkare och för medlemmarna användbar fackklubb.
Företagsledningen hade varit van vid att kunna kalla in klubben, oftast bara klubbordföranden, och framföra vad de ville. Det kanske blev diskussion bakom stängda dörrar, kanske klubbrepresentanten ryckte lite i kopplet, och sen kom man överens. Då var det klubbstyrelsens uppgift att gå ut och ”förankra” beslutet hos medlemmarna – oavsett om det var något bra eller något dåligt för dem.
Vi började anpassa förhandlingsdelegation efter behov, började ta med berörda medlemmar, folk som visste hur det verkligen fungerade i olika sakfrågor, folk som var berörda av schemaändringar etc. Representanter för olika avdelningar/yrkesgrupper utsågs av dem själva, ofta turades man om att delta tillsammans med de vana förhandlarna från klubbstyrelsen.
Vi begärde förhandling i frågor där vi ville ha igenom förbättringar, gick inte bara och väntade på försämringsförslag att protestera mot.
Vi ajournerade förhandlingar för att gå tillbaka och diskutera med medlemmarna när någon ny situation uppstått. Medlemmarna skulle diskutera läget och bedöma om vi skulle backa, kompromissa, stå på oss, ta strid… Och cheferna ba: Ni kan väl inte gå ut och informera era medlemmar under PÅGÅENDE FÖRHANDLING!
Samtidigt var det ju självklart för dem att om vi kom med t.ex. ett nytt förslag, så skulle de kunna koppla tillbaka till sina högre chefer för att diskutera saken. Och då var det ingen som sa: Men ni kan väl inte gå ut och informera högre chefer under PÅGÅENDE FÖRHANDLING???
Det ansågs självklart att det kunde de. Och vi tyckte det var lika självklart att vi skulle kunna gå till vår högre instans – medlemmarna. Likaså att ett avtal inte var överenskommet förrän medlemmarna sagt sitt i en omröstning. Har ni inte mandat? frågade cheferna. Jo, vi har mandat att tillfråga våra medlemmar om den här överenskommelsen är ok. Och det är för övrigt inte er sak.
I korthet kan man väl säga att vi började förutsätta att vid förhandlingsbordet skulle vi vara en självständig motpart, representerande ett beslutande kollektiv, inte en hund i ledband.
Helt rimliga saker kan man tycka. Men vad det egentligen handlade om, och som gav oro i magen hos cheferna, var att vi genom dessa helt rimliga metoder blev starka, och därför blev det en del motstånd från företagets sida. Men de vande sig och anpassade sig. ”Ja det här måste väl ni gå ut till era medlemmar med – kan vi ses igen på torsdag” – blev en vanlig replik från chefernas sida. Därmed inte sagt att det inte blev konflikter, det blev det, men inte ofta om våra interna sätt att sköta det fackliga.
Inga jämförelser i övrigt som sagt. I vårt fall handlade det om förnyade fackliga metoder, som satte myror i huvudet på förvånade chefer. I hamnen handlar det tvärtom om en fackförening med långvarig tradition av medlemsdemokrati jämt och stridsberedskap när det behövs – och relativt nya chefer som inte vill finna sig i sakernas tillstånd.
Sådana chefer är inte unika. En hel del företag är i dagens läge bortskämda med inga eller relativt svaga fackliga motparter, som de kan behandla som underställda även vid förhandlingsbordet. Och andra företag snyftar: Varför ska just VI ha en så besvärlig (läs stark) motpart.
Vi vill gärna ha en fackligt motpart! enligt arbetsmarknadens regler! försäkrar de flesta chefer. Men vad de inte vill ha om de kan slippa, är en stark facklig motpart och allra minst en folkrörelse på arbetsplatsen. Låt dem inte slippa. Stå på er hamnfyran.
Farsta tidningsbud fackklubb 10 år. Postettan kräver – minnesskrift 1940-2000. Målarna i Göteborg – en hundraårskrönika. Några av de fackligt/historiska böcker i min bokhylla som jag kanske inte så ofta bläddrar i men som står där med stolthet. De är minnesskrifter över organiseringen, över det som gjorts och alla de som gjorde det. De påminner också om nuet och framtiden, där vi bygger vidare på det som gjorts men också måste ifrågasätta var vi hamnat och vad som nu bör göras.
I dagarna släpptes en facklig minnesskrift, som är (såvitt jag vet) helt unik till sin uppbyggnad. Det är Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4 Göteborg som presenterar hemsidan Arvet.
I Arvet bläddrar man inte, man klickar sig fram på tidslinjen och hittar bilder, film och text om händelser i stuveri- och hamnarbetarnas historia som exempelvis Bombningen av Amalthea 1908, Skotten i Ådalen 1931, Vild strejk 1954, Svenska Hamnarbetareförbundet bildas 1972, Första kvinnorna på kajen 1990, Kampen för jobben 2009. I bildarkivet ryms också mängder av vardagliga bilder från kajerna, ett gemensamt album för alla dem som jobbat där och för deras släkt och vänner.
En av 10695 bilder i det digitaliserade arkivet – Hamnarbetare på väg till arbetsdomstolen 1978:
Hamnfyran skriver:
”Arvet är ett sökbart digitalt arkiv som i skrivande stund innehåller över 11 000 fotografier samt filmer och ljudklipp föreställande allt från vardagligt hamnarbete till fackliga konflikter. I dokumentarkivet finns Hamnarbetarförbundet Göteborgs 41-åriga historia bevarad i över 7000 dokument, som behandlar ett litet fackförbunds kamp för sina medlemmars intressen och solidaritetsarbete världen över.
Stora delar av materialet är helt unikt, insamlat bland medlemmar och sympatisörer under decennier. Vi hoppas att Arvet ska kunna bli en referenspunkt för forskare och fackliga aktivister men också för anhöriga och vänner till alla de tiotusentals människor som jobbat på Göteborgs kajer genom åren.”
Unik är också översättningen till 22 olika språk. Vilket jobb!
Det är roligt att se nätets möjligheter användas på detta sätt. Ett viktigt plus i jämförelse med de tryckta minnesskrifterna, förutom möjligheten att hitta alla de dokument och bilder som inte kan rymmas i en bok, är att tidslinjen i Arvet kan förlängas framåt och fyllas på. Det finns plats för framtiden.
Jag vill gärna överlämna en bild som julklapp till Arvet: Sex hamnarbetare sluter upp och visar solidaritet vid sjuksköterskestudenternas ”Inte under 25000”-manifestation den 24 april 2013. Plats: Slussen i Stockholm.
Jag skrev i blogginlägget Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna den 17 september, om den hotande konflikten i hamnarna. Det gällde såväl pengar som rätten till inflytande över arbetstiderna.
Transport varslade om stridsåtgärder tillsammans med Hamnarbetarförbundet. Varslet innebar stopp för all övertid, mertid, nyanställning och inhyrning från kl 00 den 27 september. Det innebär exempelvis att timanställda hamnarbetare inte arbetar.
Hamnarna har sedan gammalt en stor andel timanställda, den s.k. blixtkåren, och en tung bit av stridsåtgärderna föll det alltså på deras lott att genomföra.
I Göteborgs hamn gavs blixtarbetarna ett erbjudande om en visstidsanställning som skulle göra att de kunde jobba under konflikten, men de tackade nej.
– Blixtarbetarna gör en enorm uppoffring. Hamnen är deras enda inkomstkälla. Det är en fantastisk solidaritetshandling att tacka nej och avstå från lön, säger Erik Helgeson i en artikel i Arbetet.
Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetstsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om – att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen strid i alla fall.
I den här konflikten synade hamnarbetsgivarna, men fackförbunden hade bra kort på hand: Eniga och stridsvana arbetare. Så arbetsgivarna insåg snabbt att det inte var någon idé att dra ut på saken.
Redan idag har de backat och accepterat Transports bud.
Alla stridsåtgärder har upphört.
Fackföreningarna Transport och Hamnarbetarförbundet tar gemensam strid för att slå tillbaka arbetsgivarsidans försök att frånta hamnarbetarna inflytande över arbetstidens förläggning samt att försämra deras ob-tillägg.
De fackliga organisationerna har varslat om stridsåtgärder från midnatt den 27 september.
I förlängningen handlar det om att hamnarbetarna slåss för att behålla en bit av makt över sina egna dagliga liv mot arbetsgivarsidan krav på flexibel underkastelse.
På många många arbetsplatser och i många kollektivavtal har det skett en stegvis förskjutning av maktförhållandet när det gäller just arbetstidens förläggning – till de arbetandes nackdel. Alltid skönt att se en strid på tvärs mot detta.
Ni vet såna där mekaniska grodor i ett stånd på ett nöjesfält? De tittar upp ur hål och så ska man banka ner dem. Det går lätt så länge de sticker upp huvudet lite glest här och där. Men när de ploppar upp tätare och tätare, då blir de svåra att slå ned. Nu är ju inte vi mekaniska grodor utan arbetarklass, men bilden är ändå inspirerande tycker jag. Vi ska sticka upp på många ställen.
Jag har fått in många bilder från överfulla sopkärl och soprum. Här är bara ett exempel.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.